En kompis kontaktade mig och frågade om jag inte ville hänga med och rida tur på islandshäst. Först skrattade jag och sa att jag är för stor för dom där små ponnysarna. Sist jag red islandshäst var nog närmare 20 år sen, och då levde fortfarande attityden att ”islänningar kan bära vuxna karlar upp till 120 kg utan problem”. Det där har ju reviderats med åren har jag förstått, och det jag har snappat upp om islänningar på senare tiden är att ryttarmaxvikten på dom numera ligger på runt 70 kg. Men kompisen, som hade varit ute på andra islandshästturridningar mer nyligen, påstod att hon minsann sett fullvuxna karlar rida på tur, så hon tyckte ändå att jag skulle fråga. Och till min stora förvåning var jag faktiskt välkommen, trots mina 183 cm!
Så därför hamnade jag på ryggen av en islänning.
Turridningsstället hade EN häst som jag kunde få rida på, och det var en söt men väldigt sävlig kille. Redan direkt från start så hamnade vi på efterkälken. Jag provade att försöka driva fram hästen till samma tempo som dom andra utan att lyckas, och eftersom jag inte hade något spö och inte ville sitta och sparka hela tiden så lät jag det vara. Kanske var jag för stor för hästen ändå?... Men jag måste ju lita på att turridningsstället vet vad dom gör när dom godkände mig som ryttare, och det var bara en kort tur. Jag tänkte att om vi hamnar för långt efter så att vi inte ser dom andra längre så borde det ju bara vara att följa stigen. Han var däremot väldigt bussig och i övrigt lydig, och väldigt stadig och stabil. Det kändes inte alls ”vingelkänsligt” på det sätt som det kan göra när jag rider för små och tunna storhästar.
Trots att hästen inte hade mycket motor så var det ändå en trevlig tur. Dels så saknar jag att rida ut i naturen annars, så det var skönt att få komma ut på vackra stigar. Men framför allt så var det roligt att leka med den extra gångarten. Den lilla hästen var lätt att få in i tölt, men han var inte snabb i den gångarten heller så vi hamnade även där på efterkälken. Försökte jag då driva på hästen för att hänga med dom andra så slog han över till trav. Och det där satt jag och lattjade med under turen. Det var lite svårt för mig att komma åt att driva på ett bra sätt pga för långa ben, så jag provade lite varianter. Jag märkte en lustig sak, och det var att om jag bara drev med höger skänkel så gick hästen djupare in i tölten, det kändes som om han satte under sig bakdelen och kom till en rundare och trevligare tölt. Men drev jag däremot med vänster skänkel så slog hästen direkt över till trav och ökade farten. Drev jag med bägge skänklarna samtidigt hände inte så jättemycket, möjligtvis nån marginell tempoökning. Så det utnyttjade jag förstås, och använde mest höger skänkel. Det kändes mysko, men hade ju en önskvärd effekt, så det fick väl vara så.
Det var också roligt att känna olika varianter av fyrtaktsgång. Jag kände ju att hästens ben pinnade på i fyrtakt (vilket ju borde vara tölt, eller kan det vara nåt annat också?), men det kunde alltså kännas lite olika. Ibland var fyrtaktsgångarten mjuk, rund, fin och balanserad, och jag bara gleeeed fram. Ibland kändes den lite mer hafsig och slarvig och det blev mer rörelse i hästens rygg. Eftersom dom är så små så tänkte jag om det kanske var jag som inte fattade när hästen gick över i trav, men eftersom jag fortfarande kände fyrtakten tydligt så kunde det ju inte vara trav. Klurigt! Men intressant och roligt. Då testade jag att försöka rida ihop hästen lite mer och mata på med högerskänkeln, och då kom vi tillbaks in i det runda mjuka fina igen.
Jag vet ju inte hur man rider islänning och har ingen koll på dom extra gångarterna, så det var verkligen att treva sig fram i blindo. Men jag var tacksam över att den sävliga lilla killen åtminstone var väldigt töltvänlig! Såg en annan häst på turen som bara travade, och att sitta på en sån hade ju varit mindre skoj förstås...
Ridturen väckte dock återigen mina tankar om att det är svårt att hitta någon häst med tryck i... Jag har inte ridit en häst med ordentlig motor på många år nu, och längtar verkligen jättemycket efter att nån gång igen få sitta på en häst med riktigt mycket egen bjudning! Det är en längtan som återkommer varje gång jag rider. Tydligen har det väldigt stor betydelse för mig det där med framåtbjudning. Jag funderar ofta på vad det beror på att jag inte lyckas få rida en pigg häst nånstans. Jag minns att det var samma sak när jag var liten – jag längtade mig sjuk efter att få rida nån pigg häst, men i stort sett alla hästar jag fick sitta på saknade helt den iver och framåtbjudning som jag önskade mig.
På den tiden trodde jag att det berodde på att jag var så dålig på att rida att jag inte var ”värd” att få sitta på en pigg häst, och att man skulle få rida pigga hästar hela tiden när man väl hade lärt sig att rida... Nu för tiden begriper jag fortfarande inte riktigt vad det beror på (eller hade jag kanske rätt när jag var liten och det helt enkelt är så att jag fortfarande rider för dåligt, ha ha ). En förklaring kan vara att jag mest rör mig i kretsar där man använder lugnare hästar, eftersom jag ofta köper olika ridtjänster. Men dom privathäster jag har kommit i kontakt med och ridit har inte heller haft särskilt mycket motor. Är det kanske så att majoriteten av hästar inte har så mycket motor? Eller är det mig det beror på på nåt sätt – att jag inte lyckas locka fram motorn i hästar utan har en lugnande/sövande effekt, vilket någon ridlärare sa till mig nångång?... Tappar kanske alla hästar livslusten när dom får syn på mig?....
Ridningen på ridskolan har kommit igång men ändå inte. Dom har ju ett lite eget system på den ridskola jag rider på efter sommaruppehållet – eleverna får rida igång hästarna på lektionerna. Och även om jag rent logiskt kan förstå upplägget så kan jag inte låta bli att bli lite irriterad över det varje år. Speciellt eftersom alla andra ridskolor jag har ridit på har lyckats hitta andra sätt att lösa det på...
Första två veckorna är det bara uteritter oavsett väder – skritt på lång tygel, andra veckan även med lite trav. Sen följer en vecka med sitsträning. Vilket i och för sig är roligt och nyttigt, om det är ett bra upplägg på lektionen. Men det innebär alltså att man är inne i september innan man kan få börja rida lite mer ”ordentligt”. Nu funkar och håller ridskolans hästar väldigt bra, så utifrån hästarna sett så är det nog ett bra system. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite irriterad över att betala fullt lektionspris för att skritta en timme på lång tygel. Visserligen skrev jag ju högre upp att jag vill jag rida ut mer, men då menar jag en aktiv uteritt med tempo och uppgifter. Man kan ju göra så oändligt mycket rolig träning i skogen, men det har jag inte fått möjlighet att göra på bra länge!
Well well... Detta är något jag gnäller över varje höst.
Men sen fick jag fakturan för höstterminen på ridskolan, och ser att dom har höjt lektionspriset den här terminen igen. Och jag börjar fundera på om jag snart nått min smärtgräns för vad jag tycker att det är värt?... Det kostar mig nu närmare 1500:- i månaden att rida en lektion i veckan och drygt 2100:- i månaden att rida en och en halv gång i veckan, som jag gör den här terminen... Är det verkligen värt det? När det ändå inte riktigt ger mig det jag vill ha? Även om jag försöker jobba på att se det som ”ren motion”, som jag ju sa förut att jag skulle göra, så är frågan om prisskillnaden mot ett gymkort (eller nån annan träning) verkligen är försvarbar?...
Jag kommer nog ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska göra till nästa termin. Jag gillar ridskolan, den är trevlig och fin och hästarna är himla trevliga och människorna likaså. Jag känner igen en hel del av de andra ridskoleeleverna och det är alltid roligt, trevligt och mysigt att komma till stallet. Jag trivs där, och det betyder en hel del.
MEN... Även om jag försöker intala mig att det är ren motion så kommer jag inte ifrån att jag egentligen längtar efter något annat med min ridning, och det börjar svida lite väl mycket i plånboken...
Ja, det ska ju inte vara enkelt...
Så därför hamnade jag på ryggen av en islänning.
Turridningsstället hade EN häst som jag kunde få rida på, och det var en söt men väldigt sävlig kille. Redan direkt från start så hamnade vi på efterkälken. Jag provade att försöka driva fram hästen till samma tempo som dom andra utan att lyckas, och eftersom jag inte hade något spö och inte ville sitta och sparka hela tiden så lät jag det vara. Kanske var jag för stor för hästen ändå?... Men jag måste ju lita på att turridningsstället vet vad dom gör när dom godkände mig som ryttare, och det var bara en kort tur. Jag tänkte att om vi hamnar för långt efter så att vi inte ser dom andra längre så borde det ju bara vara att följa stigen.
Han var däremot väldigt bussig och i övrigt lydig, och väldigt stadig och stabil. Det kändes inte alls ”vingelkänsligt” på det sätt som det kan göra när jag rider för små och tunna storhästar.Trots att hästen inte hade mycket motor så var det ändå en trevlig tur. Dels så saknar jag att rida ut i naturen annars, så det var skönt att få komma ut på vackra stigar. Men framför allt så var det roligt att leka med den extra gångarten.
Den lilla hästen var lätt att få in i tölt, men han var inte snabb i den gångarten heller så vi hamnade även där på efterkälken. Försökte jag då driva på hästen för att hänga med dom andra så slog han över till trav. Och det där satt jag och lattjade med under turen. Det var lite svårt för mig att komma åt att driva på ett bra sätt pga för långa ben, så jag provade lite varianter. Jag märkte en lustig sak, och det var att om jag bara drev med höger skänkel så gick hästen djupare in i tölten, det kändes som om han satte under sig bakdelen och kom till en rundare och trevligare tölt. Men drev jag däremot med vänster skänkel så slog hästen direkt över till trav och ökade farten. Drev jag med bägge skänklarna samtidigt hände inte så jättemycket, möjligtvis nån marginell tempoökning. Så det utnyttjade jag förstås, och använde mest höger skänkel. Det kändes mysko, men hade ju en önskvärd effekt, så det fick väl vara så.Det var också roligt att känna olika varianter av fyrtaktsgång. Jag kände ju att hästens ben pinnade på i fyrtakt (vilket ju borde vara tölt, eller kan det vara nåt annat också?), men det kunde alltså kännas lite olika. Ibland var fyrtaktsgångarten mjuk, rund, fin och balanserad, och jag bara gleeeed fram. Ibland kändes den lite mer hafsig och slarvig och det blev mer rörelse i hästens rygg. Eftersom dom är så små så tänkte jag om det kanske var jag som inte fattade när hästen gick över i trav, men eftersom jag fortfarande kände fyrtakten tydligt så kunde det ju inte vara trav. Klurigt! Men intressant och roligt.
Då testade jag att försöka rida ihop hästen lite mer och mata på med högerskänkeln, och då kom vi tillbaks in i det runda mjuka fina igen.Jag vet ju inte hur man rider islänning och har ingen koll på dom extra gångarterna, så det var verkligen att treva sig fram i blindo. Men jag var tacksam över att den sävliga lilla killen åtminstone var väldigt töltvänlig! Såg en annan häst på turen som bara travade, och att sitta på en sån hade ju varit mindre skoj förstås...
Ridturen väckte dock återigen mina tankar om att det är svårt att hitta någon häst med tryck i... Jag har inte ridit en häst med ordentlig motor på många år nu, och längtar verkligen jättemycket efter att nån gång igen få sitta på en häst med riktigt mycket egen bjudning! Det är en längtan som återkommer varje gång jag rider. Tydligen har det väldigt stor betydelse för mig det där med framåtbjudning. Jag funderar ofta på vad det beror på att jag inte lyckas få rida en pigg häst nånstans. Jag minns att det var samma sak när jag var liten – jag längtade mig sjuk efter att få rida nån pigg häst, men i stort sett alla hästar jag fick sitta på saknade helt den iver och framåtbjudning som jag önskade mig.
På den tiden trodde jag att det berodde på att jag var så dålig på att rida att jag inte var ”värd” att få sitta på en pigg häst, och att man skulle få rida pigga hästar hela tiden när man väl hade lärt sig att rida... Nu för tiden begriper jag fortfarande inte riktigt vad det beror på (eller hade jag kanske rätt när jag var liten och det helt enkelt är så att jag fortfarande rider för dåligt, ha ha
). En förklaring kan vara att jag mest rör mig i kretsar där man använder lugnare hästar, eftersom jag ofta köper olika ridtjänster. Men dom privathäster jag har kommit i kontakt med och ridit har inte heller haft särskilt mycket motor. Är det kanske så att majoriteten av hästar inte har så mycket motor? Eller är det mig det beror på på nåt sätt – att jag inte lyckas locka fram motorn i hästar utan har en lugnande/sövande effekt, vilket någon ridlärare sa till mig nångång?... Tappar kanske alla hästar livslusten när dom får syn på mig?.... Ridningen på ridskolan har kommit igång men ändå inte. Dom har ju ett lite eget system på den ridskola jag rider på efter sommaruppehållet – eleverna får rida igång hästarna på lektionerna. Och även om jag rent logiskt kan förstå upplägget så kan jag inte låta bli att bli lite irriterad över det varje år. Speciellt eftersom alla andra ridskolor jag har ridit på har lyckats hitta andra sätt att lösa det på...
Första två veckorna är det bara uteritter oavsett väder – skritt på lång tygel, andra veckan även med lite trav. Sen följer en vecka med sitsträning. Vilket i och för sig är roligt och nyttigt, om det är ett bra upplägg på lektionen. Men det innebär alltså att man är inne i september innan man kan få börja rida lite mer ”ordentligt”. Nu funkar och håller ridskolans hästar väldigt bra, så utifrån hästarna sett så är det nog ett bra system. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite irriterad över att betala fullt lektionspris för att skritta en timme på lång tygel. Visserligen skrev jag ju högre upp att jag vill jag rida ut mer, men då menar jag en aktiv uteritt med tempo och uppgifter. Man kan ju göra så oändligt mycket rolig träning i skogen, men det har jag inte fått möjlighet att göra på bra länge!
Well well... Detta är något jag gnäller över varje höst.
Men sen fick jag fakturan för höstterminen på ridskolan, och ser att dom har höjt lektionspriset den här terminen igen. Och jag börjar fundera på om jag snart nått min smärtgräns för vad jag tycker att det är värt?... Det kostar mig nu närmare 1500:- i månaden att rida en lektion i veckan och drygt 2100:- i månaden att rida en och en halv gång i veckan, som jag gör den här terminen... Är det verkligen värt det? När det ändå inte riktigt ger mig det jag vill ha? Även om jag försöker jobba på att se det som ”ren motion”, som jag ju sa förut att jag skulle göra, så är frågan om prisskillnaden mot ett gymkort (eller nån annan träning) verkligen är försvarbar?...
Jag kommer nog ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska göra till nästa termin. Jag gillar ridskolan, den är trevlig och fin och hästarna är himla trevliga och människorna likaså. Jag känner igen en hel del av de andra ridskoleeleverna och det är alltid roligt, trevligt och mysigt att komma till stallet. Jag trivs där, och det betyder en hel del.
MEN... Även om jag försöker intala mig att det är ren motion så kommer jag inte ifrån att jag egentligen längtar efter något annat med min ridning, och det börjar svida lite väl mycket i plånboken...
Ja, det ska ju inte vara enkelt...
