Inget är kul längre

[LiviaFilippa]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

 

[Gramse]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

Det sista jag tänker på är att du skulle vara otacksam.. Jag är likadan som du, mår mina djur dåligt mår jag närapå ännu sämre och har svårt att glädjas åt någonting som har med dem att göra tills de mår bra igen. Är själv 35 och stod senast för tre timmar sedan och grät av oro hos veterinären när jag var inne med min ena katt.
Involvera dina föräldrar och förklara hur du känner. Jag är övertygad om att du får ett fint stöd från dem.

 

[Piaff]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

Jag rehabbade min häst för en väldigt mild senskada förra sommaren och satt och bölade nästan varje pass, jag är 32 år gammal. Han var pigg och sprättig och jobbig eftersom han bara fick skritta och trava, jag kände inte igen min häst och så gnagde det liksom i kroppen att TÄNK om det inte blir helt bra, fastän det var jättebra diagnos på det hela. Det är HELT ok att vara ledsen och nere när hästen inte är helt ok, spelar ingen roll om man har hela stallet fullt.

Förstår att det kan kännas jobbigt att prata med dina föräldrar men det skulle kunna hjälpa att bara lufta lite om att det känns jobbigt att din ena ponny är dålig och att oron påverkar dig generellt även om du är glad för den andra ponnyn.

 

[prinsessfeminist]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

Jag tänker att du är ung och det är ett stort ansvar att ha häst.
När man är vuxen och tar hela ansvaret och hästarna skall mockas hos, fodras, det skall passas tider och hästarna kanske kräver en del extra för att de är buffliga och inte mår bra, då känns det emellanåt övermäktigt.

VARFÖR gör jag det här, tänker i alla fall jag då och då. Men, det är för att det är valt av mig, och vill jag inte längre, så kan jag fatta lämpligt beslut.

I din sits, när man inte har resurserna att själv bestämma, då är du i beroendeställning. Antingen känner du lite av tacksamhetsskuld, eller lite av att det är ett "måste", som du inte bara utan vidare väljer bort.

Mina föräldrar försåg mig med en ordinär ponny, jag fick åka och tävla någon enstaka gång och de lade sig inte i. Jag hade ponnyn så länge jag var intresserad.

När man har lite mer hjälp av sina föräldrar och de kanske uppmuntrar till tävling och kanske till och med satsar på ytterligare en ponny, som i ditt fall, då är det lite mer komplicerat.

Det är inte längre bara ditt intresse och upp till bara dig.

Hade jag varit i dina kläder så skulle jag prata med en av föräldrarna först och berättat lite om hur jag skulle vilja ha det. Eller i alla fall bara delat med mig av känslorna och sagt att jag vill inte vara otacksam.

 

[Fiorano]

Du är inte alls konstig! Min ena häst är skadad just nu och när han blev halt rasade min värld. Var helt övertygad om att nu är det kört, han kommer inte överleva. Läste hästannonser och hela faderullan. Grät och kunde inte sova. Är 40 år.

Våra hästar betyder mycket för oss och att du medvetet/eller omedvetet vill distansera dig från den skadade hästen genom att inte vara i stallet är en normal reaktion. Det är att en vill komma bort från det jobbiga, en flyktmekanism. Absolut inte onormal och kan vara jättebra att vara medveten om att det är så du reagerar. Det är inte fel att reagera så, alla hanterar saker som är jobbiga på olika vis.

Prata med dina föräldrar så hoppas jag de stöttar

 

[MiniLi]

Det är jobbigt med skadade hästar och alla reagerar olika. När min häst blev halt i höstas så lade jag mig hemma och bara grät, hade planerade sociala aktiviteter som jag ställde in eftersom allt kändes så deppigt. Efter det första veterinärbesöket var det ju fortfarande jobbigt men jag gick in i någon acceptansläge, men det ör ganska typiskt mig. Gillar läget liksom. Där är vi ju olika, ingen reaktion är mer rätt eller fel än den andra!

 

[nightcrawler]

Jag mår skitdåligt när mina djur inte mår bra eller är skadade. Det är inget konstigt. Man blir påverkad. Jag är lika påverkad vare sig det är djur eller människa. Det är krävande psykiskt även om det är en aldrig så liten och obetydlig grej.

