Hur tar man sig igenom sorgen?? Avlivning

[Presto]

Nu är det drygt 3månader sen jag fick ta bort min ponny. Min älskade, kära, underbara ponny!! Jag har aldrig haft ett generellt intresse för hästar, det var bara min älskling jag ville ha. I 11år har hon varit vid min sida, fram tills jag var 23år. När jag växte ur henne skolade jag om henne till körhäst och det älskade vi båda, vi har utvecklats så mycket tillsammans.

Min ponny har varit min stöttepelare genom livet, alltid varit där väntandes i stallet och bara funnits. Har alltid haft en frizon hos henne när allt annat varit dåligt. Så kom den ödesdigra dagen då jag var tvungen att ta beslutet, hela processen var brutal och sen var du borta...

Skitsnack att tiden läker alla sår, att det blir enklare. Sorgen blir bara starkare och längtan efter henne värre för varje dag som går. Men det fungerar, sen kommer dagar som dessa. Sitter och kollar på filmer och bilder, att bara få pussa på henne en sista gång, trycka in ansiktet i manen och känna hennes doft.

Hur gör ni andra som förlorat någon? Speciellt dagar som är värre än andra?

Det värsta är när det är svåra stunder av andra anledningar, såna stunder då jag bara åker till stallet och släpper allt annat och bara är med henne. Dom stunderna nu, när jag inte kan åka till henne längre, då blir allt så mycket värre.

Jag vill kunna minnas tillbaka, tänka på dej, prata om dej, berätta för alla om dej. Men som det är nu går det inte, det blir för påtagligt allting.

Usch, vet inte vad jag vill med tråden. Alla hanterar sorg olika. Slänger med en bild också.

 

[McFlurry]

Beklagar din förlust. Tre månader är tyvärr ingen tid alls när det kommer till svår sorg, det är bara att härda ut. Det tog typ 1-2 år innan den värsta sorgen la sig efter att min pappa gick bort, sen byts det ut till en enorm saknad. Jag tänker fortfarande på honom varje dag och saknar honom så fruktansvärt mycket, och nu är det snart åtta år sedan han försvann.

Sorg är visserligen högst individuellt, men jag tror inte någon kan bearbeta en sorg ordentligt på tre månader. Kram!

 

[Twihard]

Mitt livs kärlek dog för 3 år sedan och jag kan fortfarande knappt se bilder på honom eller nämna hans namn utan att bryta ihop. 3 månader än ingen tid. Sorgen går aldrig över, men man lär sig att leva med den - om man vill leva, då har man inget val. Jag har en ny älskling som fått sin plats i mitt hjärta. Ersätter inte min förra, men hjälper mig bearbeta sorgen. Beklagar din förlust.

 

[Mim]

Har tagit bort flera hästar, de två sista för två och fyra år sen.
Har svårt att prata om deras sista tid utan att bli tårögd.

Men de hästar som togs bort före dom sista har jag lättare att prata om, vet inte om det är tiden som gjort det lättare eller bara det att tiden faktiskt hjälper....

Som du skrev så hanterar all sorg olika, men man måste få sörja och det i sin egen takt. Jag kan bryta ihop när jag är i stallet och hittar någon sak, grimma, ett speciellt bett eller en hästsko och tänker på allt vi gjort tillsammans.
Det som hjälpt mej mest är de hästar som jag har kvar.

 

[Masse]

Sorg och bearbetning av den är så olika även om det finns tydliga steg i sorgearbetet. Det bästa är att ge det tid och hur lång den är är väldigt olika. Ibland är det svårare att mista ett älskat djur än en person. Även om människor som inte har upplevt den villkors lösa kärlek och vänskap ett djur kan ge, inte kan förstå det.
Många har fått höra : jamen det är ju bara. ........

I ditt fall är det säkert väldigt jobbigt just för att din ponny har varit den som hjälpt dig igenom svåra saker innan. Jag känner igen mig i det när jag hastigt förlorade min Masse. Det var han som hjälpte mig när min mamma dog. Det tog lång tid flera år innan jag kunde titta på bilder av honom utan att tårarna rann.

Det ska få ta tid att sörja men man får ändå vara observant på att man inte fastnar i en fas och "glömmer" att leva själv. Gör man ska man söka hjälp så att man kommer vidare.

