Jag blir tokig på mig själv, sitter i nån form av kanskerelation som jag själv skapat och inte vet vad jag ska göra med... Så när man inte vet vad man ska göra eller någon att prata med vänder man sig till det allvetande bukeforumet!
Jag och min pojkvän gjorde slut i vintras efter två år tillsammans, varav det har varit struligt större delen av tiden men vi har alltid lyckats arbeta oss igenom det, men det sista halvåret var bara kaos, inget fungerade och jag fick ingen respons när jag försökte ta upp det med honom, vilket medförde snedsteg från min sida. Att jag är en praktidiot är inget som behöver tas upp, jag är väl medveten om det.
När vi då gjorde slut så blev jag helt förstörd, det var som att för första gången insåg jag hur ont det gjorde att förlora honom. Allt till trots så måste jag gjort något intryck till min fördel för när vi pratade ett tag senare ville han försöka igen. Att det skulle ta tid att få tillbaka tilliten men att han var villig att jobba på det. Jag som då hade fått lite tid att lugna ner mig insåg att jag kanske inte klarade av att ha en relation, inte med allt som hänt och hur jag mådde. Många olika faktorer har gjort att jag det senaste året mått skit och inte känner att jag orkar någonting. Så i samma veva som att vi gjorde slut gick jag och sökte hjälp då jag kände att jag tappat kontrollen över mig själv, mitt mående och mitt liv. Jag sa till X att jag var tvungen att ha tid för mig själv och leva som singel tills jag rett ut vad jag kände osv, vilket han hade förståelse för.
Men nu under sommaren har jag spenderat väldigt mycket tid hos honom då jag inte har mått bra nog att vara hemma (delar lägenhet med två pers till) eftersom jag behövde få sköta mig själv. X har lärt sig att hantera mig när jag mår så, vilket då föranledde att jag var lugnare och mådde bättre när jag var där än hemma. Det är nu det börjar bli jobbigt, för så kärleksfull och omhändertagande som han är så kändes det som att jag ett tag blev nykär igen och var då helt inställd på att ge det en chans till. Men de senaste veckorna har det börjat ändras undan för undan, jag har spenderat mer tid hemma och nu blir jag istället extremt lättirriterad om vi ses för länge och för ofta. Det är som att när vi ses vill jag ha honom, men när jag är ensam eller ute med kompisar kan jag vara glad och känna mig fri över att inte vara bunden.
Att gå skilda vägar och fortsätta vara vänner är uteslutet, men hur vet man om man vill mer? Till saken hör även att jag är mer polyamorös och för polygami/öppna förjållanden vilket han inte är. Att gå in i ett monogamt förhållande är ju ett val, men hur vet man att känslorna är med på noterna?
I ena sekunden tänker jag på alla underbara stunder vi haft, den tryggheten han ger mig och den förståelsen jag inte har hittat någon annanstans. I nästa så är det alla problem. I grund och botten vet jag väl inte riktigt längre om jag verkligen älskar honom som en pojkvän längre eller mer som en vän. Han är min stora stöttepelare när jag mår kasst, och det är jag så väldigt rädd att förlora. Har inga vänner som jag håller nära nog att prata med sånt här om längre, därav att jag slänger ut det här och ber om ursäkt för det långa dravlet. Men om bukare där ute har något råd eller bara någon livserfarenhet av liknande sits att dela med sig med hade det uppskattats något ofantligt
Behövde bara bolla mina tankar med någon.
Kanske ska säga att jag även tagit upp det med min terapeut men det ger inte så mycket när man bara får höra att man ska känna efter.. Det är ju det som inte går!
Jag och min pojkvän gjorde slut i vintras efter två år tillsammans, varav det har varit struligt större delen av tiden men vi har alltid lyckats arbeta oss igenom det, men det sista halvåret var bara kaos, inget fungerade och jag fick ingen respons när jag försökte ta upp det med honom, vilket medförde snedsteg från min sida. Att jag är en praktidiot är inget som behöver tas upp, jag är väl medveten om det.
När vi då gjorde slut så blev jag helt förstörd, det var som att för första gången insåg jag hur ont det gjorde att förlora honom. Allt till trots så måste jag gjort något intryck till min fördel för när vi pratade ett tag senare ville han försöka igen. Att det skulle ta tid att få tillbaka tilliten men att han var villig att jobba på det. Jag som då hade fått lite tid att lugna ner mig insåg att jag kanske inte klarade av att ha en relation, inte med allt som hänt och hur jag mådde. Många olika faktorer har gjort att jag det senaste året mått skit och inte känner att jag orkar någonting. Så i samma veva som att vi gjorde slut gick jag och sökte hjälp då jag kände att jag tappat kontrollen över mig själv, mitt mående och mitt liv. Jag sa till X att jag var tvungen att ha tid för mig själv och leva som singel tills jag rett ut vad jag kände osv, vilket han hade förståelse för.
Men nu under sommaren har jag spenderat väldigt mycket tid hos honom då jag inte har mått bra nog att vara hemma (delar lägenhet med två pers till) eftersom jag behövde få sköta mig själv. X har lärt sig att hantera mig när jag mår så, vilket då föranledde att jag var lugnare och mådde bättre när jag var där än hemma. Det är nu det börjar bli jobbigt, för så kärleksfull och omhändertagande som han är så kändes det som att jag ett tag blev nykär igen och var då helt inställd på att ge det en chans till. Men de senaste veckorna har det börjat ändras undan för undan, jag har spenderat mer tid hemma och nu blir jag istället extremt lättirriterad om vi ses för länge och för ofta. Det är som att när vi ses vill jag ha honom, men när jag är ensam eller ute med kompisar kan jag vara glad och känna mig fri över att inte vara bunden.
Att gå skilda vägar och fortsätta vara vänner är uteslutet, men hur vet man om man vill mer? Till saken hör även att jag är mer polyamorös och för polygami/öppna förjållanden vilket han inte är. Att gå in i ett monogamt förhållande är ju ett val, men hur vet man att känslorna är med på noterna?
I ena sekunden tänker jag på alla underbara stunder vi haft, den tryggheten han ger mig och den förståelsen jag inte har hittat någon annanstans. I nästa så är det alla problem. I grund och botten vet jag väl inte riktigt längre om jag verkligen älskar honom som en pojkvän längre eller mer som en vän. Han är min stora stöttepelare när jag mår kasst, och det är jag så väldigt rädd att förlora. Har inga vänner som jag håller nära nog att prata med sånt här om längre, därav att jag slänger ut det här och ber om ursäkt för det långa dravlet. Men om bukare där ute har något råd eller bara någon livserfarenhet av liknande sits att dela med sig med hade det uppskattats något ofantligt
Behövde bara bolla mina tankar med någon.
Kanske ska säga att jag även tagit upp det med min terapeut men det ger inte så mycket när man bara får höra att man ska känna efter.. Det är ju det som inte går!