 

[TinyWiny]

Du är varken otacksam eller konstig utan snarare en helt vanlig version av det som kallas normal. Vi reagerar alla olika på saker och ting men den ångest det innebär för många med sjuk häst (eller annat djur) är vidrig och vi är många här som har känt (eller känner) som du. När jag fick veta att min ena häst hade en sjukdom som diagnostiserades mycket tidigt och därför har god prognos stängde jag ändå av helt. Jag kunde liksom inte existera för det var så jobbigt för de enda tankarna som malde var hästen jag tidigare hade förlorat i samma sjukdom (som på honom upptäcktes väldigt sent och därmed var prognosen också dålig).
När min förra hund diagnostiserades med levercancer blev jag tvungen att be omgivningen att inte fråga/prata om honom för jag orkade inte bryta ihop hela tiden utan ville ha fina minnen av hans sista tid.

Det är tufft när den man älskar så mycket mår dåligt. Det är inte konstigt utan mänskligt att gråten sitter i halsen nästintill hela tiden.

Ta hand om dig

 

[Ullmerkott]

Det ÄR jättejobbigt när ens djur inte mår bra, för de allra flesta. Man går runt och analyserar och funderar och oroar sig mer eller mindre konstant. Det brukar gå över när hästen verkligen är frisk igen, och då är man desto mer glad och tacksam över att den mår bra och fungerar. Det är helt normalt och inte det minsta bortskämt.

 

[Lycan]

Hej! Först av allt vill jag bara säga att jag fattar att det här kanske låter bortskämt och som jag inte är glad för det jag har och så men det är inte så alls. Vill bara säga det så ni kanske kan tänka på det när in läser resten!
Jag har två c-ponnyer. Ett sto som jag har haft länge och en valack som jag fick i vintras. Från början så var planen att vi skulle sälja den första i sommar men vi hann inte det vi ville med tävlingar och sånt för corona, och även att jag blev lite rädd ett tag med den nya i hoppningen, så vi bestämde att ha henne det här året också. Så jag var superglad och planerade meeting med båda och sånt. Och hade massa roliga planer för sommaren! Men sen så blev hon halt och har fått sprutor för kotledsinflammationer och hovledsinflammationer Jag kommer just nu inte ihåg exakt när allt började men kanske 1½-2 månader sedan. Såklart har det varit tråkigt och så hela tiden att hon inte mår bra men efter förra gången hos veterinären så har typ ALLT känts jobbigt och tråkigt bara. Jag brukar tycka det är mysigt att fixa stallet och kan lätt vara där hela dagen men nu är det bara jobbigt och jag försöker bli klar så fort det går. Jag rider och tränar med den andra ponnyn och har åkt på nån tävling bara en dag, för vi kan ju inte åka på meeting nu när den andra är hemma och måste skötas. Eller kan säkert be nån i stallet om hjälp men jag vill inte heller. Men även om det typ gått bra på en tävling så är jag ändå inte glad, för jag tänker bara på att jag "bara" har den ena ponnyn med och sånt. Alltså inte att han är dålig eller nåt men liksom menar att jag inte kan rida, träna och tävla med den andra också! Och hon som är halt är egentligen världens snällaste ponny men hon mår inte bra av sjukhage så hon är ganska jobbig nu och bufflig och dryg att leda och sånt. Så det är också jobbigt för det märks så mycket att hon inte trivs med det! Och jag har blivit världens största lipsill, alltså jag brukar aldrig gråta men nu gör jag det för minsta lilla sak. Som på träning igår frågade en hur det går med den andra ponnyn och då kunde jag inte hålla inne gråten. Så hon trodde ju typ att min andra ponny var död eller nåt men så är det bara jag som är konstig! Och även när jag ska hem från stallet och säger hejdå till ponnysarna så börjar jag gråta för det. Eller bara hemma när jag ska sova. Så egentligen nästan när som helst.
Nu kanske många tänker att det är massa hormoner i puberteten och sånt och jag VET det men det känns liksom inte normalt ändå. Hon är inte död, veterinären tror att hon kommer bli bra, den andra ponnyn är jättefin, mamma hjälper mig en del i stallet, det är sommarlov osv. Jag borde liksom kunna vara glad men det GÅR inte! Och jag undrar om nån annan har varit med om typ samma? Och isåfall hur ni kom ur det? Om det var så kanske tills eran häst/ponny blev frisk eller om ni kom ur det på nåt annat sätt? Eller ifall nån har nåt tips ändå! Jag vill helst inte prata med mina föräldrar för vill inte att dom ska tro att jag inte är tacksam för allt jag har och så.