Till sist några ord som gett mig lite tröst.
Var glad över att du fått lära känna någon som är värd att sörja så mycket.

 

[Amanda_F]

För mig var sorgen efter min ponny som värst efter tre månader. Polletten hade verkligen hunnit trilla ner och det var så mycket situationer som jag saknat henne i. Sen har det successivt blivit bättre men jag grinar fortfarande när jag pratar eller skriver om henne. Det är tre år sen och först i år har jag köpt en ny häst.

 

[spinxx]

Jag tog bort min första egna häst 2010. Alltså fem år sedan.
Jag kan fortfarande bli sentimental och fälla en tår när jag tänker på henne. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att ha ett sådant band till en individ, eller att jag kommer att träffa en likasinnad någonsin igen.
Hennes personlighet saknar jag och har aldrig träffat något liknande förut.

Nu är sorgen mer vacker och melankolisk än jobbig.

-Så tiden läker visst alla sår, men tre månader är ingen tid.

 

[LitetÄpple]

Jag läste den här tråden igår och grät ögonen ur mig (veterinärtid idag för min 22-åring).
Det är lättare idag när besöket gick bra och min bebi kommer att få knalla vidare i livet.

Jag funderade mycket på sorgen och hur jag skulle hantera den om domen idag varit svår, och jag kom fram till att det inte går.
Jag tror inte att man rationellt kan hantera eller förutse den sorgen som kommer, utan det är bara att överleva, ta sig igenom det. Dag för dag, för tiden läker inte alla sår, men jag tror att man vänjer sig vid dem, till den grad att det tillslut går att leva med, även om jag tror att man får göra det i resten av sitt liv.

Jag läser era historier och tycker att ni är starka som inte går under, och jag hoppas att det är långt kvar innan jag behöver vara detsamma.

 

[Marita73]

Jag tog bort min häst i november förra året efter knappt 13 år tillsammans. Han var mitt lyckopiller och den individ jag älskat mest av alla.
Jag köpte ny häst i april. Tror det var lite för fort för jag bröt ihop fullständigt straxt efter. Gråter fortfarande till och från och även om jag älskar min nya kille kommer Opal alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Som andra har sagt, man kommer inte över det men lär sig att leva med det - så småningom..

 

[Korven]

Och jag tog bort min i november efter 16 år tillsammans. Det känns lite bättre men man får stunder då det känns som man aldrig ska komma igenom sorgen.
Jag orkar inte med flera hästar och alla lyfter på ögonbrynen när jag säger att jag inte vill ha nån mera häst. Nånsin.
Sen får min kompis en liten fux som ser ut som en kopia av min .

 

[Kiwifrukt]

Först och främst, jag beklagar.

I dagarna var det sju år sen min finaste älskling blev en ängel, och det känns fortfarande ärligt talat för jävligt. Jag har snart varit utan honom lika länge som jag hade honom, nämligen åtta år. Den hösten när han precis hade dött minns jag mest som ett vakuum. Jag hade en ponny till, och för hennes skull var jag ju tvungen att fortsätta ett någotsånär normalt liv, och att åka till stallet redan samma kväll, och det var väl min räddning. Men jag har gjort så sabla mycket dumma saker under de här åren, som helt och fullt går att koppla till hur fruktansvärt mycket jag saknar honom och hur fruktansvärt ont det gör. Sen var det en massa saker i mitt liv rent privat som kraschade den hösten, och det hade kraschat även om han hade levt (bland annat att jag tog studenten den våren, alla kompisar skingrades och jag trivdes inte alls på min utbildning så jag hoppade av och gick hemma ett halvår utan socialt umgänge alls), men att gå igenom det med den sorgen hängande över sig också blev för mycket.

För mig var det en livboj att ha en häst till. En häst som jag hade redan innan. Det hade säkerligen inte alls varit samma sak att skaffa en helt ny häst, det hade känts som att försöka ersätta honom. Han gick bort 2008, och inte förrän i slutet av 2011 hittade jag till slut en ny häst "på riktigt", som inte kändes som en ersättare, utan som någon jag ville ha för att hon var hon, någon som jag på riktigt kunde tillåta mig att tycka om.

