Jag har fortfarande hakat upp mig på det här med min låga engelskspråkiga förmåga.
Förra veckan aktualiserades det igen på jobbet, och mitt självförtroende dök ner i Marianergraven.
Jag skäms något så fruktansvärt och tycker inte att jag kan leverera det som krävs för den här tjänsten. Samtidigt är jag oändligt ledsen, för jag vill verkligen inte sluta. Jag trivs ju på jobbet i övrigt.
Jag har verkligen konsekvent varit noga med att välja bort alla jobbannonser där det står något om krav på andra språkkunskaper än svenska, för jag vet att jag är så dålig på det. VARFÖR stod det ingenting om det i den här jobbannonsen? VARFÖR nämndes det ingenting om det på jobbintervjun? VARFÖR kom jag inte själv att tänka på det och ställde frågan?
Arbetsgivaren tog nog för givet att jag hade kunskapen, och jag tog för givet att kunskapen inte behövdes (eftersom den inte har behövts på de andra jobb jag haft på de senaste 15 åren....). Jag tycker att det är fruktansvärt oändligt obehagligt pinsamt.
Jag har dock inte vågat säga något till arbetsgivaren än, utan går och grubblar för att se om jag kan komma fram till något som känns som en lösning...
Jag gjorde ett test på nätet, för att få någon slags klassning på mina engelska språkkunskaper. Det fanns 6 kategorier: A1 och A2 som är olika grader av nybörjare, B1 och B2 för fortsättningsnivå, och C1 och C2 för avancerad nivå som pratar språket flytande. Jag hamnade mellan B1 och B2. Jag funderar på om det skulle kunna hjälpa mig att gå kurs i engelska... Jag har lyckats hitta två passande kurser - en som fokuserar på konversation och en på skriftspråk och ordförråd. Men dels så kostar dom några tusen per kurs och dels så börjar inte kurserna förrän ett tag in på nästa år. Och då börjar min provanställning här lida mot sitt slut, och jag behöver ha kommit fram till hur jag ska göra med min fortsättning här....
Jag vill verkligen inte att mina dåliga språkkunskaper ska vara det som stjälper hela anställningen. Men jag kan inte fortsätta som det är nu. Nån slags förändring måste till. För varje gång jag behöver använda min engelska mår jag så dåligt av skam att jag inte fungerar optimalt på flera dar. Och så kan jag inte ha det. Så min enda förhoppning är att jag skulle kunna lära mig bli bättre på språket. Men kan jag det? Jag har en bra känsla för svenska språket, men saknar tyvärr känsla för andra språk. Jag har försökt lära mig engelska, tyska och franska i grund- och gymnasieskola, och engelska kan jag stapplande men tyska och franska i stort sett inget alls. Det är helt enkelt inte mitt begåvningsområde. Så skulle jag överhuvudtaget kunna lära mig, och bli bättre? Det känns som om det är det allting hänger på - om jag har förmågan att lära mig. Problemet är att jag inte ser att jag skulle kunna få svar på den frågan innan min provanställning här löper ut.
Fan så komplicerat!...
En sak som jag har märkt är att det som egentligen har störst betydelse är kanske inte språkförmågan i sig, utan förmågan – eller självförtroendet – att kunna prata flytande. Folk som står och stakar sig och säger "eeeh, eeeh, eeeh..." hela tiden gör nästan ont att lyssna på, medans folk som glatt pratar på utan att bekymra sig om ifall det råkar bli lite fel här och var faktiskt är mycket lättare att förstå.
Så kanske handlar det inte främst om att jag ska bli bra på språket, utan att jag ska känna mig bekväm med att jag är dålig?...
Jag måste nästan anmäla mig till kurserna. För det känns som om dom är min enda plan just nu....
Förra veckan aktualiserades det igen på jobbet, och mitt självförtroende dök ner i Marianergraven.
Jag skäms något så fruktansvärt och tycker inte att jag kan leverera det som krävs för den här tjänsten. Samtidigt är jag oändligt ledsen, för jag vill verkligen inte sluta. Jag trivs ju på jobbet i övrigt.
Jag har verkligen konsekvent varit noga med att välja bort alla jobbannonser där det står något om krav på andra språkkunskaper än svenska, för jag vet att jag är så dålig på det. VARFÖR stod det ingenting om det i den här jobbannonsen? VARFÖR nämndes det ingenting om det på jobbintervjun? VARFÖR kom jag inte själv att tänka på det och ställde frågan?
Arbetsgivaren tog nog för givet att jag hade kunskapen, och jag tog för givet att kunskapen inte behövdes (eftersom den inte har behövts på de andra jobb jag haft på de senaste 15 åren....). Jag tycker att det är fruktansvärt oändligt obehagligt pinsamt.
Jag har dock inte vågat säga något till arbetsgivaren än, utan går och grubblar för att se om jag kan komma fram till något som känns som en lösning...
Jag gjorde ett test på nätet, för att få någon slags klassning på mina engelska språkkunskaper. Det fanns 6 kategorier: A1 och A2 som är olika grader av nybörjare, B1 och B2 för fortsättningsnivå, och C1 och C2 för avancerad nivå som pratar språket flytande. Jag hamnade mellan B1 och B2. Jag funderar på om det skulle kunna hjälpa mig att gå kurs i engelska... Jag har lyckats hitta två passande kurser - en som fokuserar på konversation och en på skriftspråk och ordförråd. Men dels så kostar dom några tusen per kurs och dels så börjar inte kurserna förrän ett tag in på nästa år. Och då börjar min provanställning här lida mot sitt slut, och jag behöver ha kommit fram till hur jag ska göra med min fortsättning här....
Jag vill verkligen inte att mina dåliga språkkunskaper ska vara det som stjälper hela anställningen. Men jag kan inte fortsätta som det är nu. Nån slags förändring måste till. För varje gång jag behöver använda min engelska mår jag så dåligt av skam att jag inte fungerar optimalt på flera dar. Och så kan jag inte ha det. Så min enda förhoppning är att jag skulle kunna lära mig bli bättre på språket. Men kan jag det? Jag har en bra känsla för svenska språket, men saknar tyvärr känsla för andra språk. Jag har försökt lära mig engelska, tyska och franska i grund- och gymnasieskola, och engelska kan jag stapplande men tyska och franska i stort sett inget alls. Det är helt enkelt inte mitt begåvningsområde. Så skulle jag överhuvudtaget kunna lära mig, och bli bättre? Det känns som om det är det allting hänger på - om jag har förmågan att lära mig. Problemet är att jag inte ser att jag skulle kunna få svar på den frågan innan min provanställning här löper ut.
Fan så komplicerat!...
En sak som jag har märkt är att det som egentligen har störst betydelse är kanske inte språkförmågan i sig, utan förmågan – eller självförtroendet – att kunna prata flytande. Folk som står och stakar sig och säger "eeeh, eeeh, eeeh..." hela tiden gör nästan ont att lyssna på, medans folk som glatt pratar på utan att bekymra sig om ifall det råkar bli lite fel här och var faktiskt är mycket lättare att förstå.
Så kanske handlar det inte främst om att jag ska bli bra på språket, utan att jag ska känna mig bekväm med att jag är dålig?...
Jag måste nästan anmäla mig till kurserna. För det känns som om dom är min enda plan just nu....
