Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

[Wysiwyg]

Ja alltså, jag har skrivit några trådar här och frågat alla möjliga dumma frågor Men nu har det nästan kommit så långt att jag har chans att få en valp i vinter!

Alltså, jag vet inte om det är normalt eller ett tecken på att man ska vänta om man har lite ångest inför valpköpet?

Jag känner mycket att "herregud, jag har mitt liv löst i lite mer än ett halvår, sen då?" Vad ska jag jobba med? Vet att jag ska läsa en kurs på distans nu nästa termin (arbetslös just nu) så just valptiden är fixat, men sen då? Är ju trots allt bara 20 år gammal och förhoppningsvis kommer mitt liv inte ens vara i närheten av hur det ser ut nu om 5-10 år.

Och kommer jag tycka det är jätteroligt? Har ju tänkt byta ut hästarna mot en jycke. Blir det så himla kul och utvecklande som jag har tänkt mig att det ska vara? Tänk om jag är jättedålig? Tänk om jag inte kan lära mig någonting?

Eller om jag blir en av alla dessa som lägger ut hunden på annons när den börjar komma i "tonåren" Eller om min hund blir farlig, om den blir elak, om den blir ouppfostrad, om jag inte lyckas.

Och herregud, att ha rumsrenhetstiden i december/januari/februari/mars när vintern är som allra värst här uppe (bor i norrbotten)! Kallt och mörkt och snö och ack och ve. Klarar små bebisvalpar ens av så mycket snö och kyla när dom är så små? Jag menar, det kan ju vara -20 när valpen är 12-16 veckor!

Men samtidigt känner jag att jävlar vad kul! Att jag vill gå kurser, lära mig, uppfostra, träna, spåra, köra lydnad och utvecklas med en annan individ! Att få en kompis som följer en i vått och torrt och som man ska leva med i kanske 15 år! Blir ju nästan (jaa, bara nästan) som en livspartner Dessutom står mitt hopp till att jag kommer bli en bättre hundmänniska än vad jag blev ryttare, så det känns ju också lite roligare

Så, kära bukare, är det normalt att känna lite panik inför stundande och eventuellt valpköp? När man har funderat i något år och läst på om rasen och försökt lära sig mycket. Jag har ju liksom känt "JAAA" hur länge som helst, men nu när det börjar närma sig känner jag mer

Hjääälp

 

[Priscilla]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Det där inlägget var nästan lite otäckt att läsa. Det där hade kunnat vara jag som skrev för 3 år sen. Det var precis innan jag fick hem min kooikerhondje på fem månader och jag låg kvällen innan jag hämtade honom och grät av prestationsångest och vånda.

Min mamma var den som stöttade mig i det slutgiltiga beslutet. Alla människor runt mig blev högst upprörda när dom fick höra att en 21åring tänkte skaffa hund. Du låser dig, du vet inte vad du vill, hundar är jobbiga "som att ha ett spädbarn i 15 år!", du har inte råd och du kommer ångra dig när han inte är en söt liten valp längre. Jag kände mig nästan som att dom omyndigförklarade mig. Andra människor i min ålder gick och skaffade barn och gifte sig till höger och vänster, men ingen kunde tro mig om att kunna ta hand om och uppfostra en hund?

Från första kvällen när jag fick hem honom kände jag en sån otrolig frid med mitt beslut att ha honom. Trots att vi har haft det kämpigt (och fortfarande har periodvis) så har jag aldrig fått så mycket glädje och underbar livslycka från någon annan varelse. Nånsin.

Jag har lärt mig så otroligt mycket på så kort tid och fortsätter att lära mig varje dag. Jag har träffat personer som kommer att vara mina vänner för livet, jag har blivit mycket mer hälsosam och glad som person. Jag har nånting att gå upp för på morgonen, jag har en hobby som upptar större delen av min fritid och jag älskar varje sekund. Hela jag andas hundnörd och jag är så stolt över allting vi lyckas åstadkomma, det är det roligaste som finns att träna hund.

