Irriterad och obekväm

Jag var till psykologen idag igen. Ofta känns det inte alls bra när jag åker därifrån. Idag kände jag mig frustrerad och irriterad. Det påstås att jag är lillgammal och tycker bäst om att umgås med människor som är äldre än jag själv . Ordet "lillgammal" har en väldigt negativ klang för mig. Och jag känner inte heller igen mig i påståendet att jag tycker bäst om att umgås med äldre. Förvisso har jag varit ihop med två karlar som varit betydligt äldre än jag själv, shit happens så att säga, men vad fan, ålder är väl bara en siffra? Det är ju bara att kolla på Bruce Springsteen och Göran Persson. De är lika gamla. Och exet som jag bodde ihop med senast, såg betydligt yngre ut än han var när vi träffades. Min morsa gissade fel på hans ålder med ganska många år.

Men i övrigt vet jag inte vilka dessa "äldre personer" är. Jag ogillar rätt starkt att det klistras åsikter och egenskaper på mig, som jag inte tycker stämmer. Ordet "lillgammal" förknippar jag med en person som helst umgås med farmor och farfar, framför jämnåriga. Det är en person som är lite fyrkantig och tråkig, som saknar kreativitet och spontana infall. Det är en beskrivning som inte stämmer på mig. Men tydligen är det mitt sätt att prata, som är lillgammalt . Jag blir visst något vass i tonen, men det vete tusan om det är vanligt förekommande?

Sen, för att anses som mer normal, vanlig och social, så borde jag ha festat och supit mycket i min ungdom, i stället för att lägga mig i tid inför nästa skoldag. Drack mycket gjorde jag inte, men en och annan fylla blev det. Jag minns en gång när jag kom hem askalas, och bara försvann in på toa när jag kom hem och sedan snabbt hoppade i säng, för att inte morsan skulle se att jag var full. Kanske gjorde hon det i alla fall, men hon sa aldrig något. Och när jag gick på naturbruksgymnasium så drack jag mig full på Kir en gång. Dagen efter skulle jag vara i svinhuset . Fy fan för att vara bakis på ett sånt ställe. Det rekommenderas inte.

Men jag kom rätt snabbt på att det där med att dricka sig full inte riktigt var min grej.

Och sen att jag haft svårt att få vänner är ju för att jag är osocial . Introvert möjligen. Jag gillar inte riktigt att stå i händelsernas centrum och snacka goja. Jag tänker snarare att jag haft en viss uppförsbacke då jag aldrig känt mig bekräftad samt var mobbad i plugget. Det har lett till tankar som "ursäkta att jag finns till". Jag har ändå känt en del folk genom åren, men de kontakterna har slutat på ett eller annat sätt, t.ex. att vi tappat kontakten. När det bara är jag som hört av mig så har jag ledsnat och slutat ringa. Likaså när en person aldrig haft tid att prata mer än 3 minuter i sträck med mig. Och icke att förglömma: jag har varit isolerad under väldigt många år p.g.a. min panikångest. Fast psykologen tycker att det inte har varit ett hinder. Hade jag verkligen velat ha vänner så hade jag skaffat det då i alla fall. Nåväl, jag får försöka ta igen det nu. Sist jag var i Stockholm hann jag träffa två personer, förutom de på jobbet förstås. Och jag hade det riktigt trevligt. Jag får väl helt enkelt fortsätta att utöka mina kontaktytor och skapa olika relationer.

Det känns mest som om psykologen försöker trycka in mig i en mall som inte passar och det tar fokus från problemlösningen. Och det stör mig.

 

[Shaggy]

Jag har bara läst första stycket (för trött för att läsa) men är inte du runt 40? Lillgammal är för mig något som ett barn är. För någon i vår ålder är ordet totalt meningslöst.

 

[Magiana]

Jag har bara läst första stycket (för trött för att läsa) men är inte du runt 40? Lillgammal är för mig något som ett barn är. För någon i vår ålder är ordet totalt meningslöst.

Jag är 44. Jo, ordet känns malplacerat.

 

[Tora]

För mig är lillgammal inget negativt. Däremot känns det skumt att kalla någon som är 44 år lillgammal. I min språkvärld är det fel. Det gäller främst yngre barn som är väldigt mogna för sin ålder.

 

[Kilauea]

Varken jag eller min bror festade eller söp i vår ungdom. Vi var inte förbjudna att dricka alkohol, men vi hade inget behov av såna fester. Vi hade båda några få nära vänner, vänner vi fortfarande har. Tycker det är konstigt att tycka att ungdomar "ska" festa och supa.

 

[Kilauea]

För mig är lillgammal inget negativt. Däremot känns det skumt att kalla någon som är 44 år lillgammal. I min språkvärld är det fel. Det gäller främst yngre barn som är väldigt mogna för sin ålder.

Håller helt med

 

[Korven]

För mig är lillgammal inget negativt. Däremot känns det skumt att kalla någon som är 44 år lillgammal. I min språkvärld är det fel. Det gäller främst yngre barn som är väldigt mogna för sin ålder.