Det är både mentalt och känslomässigt jobbigt att ha skadade/sjuka djur. Så det är inte konstigt om du känner att du vill bryta ihop. Jag är sån jag också. Jag måste ta det väldigt lugnt med min häst då hon är sned i ryggen efter att en av hagkompisarna har ridit på henne. Så på de 3 månader som jag har ägt henne har jag kanske fått rida 10 gånger sammanlagt. Däremellan har det bara varit diverse skador som hon har fått i hagen. Men nu är vi på väg tillbaka och snart är allt som det ska vara! Det är bara att fortsätta att behandla skadorna, bita ihop, torka tårarna och kämpa på för i slutändan så är det värt det!❤

 

[Bison]

Förstår precis hur du känner
Min häst vilade pga skada i ett halvår, jag grät massor, tappade lusten att göra saker, ställde in grejer med kompisar och hela livet kändes skit.
När han sattes igång blev det inte så mycket bättre, han var så himla het, spänd och stressad. Kändes som vi aldrig skulle komma tillbaka till där vi var innan. Ville gråta efter varje ridpass när han bara galopperat på tvären och varit tokstressad.
Nu efter ytterligare ett halvår är han tillbaka i kondition och styrka och är jättefin att rida. Jag mår mycket bättre även om jag fortfarande är nojig och har en gnagande oro att något är fel

 

[LiviaFilippa]

Tack så jättemycket till alla ni som har svarat! Såklart tråkigt att ni också har/haft sjuka hästar! Men skönt liksom att fler har känt såhär och så. Fast jag vet ändå inte om jag vill prata med mina föräldrar, tror såklart inte de blir arga eller så men det känns jobbigt bara. Och det är ju inte att jag vill ändra på nåt liksom, jag vill ha båda ponnysarna och allt sånt, bara att det är jobbigt när hon inte är frisk och så. Men det kan ju inte heller mamma eller pappa göra nåt åt heller

 

[TinyWiny]

Tack så jättemycket till alla ni som har svarat! Såklart tråkigt att ni också har/haft sjuka hästar! Men skönt liksom att fler har känt såhär och så. Fast jag vet ändå inte om jag vill prata med mina föräldrar, tror såklart inte de blir arga eller så men det känns jobbigt bara. Och det är ju inte att jag vill ändra på nåt liksom, jag vill ha båda ponnysarna och allt sånt, bara att det är jobbigt när hon inte är frisk och så. Men det kan ju inte heller mamma eller pappa göra nåt åt heller

Om du känner att dina föräldrar inte är de rätta att prata med och du inte känner att någon annan i din närhet känns rätt heller så fortsätt skriv här! Det är ju inte alltid för att man hoppas att någon annan kan lösa det hela som man kan behöva prata med någon utan just för att man ofta behöver prata om det där som är jobbigt och som inte går att få bort eller inte kan lösas. Då kan det kännas bättre när man kan dela sina tankar med andra och, kanske framförallt ha någon som lyssnar och som vet hur jobbigt det kan vara. Så är det med mycket i livet. Endel saker går inte att lösa men genom att prata om det så kan det ändå kännas bättre och man kan få nya krafter så man orkar ta nya tag om inte annat så för att se det från andra håll och hitta andra förhållningssätt till det som är jobbigt eller svårt.

 

[LiviaFilippa]

Om du känner att dina föräldrar inte är de rätta att prata med och du inte känner att någon annan i din närhet känns rätt heller så fortsätt skriv här! Det är ju inte alltid för att man hoppas att någon annan kan lösa det hela som man kan behöva prata med någon utan just för att man ofta behöver prata om det där som är jobbigt och som inte går att få bort eller inte kan lösas. Då kan det kännas bättre när man kan dela sina tankar med andra och, kanske framförallt ha någon som lyssnar och som vet hur jobbigt det kan vara. Så är det med mycket i livet. Endel saker går inte att lösa men genom att prata om det så kan det ändå kännas bättre och man kan få nya krafter så man orkar ta nya tag om inte annat så för att se det från andra håll och hitta andra förhållningssätt till det som är jobbigt eller svårt.

