Irriterad och obekväm

Jag var till psykologen idag igen. Ofta känns det inte alls bra när jag åker därifrån. Idag kände jag mig frustrerad och irriterad. Det påstås att jag är lillgammal och tycker bäst om att umgås med människor som är äldre än jag själv . Ordet "lillgammal" har en väldigt negativ klang för mig. Och jag känner inte heller igen mig i påståendet att jag tycker bäst om att umgås med äldre. Förvisso har jag varit ihop med två karlar som varit betydligt äldre än jag själv, shit happens så att säga, men vad fan, ålder är väl bara en siffra? Det är ju bara att kolla på Bruce Springsteen och Göran Persson. De är lika gamla. Och exet som jag bodde ihop med senast, såg betydligt yngre ut än han var när vi träffades. Min morsa gissade fel på hans ålder med ganska många år.

Men i övrigt vet jag inte vilka dessa "äldre personer" är. Jag ogillar rätt starkt att det klistras åsikter och egenskaper på mig, som jag inte tycker stämmer. Ordet "lillgammal" förknippar jag med en person som helst umgås med farmor och farfar, framför jämnåriga. Det är en person som är lite fyrkantig och tråkig, som saknar kreativitet och spontana infall. Det är en beskrivning som inte stämmer på mig. Men tydligen är det mitt sätt att prata, som är lillgammalt . Jag blir visst något vass i tonen, men det vete tusan om det är vanligt förekommande?

Sen, för att anses som mer normal, vanlig och social, så borde jag ha festat och supit mycket i min ungdom, i stället för att lägga mig i tid inför nästa skoldag. Drack mycket gjorde jag inte, men en och annan fylla blev det. Jag minns en gång när jag kom hem askalas, och bara försvann in på toa när jag kom hem och sedan snabbt hoppade i säng, för att inte morsan skulle se att jag var full. Kanske gjorde hon det i alla fall, men hon sa aldrig något. Och när jag gick på naturbruksgymnasium så drack jag mig full på Kir en gång. Dagen efter skulle jag vara i svinhuset . Fy fan för att vara bakis på ett sånt ställe. Det rekommenderas inte.

Men jag kom rätt snabbt på att det där med att dricka sig full inte riktigt var min grej.

Och sen att jag haft svårt att få vänner är ju för att jag är osocial . Introvert möjligen. Jag gillar inte riktigt att stå i händelsernas centrum och snacka goja. Jag tänker snarare att jag haft en viss uppförsbacke då jag aldrig känt mig bekräftad samt var mobbad i plugget. Det har lett till tankar som "ursäkta att jag finns till". Jag har ändå känt en del folk genom åren, men de kontakterna har slutat på ett eller annat sätt, t.ex. att vi tappat kontakten. När det bara är jag som hört av mig så har jag ledsnat och slutat ringa. Likaså när en person aldrig haft tid att prata mer än 3 minuter i sträck med mig. Och icke att förglömma: jag har varit isolerad under väldigt många år p.g.a. min panikångest. Fast psykologen tycker att det inte har varit ett hinder. Hade jag verkligen velat ha vänner så hade jag skaffat det då i alla fall. Nåväl, jag får försöka ta igen det nu. Sist jag var i Stockholm hann jag träffa två personer, förutom de på jobbet förstås. Och jag hade det riktigt trevligt. Jag får väl helt enkelt fortsätta att utöka mina kontaktytor och skapa olika relationer.

Det känns mest som om psykologen försöker trycka in mig i en mall som inte passar och det tar fokus från problemlösningen. Och det stör mig.

 

[EmmaBovary]

Det är uppenbart att han söker efter symptom som ska bekräfta hans teori. Det dyker upp grejer hela tiden.

Och ja, i terapirummet tittar jag gärna i väggen för jag känner mig så sjukt obekväm och i underläge där inne. Det inträffade även vid läkarbesök tidigare i år. I övrigt förekommer det inte.

