Hur sociala är ni? Har jag ett problem eller inte?

Monkie

Trådstartare
Man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Den senaste insikten jag har fått om mig själv och faktiskt funderar en hel del på, är det här med hur social jag/folk är.

Jag har alltid beskrivit mig som social. Är "pigg och glad", har lätt att prata med ytliga kontakter, som säga något trevligt till kassapersonalen. Har också lätt för att prata med mina vänner. Har dock inte så många, en som jag räknar som min närmsta vän där vi pratar om allt och tre vänner som jag pratar mycket med men inte om allt i mitt liv.
Har däremot otroligt svårt och trivs INTE på fester, släktkalas, mingel, jobbjippon, utekvällar. Det är som att jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga efter att jag sagt de vanligaste fraserna. Detta har aldrig varit ett problem eftersom jag brukar undvika sådant här. När det är mer än fyra personer inklusive mig själv tenderar jag att bli tyst, lyssna och hamna lite utanför samtalet. Blir mest att jag stoppar in en fråga då och då för att verka intresserad. Blir illa till mods om någon inflikar något negativt om någon annan i personalen exempelvis. Räcker med ett tonfall och något menande, inte direkt elakt för att jag ska dra åt mig öronen och vilja gå. Samma med livliga diskussioner där folk pratar i munnen på varandra. Jag undviker morgonfikat på jobbet, blir trött i huvudet och irriterad och får huvudvärk av "tjatter".

Nu till min fundering: Jag har sedan 1½ år jobbat på en arbetsplats med cirka 15 anställda där jag trivs med jobbet och med alla på individnivå. Fika och luncher blir dock ofta "tjattriga" och jag brukar gå undan. Har konsekvent tackat nej till jobbfester och afterworks. Jag vill helt enkelt inte. Sammansvetsningen på arbetsplatsen är dock god, nu är det snart dags för fest igen och jag känner pressen på mig att komma. Känner att det är otacksamt att gång på gång tacka nej och skulle gärna vilja bidra till en god gemenskap, men känner redan nu att ångesten börjar krypa på.

Är det dålig stil att aldrig vara med på dessa fester? Vill tillägga att det är väldigt opretentiöst, folket är trevliga, jag har inga krav på mig att se ut eller vara på ett särskilt sätt. Jag hamnar ju lite utanför, men mig själv gör det inte så mycket, jag trivs ganska bra med mig själv.
(Och ett tillägg, jag undviker också sambons släkttillställningar. Och mina egna släkttillställningar.).
 
Kolla introvert personlighet. Finns i olika grader och fullständigt normalt. Skulle tro att du är ganska introvert.
Det betyder inte alltid att man är osocial men att man inte får energitankning av det, utan precis tvärtom.
 
Man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Den senaste insikten jag har fått om mig själv och faktiskt funderar en hel del på, är det här med hur social jag/folk är.

Jag har alltid beskrivit mig som social. Är "pigg och glad", har lätt att prata med ytliga kontakter, som säga något trevligt till kassapersonalen. Har också lätt för att prata med mina vänner. Har dock inte så många, en som jag räknar som min närmsta vän där vi pratar om allt och tre vänner som jag pratar mycket med men inte om allt i mitt liv.
Har däremot otroligt svårt och trivs INTE på fester, släktkalas, mingel, jobbjippon, utekvällar. Det är som att jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga efter att jag sagt de vanligaste fraserna. Detta har aldrig varit ett problem eftersom jag brukar undvika sådant här. När det är mer än fyra personer inklusive mig själv tenderar jag att bli tyst, lyssna och hamna lite utanför samtalet. Blir mest att jag stoppar in en fråga då och då för att verka intresserad. Blir illa till mods om någon inflikar något negativt om någon annan i personalen exempelvis. Räcker med ett tonfall och något menande, inte direkt elakt för att jag ska dra åt mig öronen och vilja gå. Samma med livliga diskussioner där folk pratar i munnen på varandra. Jag undviker morgonfikat på jobbet, blir trött i huvudet och irriterad och får huvudvärk av "tjatter".

