Idag SKA bli en bra dag

Jag pratade med läkaren igår och pratade om massa saker som jag hade skrivit som jag fick tips från några här. Och kanske inte blev att hon fattade allt jätte bra hur jag menade men lite mer iallafall. Så det att jag vill ha en plan och mål och så verkade hon fatta. Och att min vikt har gått upp lite nu så hon tyckte att jag skulle få ha permison eller vad det heter. Så ska äntligen ÄNTLIGEN få åka härifrån ett tag! Men får inte göra nåt typ träning eller gå mycket eller nåt sånt. Men ska iallafall få idag efter lunchen. Så ganska snart! Men jag vet inte vad jag vill göra. Känns som sååå länge sen jag fick välja nånting så jag kommer inte på nånting bara för det. Men ja kan åka till stallet och träffa ponnysarna om jag vill. Eller åka hem och vara hemma bara. Eller hälsa på nån. Så vet inte vad jag ska välja men har iallafall bestämt mig att jag SKA klara alla måltider idag och inte få typ nåt utbrott eller båt utan att det ska bli en bra dag idag.
Sen också så sa läkaren att dom skulle kolla för hon tyckte att jag ska gå på dagvård sen när jag inte måste vara här längre. Så skulle kolla när jag isåfall kan börja där. Men ja det kanske är jätte långt kvar men att iallafall så vet jag vad planen är nu. Men dom kan inte bestämma nu när jag inte ska vara här längre för beror på hur jag mår och sånt. Men tror hon också fattade det att jag typ inte har nån mottivation för hon tyckte det är viktigt att jag ska få planera in några andra saker också och ha permison.
Så det är typ planen nu och att jag ska ha en lista på minst fem saker som jag kan göra om jag har ångest. Som typ pussel och korsord och sånt. Så ska göra den listan också idag om jag kommer på saker.
Sen det om han som jag skriver med som är både snäll och äcklig så ska jag blocka han men har inte bestämt ifall jag ska berätta för nån vuxen än. Men isåfall tänker jag nog göra det imorgon för vill inte typ riskera att förstöra idag.

 

[Lillgrådis]

Jag vet och det är bara att jag fastnar typ på det som är dåligt så glömmer jag liksom det bra. Alltså inte glömmer vad det var eller så men själva bra känslan. Så då känns det som att hela dagen blev dålig ändå. Och jag tycker inte att jag har nåt att vara stolt över utan känns som jag bara har saker att skämmas för och som andra nog inte tycker om.
Sen om att rita så ja det var helt okej! Fast jag blir ganska irriterad på mig själv när det blir fult och jag är slarvig och så. Men egentligen så är det ju inte för att visa upp så spelar egentligen ingen roll om det är fult. Men irriterar mig ändå på det.

Ja det märks ju att du är så hård mot dig själv och säger i varje inlägg att allt är jättedumt, jättepinsamt, jättelöjligt och jättefult, vilket det ju inte alls är, tvärtom! Men jag vet att det är samtidigt så himla lätt att falla in i, när hjärnan har en gång har fått in de mönstren och det sättet att tänka om sig själv.

Men försök därför att varje kväll åtminstone hitta EN bra sak från dagen att berömma dig för bland all denna självkritik, även om du tycker det är tramsigt eller inte något speciellt så välj ut något som är bra och säg det högt och tydligt till dig själv; "det här gjorde jag riktigt bra idag/det här är en bra egenskap hos mig", skriv ner det här eller på ett papper så du tvingas formulera det i ord - även om du inte kommer ihåg precis känslan. Då tror jag också att det går lättare efter ett tag. Kommer du inte på något alls så fråga här, så är jag säker på att vi kan hjälpa dig att hitta och lyfta fram de bra sakerna som du själv inte riktigt ser eller vill se.

Man måste inte rädda världen för att få lov att berömma sig själv, det kan vara ganska små och enkla saker men som är bra just för dig, där du är nu. För det går programmera om hjärnan en del med tålamod och övning, till exempel genom att "tvångsle" en liten stund även om man inte alls är glad så aktiveras sådana delar i hjärnan som tror att man är glad på riktigt, och så kommer man successivt lite närmare till att faktiskt le för att man ÄR glad.

Även om det gick dåligt att äta frukost och middag en dag, så kanske det gick jättebra att äta mellanmål? Du kanske bråkade med eller sa något dumt till dina föräldrar, men sedan hade du ett bra samtal med en sköterska. Då är det det som är BRA och som du behöver unna dig att mycket tydligare berömma dig själv för som det du åstadkommit under dagen. I stället för att slå på dig själv för struntsaker som kanske inte lyckats till 100 % och som egentligen spelar mycket mindre roll.

 

[LiviaFilippa]

Vet du, jag är säker på att din pappa vill att du berättar allt för honom så att han kan ta hand om dig som när du var liten.

Hoppas du får en bättre dag idag. Var rädd om dig.

Ja jag fattar också det men nu är det ju saker som han inte kan lösa liksom. Så det går inte nu som när jag var liten och han kunde det för nu är det saker som inte han eller mamma eller nån annan kan bara fixa så allt blir bra.

 

[LiviaFilippa]

Kan ni inte göra något helt annat? Åka till en park och äta glass, åka till museet och titta på något eller - ja, vad som helst?

Jo det är bara att jag får inte gå så mycket heller. Och jag vill inte vara på såna ställen och sitta i rullstol. Alltså menar inte att det är nåt fel att ha rullstol men JAG skulle tycka det var pinsamt.
Men det blev iallafall idag att vi bara åkte hem så var jag hemma ett tag och var med hundarna mest. Men gjorde inget mer idag iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Ja det märks ju att du är så hård mot dig själv och säger i varje inlägg att allt är jättedumt, jättepinsamt, jättelöjligt och jättefult, vilket det ju inte alls är, tvärtom! Men jag vet att det är samtidigt så himla lätt att falla in i, när hjärnan har en gång har fått in de mönstren och det sättet att tänka om sig själv.

Men försök därför att varje kväll åtminstone hitta EN bra sak från dagen att berömma dig för bland all denna självkritik, även om du tycker det är tramsigt eller inte något speciellt så välj ut något som är bra och säg det högt och tydligt till dig själv; "det här gjorde jag riktigt bra idag/det här är en bra egenskap hos mig", skriv ner det här eller på ett papper så du tvingas formulera det i ord - även om du inte kommer ihåg precis känslan. Då tror jag också att det går lättare efter ett tag. Kommer du inte på något alls så fråga här, så är jag säker på att vi kan hjälpa dig att hitta och lyfta fram de bra sakerna som du själv inte riktigt ser eller vill se.

Man måste inte rädda världen för att få lov att berömma sig själv, det kan vara ganska små och enkla saker men som är bra just för dig, där du är nu. För det går programmera om hjärnan en del med tålamod och övning, till exempel genom att "tvångsle" en liten stund även om man inte alls är glad så aktiveras sådana delar i hjärnan som tror att man är glad på riktigt, och så kommer man successivt lite närmare till att faktiskt le för att man ÄR glad.

Även om det gick dåligt att äta frukost och middag en dag, så kanske det gick jättebra att äta mellanmål? Du kanske bråkade med eller sa något dumt till dina föräldrar, men sedan hade du ett bra samtal med en sköterska. Då är det det som är BRA och som du behöver unna dig att mycket tydligare berömma dig själv för som det du åstadkommit under dagen. I stället för att slå på dig själv för struntsaker som kanske inte lyckats till 100 % och som egentligen spelar mycket mindre roll.

Jag fattar hur du menar. Bara att det är så svårt! Och känner mig dum om jag ska komma på nåt beröm till mig själv liksom. För jag kommer inte på nånting som jag tycker är bra med mig eller att jag gör nåt bra. Men fattar att det är bra att träna på sånt men svårt att börja liksom.

 

[Sleepy]

Ja jag fattar också det men nu är det ju saker som han inte kan lösa liksom. Så det går inte nu som när jag var liten och han kunde det för nu är det saker som inte han eller mamma eller nån annan kan bara fixa så allt blir bra.

Kan du ge dem chansen att försöka?

 

[EmmaBovary]

Jo det är bara att jag får inte gå så mycket heller. Och jag vill inte vara på såna ställen och sitta i rullstol. Alltså menar inte att det är nåt fel att ha rullstol men JAG skulle tycka det var pinsamt.
Men det blev iallafall idag att vi bara åkte hem så var jag hemma ett tag och var med hundarna mest. Men gjorde inget mer idag iallafall.

Jag kan relatera till en liknande sak, jag har en sjukdom som gör att jag oftast kan se ut som vem som helst och röra mig obehindrat. Men lite beroende på dagsform kan det vara svårare att gå, och jag har därför fått en käpp utprövad och sådär. Det kändes väldigt ovant och märkligt att gå omkring med den första gången, speciellt när det var bland folk som åtminstone är bekanta med mig sedan innan, för att de känner igen mig som någon utan käpp. Typ. (Inte alls känts lika jobbigt på ett ställe där sannolikheten att någon känner igen mig sen innan). Men det är en vanesak, och det blev väldigt mycket enklare efter den där första gången.

 

[LiviaFilippa]

Kan du ge dem chansen att försöka?

Jag gör redan det om ganska många saker. Som allting med anorexi och det vet dom ju och ganska mycket om vissa jobbiga tankar och sånt. Så är inte som att jag inte berättar NÅNTING men inte ALLT jobbigt liksom. Men känns också att om jag ändå VET att dom inte kan göra så det blir bättre så vill jag inte göra så dom får ännu mer saker om mig som dom är oroliga för eller så. Känns som jag ändå redan gör dom oroliga hela tiden.

 

[Cherarriduracell]

Jag gör redan det om ganska många saker. Som allting med anorexi och det vet dom ju och ganska mycket om vissa jobbiga tankar och sånt. Så är inte som att jag inte berättar NÅNTING men inte ALLT jobbigt liksom. Men känns också att om jag ändå VET att dom inte kan göra så det blir bättre så vill jag inte göra så dom får ännu mer saker om mig som dom är oroliga för eller så. Känns som jag ändå redan gör dom oroliga hela tiden.

Föräldrars jobb är att vara oroliga. Jag närmar mig 30 och min mamma är fortfarande orolig över mig på daglig basis. Inte för att det finns något direkt att oroa sig för, jag är hemma, i stallet eller på jobbet liksom men hon är ändå orolig över något varje dag. Mer specifikt är det föräldrars jobb att oroa sig för sina barn, jag är rätt säker på att de gärna är delaktiga i vad som tynger dig. Kanske kan de hjälpa dig på sätt du själv inte tror är möjliga (men som är självklara för dem) eller så kanske de bara kan hjälpa dig genom att dela bördan av det jobbiga. Det mesta jobbiga blir lättare om vuxna man litar på också vet

 

[Motacilla]

Föräldrars jobb är att vara oroliga. Jag närmar mig 30 och min mamma är fortfarande orolig över mig på daglig basis. Inte för att det finns något direkt att oroa sig för, jag är hemma, i stallet eller på jobbet liksom men hon är ändå orolig över något varje dag. Mer specifikt är det föräldrars jobb att oroa sig för sina barn, jag är rätt säker på att de gärna är delaktiga i vad som tynger dig. Kanske kan de hjälpa dig på sätt du själv inte tror är möjliga (men som är självklara för dem) eller så kanske de bara kan hjälpa dig genom att dela bördan av det jobbiga. Det mesta jobbiga blir lättare om vuxna man litar på också vet

Ja min pappa ringde varje dag första året när jag flyttade hemifrån och frågade vad jag ätit den dagen (Jag har ingen historik av ätstörningar).

Men det blir väl såhär när man tagit hand om sin lilla unge i 20-30 år så är det svårt att sluta med det helt plötsligt.
Det hör liksom till att bekymra sig och kolla så "den lilla" har det bra, oavsett ålder.

 

[LiviaFilippa]

Föräldrars jobb är att vara oroliga. Jag närmar mig 30 och min mamma är fortfarande orolig över mig på daglig basis. Inte för att det finns något direkt att oroa sig för, jag är hemma, i stallet eller på jobbet liksom men hon är ändå orolig över något varje dag. Mer specifikt är det föräldrars jobb att oroa sig för sina barn, jag är rätt säker på att de gärna är delaktiga i vad som tynger dig. Kanske kan de hjälpa dig på sätt du själv inte tror är möjliga (men som är självklara för dem) eller så kanske de bara kan hjälpa dig genom att dela bördan av det jobbiga. Det mesta jobbiga blir lättare om vuxna man litar på också vet

Fast jag vet inte ens vilka vuxna jag litar på. Eller det finns nog ingen som jag litar HELT på liksom

 

[tuaphua]

Fast jag vet inte ens vilka vuxna jag litar på. Eller det finns nog ingen som jag litar HELT på liksom

Varför känner du att du inte kan lita på dem? Vad är det du är rädd för ska ske?

 

[LiviaFilippa]

Varför känner du att du inte kan lita på dem? Vad är det du är rädd för ska ske?

För jag vet inte vad dom skulle göra då och bestämma och så. För det är redan så med allt möjligt att dom bestämmer saker som jag inte vill och berättar för andra och så. Typ som med mina föräldrar så vet jag inte vad som är för att dom vill hjälpa mig och vad som är att dom kanske har kontroll behov. Så desto mer jobbiga saker dom vet desto mer kontroll vill dom ha liksom. Och även läkare och sköterskorna och alla dom att dom kanske bestämmer om att jag inte får ha telefonen eller igen att jag inte får vara själv alls eller inte får ha permison eller sånt. Och jag vill inte ta dom riskerna.