Tack för ditt svar Och ja det har du rätt i att ibland kan det kännas bättre om man pratar om sakerna! Men tyvärr så kan det inte hjälpa för mig nu för idag har varit typ värsta dagen i mitt liv nästan och nu har jag helt ridförbud och träningsförbud och jag vet inte hur länge det kommer vara. Så ÄVEN OM min ponny blir frisk nu så kommer jag inte få börja sätta igång henne iallafall! Och jag får inte gå med henne eller fixa stallet själv eller cykla dit eller nånting. Och inte rida min andra ponny heller så han kommer ju säkert också tappa massor så kommer vi inte kunna tävla på hur länge som helst även om jag får börja rida igen.Så ja nu verkar det ju jättedumt att jag tyckte det var jobbigt förr liksom för nu verkar det som värsta drömmen. För nu står jag liksom med två ponnysar som jag inte FÅR rida och jag inte FÅR göra nånting med! Jag ska försöka övertala mamma att jag iallafall kan få skritta på den friska ponnyn när hon går med den andra men det kommer ju inte hjälpa nåt för tävling och så. Men iallafall så jag kan få göra nånting men vet inte om hon kommer gå med på det. Men ska försöka iallafall.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt svar Och ja det har du rätt i att ibland kan det kännas bättre om man pratar om sakerna! Men tyvärr så kan det inte hjälpa för mig nu för idag har varit typ värsta dagen i mitt liv nästan och nu har jag helt ridförbud och träningsförbud och jag vet inte hur länge det kommer vara. Så ÄVEN OM min ponny blir frisk nu så kommer jag inte få börja sätta igång henne iallafall! Och jag får inte gå med henne eller fixa stallet själv eller cykla dit eller nånting. Och inte rida min andra ponny heller så han kommer ju säkert också tappa massor så kommer vi inte kunna tävla på hur länge som helst även om jag får börja rida igen.Så ja nu verkar det ju jättedumt att jag tyckte det var jobbigt förr liksom för nu verkar det som värsta drömmen. För nu står jag liksom med två ponnysar som jag inte FÅR rida och jag inte FÅR göra nånting med! Jag ska försöka övertala mamma att jag iallafall kan få skritta på den friska ponnyn när hon går med den andra men det kommer ju inte hjälpa nåt för tävling och så. Men iallafall så jag kan få göra nånting men vet inte om hon kommer gå med på det. Men ska försöka iallafall.

Men oj! Hoppas att det inte är något allvarligt som har hänt utan att allt snart kan återgå till det vanliga

Ta hand om dig

 

[LiviaFilippa]

Men oj! Hoppas att det inte är något allvarligt som har hänt utan att allt snart kan återgå till det vanliga

Ta hand om dig

Tack Det som hände var att jag mådde jättekonstigt och svimmade flera gånger när jag var i stallet så fick åka till akuten och ligga där i flera timmar med massa saker som mätte typ puls och hjärtat och såna saker. Jag komme inte ihåg vad allt heter på läkarspråk men det var nåt att hjärtat inte slog helt i rätt takt hela tiden liksom och jag har långsam puls och nåt med blodtryck också. Och då visste dom inte för det kan vara nåt fel med hjärtat eller så kan det vara för jag har tappat en del i vikt och det inte är så bra. Och det var varmt också och jag hade druckit dåligt så kan vara sånt också. Men så jag ska få en tid till nån specialläkare som är expert på hjärtfel och såna undersökningar så innan det så får jag inte anstränga mig nånting. För om jag tillexempel skulle svimma om jag är ute och rider eller cyklar eller nånting så vore ju inte det så bra. Och jag vet inte om det kan bli nåt farligt med om hjärtat slår konstigt och så. Så fram tills jag ska till specialläkaren och kolla det mer så får jag inte vara själv i stallet inte rida inte cykla inte gå med hundarna mer än en pytteliten sväng om mamma eller pappa är med. Får inte ens bada utan att nån vuxen är med så ja verkligen INTE kul! Så nu måste jag bara sitta hemma och inte göra nånting och ska följa ett matschema så jag går upp i vikt och bara sitta här. Och missar typ ALLT kul och så ser man alla andra lägga upp om allt kul med träningar och tävlingar och åka och bada och långritter och allt möjligt sånt