Nu till min fundering: Jag har sedan 1½ år jobbat på en arbetsplats med cirka 15 anställda där jag trivs med jobbet och med alla på individnivå. Fika och luncher blir dock ofta "tjattriga" och jag brukar gå undan. Har konsekvent tackat nej till jobbfester och afterworks. Jag vill helt enkelt inte. Sammansvetsningen på arbetsplatsen är dock god, nu är det snart dags för fest igen och jag känner pressen på mig att komma. Känner att det är otacksamt att gång på gång tacka nej och skulle gärna vilja bidra till en god gemenskap, men känner redan nu att ångesten börjar krypa på.

Är det dålig stil att aldrig vara med på dessa fester? Vill tillägga att det är väldigt opretentiöst, folket är trevliga, jag har inga krav på mig att se ut eller vara på ett särskilt sätt. Jag hamnar ju lite utanför, men mig själv gör det inte så mycket, jag trivs ganska bra med mig själv.
(Och ett tillägg, jag undviker också sambons släkttillställningar. Och mina egna släkttillställningar.).
Lite som mig.
Jag är en social introvert eller nåt sånt!
Dvs jag gillar att träffa folk men det tar mkt energi av mig och jag träffar helst folk i mindre sällskap.
Stora fester gör mig trött..
 
Kolla introvert personlighet. Finns i olika grader och fullständigt normalt. Skulle tro att du är ganska introvert.
Det betyder inte alltid att man är osocial men att man inte får energitankning av det, utan precis tvärtom.
Jag har läst en bok om det, men det krockar lite i mig eftersom jag alltid beskrivit mig själv som social, och blivit beskriven så av andra.
 
är du min dubbelgångare? ;) :p

Om jag vore i dina skor så skulle jag nog ha berättat för mina närmaste kollegor hur läget är, att jag tycker det är lite jobbigt när det kommer till såna fester och sammankomster. Att jag gillar kollegorna, men att det blir lite för mycket för mig själv när det blir fest och sånt. Och förklara att det är mig själv det hänger på, inte dem.
 
@stjarnhimmel
Undviker du större fester (jag tycker 10 personer är ett större sällskap :D) eller pressar du dig själv? Jag börjar känna att kollegorna tycker att jag är tråkig! Det gör mig lite ledsen eftersom jag gillar dem alla och är trevlig mot dem en och en.
 
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Ett av sätten jag löser problemet med fester på är att inte stanna så länge. Det händer rätt ofta att jag käkar middag med övriga, och sen går hem. Jag tycker att det är kul att prata med folk som har något intressant att säga, men har aldrig förstått mig på det där med "uteliv". När jag var yngre var krogkvällar och diskon en enda lång, seg väntan på att något intressant skulle hända eller att det skulle stänga så att man fick gå hem.
 
är du min dubbelgångare? ;) :p

Om jag vore i dina skor så skulle jag nog ha berättat för mina närmaste kollegor hur läget är, att jag tycker det är lite jobbigt när det kommer till såna fester och sammankomster. Att jag gillar kollegorna, men att det blir lite för mycket för mig själv när det blir fest och sånt. Och förklara att det är mig själv det hänger på, inte dem.

Hahaha, finns det fler som jag?? I och för sig inte så märklig att jag aldrig träffar dem eftersom jag undviker folk :grin: :D

Ja, kanske en förklaring vore på sin plats, men det känns fortfarande lite tabu att inte uppskatta en "trevlig sammankomst" - grillkväll, hemma hos en kollega, med enbart kollegor där jag faktiskt gillar alla.

Ogillar tjatter, skratt, skämt, diskussioner, kvickheter i större grupper, med min bästa vän och hennes familj anses jag dock som den positiva clownen. Kollegorna tycker jag att jag är blyg och försiktig.
 
Man lär sig nya saker om sig själv hela tiden. Den senaste insikten jag har fått om mig själv och faktiskt funderar en hel del på, är det här med hur social jag/folk är.

