B
babyfoal
Jag vet inte hur jag ska börja, eller varför jag skriver..
Men ikväll slocknade en stjärna.
Jag skulle ut och titta till hästarna kl.2030 och såg inte mitt sto. Smög fram till boxen, då jag trodde att hon kanske låg och vilade.
Jag fick nästan hjärtstopp när jag ser min häst ligga där, med benen utspända och genomblöt av svett. Hon reagerar knappt på att jag är där. Paniken slår till och jag vänder och springer in i huset för att hämta telefonen. Slår i panik numret till veterinären och försöker bland tårarna förklara vad som händer.
När jag har lagt på får jag upp hästen och tar av henne täcket. Hon droppar av svett. Går runt och lägger sig, sparkar och krampar och krystar. En liten slamsa hänger ut. Men inget mer händer. Hon reser sig, går runt, lägger sig, sparkar och slår och jag får ingen kontakt med henne. Hon biter ihop tänderna och låter.
Jag ringer veterinär igen och frågar hur lång tid det tar innan han kommer, då jag känner att jag får ringa djurambulans annars.
De fem minuter det tog innan han var här efter att jag lagt på kändes som tre timmar.
Han ger henne lugnande, och när hon börjar slappna av kommer fölungen ut. Den är inte missbildad, har utvecklats som den ska och har inte legat död i henne länge, vad veterinären kan se.
Jag sitter där med hennes huvud i min famn och jag gråter. Fortfarande orolig att hon inte ska klara sig igenom detta, men veterinären tror inte att det ska vara några bekymmer. Bara efterbördan släpper och inget blir infekterat. Gråter stilla igen. Känner mig så hemsk att jag har utsatt henne för detta.
Ska ut och gå med henne med jämna mellanrum resten av natten.
Tog tempen på henne nu, två timmar efter, 37.2, så ingen feber. Äter friskt, och promenerar raskt på med mig i den kalla vinternattens mörker.
Jag sörjer inte fölet. Änn.. Det kan jag inte förrens jag vet att hon klarar sig.
Den sorgen kommer nog sen..
Jag trodde verkligen att hon dog framför ögonen på mig.
Istället slocknade en liten stjärna innan den ens hann tändas...
Men ikväll slocknade en stjärna.
Jag skulle ut och titta till hästarna kl.2030 och såg inte mitt sto. Smög fram till boxen, då jag trodde att hon kanske låg och vilade.
Jag fick nästan hjärtstopp när jag ser min häst ligga där, med benen utspända och genomblöt av svett. Hon reagerar knappt på att jag är där. Paniken slår till och jag vänder och springer in i huset för att hämta telefonen. Slår i panik numret till veterinären och försöker bland tårarna förklara vad som händer.
När jag har lagt på får jag upp hästen och tar av henne täcket. Hon droppar av svett. Går runt och lägger sig, sparkar och krampar och krystar. En liten slamsa hänger ut. Men inget mer händer. Hon reser sig, går runt, lägger sig, sparkar och slår och jag får ingen kontakt med henne. Hon biter ihop tänderna och låter.
Jag ringer veterinär igen och frågar hur lång tid det tar innan han kommer, då jag känner att jag får ringa djurambulans annars.
De fem minuter det tog innan han var här efter att jag lagt på kändes som tre timmar.
Han ger henne lugnande, och när hon börjar slappna av kommer fölungen ut. Den är inte missbildad, har utvecklats som den ska och har inte legat död i henne länge, vad veterinären kan se.
Jag sitter där med hennes huvud i min famn och jag gråter. Fortfarande orolig att hon inte ska klara sig igenom detta, men veterinären tror inte att det ska vara några bekymmer. Bara efterbördan släpper och inget blir infekterat. Gråter stilla igen. Känner mig så hemsk att jag har utsatt henne för detta.
Ska ut och gå med henne med jämna mellanrum resten av natten.
Tog tempen på henne nu, två timmar efter, 37.2, så ingen feber. Äter friskt, och promenerar raskt på med mig i den kalla vinternattens mörker.
Jag sörjer inte fölet. Änn.. Det kan jag inte förrens jag vet att hon klarar sig.
Den sorgen kommer nog sen..
Jag trodde verkligen att hon dog framför ögonen på mig.
Istället slocknade en liten stjärna innan den ens hann tändas...
som inte ger sig får hon slutligen medicin som normalt används på människor med epilepsi. Efter 12 h börjar hon bli sig själv och går ner i puls. Nu 1 vecka senare går hon som vanligt på benet och tro det eller ej. Hittills lever fölet (de rektalundersökte henne på vet. kliniken när de trodde hon var förstoppad).