Vad som än händer så går det alltid att lösa. det finns dagmatte/hunddagis om man själv inte kan vara hemma jämt. Det finns extrajobb för att ha råd. Om man bortser från oväntade veterinärräkningar är ju faktiskt hundsporten en ganska "billig sport" i jämförelse med många andra sporter. Man väljer ju själv när/om man har råd att tävla, gå kurser eller åka på utställningar. Jag själv äter hellre nudlar en månad än avstår från en spårkurs

Oj, nu blev det helt GALET långt svar! hihi, hoppas du orkade läsa allt dravel

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Ja det är helt normalt!

Fördelen med att ta en vintervalp är ju att när den börjar bli tonåring och härjar runt och behöver mera yta att busa på - då är vädret som vackrast!

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Det där inlägget var nästan lite otäckt att läsa. Det där hade kunnat vara jag som skrev för 3 år sen. Det var precis innan jag fick hem min kooikerhondje på fem månader och jag låg kvällen innan jag hämtade honom och grät av prestationsångest och vånda.

Ja men precis, det är precis så jag känner! Jag gråter inte (än ) men prestationsångesten, våndan och tvivlen på mig själv gör att jag bara tänker att jag borde skita i det hela. Men samtidigt kan jag ju inte det, det känns som att det drar och sliter i hjärtat. Eller hela kroppen snarare?

Min mamma var den som stöttade mig i det slutgiltiga beslutet. Alla människor runt mig blev högst upprörda när dom fick höra att en 21åring tänkte skaffa hund. Du låser dig, du vet inte vad du vill, hundar är jobbiga "som att ha ett spädbarn i 15 år!", du har inte råd och du kommer ångra dig när han inte är en söt liten valp längre. Jag kände mig nästan som att dom omyndigförklarade mig. Andra människor i min ålder gick och skaffade barn och gifte sig till höger och vänster, men ingen kunde tro mig om att kunna ta hand om och uppfostra en hund?

Åååh det är precis det som gör mig SÅ förbannad! Men du har tur som hade din mamma, min mamma är inte speciellt med mig. Alla andra tycker dessutom att jag är omogen, att jag inte borde skaffa hund, att jag inte vet någonting etc etc etc.

Det där med att man kommer ångra sig när hunden inte är en gullig liten valp längre, det är så irriterande att jag bara vill skrika rakt ut! Det är ju valptiden och unghundstiden jag känner SKRÄCK inför! Jag längtar nästan i förväg tills hunden växer upp, men det får man ju inte heller göra enligt hundmänniskor eftersom man ska ta vara på det också

När de dessutom får reda på att det är en bruksschäfer jag vill ha blir det ännu mer ljud i skällan! Då får jag höra att man absolut inte ska ha en bruks utan en utställning eller en mix mellan bruks och utställning eftersom bruksschäfrarna är jätteagressiva allihop och inte kan vara runt vanligt folk och barn haha jag måste ju nästan skratta då, men det är svårt att hålla igen när man bara vill slå dem på käften.

Jag har lärt mig så otroligt mycket på så kort tid och fortsätter att lära mig varje dag. Jag har träffat personer som kommer att vara mina vänner för livet, jag har blivit mycket mer hälsosam och glad som person. Jag har nånting att gå upp för på morgonen, jag har en hobby som upptar större delen av min fritid och jag älskar varje sekund. Hela jag andas hundnörd och jag är så stolt över allting vi lyckas åstadkomma, det är det roligaste som finns att träna hund.

Men ååh det är ju dit jag vill! Har tappat hela hästkonceptet nästan helt och hållet, det är extremt få gånger jag tycker det är roligt. Jag vill ha ett intresse där jag tänker att "jävlar, hur kan man leva utan det här?" såsom jag tänkte om hästarna i början. Nu har jag ridit så många knasiga hästar och stått stilla så länge i min utveckling att jag nästan tappat intresset. Jag tror att hundsporten är enormt rolig och jag tror det är lättare att komma framåt där eftersom hunden skulle vara min egen och jag själv bestämmer över den, träningen, maten, uppfostran osv. Göra mina egna fel och misstag och själv prägla jycken. Åååh

