Hur sociala är ni? Har jag ett problem eller inte?

[Monkie]

Fast lägger du det på dig själv, eller är det så?

Jag är introvert, och undviker oftast AW osv. Jag har förklarat varför, att jag inte har något emot mina kollegor, gärna umgås men att jag blir fullkomligt utmattad när det är större sällskap osv. Så om jag inte ligger på väldigt mycket plusenergi eller har flera lediga dagar efter deltar jag inte då det blir för jobbigt.

Ingen har reagerat negativt, men jag får ofta inbjudningar som innehåller ett tillägg som "du kan komma på bara middagen om du vill", dvs där de klart och tydligt öppnar för att "kom på det du vill och orkar, du kan plocka ut det du vill".

Jag vet faktiskt inte!

Grejen är att jag typ helt nyligen har börjar förstå att jag inte ÄR social. Jag har beskrivit mig som social och även blivit beskriven som den pigga, glada och trevliga, är även öppen och trevlig mot kunderna jag arbetar emot, men det är ganska lätt eftersom vi har något att prata om och när det är färdigt så avslutas samtalet. Det blir liksom inte tyst eller förväntas att jag ska berätta om helgen eller mina planer inför semestern.

Jag har också märkt att jag senaste tiden umgås mindre med vänner, oftare tackar nej. Har funderat på om jag är deprimerad, men jag känner mig inte deppig eller onaturligt trött, så det tror jag inte. Om man är deprimerad, visst märker man det själv då?

Brukar du gå på bara middagen vid sådana bjudningar eller blir du trött även av "bara" middagen? Jag avstår helst från även en liten del av sammankomsten, känner mig oftast helt malplacerad och blir bara illa till mods!

 

[Görel]

Jag tänker att man själv får försöka styra in samtalsämnen på sådant som intresseraren och som kan vara allmängiltigt. Det lyckas inte alltid. För länge sedan hade jag ett jobb där man vid ett bord på lunchen pratade om sina barn och vid nästa om sina barnbarn. Det gick inte att göra något åt så jag åt lunch på rummet.

Numera försöker jag hitta något samtalsämne som kan bara intressant för den som har mitt jobb. Jag jobbar på socialtjänsten så mycket som händer runt om i samhället kan vara intressant. Just nu har jag väldigt trevliga kollegor som man kan prata med om många olika saker. Men jag tror ändå inte att jag skulle ha så stort utbyte av en personalfest.

 

[Sporthorse]

En annan sak som visserligen inte är lika jobbig är att helt okända människor här i södra Europa kan ställa sig otroligt nära en utan att man ens för ett samtal eller hälsar och det finns gott om plats. Tex på en framhoppning då jag står vid staketet och det finns hur mycket space som helst, så kommer folk gärna dit det redan står någon och då väldigt nära. Ibland kan jag hoppa till för att jag fortfarande tror att personen som kommer fram vill någonting

 

[Angel]

Jag går sällan på AW och liknande med folk från jobbet. Mestadels för att de arbetskompisar som är i min ålder är vänner sedan tidigare och vi umgås redan privat. Resten av folket från jobbet har jag inte jättemycket gemensamt med och då finns det andra människor jag hellre umgås med. Ett par av dom blir dessutom helt odrägliga på fyllan och jag har bättre saker för mig än att ta hand om dyngraka 40+are.
Ser mig själv som relativt introvert men har generellt inget emot folksamlingar eller att behöva vara social men har rätt stort behov av egentid.

 

[Monkie]

Intressant att fler verkar vara som jag!

Tidigare har jag jobbat på jobb där det löst sig som så att jag jobbar eller kan byta till mig ett pass när de andra ska festa vilket varit positivt. Nu jobbar jag dag och är ledig samtidigt som alla andra och "problemet har blivit tydligare".

Jag fixar småprat som att ge någon en komplimang för fin klänning, eller säga att det är fint väder. .

 

[Monkie]

Folksamlingar får det att krypa i mig och jag undviker dem till varje pris.