Men det enda bra som kom ut av hela historien var att jag mitt upp i den här karusellen fick ett nytt intresse. Något som inte alls handlade om hästar, med människor som inte visste om vad som hänt och som inte ställde några frågor/krävde att jag skulle prata/rycka upp mig. Det är idag, efter hästarna, det största intresset jag har.

Det är absolut lättare nu. Jag kan både se honom på bild och prata om honom utan att börja gråta. Men jag gråter fortfarande, och när jag fick se honom på film bröt jag ihop fullständigt. Men det blir lite, lite bättre för varje dag som går. Man måste låta det ta tid. Inget blir bättre av att man stress-kastar sig in i något annat.

 

[Liten]

Jag tror inte på att tiden läker några sår, det har jag aldrig gjort. Men den ger en chansen att, i takt med att den går, läka själv. Eller åtminstone komma vidare och lära sig att hålla ihop såren någorlunda.

Tre månader är ingen tid alls, jämfört med elva år, även om det kan känna som en livstid. Sorgearbetet är olika för alla. Ta hand om dig.

 

[Presto]

Tack för alla svar, hade en "dipp" när jag skrev tråden. Mitt liv rullar på och går framåt. Vill bara säga hur tacksam jag är för alla svar.

Det som får mig hålla lite fokus är att jag tänker på den dagen då jag kan berätta om henne. Prata varmt om henne för människor jag möter och prata om alla våra roliga och knasiga stunder tillsammans. Just nu går det inte alls, men någon dag

Började böla igen när jag läste denna tråden, jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att var hon än befinner sig så har hon det bra. Har aldrig haft någon närstående som gått bort så jag har behövt ha det såhär innan... Köpte en tavla med eget tryck när hon galopperar på en äng, har inte klarat att sätta upp den än Kommer börja gråta varje gång jag ser tavlan.

 

[Lovisaleonora]

Var snäll mot dig själv.

Jag tycker mig utläsa två sorger. Dels att inte längre ha stallet och vad det innebär i form av tillflyktsort. Sedan också saknaden efter ponnyn. Det är faktiskt två separata saker, som slår dubbelt hårt mot din tillvaro.

Och samma sak gjorde det svårt för mig, jag gick från att ha varit hästägare så otroligt många år, till utplacerad sällskapsponny. Från att ha haft stall själv, till ingen häst alls. Det var en rätt tuff identifikationskris. Vad göra med tiden som blir över? Hur hantera att jag inte är hästägare längre?

Det tog flera år innan den förändringen fullt ut landade. Egentligen inte förrän i sommar, när jag sålde hästsläpet. Det var som en bekräftelse på att det inte blir häst igen inom överskådlig framtid. Det är snart fem år sedan fullblodet dog.

 

[Oli]

Jag beklagar verkligen din sorg. Din tråd var väldigt bra för mig att läsa. Tack!

Igår tog jag bort min älskade häst sedan tio år tillbaka efter en tids sjukdom.
Hon var en underbar individ med ett fruktansvärt stort hjärta och enorm personlighet. Hon kommer alltid fattas mig och sorgen efter henne kommer vara stark.
Det känns skönt att veta att man framför allt verkligen inte är ensam om att sörja sin häst så starkt. Man måste tillåta sig att sörja, på sitt egna sätt, för att ta sig igenom det värsta och kunna fortsätta med sitt liv.

Minnet av våra älskade kommer vi alltid bära med oss.

 

[Flixies]

Nu är det drygt 3månader sen jag fick ta bort min ponny. Min älskade, kära, underbara ponny!! Jag har aldrig haft ett generellt intresse för hästar, det var bara min älskling jag ville ha. I 11år har hon varit vid min sida, fram tills jag var 23år. När jag växte ur henne skolade jag om henne till körhäst och det älskade vi båda, vi har utvecklats så mycket tillsammans.

Min ponny har varit min stöttepelare genom livet, alltid varit där väntandes i stallet och bara funnits. Har alltid haft en frizon hos henne när allt annat varit dåligt. Så kom den ödesdigra dagen då jag var tvungen att ta beslutet, hela processen var brutal och sen var du borta...