Vad som än händer så går det alltid att lösa. det finns dagmatte/hunddagis om man själv inte kan vara hemma jämt. Det finns extrajobb för att ha råd. Om man bortser från oväntade veterinärräkningar är ju faktiskt hundsporten en ganska "billig sport" i jämförelse med många andra sporter. Man väljer ju själv när/om man har råd att tävla, gå kurser eller åka på utställningar. Jag själv äter hellre nudlar en månad än avstår från en spårkurs

Ja det är ju det jag försöker intala mig själv! Det är bara det att många runtomkring mig är så satans negativa, så även om jag peppar upp mig själv och tänker att JAG kommer klara det och allt känns jättepositivt så kommer någon och bankar ner mig på jorden och lite till (nästan ner som en påle). Kommer aldrig kunna åka någonstans, kan inte träffa folk bla bla bla. Alltså, jag blir komplett och helt tokig. Jag är inte efterbliven. Jag har haft hund förut. Jag VET vad det innebär. Och även om jag inte vet det nu kommer jag ju definitivt att få veta det när hunden väl är hemma hos mig. Och då är det för sent, då är det bara att anpassa livet och alla andra efter jycken Jag är ju en djurmänniska och nu vill jag bli en jävligt bra hundmänniska!

Oj, nu blev det helt GALET långt svar! hihi, hoppas du orkade läsa allt dravel

Självklart läser jag allt! Tack tack för peppningen och delgivningen av erfarenheter

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Ja det är helt normalt!

Åh tack

Fördelen med att ta en vintervalp är ju att när den börjar bli tonåring och härjar runt och behöver mera yta att busa på - då är vädret som vackrast!

Jaa det är precis sånt här jag behöver! Alltså, hade min oro inte varit normal hade jag behövt någon som tog ner mig på jorden och talade om sanningen för mig. Som liksom sa åt mig att skärpa mig och ja, det var därför jag postade ett inlägg på buke för bukefolket är ganska bra på sådant

Jag ska ha ångest och vela fram och tillbaka och så ska jag ringa uppfödaren och prata med h*n i veckan. Herreguuuuud

Tack återigen! Och så vill jag tacka dig än en gång för att du svarat i de flesta av mina trådar lugnt och tålmodigt även på de dummaste av frågor

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Jag tvekade och var skitorolig tills min valp var 5 veckor Då hade jag ändå haft valpens mor hemma hos mig länge innan, kunde rasen bra, känt uppfödarna i 7-8 år, känt mååånga hundar som fanns bak i stamtavlan och bodde dessutom på kenneln under valpens första 9 veckor - så jag visste ju verkligen vad jag fick (så långt det nu är möjligt).

Jag tänkte som du. "Hjälp, hela livet är inte förutbestämt, tänk om jag inte kan ha kvar henne!" "tänk om jag misslyckas och hon blir hemsk" osv osv.
Dessutom sa mina föräldrar att jag var komplett jävla dum i huvudet som skulle köpa valp, så jag hade inget stöd där heller.

Jag köpte henne. Fick en valp med tokmycket energi och som verkligen fick mig att kämpa för att lära mig tillräckligt mycket för att ha minsta chans att kunna utnyttja all hennes kapacitet.
Ensamhetsträningen gick åt helvete. Vi jobbar fortfarande.
Hon har ätit upp halva mitt hem. Jag är pank.
Lydnadsträningen har inte börjat gå framåt på riktigt förrän väldigt nyligen (och det ska Lady_A här på buke ha stort tack för!)
Mitt liv rasade och framtiden som var planerad för några år framöver blev.. helt annorlunda.
Hade det inte varit för att hon var så söt hade hon nog varit halshuggen nu

MEN, hon är en underbar hund och tanken på att jag utvecklas med henne och att hon kommer bli jäkligt bra som vuxen gör att man inte kan annat än vara stolt över henne.

Jag är övertygad om, att bara man ser till att välja en ras som passar en bra, väljer uppfödare med omsorg och sedan VILL lära sig, vill få det att gå bra, då kommer det gå utmärkt.