Det verkar ju lite så nu, men å andra sidan var säkert inte teorin lika tydlig för honom vid de inledande besöken? Men som sagt förstår jag dig till viss del, det är jättefrustrerande när en detalj med en övertolkas på det sättet. Samtidigt så får du kanske vara lite öppen för att att det finns en möjlighet att det är du som övertolkar att han övertolkar Det blir ju lite kontraproduktivt om du vill motbevisa varje påstående liksom. Du är knappast den enda deprimerade patienten som väljer att stilla på väggen snarare än på psykologen, just för att det är extra jobbigt. Jag är förresten alltid jättedålig på ögonkontakt!

 

[Magiana]

Det verkar ju lite så nu, men å andra sidan var säkert inte teorin lika tydlig för honom vid de inledande besöken? Men som sagt förstår jag dig till viss del, det är jättefrustrerande när en detalj med en övertolkas på det sättet. Samtidigt så får du kanske vara lite öppen för att att det finns en möjlighet att det är du som övertolkar att han övertolkar Det blir ju lite kontraproduktivt om du vill motbevisa varje påstående liksom. Du är knappast den enda deprimerade patienten som väljer att stilla på väggen snarare än på psykologen, just för att det är extra jobbigt. Jag är förresten alltid jättedålig på ögonkontakt!

Det är inte bara en detalj. En annan sak är ju att han anser mig ha ett specialintresse. Det är ytterligare en sak som klistrats på mig och som jag inte håller med om. Anledningen är att jag planterade 30-40 kvadrat med blommor hos min förra hyresvärd. Han trodde det var ett enormt jobb så därför var det inget vanligt intresse.

Alla de här sakerna sammantaget gör att en frustration byggs upp hos mig. Jag tycker han fabricerar.

 

[EmmaBovary]

Det är inte bara en detalj. En annan sak är ju att han anser mig ha ett specialintresse. Det är ytterligare en sak som klistrats på mig och som jag inte håller med om. Anledningen är att jag planterade 30-40 kvadrat med blommor hos min förra hyresvärd. Han trodde det var ett enormt jobb så därför var det inget vanligt intresse.

Alla de här sakerna sammantaget gör att en frustration byggs upp hos mig. Jag tycker han fabricerar.

Nej, jag vet att det inte bara är tal om en detalj. Hur blir samtalen när du bemöter påståendena?

 

[Magiana]

Nej, jag vet att det inte bara är tal om en detalj. Hur blir samtalen när du bemöter påståendena?

Typ goddag yxskaft.

 

[Heulwen]

Han verkar ha problem med att inte kunna bemöta individuellt och vilja kategorisera människor i fack för att kunna applicera sina teorier, iaf tolkar jag det så utefter vad du skriver. Det finns ingen annan psykolog inom rimligt avstånd?

 

[MiaMia]

Jag kan tänka mig en annan hypotes också.
Att ha försöker beskriva exempel på det han ser hos @Magiana som leder honom till de större mönster han tolkar ur det för att beskriva det han ser.
Men att TS fastnar med för stort fokus på enskildheterna framför helheten i det han säger.

 

[Magiana]

Han verkar ha problem med att inte kunna bemöta individuellt och vilja kategorisera människor i fack för att kunna applicera sina teorier, iaf tolkar jag det så utefter vad du skriver. Det finns ingen annan psykolog inom rimligt avstånd?

Jag vet faktiskt inte.

Jag kan tänka mig en annan hypotes också.
Att ha försöker beskriva exempel på det han ser hos @Magiana som leder honom till de större mönster han tolkar ur det för att beskriva det han ser. Men att TS fastnar med för stort fokus på enskildheterna framför helheten.

