Hur skulle ni reagerat?

[Whirlie]

Ännu en relationstråd.

Jag behöver hjälp att se objektivt på min relation och hoppas några kloka bukefalistet vill engagera sig. Om ngn vet vem jag är hoppas jag att det jag skriver här får stanna här.

Jag undrar kort och gått hur ni skulle reagera om din partner:

- skålar välkommen med gästerna och glömmer skåla med dig.
- skämtsamt och hjärtligt använder uttrycket "får jag delegera avplockningen till dig?" Istället för "skulle du vilja plocka av bordet"
- blir väldigt engagerad i ett ämne som kommit på tal och överöst dig med fakta samtidigt som denne frågar ut dig om dina kunskaper i ämnet.
- föreslår att ni ska byta musik när du spelar dansband (som partnern inte gillar) när ni väntar besök av dennes hårdrockskompisar (och partnern sedan nervöst skojat om musikvalet när vännerna minuten efter ringer på och du vägrat byta musik)?

Skulle du bli
Ledsen?
Sårad?
Arg?
Inte reagerat?
Tyckt att partnern var en gästfri, kreativ och engagerad person?
Eller något helt annat.

Såklart får du reagera olika på olika punkter, det behöver ju inte vara samma känsla för alla.

Tack på förhand som man säger.

 

[Angel]

Generellt skulle jag inte brytt mig om någonting av ovanstående då jag alltid haft en skämtsam relation med mina partners och vi drivit med varandra om allt. Men om man däremot känner sig respektlöst bemött så skulle jag bli sur så hur jag skulle reagerat beror helt på situationen.

 

[Riley]

Jag hade nog inte ens reflekterat över något av exemplen. #3 hade kunnat irritera mig om jag upplevt att det sades på ett mästrande sätt, men definitivt inte om det bara handlade om ren och skär entusiasm. Min uppfattning av folk i allmänhet är att de allra flesta väldigt enkelt kan börja föra hejvilda monologer om sina favoritämnen eller intressen om de bara ges möjligheten i "rätt" situation.

 

[Milosari]

Jag gör betydligt "värre" saker varje dag så jag hade nog inte reagerat...

 

[Och_Aye]

Ännu en relationstråd.

Jag behöver hjälp att se objektivt på min relation och hoppas några kloka bukefalistet vill engagera sig. Om ngn vet vem jag är hoppas jag att det jag skriver här får stanna här.

Jag undrar kort och gått hur ni skulle reagera om din partner:

- skålar välkommen med gästerna och glömmer skåla med dig.
- skämtsamt och hjärtligt använder uttrycket "får jag delegera avplockningen till dig?" Istället för "skulle du vilja plocka av bordet"
- blir väldigt engagerad i ett ämne som kommit på tal och överöst dig med fakta samtidigt som denne frågar ut dig om dina kunskaper i ämnet.
- föreslår att ni ska byta musik när du spelar dansband (som partnern inte gillar) när ni väntar besök av dennes hårdrockskompisar (och partnern sedan nervöst skojat om musikvalet när vännerna minuten efter ringer på och du vägrat byta musik)?

Skulle du bli
Ledsen?
Sårad?
Arg?
Inte reagerat?
Tyckt att partnern var en gästfri, kreativ och engagerad person?
Eller något helt annat.

Såklart får du reagera olika på olika punkter, det behöver ju inte vara samma känsla för alla.

Tack på förhand som man säger.

Jag hade nog inte reagerat på något av det. Eller ja, alltså nu delar jag och min sambo musiksmak men om han skulle ha några polare hemma som han delade ett musikintresse med hade jag inte envisats med att spela mina låtar, och tvärtom. Det låter rätt onödigt.

 

[Lupino]

Ännu en relationstråd.

Jag behöver hjälp att se objektivt på min relation och hoppas några kloka bukefalistet vill engagera sig. Om ngn vet vem jag är hoppas jag att det jag skriver här får stanna här.

Jag undrar kort och gått hur ni skulle reagera om din partner:

- skålar välkommen med gästerna och glömmer skåla med dig.
- skämtsamt och hjärtligt använder uttrycket "får jag delegera avplockningen till dig?" Istället för "skulle du vilja plocka av bordet"
- blir väldigt engagerad i ett ämne som kommit på tal och överöst dig med fakta samtidigt som denne frågar ut dig om dina kunskaper i ämnet.
- föreslår att ni ska byta musik när du spelar dansband (som partnern inte gillar) när ni väntar besök av dennes hårdrockskompisar (och partnern sedan nervöst skojat om musikvalet när vännerna minuten efter ringer på och du vägrat byta musik)?