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Tack återigen! Och så vill jag tacka dig än en gång för att du svarat i de flesta av mina trådar lugnt och tålmodigt även på de dummaste av frågor

Skogstrollet är bra på sådant!

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Jag tvekade och var skitorolig tills min valp var 5 veckor Då hade jag ändå haft valpens mor hemma hos mig länge innan, kunde rasen bra, känt uppfödarna i 7-8 år, känt mååånga hundar som fanns bak i stamtavlan och bodde dessutom på kenneln under valpens första 9 veckor - så jag visste ju verkligen vad jag fick (så långt det nu är möjligt).

Och jag som ska ha en ny ras, första "riktiga" hunden, första valpen och visserligen träffat många schäfrar men inte haft någon som min egen. Vår förra hund (sällskapshund) hade många av schäferns egenskaper men många andra egenskaper som inte alls är önskvärda hos en schäfer som jag inte heller gillade hos henne riktigt. Så jag hoppas för min gud att jag gjort rätt rasval, men jag tror det. Schäfern är ju väldigt allround och en bra hund att träna med. (Nu försöker jag övertyga mig själv om rasvalet också trots att det är det enda jag är helt säker på, haha. Ja, du och ni märker ju hur jag är, herregud.)

Jag tänkte som du. "Hjälp, hela livet är inte förutbestämt, tänk om jag inte kan ha kvar henne!" "tänk om jag misslyckas och hon blir hemsk" osv osv.
Dessutom sa mina föräldrar att jag var komplett jävla dum i huvudet som skulle köpa valp, så jag hade inget stöd där heller.

Ja men precis, ungefär så tycker min mamma också! Hon säger det inte rakt ut men hon dumförklarar mig indirekt. Och alla andra jag möter också. Men JAG vet ju att jag klarar av en hund och jag vet egentligen att min hund säkert skulle bli rätt bra men det skulle ju ändå kännas bra om någon sa det till en och inte bara kollade på en med misstro.

Jag köpte henne. Fick en valp med tokmycket energi och som verkligen fick mig att kämpa för att lära mig tillräckligt mycket för att ha minsta chans att kunna utnyttja all hennes kapacitet.
Ensamhetsträningen gick åt helvete. Vi jobbar fortfarande.
Hon har ätit upp halva mitt hem. Jag är pank.
Lydnadsträningen har inte börjat gå framåt på riktigt förrän väldigt nyligen (och det ska Lady_A här på buke ha stort tack för!)
Mitt liv rasade och framtiden som var planerad för några år framöver blev.. helt annorlunda.
Hade det inte varit för att hon var så söt hade hon nog varit halshuggen nu

Haha scheisse, det är ju nästan sånt här som gör att jag funderar på att lägga i backen ibland Men samtidigt är det så bra att höra på andras "problem" och att/hur de jobbar med dem så man inser att man tar sig igenom allting! Hur jobbigt det än verkar just DÅ kommer man vidare om man arbetar med problemet. DET är nyttigt att höra, så tack!

MEN, hon är en underbar hund och tanken på att jag utvecklas med henne och att hon kommer bli jäkligt bra som vuxen gör att man inte kan annat än vara stolt över henne.

Jag vill också ha en hund jag kan banna men ändå älska! Liksom en slags hatkärlek Och när man lyckats forma en valp och unghund till att bli en normal, trevlig och välfungerande vuxen hund måste den känslan slå det mesta? Jag kan tänka mig det i alla fall!

Jag är övertygad om, att bara man ser till att välja en ras som passar en bra, väljer uppfödare med omsorg och sedan VILL lära sig, vill få det att gå bra, då kommer det gå utmärkt.

Det är ju lite så jag resonerar också! VILL man så går det. Jag menar, det är ju inte något omöjligt jag vill ska hända. Massor med folk har schäfrar och om rasen i sig skulle vara hemsk hade ingen haft dem. Visst, de kräver en del, men ska man ersätta ett hästintresse så är det några timmar per dag som behöver fyllas upp

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Tack återigen! Och så vill jag tacka dig än en gång för att du svarat i de flesta av mina trådar lugnt och tålmodigt även på de dummaste av frågor

Oj, tack! Till R_C också. Jättekul att höra, det uppskattar jag.

