Cydonia
Trådstartare
Bakgrundsfakta häst: 17år, aktiv pensionär, f.d Grand Prix-pålle, snäll i all hantering och ridning men har lite spöken som jag återkommer till.
Bakgrundsfakta Cydonia: Jobbar hos ovanstående hästs ägare, rider flertalet försäljningshästar under dagarna men ovanstående herre är för närvarande ensam "hemmahäst" som jag är ensam ryttare på.
Ägaren vill gärna att jag tar honom på heltidsfoder i framtiden.
Så..till dessa spöken då.
Hästen är över lag mycket välriden, har lite bus för sig men jobbar på fint. Testade en hel del när jag började rida honom, men efter två möten med backen för min del och ett jävlar anamma så har gubben lärt sig att piloten numera sitter kvar i sadeln.
Några saker som dock inte försvann med denna testperiod är beteenden som tydligen suttit i under många år som jag förstått det.
Men jag har börjat undra över ifall han helt enkelt har lärt sig att "gör jag ditten och datten så brukar det oftast bli som jag vill", eller om han rent utav har några psykiska spökerier för sig.
Han har stått på just denna anläggning i sju år, ridhuset har alltid varit desamma men ändå så är det, varje gång (med undantag för någon gång/vecka då man undrar om det är en bortbyting man rider på), otroligt läskigt att gå förbi hindermaterial, läktare och traktordörr.
Detta visar han med att (beroende på gångart och dagshumör) antingen 1.) tvärnita á la slide stop, följt av en 180 graders-vändning rakt upp i ridhustaket. 2.) Rycka till som om han fått en kastrull i pannan, med benen rakt ut åt sidorna och ögon stora som tefat. 3.) Tvärnit följt av dans på babenen. Eller 4.) Eld i baken och "snabbast förbi vinner" är mottot.
Detta sker varje pass, oftast i början men kan även komma helt från ingenstans.
En annan sak som han kommer på då och då är att man kan hoppa rakt upp och ner för att sedan göra en helomvändning hemåt när man är ute och rider. Nu vill inte ägaren att jag rider ut på herrn ensam (det har tydligen varit allt för många hästskötare som blivit glömda i skogen då), men jag rider i alla fall på grusvägen som går förbi gården. Då kommer man bort några hundra meter men ser fortfarande stallet.
Beteendet sker dock även om vi är ute på galopprunda med träningskompis.
Säger man då emot och ber pålle att gå åt det påtänkta hållet så backar han oftast ner i närmsta dike, detta tror jag dock helt är något som är inlärt från hans sida. Backar jag ner i dike=piloten blir oftast rädd och låter mig gå framåt, även om det är åt "mitt" håll. Jag låter dock pålle glatt backa ner i diket, vill han så gärna dit så ska han också få vara där.
Och då blir det oftast jag som får vinna om vart vägen ska bära.
Antingen det, eller så studsar han runt längs med dikeskanten tills vi får till en bra vändning åt det tänka hållet.
Sen kan han gå superbt, i några meter, innan beteendet flera gånger återkommer med olika kombinationer.
"Tvärnit och helomvändning" är dock favoriten.
Det här kommer helt plötsligt, han kan göra en "vändning" ena dagen för att efter det gå superfint. Och andra dagen så kommer vi knappt förbi brevlådan.
Om det här hade varit under de första veckorna så hade jag inte brytt mig, antagligen har han lärt sig från antingen matte eller någon annan ryttare att gör man på ett visst sätt så vinner han oftast.
Jag vet dock att matte kan ha ett jädra humör med "olydiga hästar", så när han gjort så här med henne i sina yngre år så har det nog blivit rejäla påföljder för hans del.
Jag är dock mer en ryttare som väntar ut..har inget sinne för våld i ridningen, det gör oftast bara beteendet värre.
Men nu har jag alltså ridit hästen på daglig basis i 8 månader, och även om det blivit bättre med de uppenbara larvigheterna, så sitter dessa starka flyktkänslor fortfarande kvar.
Kan det vara så att han helt enkelt har "lärt in sig själv" så pass djupt att beteendena har blivit som en del av honom?
Kan det vara någon "felaktighet" på t.ex frontalloben?
Jag kan köpa att vissa hästar är räddharar, alla är individer, men hans beteenden känns så tillgjorda och överdrivna.. hade inte brytt mig nämnvärt om det inte vore så att det periodvis blir så svårt att rida honom i ridhuset (eller utebanan) pga alla spöken, att han bara går och spänner sig, och varje pass går åt till försöka rida loss honom..
