Rea
Trådstartare
Ja då var det dags!
Dottern som nu nästan är tio ringde för en liten stund sen och grät hysteriskt i telefonen, vilket inte är likt henne. Hon är hos sin pappa i kväll och det komplicerar min konflikthateringslära en aning.
Saken är den att hon umgås flitigt med en klasskompis vars mor är väldigt god vän med oss så vi känner varandra utan och innan.
Flickorna har nu umgåtts väldigt intensivt under en period och jag misstänker att dom mer eller mindre fått "nog" av varandra för ett tag.
Min dotter ska till helgen åka iväg med sin pappa, dennes nya flickvän (den första sen vi splittade) och hennes son till sydligare breddgrader och hälsa på farmor och farfar. Hon kommer att vara utan mamma i nästan 4 veckor och detta plågar henne, det har varit så under de sista 5 åren av hennes liv. Den andra kompisens pappa har stuckit till fjälls och dumpat ungarna hos mamman och saknaden efter pappan där är lika stor som min dotters vånda över att vara utan mig under bilfärden och semestern hos människor hon träffar 1 ggr om året.
Med andra ord har vi 2 flickor som vill leka men inte kan för dom är allmänt sura och "muppiga", speciellt kompisen har dessa 2 sista dagarna varit väldigt sur och inte haft någon vilja alls att göra någon av de lekar min unge föreslagit.
Nu ska vi till Falsterbo Horse show imorgon, dottern, jag, mormodern och kompisen. Ja eller så var tanken.....
Har precis haft ett upprivande samtal med dottern och hon vill inte för allt smör i Småland ha kompisen med eftersom hon nu insett att det är det sista tillfället att umgås med Mamma och Mormor på nästan 1 månad. Hon ringde gråtande till sin kompis och förklarade att hon inte ville att hon skulle följa med och givetvis blev kompisen jätteledsen. Vem hade inte blivit det?
Jag gjorde allt jag kunde per telefon för att "tala henne till rätta" innan, förklarade att det man lovat håller man, att hon skulle sätta sig i kompisens plats, hur skulle hon må om inte hon fick följa med men det var totalt lönlöst och den reaktionen har jag aldrig sett henne uppvisa förr. Det ingick inte i hennes värld som alternativ att hon skulle följa med och hon var FÖRKROSSAD över att hon kände så för hon visste ju att kompisen skulle bli jätte jätte ledsen.
Jag har ringt och pratat med mamman till flickan och visst är tösen ledsen, hon vill inte leka med min dotter på vääääldigt länge har hon deklarerat. Fullt förståligt från hennes sida. På samma gång förstår jag även min dotter som verkligen lagt manken till de sista dagarna för att muntra upp kompisen men fått noll tillbaka att hon känner att morgondagen kommer att bli förstörd om kompisen surar då med.
Som hon sa "Men varför ska alltid hon få sura i flera dagar och förstöra och sen bli sur för att jag inte vill 1 endaste sak".
Suck, hur kan man uppnå bäst resultat av detta? Den ena, min dotter, att man inte kan ändra saker man lovat i sista minuten eftersom hon själv fick ringa och ställa in, den andra att man måste acceptera att andra tröttnar på ens beteende och ibland får agerandet en konsekvens?
Jag vet varken ut eller in och jag vet inte vad jag vill uppnå med tråden heller, det enda jag vet är att just nu är en liten tjej jätteledsen för att hon sårat sin bästa kompis och en annan liten tjej är ledsen och arg på sin kompis och vill inte träffa henne igen på lääänge.
Hoppas kan man ju alltid att dom båda lär sig något av det som hänt och att man kommit ett litet litet steg närmre vuxenvärlden.
//kristel, som så sent som idag förklarade för dottern vikten i att vara stark och inte känna sig tvingad att göra något men inte känner att man kan stå för...
Dottern som nu nästan är tio ringde för en liten stund sen och grät hysteriskt i telefonen, vilket inte är likt henne. Hon är hos sin pappa i kväll och det komplicerar min konflikthateringslära en aning.
Saken är den att hon umgås flitigt med en klasskompis vars mor är väldigt god vän med oss så vi känner varandra utan och innan.
Flickorna har nu umgåtts väldigt intensivt under en period och jag misstänker att dom mer eller mindre fått "nog" av varandra för ett tag.
Min dotter ska till helgen åka iväg med sin pappa, dennes nya flickvän (den första sen vi splittade) och hennes son till sydligare breddgrader och hälsa på farmor och farfar. Hon kommer att vara utan mamma i nästan 4 veckor och detta plågar henne, det har varit så under de sista 5 åren av hennes liv. Den andra kompisens pappa har stuckit till fjälls och dumpat ungarna hos mamman och saknaden efter pappan där är lika stor som min dotters vånda över att vara utan mig under bilfärden och semestern hos människor hon träffar 1 ggr om året.
Med andra ord har vi 2 flickor som vill leka men inte kan för dom är allmänt sura och "muppiga", speciellt kompisen har dessa 2 sista dagarna varit väldigt sur och inte haft någon vilja alls att göra någon av de lekar min unge föreslagit.
Nu ska vi till Falsterbo Horse show imorgon, dottern, jag, mormodern och kompisen. Ja eller så var tanken.....
Har precis haft ett upprivande samtal med dottern och hon vill inte för allt smör i Småland ha kompisen med eftersom hon nu insett att det är det sista tillfället att umgås med Mamma och Mormor på nästan 1 månad. Hon ringde gråtande till sin kompis och förklarade att hon inte ville att hon skulle följa med och givetvis blev kompisen jätteledsen. Vem hade inte blivit det?
Jag gjorde allt jag kunde per telefon för att "tala henne till rätta" innan, förklarade att det man lovat håller man, att hon skulle sätta sig i kompisens plats, hur skulle hon må om inte hon fick följa med men det var totalt lönlöst och den reaktionen har jag aldrig sett henne uppvisa förr. Det ingick inte i hennes värld som alternativ att hon skulle följa med och hon var FÖRKROSSAD över att hon kände så för hon visste ju att kompisen skulle bli jätte jätte ledsen.
Jag har ringt och pratat med mamman till flickan och visst är tösen ledsen, hon vill inte leka med min dotter på vääääldigt länge har hon deklarerat. Fullt förståligt från hennes sida. På samma gång förstår jag även min dotter som verkligen lagt manken till de sista dagarna för att muntra upp kompisen men fått noll tillbaka att hon känner att morgondagen kommer att bli förstörd om kompisen surar då med.
Som hon sa "Men varför ska alltid hon få sura i flera dagar och förstöra och sen bli sur för att jag inte vill 1 endaste sak".
Suck, hur kan man uppnå bäst resultat av detta? Den ena, min dotter, att man inte kan ändra saker man lovat i sista minuten eftersom hon själv fick ringa och ställa in, den andra att man måste acceptera att andra tröttnar på ens beteende och ibland får agerandet en konsekvens?
Jag vet varken ut eller in och jag vet inte vad jag vill uppnå med tråden heller, det enda jag vet är att just nu är en liten tjej jätteledsen för att hon sårat sin bästa kompis och en annan liten tjej är ledsen och arg på sin kompis och vill inte träffa henne igen på lääänge.
Hoppas kan man ju alltid att dom båda lär sig något av det som hänt och att man kommit ett litet litet steg närmre vuxenvärlden.
//kristel, som så sent som idag förklarade för dottern vikten i att vara stark och inte känna sig tvingad att göra något men inte känner att man kan stå för...
!