Jag kan inflika att jag var 18 när jag äntligen fick möjlighet att skaffa mig min första hund, efter många års tjat och längtan. "Alla" tyckte att jag var galen, "du blir så bunden", "du är så ung" och allt det där. Men jag törs påstå att med en hundvalp hemma så växer upp man upp och lär sig ansvar och planering av vardagen på ett helt annat sätt än de som inte har egen hund/häst eller liknande.

(Och så jäkla bunden blir man faktiskt inte... )

De är oftast de hundar som ger en mest gråa hår som man fastnar allra mest för. Så har det varit för mig iaf. Så allt jobb är till 99% värt det i slutändan.

 

[Netted]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det där också! och då har jag redan en 2-årig pudeltik hos mig! man kan väl säga att jag "fegade ur" lite och valde en vuxen hund istället, men det känns som ett ganska klokt val, för min del. känner fortfarande den där ångesten du beskriver, folket säger att man är så jäkla bunden och att nu kan jag minsann inte hitta på saker.. ångest inför framtiden på något sätt, känslan att även andra tycker att man har tagit på sig för mycket, samt det där att jag inte har haft hund innan..

men jag har insett att det mesta går att lösa, om det nu skulle hända något. som skogstrollet säger, det finns dagmatte och liknande om det skulle bli något sådant problem. dessutom har jag en underbar sambo som mer än gärna tar hand om henen om jag sa iväg, dessutom en mamma som stöttar och som fullkomligt älskar min tjej!

det finns inget bättre än att vara hundägare! jag är helt fascinerad hur en varelse kan tycka om mig så mycket som hon gör. jag ser fram emot allt vi kommer vara med om, träna & utvecklas, hon ska bli mamma till vintern/våren (har henne på foder så hon ska få ett par kullar i framtiden).. jag känner mig helt lyriskt över att JAG har kunnat LÄRA HENNE sitt & ligg! haha.

dessutom är det precis som Priscilla säger, jag känner mig som en mycket sundare människa, jag får komma ut mycket mer och man tänker mer, och planerar.. det är bra! dessutom följer hon med mig typ överallt, det är inget som hindrar mig bara för att jag har en hund..

är det det här du vill så tycker jag absolut att du ska satsa på det!
jag har gjort lite som du tänkt göra också, bytt ut hästarna mot hund!

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

De är oftast de hundar som ger en mest gråa hår som man fastnar allra mest för. Så har det varit för mig iaf. Så allt jobb är till 99% värt det i slutändan.

Det kan jag tänka mig! Jag känner samma sak med hästarna jag ridit genom åren; de som varit bra och lydiga hela tiden uppskattades helt klart just då men.. Bara de riktigt "jävliga" hästarna har fastnat i hjärtat, de som var mest blod, svett och tårar. De speciella, de med karaktär!

det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det där också! och då har jag redan en 2-årig pudeltik hos mig! man kan väl säga att jag "fegade ur" lite och valde en vuxen hund istället, men det känns som ett ganska klokt val, för min del. känner fortfarande den där ångesten du beskriver, folket säger att man är så jäkla bunden och att nu kan jag minsann inte hitta på saker.. ångest inför framtiden på något sätt, känslan att även andra tycker att man har tagit på sig för mycket, samt det där att jag inte har haft hund innan..

men jag har insett att det mesta går att lösa, om det nu skulle hända något. som skogstrollet säger, det finns dagmatte och liknande om det skulle bli något sådant problem. dessutom har jag en underbar sambo som mer än gärna tar hand om henen om jag sa iväg, dessutom en mamma som stöttar och som fullkomligt älskar min tjej!