Folk som känner igen sig? Tankar? Funderingar? Medium?
Bakgrundsfakta Cydonia: Jobbar hos ovanstående hästs ägare, rider flertalet försäljningshästar under dagarna men ovanstående herre är för närvarande ensam "hemmahäst" som jag är ensam ryttare på.
Ägaren vill gärna att jag tar honom på heltidsfoder i framtiden.
Så..till dessa spöken då.
Hästen är över lag mycket välriden, har lite bus för sig men jobbar på fint. Testade en hel del när jag började rida honom, men efter två möten med backen för min del och ett jävlar anamma så har gubben lärt sig att piloten numera sitter kvar i sadeln.
Några saker som dock inte försvann med denna testperiod är beteenden som tydligen suttit i under många år som jag förstått det.
Men jag har börjat undra över ifall han helt enkelt har lärt sig att "gör jag ditten och datten så brukar det oftast bli som jag vill", eller om han rent utav har några psykiska spökerier för sig.
Han har stått på just denna anläggning i sju år, ridhuset har alltid varit desamma men ändå så är det, varje gång (med undantag för någon gång/vecka då man undrar om det är en bortbyting man rider på), otroligt läskigt att gå förbi hindermaterial, läktare och traktordörr.
Detta visar han med att (beroende på gångart och dagshumör) antingen 1.) tvärnita á la slide stop, följt av en 180 graders-vändning rakt upp i ridhustaket. 2.) Rycka till som om han fått en kastrull i pannan, med benen rakt ut åt sidorna och ögon stora som tefat. 3.) Tvärnit följt av dans på babenen. Eller 4.) Eld i baken och "snabbast förbi vinner" är mottot.
Detta sker varje pass, oftast i början men kan även komma helt från ingenstans.
En annan sak som han kommer på då och då är att man kan hoppa rakt upp och ner för att sedan göra en helomvändning hemåt när man är ute och rider. Nu vill inte ägaren att jag rider ut på herrn ensam (det har tydligen varit allt för många hästskötare som blivit glömda i skogen då), men jag rider i alla fall på grusvägen som går förbi gården. Då kommer man bort några hundra meter men ser fortfarande stallet.
Beteendet sker dock även om vi är ute på galopprunda med träningskompis.
Säger man då emot och ber pålle att gå åt det påtänkta hållet så backar han oftast ner i närmsta dike, detta tror jag dock helt är något som är inlärt från hans sida. Backar jag ner i dike=piloten blir oftast rädd och låter mig gå framåt, även om det är åt "mitt" håll. Jag låter dock pålle glatt backa ner i diket, vill han så gärna dit så ska han också få vara där.
Och då blir det oftast jag som får vinna om vart vägen ska bära.
Antingen det, eller så studsar han runt längs med dikeskanten tills vi får till en bra vändning åt det tänka hållet.
Sen kan han gå superbt, i några meter, innan beteendet flera gånger återkommer med olika kombinationer.
"Tvärnit och helomvändning" är dock favoriten.
Det här kommer helt plötsligt, han kan göra en "vändning" ena dagen för att efter det gå superfint. Och andra dagen så kommer vi knappt förbi brevlådan.
Om det här hade varit under de första veckorna så hade jag inte brytt mig, antagligen har han lärt sig från antingen matte eller någon annan ryttare att gör man på ett visst sätt så vinner han oftast.
Jag vet dock att matte kan ha ett jädra humör med "olydiga hästar", så när han gjort så här med henne i sina yngre år så har det nog blivit rejäla påföljder för hans del.
Jag är dock mer en ryttare som väntar ut..har inget sinne för våld i ridningen, det gör oftast bara beteendet värre.
Men nu har jag alltså ridit hästen på daglig basis i 8 månader, och även om det blivit bättre med de uppenbara larvigheterna, så sitter dessa starka flyktkänslor fortfarande kvar.
Kan det vara så att han helt enkelt har "lärt in sig själv" så pass djupt att beteendena har blivit som en del av honom?
Kan det vara någon "felaktighet" på t.ex frontalloben?
Jag kan köpa att vissa hästar är räddharar, alla är individer, men hans beteenden känns så tillgjorda och överdrivna.. hade inte brytt mig nämnvärt om det inte vore så att det periodvis blir så svårt att rida honom i ridhuset (eller utebanan) pga alla spöken, att han bara går och spänner sig, och varje pass går åt till försöka rida loss honom..
Folk som känner igen sig? Tankar? Funderingar? Medium?