 

[sorbifolia]

För jag vet inte vad dom skulle göra då och bestämma och så. För det är redan så med allt möjligt att dom bestämmer saker som jag inte vill och berättar för andra och så. Typ som med mina föräldrar så vet jag inte vad som är för att dom vill hjälpa mig och vad som är att dom kanske har kontroll behov. Så desto mer jobbiga saker dom vet desto mer kontroll vill dom ha liksom. Och även läkare och sköterskorna och alla dom att dom kanske bestämmer om att jag inte får ha telefonen eller igen att jag inte får vara själv alls eller inte får ha permison eller sånt. Och jag vill inte ta dom riskerna.

Förstår precis hur du menar, och jag var/är nog lite liknande själv, vill bestämma och ha kontroll över mitt liv. Hög integritet kallas det nog. Och när man är såpass ung som du fortfarande är så kan det bli lite ångestfylld att man faktiskt inte HAR den kontrollen, eller hur? Eller det kan det nog fortfarande som vuxen, grejen är ju att vi inte KAN bestämma över våra liv, för helt plötsligt händer det grejer vi inte kunnat förutspå, som vänder upp och ner på allting.

Så som med den här pandemin som gjort att mångas liv ändrat helt på sig, många känner nog att de tappat kontrollen över stora delar av sitt liv pga den. Till exempel flera jag pratat med i underhållningsbranschen som förlorat sina jobb pga att det blev olagligt med stora folksamlingar, koncerter och festivalar. Det är inte deras fel och det finns inget de kan göra, det är utanför deras kontroll...
Jag läste nyligen att ätstörningar överlag har exploderat under pandemin och särskilt bland unga. Och grejen med t.ex. anorexia är ju att folk ofta säger att det ger dem en känsla av kontroll, om det finns många saker de inte kan kontrollera så försöker de åtminstonde kontrollera extremt noggrant vad de äter - men så blir det för mycket och blir en sjukdom (extremt förenklat sagt).

Oavsett så är det ju en jobbig fas när man går från att vara ett barn där föräldärna bestämmer allt, till att bli vuxen och bestämma mera och mera själv. Och jag tror att nyckeln till att få både föräldrar och läkare att låta dig bestämma mera, är att de måste kunna lita på dig. Om de vet att du tar bra beslut så kan du få ta flera beslut själv, så att säga. Men det går lite åt båda hållen, det blir lättare för dem att lita på dig om du litar på dom och t.ex. berättar saker för dom. Ni kanske skulle kunna prata lite om just det, om du säger till de vuxna att det är saker du skulle vilja berätta men som du inte litar på att de kommer hantera på ett bra sätt, så kan ni komma överens innan du berättar att de inte ska "straffa" dig eller berätta saker vidare utan att du vill det?

Jag hade själv, och har fortfarande, svårt att prata med mina föräldrar om "allvarliga" saker. Men har numera hittat andra som jag litar på och kan prata med om allting. Men saknar ändå lite att kunna prata mera öppet med mamma och pappa, som jag VET älskar mig och endast vill mig väl... så jag tycker att du ska ge det en chans och försöka bygga upp lite mera gemensamt förtroende mellan er, det tror jag skulle kännas som ett stort kliv framåt för både dig och dom. Och inte minst göra det enklare att inte behöva vara rädd för hur de kommer försöka kontrollera dig, om ni kan prata mera öppet tillsammans....

 

[LiviaFilippa]

Förstår precis hur du menar, och jag var/är nog lite liknande själv, vill bestämma och ha kontroll över mitt liv. Hög integritet kallas det nog. Och när man är såpass ung som du fortfarande är så kan det bli lite ångestfylld att man faktiskt inte HAR den kontrollen, eller hur? Eller det kan det nog fortfarande som vuxen, grejen är ju att vi inte KAN bestämma över våra liv, för helt plötsligt händer det grejer vi inte kunnat förutspå, som vänder upp och ner på allting.

Så som med den här pandemin som gjort att mångas liv ändrat helt på sig, många känner nog att de tappat kontrollen över stora delar av sitt liv pga den. Till exempel flera jag pratat med i underhållningsbranschen som förlorat sina jobb pga att det blev olagligt med stora folksamlingar, koncerter och festivalar. Det är inte deras fel och det finns inget de kan göra, det är utanför deras kontroll...
Jag läste nyligen att ätstörningar överlag har exploderat under pandemin och särskilt bland unga. Och grejen med t.ex. anorexia är ju att folk ofta säger att det ger dem en känsla av kontroll, om det finns många saker de inte kan kontrollera så försöker de åtminstonde kontrollera extremt noggrant vad de äter - men så blir det för mycket och blir en sjukdom (extremt förenklat sagt).