Jag har ju tyvärr ingen sambo (eller ja, min mamma ) och mamma skulle helt klart stötta mig och hjälpa mig under valptiden när jag fortfarande bor hemma men nästa sommar kommer huset säljas och både jag och mamma kommer flytta söderöver. Jag för att plugga, mamma för alltid. Då kommer jag vara helt själv med en halvårsvalp och kommer stå helt själv sen också. Jag känner ingen där nere och visst skulle det säkert gå att lösa om jag skulle resa bort eller så (mamma) men jag skulle inte kunna skaffa hundvakt bara för att jag vill göra någonting. Det känns lite skrämmande

dessutom är det precis som Priscilla säger, jag känner mig som en mycket sundare människa, jag får komma ut mycket mer och man tänker mer, och planerar.. det är bra! dessutom följer hon med mig typ överallt, det är inget som hindrar mig bara för att jag har en hund..

Tänker lite så också, att man får släpa med sig jycken dit man ska. Jag menar, det är ju ändå bara bra för hunden att få åka runt litegrann och besöka olika folk/göra olika saker? Lite social människoanpassning sas.

Dessutom är ju hundar för det mesta välkomna på bussar, tunnelbana, tåg etc. Flyg blir ju lite svårt om man ska ta med en vuxen schäfer som handbagage men tåg finns ju alltid! Åkte jättemycket lokaltrafik med vår förra tik för att det var skitbra träning för henne.

är det det här du vill så tycker jag absolut att du ska satsa på det!
jag har gjort lite som du tänkt göra också, bytt ut hästarna mot hund!

Ja men VILL jag verkligen? Alltså, jag vill ju och har funderat, övervägt och tänkt om miljoner gånger. Jag menar, hur vet man att man är riktigt säker? Att man blir så intresserad att alla "uppoffringar" kommer vara värt det? Inte så att jag känner att jag behöver offra hela livet men det blir ju ändå en stor förändring.

O andra sidan kommer jag ju inte veta hur det känns att ha hund förrän jag har en så det är ju lite av ett moment 22. Visst, jag har haft hund tidigare men det var mer mammas hund och vi tog ansvar över henne gemensamt. Nu skulle det bli MIN hund och MITT ansvar och..

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Ja men VILL jag verkligen? Alltså, jag vill ju och har funderat, övervägt och tänkt om miljoner gånger. Jag menar, hur vet man att man är riktigt säker? Att man blir så intresserad att alla "uppoffringar" kommer vara värt det? Inte så att jag känner att jag behöver offra hela livet men det blir ju ändå en stor förändring.

Det är då man skriver upp fördelar och nackdelar och väger dem mot varandra

För mig blir det då att se ut såhär:
Nackdelar med att ha hund:
Jag kan inte bo precis var som helst. Det måste vara någolunda hundvänligt område.
Jag kan inte få för mig att gå ut och festa eller sticka på konsert/festival tre timmar innan avfärd om jag inte kan fixa hundvakt.
Jag får mindre pengar att lägga på intressen som fotografering, inredning osv.
Vissa vänner är hundallergiska och jag kan därför bara träffa dem ute på stan eller liknande.

Fördelar med att ha hund:
Jag har ständigt sällskap.
Jag får rutiner i livet som jag mår jättebra av. (tex komma ut och röra på sig, någolunda fast dygnsrytm osv)
Jag får ett intresse att brinna för, utvecklas inom och därmed känna mig duktig och att jag är bra på något.
Jag får förbannat många underbara vänner och bekanta som också har hund och som man då kan träna med, umgås med, fika med, göra "allt" med.
Jag har något roligt att lägga ner pengar på

För mig överväger fördelarna och det är därför jag har svårt att tänka mig ett liv utan hund.

 

[Netted]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

håller med dig i allt du skriver!

och som jag sa, min hund är med mig i princip överallt. tom på förfester (lugna sådana alltså, där alla klappar henne och säger hur söt hon är ) om jag nu tvunget måste gå på en sådan. nu har jag visserligen det så bra att vi alltid är typ lägenheten under, men ändå. hon följer med till kompisar osv.