 

[MiniLi]

Tack Det som hände var att jag mådde jättekonstigt och svimmade flera gånger när jag var i stallet så fick åka till akuten och ligga där i flera timmar med massa saker som mätte typ puls och hjärtat och såna saker. Jag komme inte ihåg vad allt heter på läkarspråk men det var nåt att hjärtat inte slog helt i rätt takt hela tiden liksom och jag har långsam puls och nåt med blodtryck också. Och då visste dom inte för det kan vara nåt fel med hjärtat eller så kan det vara för jag har tappat en del i vikt och det inte är så bra. Och det var varmt också och jag hade druckit dåligt så kan vara sånt också. Men så jag ska få en tid till nån specialläkare som är expert på hjärtfel och såna undersökningar så innan det så får jag inte anstränga mig nånting. För om jag tillexempel skulle svimma om jag är ute och rider eller cyklar eller nånting så vore ju inte det så bra. Och jag vet inte om det kan bli nåt farligt med om hjärtat slår konstigt och så. Så fram tills jag ska till specialläkaren och kolla det mer så får jag inte vara själv i stallet inte rida inte cykla inte gå med hundarna mer än en pytteliten sväng om mamma eller pappa är med. Får inte ens bada utan att nån vuxen är med så ja verkligen INTE kul! Så nu måste jag bara sitta hemma och inte göra nånting och ska följa ett matschema så jag går upp i vikt och bara sitta här. Och missar typ ALLT kul och så ser man alla andra lägga upp om allt kul med träningar och tävlingar och åka och bada och långritter och allt möjligt sånt

Jag förstår att det inte alls känns kul, men det handlar ju om att rädda ditt liv nu. Det som har hänt din kropp är farligt och nu måste allt fokus vara på att du ska må bättre igen. Precis som att du gör allt för att hästarna ska må bra måste även du må bra!
Livet är långt. Även om det inte blir som du hade hoppats på nu så kommer det fler roliga stunder i framtiden. Ha det som mål när du kämpar framåt nu!

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det inte alls känns kul, men det handlar ju om att rädda ditt liv nu. Det som har hänt din kropp är farligt och nu måste allt fokus vara på att du ska må bättre igen. Precis som att du gör allt för att hästarna ska må bra måste även du må bra!
Livet är långt. Även om det inte blir som du hade hoppats på nu så kommer det fler roliga stunder i framtiden. Ha det som mål när du kämpar framåt nu!

Jag vet men känns bara som ALLT kul försvinner! Först med att ena ponnyn är skadad men då kunde jag iallafall rida den andra. Så jag har sagt att jag vill rida med i division 1-laget i höst och så. Men nu så vet jag ju inte om jag kan det för första omgången är i början av september och jag vet inte hur länge det kommer vara såhär. Och även ifall att jag får rida efter jag har varit till den specialläkaren om det inte är nåt allvarligt fel så kanske vi inte hinner komma iform tills dess liksom. Okej visst att jag skulle kunna fråga nån kompis eller nån i klubben eller så ifall den kan träna honom iallafall så han inte tappar så mycket och det här kanske låter själviskt men jag vill inte det. För jag har inte haft honom SÅ himla länge och vi har bara hunnit med några tävlingar och är mitt i att lära känna varandra liksom så ifall nån annan kanske skulle hoppa honom och rida han bättre än mig, så nej det vill jag inte. Och ja jag vet att jag har tur också att mamma är intresserad och kan rida så hon kan iallafall trimma och rida ut några gånger i veckan så han inte tappar SÅÅ mycket kanske men ändå. Och också nu när den andra är skadad så är jag typ orolig för det så jag har läst på massor om hur man ska rida och så för att kanske inte få kotledsinflammationer och sånt.Och då om mamma rider honom eller nån annan med för den delen så blir jag såhär att jag vet ju inte om den rider exakt så liksom. Eller om den kanske är för tung för han eller nåt. Så ja jag vet att det är bra att han hålls igång för om eller när jag får rida igen så kan vi kanske börja träna ganska direkt då. Men tänk om det blir nåt fel på han också när andra rider så kanske jag står där med två skadade ponnysar OCH mig med ridförbud liksom. Vet att det är att tänka det värsta och att man inte ska göra det men blir ganska lätt så när jag är van med att vara i stallet och ute med hundarna och träffa kompisar och göra saker nästan hela dagarna till att nu ska jag bara sitta här. Då blir det att jag nästan bara kan tänka på alla saker som kan gå fel liksom. Så liksom tänk i värsta fall så kanske han också blir skadad så försvinner hela det här året. Så blir allting liksom framskjutet så kanske jag inte kan rida högre klasser förräns nästa år nån gång. För mitt mål var liksom att rida elitlaget nästa år och försöka kvala till sm för sen kanske jag vill upp på storhäst året efter det när jag är 16. Så ja jag vet att det bara är om det blir värsta fall men känns ändå som typ hela min ponnytid som är kvar kommer försvinna nu och det känns så himla orättvist för liksom jag försöker verkligen göra allt för mina ponnysar så blir det såhär så jag inte ens får göra det. Det blir liksom att varför ska allt dåligt hända just mig?