När sambon har kompisar hemma sitter jag hellre ensam på övervången eller går ut än att behöva sitta med och vara låtsassocial även fast jag inte direkt har något emot dem.

Jag är gärna i rörelse, rida, springa, ha många järn i elden har jag inget emot. Bara jag slipper göra det tillsammans med andra!

 

[Sporthorse]

Hur blir ni på fyllan? Jag blir typ ännu tystare men sen dricker jag inte som ett as.

 

[Monkie]

Jag tänker att man själv får försöka styra in samtalsämnen på sådant som intresseraren och som kan vara allmängiltigt. Det lyckas inte alltid. För länge sedan hade jag ett jobb där man vid ett bord på lunchen pratade om sina barn och vid nästa om sina barnbarn. Det gick inte att göra något åt så jag åt lunch på rummet.

Numera försöker jag hitta något samtalsämne som kan bara intressant för den som har mitt jobb. Jag jobbar på socialtjänsten så mycket som händer runt om i samhället kan vara intressant. Just nu har jag väldigt trevliga kollegor som man kan prata med om många olika saker. Men jag tror ändå inte att jag skulle ha så stort utbyte av en personalfest.

Håller med i teorin, men för mig i praktiken är det för svårt. Även om jag lyckas byta ämne till något intressant så blir jag tyst om resten av gruppen tar över och börjar prata i munnen på varandra. Ofta ska folk vara roligare eller kvickare och tenderar att försöka överrösta och vara övertrevliga, enligt mig.

 

[Monkie]

Hur blir ni på fyllan? Jag blir typ ännu tystare men sen dricker jag inte som ett as.

Jag blir ganska trevlig faktiskt Men känner ändå nånstans att jag inte riktigt passar in. Inget jag säger känns riktigt "rätt".

 

[trottoarbonden]

En annan sak som visserligen inte är lika jobbig är att helt okända människor här i södra Europa kan ställa sig otroligt nära en utan att man ens för ett samtal eller hälsar och det finns gott om plats. Tex på en framhoppning då jag står vid staketet och det finns hur mycket space som helst, så kommer folk gärna dit det redan står någon och då väldigt nära. Ibland kan jag hoppa till för att jag fortfarande tror att personen som kommer fram vill någonting

Jag bodde i ett par år i Saudi och slogs av hur nära folk står och det var ovant i början.
Man tog även mycket i varandra och när jag flyttade hem till Sverige igen var jag likadan.
Tackolov är man svensk igen och vi behöver vår privata sfär kring oss....verkar det som.....

 

[Görel]

Håller med i teorin, men för mig i praktiken är det för svårt. Även om jag lyckas byta ämne till något intressant så blir jag tyst om resten av gruppen tar över och börjar prata i munnen på varandra. Ofta ska folk vara roligare eller kvickare och tenderar att försöka överrösta och vara övertrevliga, enligt mig.

Jag fattar, ungefär så där blev det när jag försökte ändra barn- och barnbarnspratarna.

 

[Monkie]

Ytterligare ett exempel. En kollega ska gå på lunch nu. Hon förklarade att hon ska gå, vart hon ska gå, varför hon ska gå, hur lång tid hon beräknar att det ska ta, vad hon ska göra sedan och att hon kommer tillbaka sedan. Detta under gestikulering, skratt och allmän trevlighet.

Jag blir enbart irriterad och tycker att det räcker att tala om att man går på tidig lunch och att man kommer tillbaka innan två. Användande av onödiga ord, skratt och gestikulering stör mig. Här hade hon nog förväntat sig ett trevligt litet småprat medans jag ville ha enbart nödvändig information och situationen blev nog lite småjobbig för oss båda.

 

[Malin_L]

Jag är social med folk jag känner och tycker att det är jättejobbigt att gå på tillställningar där jag kanske bara känner min make och till exempel värdparet.

 

[Monkie]

Jag är social med folk jag känner och tycker att det är jättejobbigt att gå på tillställningar där jag kanske bara känner min make och till exempel värdparet.

Går du eller avstår du?