Skulle du bli
Ledsen?
Sårad?
Arg?
Inte reagerat?
Tyckt att partnern var en gästfri, kreativ och engagerad person?
Eller något helt annat.

Såklart får du reagera olika på olika punkter, det behöver ju inte vara samma känsla för alla.

Tack på förhand som man säger.

Inte skålat med mig? Hur menar du, menar du att ni sitter runt bordet och tittar runt på alla med lyft glas? Såna tillfällen slarvar jag oftast med min man, det är gästerna jag är noga med! Om du menar en stående skål där man klingar med glasen så gör vi inte så, men gjorde vi det skulle det väl vara trevligast att göra med alla men kanske jag skulle strunta i min man eftersom jag tycker det är ganska enerverande med allt klingande.

Delegerandet tycker jag inte heller var märkligt om än lite formellt. Tycker det är ett tecken på att min partner anser sig vara ansvarig och det är väl positivt. Fast när vi har bjudningar gör vi båda bara, behöver inte be varandra.

Det där med diskussionen förstod jag inte så det avstår jag att kommentera.

Om vi hade HELT olika musiksmak och inte hårdrockskompisarna hängde hos oss för jämnan skulle det vara självklart att min man fick välja musik. Jag kan nog gå så långt att har man helt vitt skild smak och svårt att stå ut med den andres så får man lyssna med lurar eller i eget rum. Personligen avskyr jag både dansband och hårdrock och skulle inte kunna tänka mig behöva lyssna på det mer än korta stunder i mitt eget hem. Just vad gäller dansband så har det väl en allmän töntstämpel och kanske var det därför din partner blev nervös.

Nä, jag hade inte reagerat på det du skrivit. Men det betyder inte att det är den rätta reaktionen. Du känner väl som du känner och får väl ta upp det?

 

[Tora]

Jag gör betydligt "värre" saker varje dag så jag hade nog inte reagerat...

Samma här. Tur att min man har stort överseende med mina påhitt.

Typ "Ja, ja man kan ju inte få allt här i världen. Både söt och intelligent är svårt att få" (observera att det är sagt med en massa värme och humor och våran humor är ganska så vriden och sjuk).

 

[tanten]

Sett bara till det du skriver skulle jag inte reagerat alls. Jag skulle inte sett något att reagera på! Det skulle inte, för mig, finnas någon anledning till att analysera sönder sådana enkla normala kommentarer. Beträffande bemötandet mot gästerna så är gäster i mitt hus de viktigaste under en kväll när man har just gäster.

Men eftersom du reagerar måste det finnas annat i bakgrunden . Det berättar du inte. Så då kan jag inte ge någon kommentar.

 

[Amha]

Säger som @tanten. Det låter som om det finns något annat som retar dig egentligen och att detta får bägaren att svämma över.

Jag hade kanske kunnat reta mig lite på utfrågningen, beroende på hur den gjordes. Är det för att partnern vill se om du vet mer eller för att testa kunskaper i det du redan fått höra om? Jag får känslan av att det är det senare (trög och nyvaken ). Är det för att se om man vet mer är det såklart ok, läxförhör är inte riktigt min grej dock.

Ibland pratar jag med folk som snöat in på ämnen och berättar massor om. Jag brukar då fråga och be dem berätta mer om vissa delar då jag gärna slukar kunskapen plus att jag gärna vill ha intresserade lyssnare själv men skulle de ha läxförhör på genomgången hade jag tyckt att det var lite fånigt och förmodligen uttryckt det.

 

[Pancakes]

Jag hade heller inte reagerat och tyckt att det var något märkvärdigt om sådant hände i vår relation. Oavsett vem av oss som hade gjort det.

MEN vi är inte ni, så känner du själv att det inte är okej så är det kanske inte det i er relation heller.

 

[Mammadutt]

Svarar som Tanten...

Är det så att din partner har förändrats...?! Annars förstår jag inte hur du ens märker... Stör dig på just detta? Det är ngt annat som är huvud'problemet' va?

 

[aprilmaj]

@Whirlie Eftersom du de facto reagerade på de här sakerna, så är det ju något som gnager.

 

[mandalaki]

Att få veta hur andra reagerat i sina relationer ger ju inte ens ledtråd till hur du "borde" reagera. Det beror helt och hållet på hur ert förhållande och övriga kommunikation ser ut.

 

[Sleepy]

- glömmer skåla med dig.
- "får jag delegera avplockningen till dig?"
- överöst dig med fakta samtidigt som denne frågar ut dig om dina kunskaper i ämnet.
- skojat om musikvalet när vännerna minuten efter ringer på

Jag gissar att du kände dig utanför och inte acccepterad som du är. Har ni pratat om det?

