Irriterad och obekväm

Jag var till psykologen idag igen. Ofta känns det inte alls bra när jag åker därifrån. Idag kände jag mig frustrerad och irriterad. Det påstås att jag är lillgammal och tycker bäst om att umgås med människor som är äldre än jag själv . Ordet "lillgammal" har en väldigt negativ klang för mig. Och jag känner inte heller igen mig i påståendet att jag tycker bäst om att umgås med äldre. Förvisso har jag varit ihop med två karlar som varit betydligt äldre än jag själv, shit happens så att säga, men vad fan, ålder är väl bara en siffra? Det är ju bara att kolla på Bruce Springsteen och Göran Persson. De är lika gamla. Och exet som jag bodde ihop med senast, såg betydligt yngre ut än han var när vi träffades. Min morsa gissade fel på hans ålder med ganska många år.

Men i övrigt vet jag inte vilka dessa "äldre personer" är. Jag ogillar rätt starkt att det klistras åsikter och egenskaper på mig, som jag inte tycker stämmer. Ordet "lillgammal" förknippar jag med en person som helst umgås med farmor och farfar, framför jämnåriga. Det är en person som är lite fyrkantig och tråkig, som saknar kreativitet och spontana infall. Det är en beskrivning som inte stämmer på mig. Men tydligen är det mitt sätt att prata, som är lillgammalt . Jag blir visst något vass i tonen, men det vete tusan om det är vanligt förekommande?

Sen, för att anses som mer normal, vanlig och social, så borde jag ha festat och supit mycket i min ungdom, i stället för att lägga mig i tid inför nästa skoldag. Drack mycket gjorde jag inte, men en och annan fylla blev det. Jag minns en gång när jag kom hem askalas, och bara försvann in på toa när jag kom hem och sedan snabbt hoppade i säng, för att inte morsan skulle se att jag var full. Kanske gjorde hon det i alla fall, men hon sa aldrig något. Och när jag gick på naturbruksgymnasium så drack jag mig full på Kir en gång. Dagen efter skulle jag vara i svinhuset . Fy fan för att vara bakis på ett sånt ställe. Det rekommenderas inte.

Men jag kom rätt snabbt på att det där med att dricka sig full inte riktigt var min grej.

Och sen att jag haft svårt att få vänner är ju för att jag är osocial . Introvert möjligen. Jag gillar inte riktigt att stå i händelsernas centrum och snacka goja. Jag tänker snarare att jag haft en viss uppförsbacke då jag aldrig känt mig bekräftad samt var mobbad i plugget. Det har lett till tankar som "ursäkta att jag finns till". Jag har ändå känt en del folk genom åren, men de kontakterna har slutat på ett eller annat sätt, t.ex. att vi tappat kontakten. När det bara är jag som hört av mig så har jag ledsnat och slutat ringa. Likaså när en person aldrig haft tid att prata mer än 3 minuter i sträck med mig. Och icke att förglömma: jag har varit isolerad under väldigt många år p.g.a. min panikångest. Fast psykologen tycker att det inte har varit ett hinder. Hade jag verkligen velat ha vänner så hade jag skaffat det då i alla fall. Nåväl, jag får försöka ta igen det nu. Sist jag var i Stockholm hann jag träffa två personer, förutom de på jobbet förstås. Och jag hade det riktigt trevligt. Jag får väl helt enkelt fortsätta att utöka mina kontaktytor och skapa olika relationer.

Det känns mest som om psykologen försöker trycka in mig i en mall som inte passar och det tar fokus från problemlösningen. Och det stör mig.

 

[monster1]

Fast jag upplever inga sociala kulturkrockar. Två händelser skulle dock kunna klassas som det. Det ena är att jag är uppvuxen i en förort till Stockholm. När jag för första gången hamnade på landet så fattade jag inte att man förväntades hälsa på folk man inte kände. Så gjorde man nämligen inte i Stockholm eller dess förorter. Det andra är att jag förväntar mig att butiker ska vara öppna på söndagar, vilket de inte är här. Så det kan man kalla för kulturkrock.

Sen kan jag berätta om att när husets förra ägare kom på besök här efter att jag köpt, så öppnade hon helt sonika dörren och klev in. Det var inte okej för mig. Men hon var trögfattad. Från hintar, till tydligare förklaring fick jag slutligen dra på med rejält klarspråk. "Man KNACKAR först, sedan VÄNTAR man på svar så man vet att det är okej att kliva in därför att det är inte alltid lämpligt att kliva in. Den som bor i huset kanske har tagit en tupplur och vill inte bli störd, eller så har hen just klivit ur duschen och springer näck, eller så har hen sex med någon eller för sig själv."

Själv tycker jag det är märkligt att man inte fattar sånt av sig själv. Ett hem är privat område.


Tack för att du fattar. Det fetade är just det jag är rädd för att jag aldrig får bekräftat. Men nu är ju misstanken planterad och oavsett om diagnosen inte blir bekräftad men inte heller blir dementerad, så kommer misstanken att leva kvar. Är det fel på mig eller var det min omgivning som gjorde fel mot mig?

Oavsett om du har en bakomliggande diagnos eller ej så har ju omgivningen gjort fel mot dig. Du är aldrig fel, du är du och det är rätt.

Angående det där med knackandet så verkar det också vara en typisk landet grej, att bara kliva in.

 

[Magiana]

Oavsett om du har en bakomliggande diagnos eller ej så har ju omgivningen gjort fel mot dig. Du är aldrig fel, du är du och det är rätt.

Angående det där med knackandet så verkar det också vara en typisk landet grej, att bara kliva in.

Fast är det fel på mig är det ganska lätt att tänka att jag fått vad jag förtjänat.

Vad är "landet"? Jag har inte bott centralt sedan -94 och det här är inte mer "landet" än tidigare boenden.

 

[monster1]

Fast är det fel på mig är det ganska lätt att tänka att jag fått vad jag förtjänat.

Vad är "landet"? Jag har inte bott centralt sedan -94 och det här är inte mer "landet" än tidigare boenden.

Varför skulle du förtjäna det bara för att det är något som är annorlunda? Borde vi behandla barnet sämre för att det har aspergers? Varför skulle någon förtjäna att bli illabehandlad?

Angående att bara kliva in så har jag mest stött på det på ställen där "alla känner varandra". Där blir det gärna lite gränslöst och folk kliver på. På platser där man inte känner varandra ens när man bor i samma hus, är gränserna tydligare och folk kliver inte bara på.

 

[tuaphua]

Fast är det fel på mig är det ganska lätt att tänka att jag fått vad jag förtjänat.

Vad är "landet"? Jag har inte bott centralt sedan -94 och det här är inte mer "landet" än tidigare boenden.

Men varför skulle någon förtjäna de hemskheter du utsatts för som barn?
Ett barn är ett barn och alla barn förtjänar trygghet och kärlek.

Ett barn med Asperger ska ju inte behandlas sämre än andra. De förtjänar samma fina behandling som alla andra.

Oavsett om du nu skulle ha alla diagnoser som finns, psykiska som fysiska(vilket du ju inte har ens på långa vägar) är du ju som barn inte förtjänt av den behandling du fått.

De har gjort fel. Punkt. Det ligger inte på dig. Bara på dem.

Men jag förstår att man tänker ” om jag bara vore/kunde/hade gjort”.
Det är inte relevant ens att tänka så. Och det är orimligt att lägga den bördan på ett barn.
DE borde tänkt så. Men verkar ju inte riktigt varit kapabla att ge det man bör.

 

[Lovisaleonora]

Fast är det fel på mig är det ganska lätt att tänka att jag fått vad jag förtjänat.

Jag tycker etiketterna är helt onödiga. Det är inte så att det är fel på dig, eller att du är ofelbar. Eller att någon människa är det.

Du är du, och du kommer med en uppsättning förtjänster och förbättringspotential liksom vi andra. Vi är formade av arv och miljö, en produkt av vårt liv. Du har vissa förutsättningar, jag har andra. Och vi får helt enkelt jobba med det vi har, för att förändra det som inte fungerar. Oavsett varför det inte fungerar.

Det jobbet kan ibland vara lättare om det finns en känd bakgrund, i alla fall för mig. Om jag vet varför det uppstår har jag lättare att arbeta med det - enkelt uttryckt. "Så här fungerar jag därför att ... och det spöket är inte värt att lägga energi på därför att det ligger bakom mig."

Med rätt verktyg går det absolut att bli en bättre version av sig själv.

 

[Magiana]

Varför skulle du förtjäna det bara för att det är något som är annorlunda? Borde vi behandla barnet sämre för att det har aspergers? Varför skulle någon förtjäna att bli illabehandlad?

Angående att bara kliva in så har jag mest stött på det på ställen där "alla känner varandra". Där blir det gärna lite gränslöst och folk kliver på. På platser där man inte känner varandra ens när man bor i samma hus, är gränserna tydligare och folk kliver inte bara på.

Men varför skulle någon förtjäna de hemskheter du utsatts för som barn?
Ett barn är ett barn och alla barn förtjänar trygghet och kärlek.

Ett barn med Asperger ska ju inte behandlas sämre än andra. De förtjänar samma fina behandling som alla andra.

Oavsett om du nu skulle ha alla diagnoser som finns, psykiska som fysiska(vilket du ju inte har ens på långa vägar) är du ju som barn inte förtjänt av den behandling du fått.

De har gjort fel. Punkt. Det ligger inte på dig. Bara på dem.

Men jag förstår att man tänker ” om jag bara vore/kunde/hade gjort”.
Det är inte relevant ens att tänka så. Och det är orimligt att lägga den bördan på ett barn.
DE borde tänkt så. Men verkar ju inte riktigt varit kapabla att ge det man bör.

I såna lägen går tankar, känslor och logik inte hand i hand. Den panikångest jag hade var inte heller styrd av logik. Jag visste att reaktionen var ologisk men ändå inträffade den. Och i det här fallet använder psykologen ordet "störning" om neuropsykiatriska diagnoser. Vem fasen vill bli klassad som störd? Inte jag i alla fall. Jag skulle själv inte vilja umgås med någon som jag uppfattar som störd. Jag har även tidigare fått veta att jag har en personlighetsstörning. Jaha, så det betyder att min personlighet är störd? (Den diagnosen stämde för övrigt inte.)

Det kan ju vara så att jag har komplex ptsd, men det är ju ingen etablerad diagnos (ännu) och det är inte bekräftat att jag har det, men EMDR har nämnts en gång på terapin då jag berättade om vissa händelser.

 

[MiaMia]

Sen kan jag berätta om att när husets förra ägare kom på besök här efter att jag köpt, så öppnade hon helt sonika dörren och klev in. Det var inte okej för mig. Men hon var trögfattad. Från hintar, till tydligare förklaring fick jag slutligen dra på med rejält klarspråk. "Man KNACKAR först, sedan VÄNTAR man på svar så man vet att det är okej att kliva in därför att det är inte alltid lämpligt att kliva in. Den som bor i huset kanske har tagit en tupplur och vill inte bli störd, eller så har hen just klivit ur duschen och springer näck, eller så har hen sex med någon eller för sig själv."

Själv tycker jag det är märkligt att man inte fattar sånt av sig själv. Ett hem är privat område.

Fast det du beskriver där är inte någon som är trögfattad.
Det är någon som har andra referensramar än vad du har.

Det kan vara precis lika märkligt att stå utanför dörren och inte gå in. Att inte fatta att ...
Det är ju bara för dig (och andra med samma kultur) det är självklart att se det på det sättet som du gör och veta precis hur man borde tänka om situationen utan att någon talar om det.

 

[Magiana]

Fast det du beskriver där är inte någon som är trögfattad.
Det är någon som har andra referensramar än vad du har.

Det kan vara precis lika märkligt att stå utanför dörren och inte gå in. Att inte fatta att ...
Det är ju bara för dig (och andra med samma kultur) det är självklart att se det på det sättet som du gör och veta precis hur man borde tänka om situationen utan att någon talar om det.

Fast en gång när hon kom, så kommenterade hon att dörren var låst och jag svarade att jag inte gillade att folk bara klev in, så tycker jag hon borde ha fattat att hon inte borde göra så. Ändå fortsatte hon.

För mig är det inpräntat vanligt folkvett att man absolut inte kliver in oannonserat hos folk man inte är närmare bekant med. Det är ju liksom skitobehagligt att plötslig ha en främmande människa i ens kök. Visst, jag visste ju namnet på människan men vi var inte personligt bekanta.

 

[Hyacinth]

Men jag skulle då se det som en bekräftelse på att jag har egenskaper som är jobbiga. Jag vill själv inte umgås med folk som är jobbiga. (Exempelvis har jag dåligt tålamod med folk som är konstant trögfattade.)



Det är väl lite så jag vill vara men det är inte så jämt. Idag har jag tydligen tagit på mig offerkoftan. Och andra dagar är jag bara mer stillsam.

Och vem är sån jämnt?

Du måste försöka umgås med folk som lockar fram de sidorna hos dig. Så det blir kul. Man kan inte vara helt självgenererande.

 

[Gnist]

Sen kan jag berätta om att när husets förra ägare kom på besök här efter att jag köpt, så öppnade hon helt sonika dörren och klev in. Det var inte okej för mig. Men hon var trögfattad. Från hintar, till tydligare förklaring fick jag slutligen dra på med rejält klarspråk. "Man KNACKAR först, sedan VÄNTAR man på svar så man vet att det är okej att kliva in därför att det är inte alltid lämpligt att kliva in.

Här är det tvärtom, jag tycker det är störigt när folk knackar på och sen står kvar utanför dörren och väntar på att jag ska masa mig dit och öppna. Mer normalt för mig är att man knackar/ringer på, kliver in och hojtar "hej" om man inte ser någon sådär direkt när man kommer in.