Jag har alltid beskrivit mig som social. Är "pigg och glad", har lätt att prata med ytliga kontakter, som säga något trevligt till kassapersonalen. Har också lätt för att prata med mina vänner. Har dock inte så många, en som jag räknar som min närmsta vän där vi pratar om allt och tre vänner som jag pratar mycket med men inte om allt i mitt liv.
Har däremot otroligt svårt och trivs INTE på fester, släktkalas, mingel, jobbjippon, utekvällar. Det är som att jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga efter att jag sagt de vanligaste fraserna. Detta har aldrig varit ett problem eftersom jag brukar undvika sådant här. När det är mer än fyra personer inklusive mig själv tenderar jag att bli tyst, lyssna och hamna lite utanför samtalet. Blir mest att jag stoppar in en fråga då och då för att verka intresserad. Blir illa till mods om någon inflikar något negativt om någon annan i personalen exempelvis. Räcker med ett tonfall och något menande, inte direkt elakt för att jag ska dra åt mig öronen och vilja gå. Samma med livliga diskussioner där folk pratar i munnen på varandra. Jag undviker morgonfikat på jobbet, blir trött i huvudet och irriterad och får huvudvärk av "tjatter".

Nu till min fundering: Jag har sedan 1½ år jobbat på en arbetsplats med cirka 15 anställda där jag trivs med jobbet och med alla på individnivå. Fika och luncher blir dock ofta "tjattriga" och jag brukar gå undan. Har konsekvent tackat nej till jobbfester och afterworks. Jag vill helt enkelt inte. Sammansvetsningen på arbetsplatsen är dock god, nu är det snart dags för fest igen och jag känner pressen på mig att komma. Känner att det är otacksamt att gång på gång tacka nej och skulle gärna vilja bidra till en god gemenskap, men känner redan nu att ångesten börjar krypa på.

Är det dålig stil att aldrig vara med på dessa fester? Vill tillägga att det är väldigt opretentiöst, folket är trevliga, jag har inga krav på mig att se ut eller vara på ett särskilt sätt. Jag hamnar ju lite utanför, men mig själv gör det inte så mycket, jag trivs ganska bra med mig själv.
(Och ett tillägg, jag undviker också sambons släkttillställningar. Och mina egna släkttillställningar.).


Kan du inte gå bara en liten stund? Jag blir fort trött av stora sammankomster av olika orsaker, men jag kan vara med nån timme och fortfarande må bra och känna mig glad och pigg. Däremot vill jag slippa helkvällar, det orkar jag inte.

Annars så är det ju bara att säga som det är. Det låter ju som trevliga människor på ditt jobb som säkert accepterar utan tjafs. :)
 
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Ett av sätten jag löser problemet med fester på är att inte stanna så länge. Det händer rätt ofta att jag käkar middag med övriga, och sen går hem. Jag tycker att det är kul att prata med folk som har något intressant att säga, men har aldrig förstått mig på det där med "uteliv". När jag var yngre var krogkvällar och diskon en enda lång, seg väntan på att något intressant skulle hända eller att det skulle stänga så att man fick gå hem.
Jag känner mig genast skräckfylld inför att behöva gå på någon tillställning. Tillställningen med kollegor känns dock mindre riskfylld än att gå på någon tillställning som sambons syskon ordnat. Dem har jag dessvärre knappt någon kontakt med eftersom de har kompisar, syskon, kompisars kompisar, jobbarkompisar och annat löst folk med på allt. De är sociala och trevliga och jag är som en katt bland hermelinerna.
 
Jag har aldrig haft det problemet hemma men jag ser en förändring i mig själv. I Sverige var jag nästan översocial och världens bästa minglade, men här i Tyskland så känner jag PRECIS som du beskriver. Jag undviker att gå på middag och fester, går hellre och sover eller hittar på någon anledning till varför jag inte kan komma. För mig är framförallt fester lika med pesten!
Undrar verkligen vad det är för fel på mig ibland, eftersom jag inte ens känner igen det här beteendet. Har alltid haft väldigt lätt för mig socialt även bland helt främmande i stora sällskap :(
 
Jag har läst en bok om det, men det krockar lite i mig eftersom jag alltid beskrivit mig själv som social, och blivit beskriven så av andra.