Mitt barnbarn 7 år är lillgammalt, ordförråd som en vuxen ibland

 

[Tora]

Mitt barnbarn 7 år är lillgammalt, ordförråd som en vuxen ibland

Exakt så tänker jag mig någon som lillgammal.

 

[bettysmatte]

Mitt barnbarn 7 år är lillgammalt, ordförråd som en vuxen ibland

Haha, ja precis . Min brors äldsta barn är 6 år. Häromdagen sa han - väldigt snusförnuftigt - till sin farmor som serverade jordgubbar och glass att "du har väl sköljt jordgubbarna, farmor?" Sådana saker kläcker han ur sig hela tiden, och har gjort i flera år..... Det är exakt det som jag definierar som lillgammal. Han tänker på - och säger saker - som de flesta barn i hans ålder inte verkar ha någon aning om/bry sig om. Men han är smart, rolig och kreativ, så det har ju inget alls med det att göra. Han trivs väldigt bra med att vara hos farmor och farfar, men han leker gärna med jämngamla kompisar också.

 

[Dimmoln]

Talar du med din psykolog om att du blir irriterad av de ordval hen använder och de tankar hen har om ditt mående? Att prata om känslor och funderingar som uppstår i själva samtalet med psykologen är ju oftast en väsentlig del av terapin i sig.
Jag kan absolut förstå att ett samtal kan kännas mer eller mindre meningslöst om man går därifrån med MER besvärande känslor än vad man hade när man gick dit

 

[Magiana]

Talar du med din psykolog om att du blir irriterad av de ordval hen använder och de tankar hen har om ditt mående? Att prata om känslor och funderingar som uppstår i själva samtalet med psykologen är ju oftast en väsentlig del av terapin i sig.
Jag kan absolut förstå att ett samtal kan kännas mer eller mindre meningslöst om man går därifrån med MER besvärande känslor än vad man hade när man gick dit

Nä, inte riktigt. Bara delvis. Men det här med att han ska trycka in mig i ett fack och sätta en stämpel på mig stör något enormt. Jag känner ett hat mot mig själv p g.a. detta. Jag känner mig väldigt obekväm i mig själv och kan inte acceptera att jag anses annorlunda. Det innebär ju att mina problem är obotliga.

Sen har besöksfrekvensen hos honom sjunkit. Nu är det tydligen varannan vecka som gäller. Förvisso är jag inte i någon akut fas längre, men jag tycker inget händer när man går så sällan.

 

[cassiopeja]

Jag tycker inte att det låter som att psykologen är rätt person för dig. Synd!
Märkligt uttalande att använda ordet lillgammal till en människa över 40!! Att säga att en vuxen är lillgammal och att man måste supa i ungdomen låter väldigt konstigt. Det skulle kunna göra att jag skulle tappa förtroendet för relevansen i även resten av det den människan säger...

Själv var jag extremt lillgammal när jag var liten (och är stolt över det ), och var väldigt hårt hållen så drack i stort sett ingen alkohol alls förrän jag var över 20... Jag är en jättekonstig människa och inte normal på en enda fläck, men jag trivs ganska bra med mig själv ändå. Jag menar det kan ju knappast vara såna saker det hänger på, så varför psykologen pratar om sånt låter väldigt konstigt i mina öron.

 

[karamelldrottningen]

En person som är vuxen kan inte vara lillgammal. Det är ett ord som syftar på barn som är mognare och hellre umgås med äldre än sina jämnåriga.

 

[karamelldrottningen]

Kan ju vara så att psykologen är den som har mest problem. Tycker du ska sluta hos den personen.

 

[Magiana]

En person som är vuxen kan inte vara lillgammal. Det är ett ord som syftar på barn som är mognare och hellre umgås med äldre än sina jämnåriga.

Och jag har aldrig varit sån. Jag har umgåtts med jämnåriga. Själv tror jag han syftar på att jag nog är lite PK och noggrann med saker. Ingen slarver med andra ord.

Jag tycker inte att det låter som att psykologen är rätt person för dig. Synd!
Märkligt uttalande att använda ordet lillgammal till en människa över 40!! Att säga att en vuxen är lillgammal och att man måste supa i ungdomen låter väldigt konstigt. Det skulle kunna göra att jag skulle tappa förtroendet för relevansen i även resten av det den människan säger...

Själv var jag extremt lillgammal när jag var liten (och är stolt över det ), och var väldigt hårt hållen så drack i stort sett ingen alkohol alls förrän jag var över 20... Jag är en jättekonstig människa och inte normal på en enda fläck, men jag trivs ganska bra med mig själv ändå. Jag menar det kan ju knappast vara såna saker det hänger på, så varför psykologen pratar om sånt låter väldigt konstigt i mina öron.

Jo, förtroende är inte på topp direkt. Det är liksom inget jag kan köpa rakt av utan allt han säger ska värderas om det är vettigt eller inte.

Kan ju vara så att psykologen är den som har mest problem. Tycker du ska sluta hos den personen.

Han gör väl sitt bästa men det känns mest fel. Men jag har nog inte så många alternativ heller och slutar jag får jag försöka lösa problemen på egen hand.