Det stora problemet är att mycket är ihopdiktat och stämmer inte med verkligheten, alternativt faller inom normalvariationen. Några av exemplen är: jag sägs ha specialintressen (baserat på att jag planterade växter på 40 kvm ogräsfri jord), att jag är rigid (baserat på att jag inte vill ha ett boende där jag inte trivs), att jag inte söker ögonkontakt (för att jag kände mig deprimerad och utsatt men ingen jag känner och som jag har frågat, kan verifiera att jag undviker det till vardags), att jag är lillgammal (), att jag helst vill umgås med äldre personer (what?) och en del annat. Med varje sån här grej som dyker upp så sjunker hans trovärdighet.

Han vill hitta en massa symptom för att kunna sätta en diagnosstämpel på mig. Jag vill inte ha någon diagnos, jag vill bara lösa det som behöver lösas. En diagnos löser absolut ingenting.

Den här psykologen är nog tyvärr rätt förbrukad. Vi kommer ingenstans, så vid nästa tillfälle tänkte jag bryta kontakten.

 

[Tora]

Det är inte bara en detalj. En annan sak är ju att han anser mig ha ett specialintresse. Det är ytterligare en sak som klistrats på mig och som jag inte håller med om. Anledningen är att jag planterade 30-40 kvadrat med blommor hos min förra hyresvärd. Han trodde det var ett enormt jobb så därför var det inget vanligt intresse.

Alla de här sakerna sammantaget gör att en frustration byggs upp hos mig. Jag tycker han fabricerar.

Vad är skillnaden på specialintresse och vanligt intresse? Du har ju många intressen. Eller räknas tex inte ridningen?

 

[MiaMia]

Vad är skillnaden på specialintresse och vanligt intresse? Du har ju många intressen. Eller räknas tex inte ridningen?

Specialintresse brukar nämnas som ett symptom (tidigare diagnoskriterium?) inom autismspektrum.
Är egentligen lite överspelat med mer kunskap som kommit.
Det är snarare den annorlunda informationshanteringen i hjärnan som kan visa som en viss typ av fördjupning/fokus/förhållningssätt till det man pysslar med. Behöver inte vara enbart en sak eller ens ett intresse, kan vara professionellt och varierande ämnen/aktiviteter.

Ev. delvis förväxlat/kombinerat med att en del tenderar att hålla sig till välbekanta saker som en trygghet?
Ev. påverkat av svag social förmåga att komma in i nya sammanhang etc.?
Vilket då bidrar till begränsad repertoar av aktiviteter/intressen.
Typ schablonen med tågtidtabellsnörden från när man hade en mer snäv, och pojkfokuserad, syn på vad autism var. Idag anses man kunna ha samma bakomliggande svårigheter, utan att de nödvändigt visar sig på just det utpräglade sättet för utomstående.

 

[MiaMia]

Han vill hitta en massa symptom för att kunna sätta en diagnosstämpel på mig. Jag vill inte ha någon diagnos, jag vill bara lösa det som behöver lösas. En diagnos löser absolut ingenting.

Den här psykologen är nog tyvärr rätt förbrukad. Vi kommer ingenstans, så vid nästa tillfälle tänkte jag bryta kontakten.

Det faktum att du är så kategorisk med att inte vilja ha en diagnos (oavsett om den skulle vara korrekt eller inte) lär ju i sig skapa problem ihop med en människa som anser att det är relevant att utreda den möjligheten.

Tycker det verkar som ni hamnat i att du sparkar automatiskt bakut för allt som skulle kunna vara ev. tecken på autism och läser hans enda syfte som att driva just den agendan. Möjligen tycker han den saken är viktig att arbeta med just för att du reagerar så starkt emot, utan att det finns rimliga skäl för det. (jag vet att du anser du har skäl, men för någon utanför består de inte av annat än att du inte vill)
Jag undrar om du inte hade reagerat mot vem som helst som pratade om autism som hypotes även om de kunde nå en bättre kommunikation med dig än vad han lyckas med?