 

[Sporthorse]

Den här tråden gör mig glad! Känner mig mer normal nu när jag ser att jag inte är ensam om att vara såhär

 

[Malin_L]

Går du eller avstår du?

Jag går beroende på vad för tillställning det är.
Bröllop absolut, andra fester inte så säkert.

 

[Remmer]

Man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Den senaste insikten jag har fått om mig själv och faktiskt funderar en hel del på, är det här med hur social jag/folk är.

Jag har alltid beskrivit mig som social. Är "pigg och glad", har lätt att prata med ytliga kontakter, som säga något trevligt till kassapersonalen. Har också lätt för att prata med mina vänner. Har dock inte så många, en som jag räknar som min närmsta vän där vi pratar om allt och tre vänner som jag pratar mycket med men inte om allt i mitt liv.
Har däremot otroligt svårt och trivs INTE på fester, släktkalas, mingel, jobbjippon, utekvällar. Det är som att jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga efter att jag sagt de vanligaste fraserna. Detta har aldrig varit ett problem eftersom jag brukar undvika sådant här. När det är mer än fyra personer inklusive mig själv tenderar jag att bli tyst, lyssna och hamna lite utanför samtalet. Blir mest att jag stoppar in en fråga då och då för att verka intresserad. Blir illa till mods om någon inflikar något negativt om någon annan i personalen exempelvis. Räcker med ett tonfall och något menande, inte direkt elakt för att jag ska dra åt mig öronen och vilja gå. Samma med livliga diskussioner där folk pratar i munnen på varandra. Jag undviker morgonfikat på jobbet, blir trött i huvudet och irriterad och får huvudvärk av "tjatter".

Nu till min fundering: Jag har sedan 1½ år jobbat på en arbetsplats med cirka 15 anställda där jag trivs med jobbet och med alla på individnivå. Fika och luncher blir dock ofta "tjattriga" och jag brukar gå undan. Har konsekvent tackat nej till jobbfester och afterworks. Jag vill helt enkelt inte. Sammansvetsningen på arbetsplatsen är dock god, nu är det snart dags för fest igen och jag känner pressen på mig att komma. Känner att det är otacksamt att gång på gång tacka nej och skulle gärna vilja bidra till en god gemenskap, men känner redan nu att ångesten börjar krypa på.

Är det dålig stil att aldrig vara med på dessa fester? Vill tillägga att det är väldigt opretentiöst, folket är trevliga, jag har inga krav på mig att se ut eller vara på ett särskilt sätt. Jag hamnar ju lite utanför, men mig själv gör det inte så mycket, jag trivs ganska bra med mig själv.
(Och ett tillägg, jag undviker också sambons släkttillställningar. Och mina egna släkttillställningar.).

Asocialt beteende är destruktivt. Klart du ska gå För din egen skull.

 

[norrsol]

Jag är social med folk jag känner och tycker att det är jättejobbigt att gå på tillställningar där jag kanske bara känner min make och till exempel värdparet.

Sedan har jag upptäckt nästa "problem". Att om man inte är så där jätteinspirerad att gå utan går på en fest eller tillställning för att vara snäll (!) Så hamnar man ju ibland i moment 22.

För då förväntas man ju bjuda tillbaka. Och bjuder man inte tillbaka för att man inte har de där sociala behovet privat då kan de bli sura miner. Så hur man än vänder sig så blir ibland folk stött o besviken.

 

[Sporthorse]

Asocialt beteende är destruktivt. Klart du ska gå För din egen skull.

Fast alla har inte det behovet.

 

[Sonic76]

Jag är social och trevlig när jag jobbar.
Ses nog som ganska social där.
Men hemma är jag inte social alls.
Blir matt bara av att fika med grannen.
För mig är det inget jätteproblem, brukar gå på en del saker som jag ändå vet kan bli kul, men jag är absolut inte bra på kallprat.
Så länge man fixar att jobba och sånt som hänger ihop med arbetet spelar det egentligen ingen roll hur man är hemma. Vill man hellre sitta och läsa eller spela spel eller annat så är det ok med