 

[TinyWiny]

Tack Det som hände var att jag mådde jättekonstigt och svimmade flera gånger när jag var i stallet så fick åka till akuten och ligga där i flera timmar med massa saker som mätte typ puls och hjärtat och såna saker. Jag komme inte ihåg vad allt heter på läkarspråk men det var nåt att hjärtat inte slog helt i rätt takt hela tiden liksom och jag har långsam puls och nåt med blodtryck också. Och då visste dom inte för det kan vara nåt fel med hjärtat eller så kan det vara för jag har tappat en del i vikt och det inte är så bra. Och det var varmt också och jag hade druckit dåligt så kan vara sånt också. Men så jag ska få en tid till nån specialläkare som är expert på hjärtfel och såna undersökningar så innan det så får jag inte anstränga mig nånting. För om jag tillexempel skulle svimma om jag är ute och rider eller cyklar eller nånting så vore ju inte det så bra. Och jag vet inte om det kan bli nåt farligt med om hjärtat slår konstigt och så. Så fram tills jag ska till specialläkaren och kolla det mer så får jag inte vara själv i stallet inte rida inte cykla inte gå med hundarna mer än en pytteliten sväng om mamma eller pappa är med. Får inte ens bada utan att nån vuxen är med så ja verkligen INTE kul! Så nu måste jag bara sitta hemma och inte göra nånting och ska följa ett matschema så jag går upp i vikt och bara sitta här. Och missar typ ALLT kul och så ser man alla andra lägga upp om allt kul med träningar och tävlingar och åka och bada och långritter och allt möjligt sånt

Åh vad jag känner med dig Det är så tungt när det ena efter det andra händer och det känns som att allt drabbar en. Men, om det kan vara till någon hjälp, saker händer alla även om endel verkar åka räkmacka genom livet och deras största bekymmer är om de ska välja en röd eller rosa topp och ibland är livet förbannat orättvist och man får, till och med ska, tillåta sig att bryta ihop då. Men, att man bryter ihop innebär inte att man stannar där nere i den där dypölen utan man gråter tills man är klar, förbannar sitt öde tills man är klar och sedan letar man rätt på de där små tillfällena, minnena, de små smultronställena som dyker upp lite då och nu i livet när allt är så fantastiskt bra och låter dem lyfta en. För det är vad smultronställen är till för, för att man ska kunna ta fram dem vid sådana här jobbiga tillfällen.

Jag har precis blivit opererad igen. Kom hem för några timmar sedan (så jag ber om ursäkt för eventuella konstiga formuleringar och stavningar, inte helt klar i huvudet). Efter förra operationen tog det ett år innan jag kunde rida igen och ångesten inför att det ska bli likadant igen har såklart varit hög. Men, just nu njuter jag av att jag trots allt har mina fina hästar, att jag kan gå ut och klappa på dem och pussa på dem. Det går såklart inte att jämföra, jag är lastgammal med mina 49 år jämfört med dig men att samla smultronställen är en konst man verkligen tjänar på att utveckla så att man mitt i misären och eländet kan titta tillbaka på de där underbara stunderna och bara bestämma sig för att så ska det bli igen. Så överlevde jag åren i rullstol när jag var så sjuk att till och med vården gav upp. Jag bara skulle få känna den där fantastiska samhörigheten när det inte finns någon klar gräns längre mellan häst och människa utan man är ett och agerar som en individ. Det fanns liksom inga alternativ utan jag bara skulle det och så blev det. Minnet av den känslan höll mig uppe och mina djur gjorde att det var värt att gå upp ur sängen varje morgon trots att livet var eländigt.