Oavsett så är det ju en jobbig fas när man går från att vara ett barn där föräldärna bestämmer allt, till att bli vuxen och bestämma mera och mera själv. Och jag tror att nyckeln till att få både föräldrar och läkare att låta dig bestämma mera, är att de måste kunna lita på dig. Om de vet att du tar bra beslut så kan du få ta flera beslut själv, så att säga. Men det går lite åt båda hållen, det blir lättare för dem att lita på dig om du litar på dom och t.ex. berättar saker för dom. Ni kanske skulle kunna prata lite om just det, om du säger till de vuxna att det är saker du skulle vilja berätta men som du inte litar på att de kommer hantera på ett bra sätt, så kan ni komma överens innan du berättar att de inte ska "straffa" dig eller berätta saker vidare utan att du vill det?

Jag hade själv, och har fortfarande, svårt att prata med mina föräldrar om "allvarliga" saker. Men har numera hittat andra som jag litar på och kan prata med om allting. Men saknar ändå lite att kunna prata mera öppet med mamma och pappa, som jag VET älskar mig och endast vill mig väl... så jag tycker att du ska ge det en chans och försöka bygga upp lite mera gemensamt förtroende mellan er, det tror jag skulle kännas som ett stort kliv framåt för både dig och dom. Och inte minst göra det enklare att inte behöva vara rädd för hur de kommer försöka kontrollera dig, om ni kan prata mera öppet tillsammans....

Ja men grejen som är är att det är BARA jag som ska ändra mig då. Att JAG ska bara bestämma mig för att lita på dom och berätta saker. Men det dom har gjort är att bestämma ALLT och inte lita på mig alls om nånting och jag inte ens får en chans att visa att dom kan lita på mig. Och dom bestämmer saker tvärt mot vad jag vill och allt möjligt. Så då kan inte jag bara bestämma att JAG ska lita på dom fast dom inte ens verkar vilja försöka lita på mig. Och jag vet redan att dom inte kan lova att inte berätta vidare om jag säger saker till dom. Såklart att jag skulle vilja att jag kunde prata med mina föräldrar om allt men vet redan att det inte går. Och jag är trött på att det bara är jag som ska försöka och försöka och bevisa massa saker för dom bara för att dom bestämmer det.

 

[sorbifolia]

Ja men grejen som är är att det är BARA jag som ska ändra mig då. Att JAG ska bara bestämma mig för att lita på dom och berätta saker. Men det dom har gjort är att bestämma ALLT och inte lita på mig alls om nånting och jag inte ens får en chans att visa att dom kan lita på mig. Och dom bestämmer saker tvärt mot vad jag vill och allt möjligt. Så då kan inte jag bara bestämma att JAG ska lita på dom fast dom inte ens verkar vilja försöka lita på mig. Och jag vet redan att dom inte kan lova att inte berätta vidare om jag säger saker till dom. Såklart att jag skulle vilja att jag kunde prata med mina föräldrar om allt men vet redan att det inte går. Och jag är trött på att det bara är jag som ska försöka och försöka och bevisa massa saker för dom bara för att dom bestämmer det.

Nej men det var ju inte vad jag sa, eller menade... menade absolut att de ska börja lita på dig och låta dig bestämma mera, det var liksom hela poängen att det måste vara gemensamt. För ni kan ju inte fortsätta ha det så att du inte känner att du bestämmer någonting alls, och antagligen så önskar de att lita på dig med, men de kanske inte vågar?

Dock tyvärr så är det ju så att ingen av oss har möjlighet att ändra på andra människor (och tro mig, vi är många som försökt), vi har endast möjlighet att ändra vad vi själv gör och försöka påverka andra att ändra på sig. Därför kanske det låter som att det är du som måste ändra dig hela tiden, men anledningen att jag fokuserade på det i mitt inlägg var att det enda du rent praktiskt kan göra är att visa att du försöker och att du går att lita på.... Förstår att du är trött och att det just nu känns som att alla vill bestämma över dig, kanske ni kan prata lite om just det? Alltså du behöver inte börja med att berätta de sakerna som du inte litar på att de kommer hantera vettigt, du kan börja med att bara prata om just varför ni inte litar på varandra, och vad de skulle kunna göra annorlunda. För de vill ju säkerligen ditt bästa och att ni ska ha en bra relation, så om du har förslag på saker som kan bli bättre så kanske de vill försöka göra det? Bra som lite tipps alltså iom att det verkar rätt jobbigt så som du har det just nu.