 

[Magiana]

Alltså @Magiana jag förstår att det är svårt när man haft en dysfunktionell uppväxt. Men det är aldrig försent. Du är ju medelålders nu. Du kan absolut gå vidare! Du måste på ngt sätt komma till den punkten då du släpper upphakningen på vad andra tycker och istället fokuserar på dig själv och på det som är bra med dig!
Självklart är det lättare för en person som haft en trygg uppväxt, blivit uppmuntrad och älskad men det är MÅNGA som inte haft det och ändå fixar det galant!
Jag har en kompis som växte upp med en pappa som inte ville ha ngn kontakt med henne, en psykisk sjuk mamma som hon fick bära ansvaret för som ung. Hon lämnades vind för våg, utsattes för sexuella övergrepp, började svälta sig själv och blev tvångsinlagd i tonåren då hon vägde 25 kilo.
Denna tjej är idag stark, självständig, är chef på ett stort företag och jobbar med att hjälpa andra.

Jag svarar här i stället för att kapa den andra tråden.

Jag försöker ju hela tiden. Men det tog mig 27 år att bli fri från panikångesten. Under många år var jag isolerad på grund av den. Jag försökte hålla kontakt med folk, men fick knappt någon respons tillbaka. Jag har aldrig känt att jag kunnat ge något till andra människor, utan snarare känt det som att jag är i vägen. Under en period försökte jag gilla läget. Jag intalade mig själv att jag gillade att vara själv/ensam för att liksom hamna i en positiv känsla. Jag tänkte att folk skulle börja gilla mig då och vilja umgås, så att inte alla kontaktförsök bara låg på mig. Ingen vill ju umgås med en klängig och/eller negativ typ. Så jag stod själv samtidigt som jag höll dörren öppen för att kunna umgås med andra, men jag passade mig noga för att bete mig klängigt. Det funkade jävligt dåligt. Sen när hela min familj lämnade mig vid jul för 1½ år sedan, (när vi firade jul hemma hos mig,) utan att tala om att de skulle gå och utan att ens säga hej då, så rasade jag. Det gör att jag känner att jag har egenskaper som avskys av andra. Problemet med det är konsekvenserna det orsakar för mig.

 

[Kattennizze]

Jag tycker du verkar vara smart, självständig och vägrar att stoppas in i ett fack. Du har all anledning att sträcka på dig. Du roddar ett hus på egen hand, du har fixat ett jobb fast du har haft så svår ångestproblematik. Jag hade i din sits gett upp för länge sen. Jag tycker du verkar utvecklas hela tiden.

 

[Magiana]

Jag tycker du verkar vara smart, självständig och vägrar att stoppas in i ett fack. Du har all anledning att sträcka på dig. Du roddar ett hus på egen hand, du har fixat ett jobb fast du har haft så svår ångestproblematik. Jag hade i din sits gett upp för länge sen. Jag tycker du verkar utvecklas hela tiden.

Jag försöker så gott jag kan. Min tanke med att gå till psykolog har varit att jag kanske kunde få andra synvinklar och tekniker för att hantera mitt liv. Att bli påklistrad egenskaper, åsikter o.s.v. är inte vad jag vill eller behöver. Det här sistnämnda känns ju dessutom som helt taget ur luften. Igenkänningen är lika med noll.

Det står även i min journal att jag inte söker ögonkontakt (det är länge sedan detta skrevs), men att slå fast det utan att ha koll på hur jag fungerar i vanliga situationer, känns oproffsigt. Jag har frågat andra som känner mig om jag undviker ögonkontakt, men ingen har bekräftat det. De tycker inte att det stämmer på mig. När detta framkom så har jag börjat iaktta hur andra gör med ögonkontakt och jag kan inte se att de skiljer sig från hur jag själv gör.

Men om jag är så bra på att rodda mitt hus vet jag dessvärre inte.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Gällande biten med ögonkontakten så förstår jag såklart hur du tänker, att det skulle vara talande för facket du inte vill placeras in i och att det därför är viktigt att motbevisa. Men om det är som du skrev, att det var längesedan det skrevs, är det ju möjligt att det bara slogs fast att du inte sökte kontakt under de första besöken (som jag är rätt säker på att du skrivit att du inte gjorde) och snarare en indikator på att du var sjukt under isen, än en del i något större.

 

[Magiana]

@Magiana Gällande biten med ögonkontakten så förstår jag såklart hur du tänker, att det skulle vara talande för facket du inte vill placeras in i och att det därför är viktigt att motbevisa. Men om det är som du skrev, att det var längesedan det skrevs, är det ju möjligt att det bara slogs fast att du inte sökte kontakt under de första besöken (som jag är rätt säker på att du skrivit att du inte gjorde) och snarare en indikator på att du var sjukt under isen, än en del i något större.

Det är uppenbart att han söker efter symptom som ska bekräfta hans teori. Det dyker upp grejer hela tiden.

Och ja, i terapirummet tittar jag gärna i väggen för jag känner mig så sjukt obekväm och i underläge där inne. Det inträffade även vid läkarbesök tidigare i år. I övrigt förekommer det inte.