Hur sociala är ni? Har jag ett problem eller inte?

@Remmer Jag håller gärna igång annars och är ingen direkt "grubblare" eller låg för övrigt. Däremot känner jag igen personligheten du beskriver som grubblande, min sambo och en nära vän är mer sådana.
 
@Remmer Jag håller gärna igång annars och är ingen direkt "grubblare" eller låg för övrigt. Däremot känner jag igen personligheten du beskriver som grubblande, min sambo och en nära vän är mer sådana.

Grubblar, eller älta ganska länge kan jag göra men det tror jag inte är unikt för introverta. Det som är "vår" grej är att man inte vill prata med alla om vad man känner eller vad man grubblar på. Jag vill ta tag i det själv. Där tror jag skillnaden ligger.

Tänker på det här med depression. Om anledningen till att introverta är mer deprimerade så kan jag tänka mig att det beror på kraven från alla att vara social som en extrovert och att man faktiskt inte klarar av det varken psykiskt eller fysiskt.

Det jag skulle vilja veta och kan tänka mig var, var att extroverta var mer deprimerade förr när normen var introvert. Tänk dig att vara extrovert och du var hårt hållen av krav att "vara kvar på gården", inte resa inte på samma sätt eller prata fritt som man gör nu för tiden.
Förr var ju de introverta i majoritet och jag kan verkligen se från de extrovertas håll, på den tiden. Fy fasen vad det måste ha varit jobbigt! Du fick inte vara för "yvig", inte ta plats, inte få utlopp för din energi som måste tankas av andra.

Så, det är ju viktigt känner jag att de som är majoriteten nu förstår hur många av oss har det.
 
Så länge det inte är sådant djup som kräver att jag berättar ingående saker om mig själv.
Har varit med om att jag träffat folk som efter en kvart berättat om allt i sitt liv, och då menar jag inte om vad de tittar på för program utan ingående saker som man sjutton inte talar om för okända.
Jag träffade en sån för 12 år sen och det är en av mina 5 vänner idag. Vi är jätteolika men kan kallprata länge, ja rättare sagt h'n om världens mest ointressanta saker. :D Jag vet faktiskt inte varför vi är vänner idag.
 
Äter oftast lunch på egen hand då man slipper lyssna på vad ens kollegor gjort i trädgården, gullat med barn-barn, redogör i detalj för någon obskyr Sci-Fi serie de följer. Om de pratar om hästar, djur m.m. vaknar jag till och mumlar....'jodåsåatt....'
 
Jag träffade en sån för 12 år sen och det är en av mina 5 vänner idag. Vi är jätteolika men kan kallprata länge, ja rättare sagt h'n om världens mest ointressanta saker. :D Jag vet faktiskt inte varför vi är vänner idag.

Jag har faktiskt bara en enda vän jag skulle berätta sådant för (förutom min man då) OM jag vill. Andra får vet väldigt lite. Den personen är extremt extrovert, så visst går det fast man är olika. :D

Sedan har jag en enda vän jag skulle kunna gråta inför. Mest för att vi gör det ibland när vi har jobbigt med våra djur eller liknande. Men det är otroligt svårt även då för mig som är så introvert. Jag vill absolut inte ha tröst, det ska man ju ha klart för sig.:yuck:
 
Äter oftast lunch på egen hand då man slipper lyssna på vad ens kollegor gjort i trädgården, gullat med barn-barn, redogör i detalj för någon obskyr Sci-Fi serie de följer. Om de pratar om hästar, djur m.m. vaknar jag till och mumlar....'jodåsåatt....'
Hahaha igenkänning på hög nivå! Ibland sätter jag på hörlurar :o
 
En annan missuppfattning av andra verkar vara att man som introvert (i deras ögon osocial) inte går utanför hemmets väggar.
Om så vore fallet så skulle det säkert vara mer vanligt med depressioner bland introverta, men om jag iaf ser till mig själv så är jag ändå rätt aktiv!
Förut hade jag häst och var mkt ute hos henne. Nu gymmar jag i princip dagligen, och det är oftast inte tomt i gymmet direkt ;) I morgon ska vi till grönan med dottern och ser verkligen fram emot det.
Så det är inte att vara ute/borta/iväg som är det jobbiga utan det är mer det sociala, människa till männska, tror jag?
 
*spinner vidare*
En annan missuppfattning av andra verkar vara att man som introvert (i deras ögon osocial) inte går utanför hemmets väggar.
Om så vore fallet så skulle det säkert vara mer vanligt med depressioner bland introverta, men om jag iaf ser till mig själv så är jag ändå rätt aktiv!
Förut hade jag häst och var mkt ute hos henne. Nu gymmar jag i princip dagligen, och det är oftast inte tomt i gymmet direkt ;) I morgon ska vi till grönan med dottern och ser verkligen fram emot det.
Så det är inte att vara ute/borta/iväg som är det jobbiga utan det är mer det sociala, människa till männska, tror jag?

Som jag ser det. Människan är social av naturen. Det finns massor av forskning på. Att en introvert skulle vara osocial och icke lämna hemmet är båg. Varje människa behöver andra människor, annars går vi under. Finns massa forskning på det också. Att komma dragande med att introverta inte behöver andra människor, inte är sociala...är rent o skärt nonsens och skulle mer säga att människan/människorna som påstår det är okunniga i ämnet. :)
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp