Blir ni glada av en solskenshistoria?
I somras kom en gård ut på hemnet. En gammal, lite nedgången gård med 6 hektar mark. Såg den i förbifarten men vi tyckte den var för dyr (med tanke på hur gårdar går upp i länet tyckte vi inte ens det var värt att kolla).
I september kom gården upp igen. Nu utan pris. Vi trodde inte så mycket på det, men maken ringde mäklaren för att kolla hur läget var. Mäklaren konstaterade att det enda bud som inkommit var på knappt halva utgångspriset och det tyckte han var ett skambud. Han konstaterade ett pris han trodde att säljarna skulle gå med på (knappa miljonen under det utgångspris som stod i somras), och sa åt oss att åka och kolla på gården utvändes för att se om vi gillade det nog för att vilja kolla på insidan med.
Åkte dit. Drömmigt fint. Ja, det var slitet, men inte värre än mycket annat vi kollat på. Fick komma på visning på insidan. På insidan var det också ungefär som väntat och vi kunde se vad som förmodligen fått folk att avstå bud - ett hål i golvet och sprucket badrumstak. Kaminen är söndereldad och behöver bytas. Halvkass fasad. Ladan har ett hål i sidan. Något fönster är sprucket. Ja, lite allt möjligt som kanske gjorde att de där som kom och tittade nog kände att det var too much to handle om man var riktigt riktig i huvudet.
Vi tänkte att ja, utgångspriset + budgivning hade väl inte varit så kul att lägga när man ska renovera (inte ovanligt att gårdarna går upp 30-40% här). Men en miljon under utgångspriset? En annan sak. Pratade med andra kunniga och alla var ense om att jo, det kunde nog vara något. Brorsan som är snickare konstaterade ganska lugnt att allt går att göra - man ska bara tänka igenom först så att man löser det på bästa sätt. Pratade med banken som konstaterade att vi ju utan problem skulle ha utrymme för att låna en ordentlig slant till renovering om vi skulle behöva.
Vi budade. Och vi kom överens. I slutet på september köpte vi den här fantastiska gården och vi dealade oss till tillträde bara två veckor senare (det var ett dödsbo så ingen som bodde där).
Nu har vi ägnat snart två månader åt att fixa i ordning och snart är det dags att flytta in. Allt är inte klart, men det mesta har flytit på smidigare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Elektriker, sotare och alla andra yrkespersoner som har varit förbi och gjort jobb har konstaterat att det är ett gediget hus - det är bara gammalt.
Riva kök och hiva brädor visade mig en sida av mig själv som jag aldrig utforskat tidigare - från att ha ansett mig själv som en ganska mjäkig och opraktisk person så har jag insett att anledningen till varför jag inte har kunnat de här sakerna är helt enkelt att jag aldrig haft möjlighet eller anledning att försöka. Men det har visat sig att när man väl kommer över den första förskräckelsen så är det faktiskt inte neurovetenskap och undertecknad är numera en jävel bland annat på att såga cirkelsåg (trots att jag knappt vågade röra den först i någon ogrundad rädsla för att råka såga i mig själv)
Dessutom har jag fått en närmare relation till köksgolvet än vad jag någonsin haft med ett golv förut (jag har tillbringat timmar sittande på det för att dra loss en miljon spikar som höll fast pappen under den gamla plastmattan).
Och för varje timme som jag tillbringar i det här gamla huset, ju mer älskar jag det
Vissa skulle kanske bara se jobbet och de slitna bitarna, men för mig är det en uppfylld dröm som inte riktigt sjunkit in.
Med denna lilla historia vill jag bara säga ... ibland vill det sig. Hang in there!
var det huset som ni kikade på?