Fast att vara introvert betyder inte automatiskt att man är osocial. Jag är väldigt social i sällskap.
Min introverta sida gör att jag inte alltid vill iväg och vara social eller att man upplevs som osocial för att man inte vill träffa folk men det är ju inte samma sak som att vara osocial eller sakna och kunna sociala regler.
Men det mest påtagliga är att jag vid antingen stora sällskap eller långa kurser, sammankomster, träningar där jag är, och vill vara social, tar MYCKET på min energi. Det kan ta upp till en vecka innan jag hunnit komma upp till den ursprungliga energin igen. Helst ska jag inte träffa folk under den tiden. Familjen går bra eftersom den också är introvert. Vi trivs bäst i vårt egna sällskap och finner stor energihämtning i det.

Nu när jag flyttat ut på landet med mycket tid för mig själv och familjen och knappt ser en kotte så har jag större tolerans för gäster, sammankomster och fester, just för att jag får så mycket tid jag vill till återhämtning.

Som sagt, det finns olika grader på introvertskalan.

Någon sa att man kunde testa sig själv; om du fick välja, skulle du hellre ha sällskap 24/7 i en vecka eller vara helt ensam.
Mitt svar är självklart: ensam.
 
Jag känner mig genast skräckfylld inför att behöva gå på någon tillställning. Tillställningen med kollegor känns dock mindre riskfylld än att gå på någon tillställning som sambons syskon ordnat. Dem har jag dessvärre knappt någon kontakt med eftersom de har kompisar, syskon, kompisars kompisar, jobbarkompisar och annat löst folk med på allt. De är sociala och trevliga och jag är som en katt bland hermelinerna.


Fast det ska ju vara trevligt att gå på fest/middag. Om det inte känns trevligt så vad är poängen... gör det som känns bra för dig själv, det kan ju bara du bedöma.

Sedan kan det vara bra att ge det en chans och testa vid något tillfälle, om det är personer som du tycker om i vanliga fall. Det är en av orsakerna till att jag är tacksam för mina djur. Jag kan alltid skylla på dem när jag går hem tidigt. ;)
 
Jag har läst en bok om det, men det krockar lite i mig eftersom jag alltid beskrivit mig själv som social, och blivit beskriven så av andra.

Jag tänkte på det....jag har också läst en bok om detta efter att jag fattade att jag var introvert. Personen som skrivit den bok som jag läste var helt klart mer introvert än vad jag är och det gjorde att han ibland beskrev saker han själv känt och tyckt vilket då inte riktigt passade in på mig. Men jag tycker ändå han var ganska tydlig med att säga att det fanns andra på skalan som inte var som han.
 
Jag har aldrig haft det problemet hemma men jag ser en förändring i mig själv. I Sverige var jag nästan översocial och världens bästa minglade, men här i Tyskland så känner jag PRECIS som du beskriver. Jag undviker att gå på middag och fester, går hellre och sover eller hittar på någon anledning till varför jag inte kan komma. För mig är framförallt fester lika med pesten!
Undrar verkligen vad det är för fel på mig ibland, eftersom jag inte ens känner igen det här beteendet. Har alltid haft väldigt lätt för mig socialt även bland helt främmande i stora sällskap :(

Detta känner jag igen mig i.
Jag hade perioder i mitt liv när jag var som du, översocial och skulle nog nästan ha beskrivits som extrovert.
När jag flyttade hemifrån när jag var runt 22 så blev det en stor ändring. Helt plötsligt var jag annorlunda och "blev" introvert.