Att jag tycker det är störigt, innebär dock Inte att jag tycker människor som gör så är vare sig tröga eller störda.

 

[Magiana]

Här är det tvärtom, jag tycker det är störigt när folk knackar på och sen står kvar utanför dörren och väntar på att jag ska masa mig dit och öppna. Mer normalt för mig är att man knackar/ringer på, kliver in och hojtar "hej" om man inte ser någon sådär direkt när man kommer in.

Att jag tycker det är störigt, innebär dock Inte att jag tycker människor som gör så är vare sig tröga eller störda.

Varför ska du masa dig dit för att öppna? Det är väl bara att hojta "kom in".

Den här tanten som klev in hos mig behövde alltså tillsägelse 3 gånger innan hon begrep att jag inte vill ha in vem som helst hur som helst.

 

[Magiana]

Och vem är sån jämnt?

Du måste försöka umgås med folk som lockar fram de sidorna hos dig. Så det blir kul. Man kan inte vara helt självgenererande.

Det är sant.

 

[Gnist]

Varför ska du masa dig dit för att öppna?

För att de står kvar utanför dörren och jag tänker inte köpa megafon för att de ska kunna höra mig Normalt för mig är som sagt *knacka/ringa på, kliva in och hojta hej när man är innanför dörren*

 

[Shaggy]

Jag sa att jag skulle hålla mig ifrån dina trådar ett tag men måste ändå komentera nu.
Den diskussion du för nu har du fört tidigare och jag får en känsla av att du msåte börja se dig själv på ett annat sätt.
Du verkar ta dig själv, ditt liv och dina prestationer på oerhört stort allvar. Allt måste vara perfekt.
Man kan inte leva så. Du måste lära dig säga förlåt till dig själv för att du är en människa med fel och brister annars går du sönder totalt. Släpp lite på dina krav, låt livet leka och låt dig själv leva.

 

[Magiana]

Jag sa att jag skulle hålla mig ifrån dina trådar ett tag men måste ändå komentera nu.
Den diskussion du för nu har du fört tidigare och jag får en känsla av att du msåte börja se dig själv på ett annat sätt.
Du verkar ta dig själv, ditt liv och dina prestationer på oerhört stort allvar. Allt måste vara perfekt.
Man kan inte leva så. Du måste lära dig säga förlåt till dig själv för att du är en människa med fel och brister annars går du sönder totalt. Släpp lite på dina krav, låt livet leka och låt dig själv leva.

Allt måste inte alls vara perfekt, men däremot så löser jag nog inte det här utan terapi. Hur jag ska hitta en lämplig terapeut vet jag dessvärre inte. Om jag fattat saken rätt kan min typ av problem ta flera år att bearbeta.

 

[Shaggy]

Allt måste inte alls vara perfekt, men däremot så löser jag nog inte det här utan terapi. Hur jag ska hitta en lämplig terapeut vet jag dessvärre inte. Om jag fattat saken rätt kan min typ av problem ta flera år att bearbeta.

Det ser ofta så ut när du skriver och du behöver vara snäll mot dig själv. Angående psykolog håller jag med, sånt här tar tid.

 

[Heulwen]

Varför ska du masa dig dit för att öppna? Det är väl bara att hojta "kom in".

Den här tanten som klev in hos mig behövde alltså tillsägelse 3 gånger innan hon begrep att jag inte vill ha in vem som helst hur som helst.

Tror alla kan uppfattas som störda och ovetandes av någon, jag uppfattar den där tantens beteende som stört. Och hon kanske uppfattar något i mitt beteende som stört. Tror vi alla dömer varandra, vissa av oss dömer dock oss själv hårdast och då blir det jobbigt för oss. Lättare att vara ignorant!

Ledsen för mitt kanske irrelevanta resonerande, så här sent på kvällen.

 

[Mabuse]

Allt måste inte alls vara perfekt, men däremot så löser jag nog inte det här utan terapi. Hur jag ska hitta en lämplig terapeut vet jag dessvärre inte. Om jag fattat saken rätt kan min typ av problem ta flera år att bearbeta.

Jag upplever att du har enorma krav på dig själv, men också samma enorma krav på omgivningen. Nåde dem om de gör fel, då är det kört för evigt! Vet inte om det är det som psykologen menar med rigid, men det framstår som det är my way or the highway i ditt liv, allting måste vara och alla måste agera på ett visst sätt, annars är de/det fel och oförlåtligt/omöjligt att leva med.

Det kanske inte alls är så, men det är det intryck jag får av att läsa vad du skriver.