 

[Tora]

Specialintresse brukar nämnas som ett symptom (tidigare diagnoskriterium?) inom autismspektrum.
Är egentligen lite överspelat med mer kunskap som kommit.
Det är snarare den annorlunda informationshanteringen i hjärnan som kan visa som en viss typ av fördjupning/fokus/förhållningssätt till det man pysslar med. Behöver inte vara enbart en sak eller ens ett intresse, kan vara professionellt och varierande ämnen/aktiviteter.

Ev. delvis förväxlat/kombinerat med att en del tenderar att hålla sig till välbekanta saker som en trygghet?
Ev. påverkat av svag social förmåga att komma in i nya sammanhang etc.?
Vilket då bidrar till begränsad repertoar av aktiviteter/intressen.
Typ schablonen med tågtidtabellsnörden från när man hade en mer snäv, och pojkfokuserad, syn på vad autism var. Idag anses man kunna ha samma bakomliggande svårigheter, utan att de nödvändigt visar sig på just det utpräglade sättet för utomstående.

Men så uppfattar jag inte @Magiana trädgårdsintresse alls. Visst är intresset stort men det är inte enkelspårigt.

 

[Magiana]

Vad är skillnaden på specialintresse och vanligt intresse? Du har ju många intressen. Eller räknas tex inte ridningen?

Jag frågade faktiskt psykologen om det. Han passade på frågan och bollade tillbaka den till mig .

Det faktum att du är så kategorisk med att inte vilja ha en diagnos (oavsett om den skulle vara korrekt eller inte) lär ju i sig skapa problem ihop med en människa som anser att det är relevant att utreda den möjligheten.

Tycker det verkar som ni hamnat i att du sparkar automatiskt bakut för allt som skulle kunna vara ev. tecken på autism och läser hans enda syfte som att driva just den agendan. Möjligen tycker han den saken är viktig att arbeta med just för att du reagerar så starkt emot, utan att det finns rimliga skäl för det. (jag vet att du anser du har skäl, men för någon utanför består de inte av annat än att du inte vill)
Jag undrar om du inte hade reagerat mot vem som helst som pratade om autism som hypotes även om de kunde nå en bättre kommunikation med dig än vad han lyckas med?

Just därför kommer det aldrig att fungera med den här psykologen. Frågan är inte viktig, även om han tycker det. I stället tar den bort fokus från det jag vill komma tillrätta med och jag mår sämre när jag åker därifrån än jag gjorde när jag åkte dit. Och efter ett besök där brukar jag ha påtagligt sänkt arbetsförmåga då koncentrationsförmågan försvinner. Jag vet inte ens vad jag ska ha en diagnos till? Vad fan ska den vara bra för? Det blir liksom bara att någon annan definierar hur jag fungerar även om den bilden inte stämmer.

Jag vill liksom fortfarande tro på att saker går att lösa och jag vill tro på min förmåga. Får jag en diagnos så kan jag lika gärna ge upp för då kommer ingenting någonsin att fungera. Då vet jag att det inte är någon idé att kämpa.

Men så uppfattar jag inte @Magiana trädgårdsintresse alls. Visst är intresset stort men det är inte enkelspårigt.

Egentligen har jag alldeles för många intressen. Det gör att jag aldrig riktigt fördjupar mig i något. Tar man ridningen som exempel så är jag intresserad av både hoppning och dressyr och jag gillar att rida ut. Vad gäller trädgårdsintresset är jag inte heller specialiserad på något särskilt. Inte när det gäller hantverk heller. Jag är dessutom hela tiden nyfiken på att lära mig andra saker, exempelvis sjunga, segla, svetsa m.m.

 

[Gnist]

Jag vet inte ens vad jag ska ha en diagnos till? Vad fan ska den vara bra för? .

Fast om man faktiskt har "en diagnos" så är det bara fördelar med att veta om det. Det underlättar ju livet att veta varför man funkar som man gör.

 

[Magiana]

Fast om man faktiskt har "en diagnos" så är det bara fördelar med att veta om det. Det underlättar ju livet att veta varför man funkar som man gör.