Att tappa fort i vikt kan göra kroppen väldigt ledsen. Då får man se till att ta hand om kroppen extra mycket och vara extra snäll mot sig själv. Jag känner igen dina symptom från när jag var som sjukast i gastropares (en sjukdom som innebär att magsäcken inte fungerar som den ska och man kräks ofta väldigt mycket dagligen) och jag fick ofta åka ambulans för att få kaliumdropp för att hjärtat skulle orka med. Får inte våra kroppar det de behöver så mår vi inte bra. Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och jag undrar, har du pratat med någon om hur ledsen du är? Du behöver absolut inte svara här om du inte vill men att tappa fort i vikt kan man göra när man är väldigt ledsen och då är det ju inte bara mat kroppen behöver utan även själen behöver få hjälp.

Ta hand om dig

 

[Gandalf]

Åh vad jag känner med dig Det är så tungt när det ena efter det andra händer och det känns som att allt drabbar en. Men, om det kan vara till någon hjälp, saker händer alla även om endel verkar åka räkmacka genom livet och deras största bekymmer är om de ska välja en röd eller rosa topp och ibland är livet förbannat orättvist och man får, till och med ska, tillåta sig att bryta ihop då. Men, att man bryter ihop innebär inte att man stannar där nere i den där dypölen utan man gråter tills man är klar, förbannar sitt öde tills man är klar och sedan letar man rätt på de där små tillfällena, minnena, de små smultronställena som dyker upp lite då och nu i livet när allt är så fantastiskt bra och låter dem lyfta en. För det är vad smultronställen är till för, för att man ska kunna ta fram dem vid sådana här jobbiga tillfällen.

Jag har precis blivit opererad igen. Kom hem för några timmar sedan (så jag ber om ursäkt för eventuella konstiga formuleringar och stavningar, inte helt klar i huvudet). Efter förra operationen tog det ett år innan jag kunde rida igen och ångesten inför att det ska bli likadant igen har såklart varit hög. Men, just nu njuter jag av att jag trots allt har mina fina hästar, att jag kan gå ut och klappa på dem och pussa på dem. Det går såklart inte att jämföra, jag är lastgammal med mina 49 år jämfört med dig men att samla smultronställen är en konst man verkligen tjänar på att utveckla så att man mitt i misären och eländet kan titta tillbaka på de där underbara stunderna och bara bestämma sig för att så ska det bli igen. Så överlevde jag åren i rullstol när jag var så sjuk att till och med vården gav upp. Jag bara skulle få känna den där fantastiska samhörigheten när det inte finns någon klar gräns längre mellan häst och människa utan man är ett och agerar som en individ. Det fanns liksom inga alternativ utan jag bara skulle det och så blev det. Minnet av den känslan höll mig uppe och mina djur gjorde att det var värt att gå upp ur sängen varje morgon trots att livet var eländigt.

Att tappa fort i vikt kan göra kroppen väldigt ledsen. Då får man se till att ta hand om kroppen extra mycket och vara extra snäll mot sig själv. Jag känner igen dina symptom från när jag var som sjukast i gastropares (en sjukdom som innebär att magsäcken inte fungerar som den ska och man kräks ofta väldigt mycket dagligen) och jag fick ofta åka ambulans för att få kaliumdropp för att hjärtat skulle orka med. Får inte våra kroppar det de behöver så mår vi inte bra. Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och jag undrar, har du pratat med någon om hur ledsen du är? Du behöver absolut inte svara här om du inte vill men att tappa fort i vikt kan man göra när man är väldigt ledsen och då är det ju inte bara mat kroppen behöver utan även själen behöver få hjälp.

Ta hand om dig

Jag är inte TS och tydligen är jag sentimental såhär på kvällskvisten men vilket underbart fint svar Jag behövde nog också läsa det. Tack, och stor varm kram till både dig och TS!