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Nackdelar:

* Mer bunden i livet, alltid tänka på hundvakt* och inga spontana grejer/jobb/resor och träning/rastning av hunden (just vänner och resor är väl inte störst på himlen men jobben är ju värre..)
* Kan inte bo var som helst eftersom hundar inte är tillåtna i alla lägenheter (andra hand) och säkerligen totalförbjudna i studentkorridorer


Fördelar:

* Ett intresse som jag kan ha hela livet och utvecklas tillsammans med (hunden alltså, inte intresset även om det säkert också utvecklas sida vid sida av både mig o jycken )
* Kostar inte så fruktansvärt mycket om man jämför det med andra djur-heltidssysselsättningar
* Struktur i livet och någonting meningsfullt att lägga min fritid på
* En riktig kompis (det har jag ju annars också såklart, men en hund blir ju nästan mer som en partner än ett husdjur)
* Skulle ge mig någonting att träna med vilket jag tycker är fruktansvärt roligt! Träna och tävla och ha ett mål.

Ja det var väl min ärliga lista. När jag tänker på saken rent egentligen och bara ser till nackdelslistan tänker jag spontant nej. Alltså inte för att jag inte är beredd att ge upp allting utan mer för att jag kanske kommer på om 3 år att det här var skit och då har jag hunden i kanske 12 år till?

När jag kollar på för-listan tänker jag bara JAAA.

* Hundvakt är lättare att ordna här hemma i norrbotten eftersom jag känner folk här men flyttar jag söderut har jag ju som inte samma umgänge. Hur gör man då? Jag menar, jag tror inte jag skulle behöva ett hunddagis men nån som kan umgås med jycken några timmar om jag behöver göra något speciellt. Sätter man ut en annons på blocket? Kontaktannons för hund?

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Då kommer frågan: Hur ofta ägnar du dig åt spontana resor/fester eller annat där hunden inte kan vara med? Är det väldigt sällan kanske det inte är speciellt stor uppoffring, även om det "på pappret" ser trist ut

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Då kommer frågan: Hur ofta ägnar du dig åt spontana resor/fester eller annat där hunden inte kan vara med? Är det väldigt sällan kanske det inte är speciellt stor uppoffring, även om det "på pappret" ser trist ut

Precis! Reser gör jag ju sällan eller i alla fall inte till sådana ställen dit hunden inte kan följa med. Festar gör jag väl inte heller så där överdrivet ofta men det skulle ju ändå vara roligt om jag kunde göra det om jag ville Ofta blir det ju fester och andra aktiviteter man binds ihop genom på insparken och nollningen och då har jag i så fall ingen som kan ha hunden om jag pluggar i någon annan ort.



Åååh jag har riktig och äkta praktpanik och ångest åt alla håll och kanter. Jag vill se nyktert på hela tanken (och förhoppningsvis händelsen) att skaffa hund utan att för den skull avdramatisera alldeles för mycket eller vara för negativ.

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

då har jag i så fall ingen som kan ha hunden om jag pluggar i någon annan ort.

Du tror inte att det finns potentiella hundvakter på andra orter än just den ort du bor på nu?

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Du tror inte att det finns potentiella hundvakter på andra orter än just den ort du bor på nu?

Jo självklart, men hur hittar man dem då? Sätter man upp en lapp i trapphuset, på ICA, på skolan, annons i lokaltidningen?

 

[Red_Chili]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Varför inte Sedan lär du ju få nya vänner även i nya staden och då borde det finnas någon av dem som kan ta hunden, i alla fall för en kväll eller något sådant.

 

[Wysiwyg]

Sv: Hur vet man när den perfekta tidpunkten har kommit?

Varför inte Sedan lär du ju få nya vänner även i nya staden och då borde det finnas någon av dem som kan ta hunden, i alla fall för en kväll eller något sådant.

Tack tack!

Alltså det är ju sån här peppning jag behöver så jag inte själv drar i handbromsen alldeles för hårt. Man ska ju vara försiktig men det finns ju en gräns på hur feg man får vara.

Jag menar, alla andra med hund klarar ju av att bolla den tillvaron utmärkt (i många fall, i andra fall inte) så varför skulle inte jag göra det då? Jag är varken elak, inhuman eller dum. Så jag tycker ju som det borde gå!

Tack tack tack R_C + Skogstrollet + Netted (utan ordning)

Blir det en valp så kommer jag rapportera här på hund så kan ni ta åt er äran både i med- och motgångar