Been there done that! Nog för att jag fortfarande har en tendens att älta emellanåt så har det minskat drastiskt och innehållet i ältet har ändrats. Ber om ursäkt för bristen av styckeindelning...
För mig var nyckeln det Sleepy är inne på!
Jag tror att det är rätt grundläggande saker som måste på plats, inga konstigheter alls, men de måste på plats annars gör det ingen skillnad.
1. Folk har en tendens att döma sig själva efter hårdare regler än vad man dömer andra. Hade en vän eller syskon gjort något liknande som en själv så hade man sagt åt dem att "Äh, kom igen, tänk inte på det där, det var väl inte så farligt" och menat det. När man själv gör något så slår man på stora bongotrumman och känner att "NU jäklar gjorde jag något så ända in i helsike dumt, gud, det här var inte bra". Här är det en fråga om att faktiskt bena ut vad man tycker. Det kan inte gärna gälla olika regler för andra människor än det gör för dig själv, det känns ju orimligt och ologiskt. Sen när har man två helt motsatta regelsystem annars för jämbördiga människor? Om det är OK för andra att göra misstag så är det OK för dig med och du måste helt enkelt acceptera den obehagliga sanningen att det kanske inte är så illa och du måste vara snällare mot dig själv.
I de fall man faktiskt har gjort riktigt fel så får man ära den handlingen med att lära sig av den och sen förlåta sig själv.
2. Här ger vi oss in i flummigare territorium, men även det är självupplevt och hjälpte mig enormt.
Man måste börja se sina egna mönster och hitta steget ut ur dem. Ofta kan det vara så att man ältar, sen börjar man tänka att "jäklar, nu ältar jag igen, bäst att sluta med det", varpå man slutar älta i någon minut (om ens det) och sen är igång igen. Det blir en cirkel som börjar om och om igen. Istället för att se Att man ältar, så kan man försöka börja tänka tankar som bryter mönstret. Syftet här är att bryta en process som varit självgående sen många år tillbaka. Börja använda rösten i huvudet till att bolla med, "vad är det jag tänker på egentligen?", "kan jag se det här från ett annat håll?".
För att inception-dyka ner i flumlandet ytterligare så vill jag nu ge min bild av vad som händer när man ältar. Man börjar tänka på något, man snurrar lite slappt igenom det i hjärnan med få "ord" och mycket mentala känslointryck (man verbaliserar inte vad som hände riktigt även om det bara sker i huvudet, man fladdrar bara över och runt det). Man kommer till kärnan i situationen, det som orsakar (låt säga) ångesten, och där är det kritiska ögonblicket där de flesta "studsar" bort från det hela och känner mycket negativa känslor. Det är som att man är en studsboll som rullar längs en bana och helt plötsligt dyker en tegelvägg upp som man rullar rakt in i och flyger iväg med skallebank. Det största felet man gör i den sitsen är att byta ämne för att försöka fly undan känslorna. Vad man bör göra istället är att rulla tillbaka till tegelväggen, betrakta den ett tag och försöka hitta en väg runt den så man kan se vad som döljer sig på andra sidan. Min teori är att ångesten blir som en knut i hjärnan som höljs av dimridåer och när man närmar sig en sådan ridå så svarar hjärnan med ångest. Man måste våga försöka stanna kvar i ångesten och betrakta dimridån tills man har modet att gå igenom den. Ofta (av egen erfarenhet) så var ångesten ej ens befogad, ångesten i sig var värre än situationen som orsakade den, men det har byggts upp av en mångårig tradition av att inte godta att man själv gör fel och att man måste vara snäll mot sig själv. Lite som att sätta Secret Service på att skydda en stubbe i skogen, lite overkill.
Det är liksom på den nivån vi pratar, tyvärr! 