Jag bryr mig faktiskt inte om "varför" i detta fall. Det är mer intressant med "hur" (jag fungerar). Jag anser mig ha ganska god självkännedom. Det behöver inte etiketteras och förpackas som en diagnos.

 

[Gnist]

Jag bryr mig faktiskt inte om "varför" i detta fall. Det är mer intressant med "hur" (jag fungerar). Jag anser mig ha ganska god självkännedom. Det behöver inte etiketteras och förpackas som en diagnos.

Då finns ju ingen anledning att gå hos psykolog, om du inte är intresserad öht om varför, för varför och hur går ju lite hand i hand..

 

[Magiana]

Då finns ju ingen anledning att gå hos psykolog, om du inte är intresserad öht om varför, för varför och hur går ju lite hand i hand..

Jag tycker det går utmärkt att separera dessa.

 

[MiaMia]

Just därför kommer det aldrig att fungera med den här psykologen. Frågan är inte viktig, även om han tycker det. I stället tar den bort fokus från det jag vill komma tillrätta med och jag mår sämre när jag åker därifrån än jag gjorde när jag åkte dit. Och efter ett besök där brukar jag ha påtagligt sänkt arbetsförmåga då koncentrationsförmågan försvinner. Jag vet inte ens vad jag ska ha en diagnos till? Vad fan ska den vara bra för? Det blir liksom bara att någon annan definierar hur jag fungerar även om den bilden inte stämmer.

Jag vill liksom fortfarande tro på att saker går att lösa och jag vill tro på min förmåga. Får jag en diagnos så kan jag lika gärna ge upp för då kommer ingenting någonsin att fungera. Då vet jag att det inte är någon idé att kämpa.

Nej, du tycker inte det. Men OM det finns en diagnos så är det av betydelse för den som ska hjälpa personen för att kunna göra det på mest lämpliga sätt. Du kan knappast hitta en behandlare som anser det irrelevant.

Nej, en diagnos definierar inte någon. (om man inte själv väljer att ha det synsättet) Och determinerar inte om man kan lösa sina problem eller inte.
Men det där har vi tröskat igenom förr. Du uttrycker en så fördomsfull syn på människor med funktionsnedsättningar.

 

[svea]

Nu har du ju gått hos den här psykologen förhållandevis länge och det verkar inte som att det lossnar. Får du ut något positivt alls av snubben? Jag kan förstå att han grep efter diagnoser när du mådde som sämst, för då kommunicerade du här på Buke som faktiskt förde tankarna åt det hållet. Nu när du mår bättre och har en lägre stressnivå kommunicerar du på ett annat sätt. Det känns som om du skulle ha mer nytta av någon som kunde hjälpa dig att inse och stärka dina bra sidor, och coacha i den sociala biten.

 

[MiaMia]

Men så uppfattar jag inte @Magiana trädgårdsintresse alls. Visst är intresset stort men det är inte enkelspårigt.

Det var det jag försökte säga, fast det förmodligen var otydligt. Att det inte alls behöver vara snävt och enkelspårigt som man gärna såg det förr. Men att det då också blir allt mer tveksamt att använda ordet specialintresse eftersom det leder tanken fel. (och nu vet jag ju inte hur just den psykologen använder ordet)

 

[Magiana]

Nu har du ju gått hos den här psykologen förhållandevis länge och det verkar inte som att det lossnar. Får du ut något positivt alls av snubben? Jag kan förstå att han grep efter diagnoser när du mådde som sämst, för då kommunicerade du här på Buke som faktiskt förde tankarna åt det hållet. Nu när du mår bättre och har en lägre stressnivå kommunicerar du på ett annat sätt. Det känns som om du skulle ha mer nytta av någon som kunde hjälpa dig att inse och stärka dina bra sidor, och coacha i den sociala biten.

Nej, jag mår dåligt av att gå dit. Det är ingen ide att gå dit längre. Även den här tråden väcker känslor av självhat.