Skitsnack att tiden läker alla sår, att det blir enklare. Sorgen blir bara starkare och längtan efter henne värre för varje dag som går. Men det fungerar, sen kommer dagar som dessa. Sitter och kollar på filmer och bilder, att bara få pussa på henne en sista gång, trycka in ansiktet i manen och känna hennes doft.

Hur gör ni andra som förlorat någon? Speciellt dagar som är värre än andra?

Det värsta är när det är svåra stunder av andra anledningar, såna stunder då jag bara åker till stallet och släpper allt annat och bara är med henne. Dom stunderna nu, när jag inte kan åka till henne längre, då blir allt så mycket värre.

Jag vill kunna minnas tillbaka, tänka på dej, prata om dej, berätta för alla om dej. Men som det är nu går det inte, det blir för påtagligt allting.

Usch, vet inte vad jag vill med tråden. Alla hanterar sorg olika. Slänger med en bild också.

 

[Flixies]

Beklagar!

Jag var själv på väg att starta en tråd för att få skriva av mig faktiskt, när jag såg din. Delar med mig lite av mina tankar här i stället eftersom det handlar om samma sak...

Det är snart tre månader sedan jag väldigt hastigt och oväntat fick ta farväl av min älskade häst. Han var min egna uppfödning, så jag hade älskat honom och lärt känna honom från den dagen han föddes, eller nej, egentligen redan när han fanns i sin mammas mage. Nio år fick vi ihop, vilket förstås var alldeles för lite.. Han var min häst, min bästa vän, min familjemedlem, min "fölunge", min framtid. Den första tiden var jag så chockad och hade jättesvårt för att ta in vad som hade hänt, för det var så oväntat att han fick avlivas. Den chocken har lagt sig nu. Jag har kunnat hänga undan hans utrustning, för jag förstår att han inte kommer tillbaka. Jag har slutat leta efter honom i hagen. Sorgen pågår dock för fullt, men det kommer bättre dagar och sämre dagar. Jag saknar honom också så oerhört mycket, och tanken av att jag kommer att fortsätta sakna honom i resten av mitt liv är tuff.

Det som har hjälpt, och hjälper mig, är de två hästar som är kvar, varav en är mamma till min häst som fick tas bort. De håller mig på fötterna och när jag inte orkar stå själv så bär de mig. Hästar och ridning är mitt liv, även om det har varit svinjobbigt att åka till stallet varje dag och känna hur enormt mycket han fattas där, så hade jag nog gått under om jag inte hade kunnat fortsätta umgås med hästar och rida. Nu har dock världen brakat ihop på nytt. Min hästs mamma blev nämligen utdömd idag. Denna gång kommer inte avskedet att bli så hastigt och oväntat som sist, men hallå... knappt tre månader efter att ha mist min älskade häst så får jag beskedet om att jag snart måste mista nästa älskade häst, hans mamma, också?? Det känns så oerhört tufft och orättvist. Och jag vet hur lätt vissa hemska hästmänniskor tänker "rider hon sönder sina hästar eller?" när någon behöver avliva flera hästar under kort tid, men min hästs skada orsakades av ett fall i hagen och att hans mamma nu blivit utdömd beror på cancer.

Så jag vet inte hur jag ska orka detta. Snart är bara en häst kvar. Man tänker ju att när det värsta tänkbara har hänt så borde det vara lugnt ett tag, man borde få sörja ifred innan nästa hemska grej händer, men uppenbarligen inte. Nu blev det här riktigt kass "tröst" till dig TS, men ibland kan det bara kännas lugnande att man inte är ensam. När du får en dålig dag och sorgen bara känns helt outhärdlig, så tänk på att du inte är ensam. Jag sörjer också, jag sörjer hästen som jag miste för snart tre månader sedan och nu följer en jobbig tid av avsked och sedan ytterligare sorg efter hans mor. Det kommer att gå tre månader till och jag kommer förmodligen att vara lika förstörd då. Men jag antar att vi måste tänka att vi är lyckligt lottade som har fått leva med så underbara individer, som har hjälpt oss och gett oss så mycket. Vi får hjälpa dem tillbaka in i slutet och sedan finns de kvar för alltid i våra hjärtan och minnen.