Alexandra_W
Trådstartare
Är så glad, både å min och tikens vägnar så måste få skriva några rader.
Grehoundtiken förlorade ju sin kamrat sedan flera år i maj. Pga praktiska skäl valde jag att prova ha henne ensam. Var lite orolig hur hon skulle ta det, fd kappis och har ju aldrig varit ensamhund. Inledningsvis tog hon det jättebra, men det har kommit mer och mer småtecken på att hon ändå saknar kompis. Hon har blivit gnällig, vankat omkring ocg gnällt, verkat lite 'nere' rent allmänt, men utan att eg verka må 'dåligt'.
Så, efter en del funderande beslöt jag att det nog fick bli en ny kompis ändå, och började leta lämplig kompis.
Och idag var jag och tittade på och hämtade hem en treårig riesenhanne. Och ibland blir det bara fullträff. Han och tiken hälsade, inte en rest radd, inte ett ilsket ögonkasta ens utan bara 'heeej polar'n!'. Åkte ihop i bilen utan problem hem, och drack (trots mattes försök att förhindra det) ur samma vattenskål när jag 'vattnade' dem.
Herrn är inte kattvan, men det märks då inte. Han nosade på katterna och tyckte 'jaha, skulle jag bry mig menar ni?'. Katterna som kan vara lite varse mot främmande hundar tyckte 'jaha, en ny hund, skulle vi bry oss?' och herrn har redan efter några timmar bara smält in hur smidigt som helst. Tar flytten med ro, är en kelig, trevlig herre som inte tycks besitta varken några issues om 'mian grejer', 'min mat' eller liknande.
Men det som värmde mattehjärtat nästintill tårar var att se honom och tiken leka och springa ikapp varv efter varv efter varv i trädgården. Och när den betydligt snabbare och mer högkonditionerade tiken gång på gång inbjöd honom till mer lek kunde jag bara inte sluta le. Tiken är VÄLDIGT 'pipig' med sina lekkompisar och leker inte med vem som helst. Utan dels ska det vara 'rätt' kompis, och den ska leka på 'rätt' sätt också, och hon kan ändå vara ganska svårflirtad. Men som hon lekte, och så LYCKLIG hon var.
Ibland blir det bara fullträff, helt enkelt!
Grehoundtiken förlorade ju sin kamrat sedan flera år i maj. Pga praktiska skäl valde jag att prova ha henne ensam. Var lite orolig hur hon skulle ta det, fd kappis och har ju aldrig varit ensamhund. Inledningsvis tog hon det jättebra, men det har kommit mer och mer småtecken på att hon ändå saknar kompis. Hon har blivit gnällig, vankat omkring ocg gnällt, verkat lite 'nere' rent allmänt, men utan att eg verka må 'dåligt'.
Så, efter en del funderande beslöt jag att det nog fick bli en ny kompis ändå, och började leta lämplig kompis.
Och idag var jag och tittade på och hämtade hem en treårig riesenhanne. Och ibland blir det bara fullträff. Han och tiken hälsade, inte en rest radd, inte ett ilsket ögonkasta ens utan bara 'heeej polar'n!'. Åkte ihop i bilen utan problem hem, och drack (trots mattes försök att förhindra det) ur samma vattenskål när jag 'vattnade' dem.
Herrn är inte kattvan, men det märks då inte. Han nosade på katterna och tyckte 'jaha, skulle jag bry mig menar ni?'. Katterna som kan vara lite varse mot främmande hundar tyckte 'jaha, en ny hund, skulle vi bry oss?' och herrn har redan efter några timmar bara smält in hur smidigt som helst. Tar flytten med ro, är en kelig, trevlig herre som inte tycks besitta varken några issues om 'mian grejer', 'min mat' eller liknande.
Men det som värmde mattehjärtat nästintill tårar var att se honom och tiken leka och springa ikapp varv efter varv efter varv i trädgården. Och när den betydligt snabbare och mer högkonditionerade tiken gång på gång inbjöd honom till mer lek kunde jag bara inte sluta le. Tiken är VÄLDIGT 'pipig' med sina lekkompisar och leker inte med vem som helst. Utan dels ska det vara 'rätt' kompis, och den ska leka på 'rätt' sätt också, och hon kan ändå vara ganska svårflirtad. Men som hon lekte, och så LYCKLIG hon var.
Ibland blir det bara fullträff, helt enkelt!