Men jag undrar jag. De flesta i vår familj (den jag är uppvuxen i, inte den jag skaffat) är extroverta och jag tror att jag liksom drogs med i det av förklarliga skäl. Sedan kom ju gymnasiet och "The prime of my Life" och då innefattades det ju att vara extrovert.

När jag flyttade hemifrån och kände hur jag bara mådde så mycket bättre av att inte alltid vara social och hur bra återhämtningen fungerade så ändrades jag till det jag antagligen redan var men inte hade medel eller förståelse för vad jag var egentligen.
Det är ju många som upplevs/är extroverta på jobbet men egentligen är introverta. Man förställer sig helt enkelt.

Kan det inte vara så?
 
Detta känner jag igen mig i.
Jag hade perioder i mitt liv när jag var som du, översocial och skulle nog nästan ha beskrivits som extrovert.
När jag flyttade hemifrån när jag var runt 22 så blev det en stor ändring. Helt plötsligt var jag annorlunda och "blev" introvert.

Men jag undrar jag. De flesta i vår familj (den jag är uppvuxen i, inte den jag skaffat) är extroverta och jag tror att jag liksom drogs med i det av förklarliga skäl. Sedan kom ju gymnasiet och "The prime of my Life" och då innefattades det ju att vara extrovert.

När jag flyttade hemifrån och kände hur jag bara mådde så mycket bättre av att inte alltid vara social och hur bra återhämtningen fungerade så ändrades jag till det jag antagligen redan var men inte hade medel eller förståelse för vad jag var egentligen.
Det är ju många som upplevs/är extroverta på jobbet men egentligen är introverta. Man förställer sig helt enkelt.

Kan det inte vara så?


Förställer sig. Eller går in i en professionell roll kanske? En roll som funkar på jobbet men som du inte orkar upprätthålla efter arbetstid.

Jag har ett socialt jobb - ständigt omgiven av människor. Så när jag är ledig behöver jag ganska mycket egentid för att ladda om. Märker själv skillnad på mina sociala behov under semester, jämfört med samma behov under arbetsveckor.

Är ju helt logiskt egentligen. Lagom är bäst.
 
Det är ju många som upplevs/är extroverta på jobbet men egentligen är introverta. Man förställer sig helt enkelt.

Kan det inte vara så?

Jag tänker att man iklär sig en jobbroll o lägger sin energi på jobbet. Sen går man hem o är sig själv...o hittar tillbaka till sin energi hemmets lugna vrå.
 
Detta känner jag igen mig i.
Jag hade perioder i mitt liv när jag var som du, översocial och skulle nog nästan ha beskrivits som extrovert.
När jag flyttade hemifrån när jag var runt 22 så blev det en stor ändring. Helt plötsligt var jag annorlunda och "blev" introvert.

Men jag undrar jag. De flesta i vår familj (den jag är uppvuxen i, inte den jag skaffat) är extroverta och jag tror att jag liksom drogs med i det av förklarliga skäl. Sedan kom ju gymnasiet och "The prime of my Life" och då innefattades det ju att vara extrovert.

När jag flyttade hemifrån och kände hur jag bara mådde så mycket bättre av att inte alltid vara social och hur bra återhämtningen fungerade så ändrades jag till det jag antagligen redan var men inte hade medel eller förståelse för vad jag var egentligen.
Det är ju många som upplevs/är extroverta på jobbet men egentligen är introverta. Man förställer sig helt enkelt.

Kan det inte vara så?
Jag beskrevs som ett socialt geni för bara 2 år sedan, nu kan folk kalla mig BLYG! Jag är verkligen inte blyg, men jag vill inte vara respektlös och alltid säga vad jag tänker om vissa saker bland helt okända människor och som någon skrev tidigare så blir jag helt slut i kroppen efter att gå på en större middag, festat gör jag inte längre och jag kan blir riktigt arg om någon ska tvinga mig kvar på en fest (har hänt).
Min familj är extroverta precis som din, så det kanske har en betydelse? Förr har jag haft problem med att vara ensam, jag var med vänner 24/7, idag hade en sån livsstil kört slut på mig totalt!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp