- Svar: 11
- Visningar: 1 043
och jag har bestämt mig för att ge mig själv en ponny i födelsedagspresent! 
Fråga mig inte VAR jag ska hitta den (Hästnet verkar mest fullt av tävlingsponnyer, jag känner typ inte en människa som håller på med ponny och så var det Corona då), men jag har slutligen vågat erkänna det för mig själv: jag VILL verkligen ha en ponny. Och det finns egentligen inget som talar emot det. Det är ändå dags att titta på en andra häst. Jag har råd. Jag har tid. Jag är 1,62 och även om jag kanske väger mer än vad jag skulle önska så tror jag ändå inte att en ponny med god fysik lär kapsejsa under mig (eller jo ibland tror jag det men det är nog bara hjärnspöken). Och nu har jag berättat det för min mamma också så nu är det på riktigt
Jag har förvisso inte ridit ponny på femton år så fråga mig inte riktigt varifrån den här viljan att downsizea kommerMen någonstans inombords känner jag ändå att nästa häst, den ska inte vara storleken mindre än den förra. Inte för att hon är så stor, men för att jag kommer på mig själv med att titta på ponnyryttarna i stallet och tycka att det ser så himla mysigt ut.
Så. Plötsligt googlar jag efter uppfödare och försöker komma på var man hittar rätt sorts ponnyer och ponnyfolk, trots att det är läskigt som tusan så känns det ändå ganska rätt. Men tänk vad härligt det hade varit om man bara hade kunnat trolla fram rätt häst, inte sant? Att leta häst förra gången var svårt nog, och jag hyser egentligen inga förhoppningar om att det ska bli mycket lättare den här gången. Att hitta rätt häst ÄR ändå lite som att hitta personen man ska gifta sig med - och jag har ju redan en stor kärlek här i livet i min storhäst, så lite fundersam är jag till hur det kommer att kännas att leta efter en till.
Fråga mig inte VAR jag ska hitta den (Hästnet verkar mest fullt av tävlingsponnyer, jag känner typ inte en människa som håller på med ponny och så var det Corona då), men jag har slutligen vågat erkänna det för mig själv: jag VILL verkligen ha en ponny. Och det finns egentligen inget som talar emot det. Det är ändå dags att titta på en andra häst. Jag har råd. Jag har tid. Jag är 1,62 och även om jag kanske väger mer än vad jag skulle önska så tror jag ändå inte att en ponny med god fysik lär kapsejsa under mig (eller jo ibland tror jag det men det är nog bara hjärnspöken). Och nu har jag berättat det för min mamma också så nu är det på riktigt
Jag har förvisso inte ridit ponny på femton år så fråga mig inte riktigt varifrån den här viljan att downsizea kommer
Men någonstans inombords känner jag ändå att nästa häst, den ska inte vara storleken mindre än den förra. Inte för att hon är så stor, men för att jag kommer på mig själv med att titta på ponnyryttarna i stallet och tycka att det ser så himla mysigt ut.Så. Plötsligt googlar jag efter uppfödare och försöker komma på var man hittar rätt sorts ponnyer och ponnyfolk, trots att det är läskigt som tusan så känns det ändå ganska rätt. Men tänk vad härligt det hade varit om man bara hade kunnat trolla fram rätt häst, inte sant? Att leta häst förra gången var svårt nog, och jag hyser egentligen inga förhoppningar om att det ska bli mycket lättare den här gången. Att hitta rätt häst ÄR ändå lite som att hitta personen man ska gifta sig med - och jag har ju redan en stor kärlek här i livet i min storhäst, så lite fundersam är jag till hur det kommer att kännas att leta efter en till.
vad är det för ponny du köpt?