 

[Whirlie]

Tack för många bra svar.

Nu måste jag erkänna att jag bytt perspektiven. Det är jag som är "partnern" som säger och gör en massa saker som gör min respektive sårad. Utan att jag förstått vad jag gjort förens efteråt.

När ovanstående har hänt blir min partner tyst, innåtvänd och osocial. Han drar sig inte undan men tar inga egna initiativ. Svarar på tilltal men påbörjar ingen egen konversation om annat än nödvändigheter. Tar inte initiativ till fysisk närhet. Blir nästan lite apatisk i sitt sätt. Detta kan försegå i en till två dagar, till denne känner sig redo att svara på min fråga om vad som är fel. Då börjar ofta svaret med "men det förstår du väl?" och sedan kommer berättelsen om skålen, ordvalet (delegera) eller liknande.

Ofta förstår jag hur missuppfattningen kan ha uppstått. Men jag blir väldigt ledsen över att det jag sagt eller gjort har missuppfattats.

Gällande skålen så är jag alltid 100% fokuserad på att gästerna ska ha det bra. Det har jag alltid gjort i alla relationer. Jag antar att den jag bor tillsammans med också har det som mål.

Gällande delegerings-uttalandet så tycker jag om att leka med ord och uttryck på olika sätt. Detta var en helt vanlig vardagsmiddag när jag hade bråttom till stallet.

Angående musikval så varjag nog lite nervös. Det var första gången jag bjöd hem dessa vänner till oss. De har träffat två av mina tidigare partners och det här var första gången vi bjudit in dem på middag hos oss som par. Åter igen var mitt mål att DE skulle trivas. Min partner var säkert också nervös, så det var onödigt att skämta om musiken när gästerna kom. Där tycker jag själv att jag var klumpig.

Angående att jag blev engagerad i ett ämne så kanske jag skulle låtit bli att vara så gåpåig och lyssnat mer på partnerns signaler. Inte tvingat på denne massa info och ett "läxförhör". Men jag blir ändå ledsen över att min partner blir sårad.

Exemplen ovan är bara ett axplock. Jag kan servera många fler. Just nu så känns det som frekvensen har ökat och det inträffar flera gånger i veckan.

Senast igår kväll. Då var jag på bio med en kompis och hennes dotter som var på besök och skulle bo hos oss. Jag hade förbokat tre biobiljetter, hämtat ut tre biobiljetter och hållit koll på mig själv och två personer till (typ). Efter bion möter min partner upp och vi går för att äta middag. Det är "sent" (typ halv nio), vi är fredagströtta och hungriga. När vi kommer in på restaurangen får jag frågan hur många vi är, och jag svarar snabbt tre. Varpå min sambo rättar mig och säger fyra. Jag skojar lite åt min felräkning och spekulerar lite skämtsamt om hur jag kunde räkna så fel. Lite urskuldande sådär.

Under middagen går min partner in det tillstånd han brukar gå in i när tidigare exempel har förekommit. Han är distanserad och deltar knappt i samtalet. Jag blir splittrad då jag dels känner att jag vill få min partner att känna sig inkluderad, samtidigt som jag vill att min vän ska berätta om sitt nya jobb och allt som hänt henne på sistone. När vi kommer hem går han direkt och lägger sig, säger knappt god natt och stänger dörren till sovrummet (det gör vi väldigt sällan). I morse när jag frågade så svarade han att det var pga att jag sagt tre istället för fyra personer om han reagerade så. Och han menar att det måste jag ju ha förstått redan då. Medans jag anser att det var ett oskyldigt misstag (jag är lite förvirrad och tankspridd av naturen, och det borde han veta vid det här laget).

Nu är jag ledsen för att han väljer att tolka mina felsteg som personliga, att han blir ledsen när jag råkar vara lite klumpig. Att jag gör honom ledsen utan att ens vara medveten om det. Jag känner mig som en elak person. Samtidigt har jag aldrig i mitt 30+ liv varit med om liknande reaktioner från min omgivning, och jag har många bra och nära vänner och en stor umgängeskrets.

Det blev långt. Men jag har kört fast. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag behöver förslag på strategier. Just nu känner jag att det tär på mig och mina känslor för min partner. Att ständigt måsta vara rädd för att något jag råkar säga ska såra, och att höra hur min partner tolkar det jag säger på et väldigt negativt sätt. Jag hoppas ni orkar ge mer och ny input utifrån en större bild.

 

[Monstermom]

Tack för många bra svar.

Nu måste jag erkänna att jag bytt perspektiven. Det är jag som är "partnern" som säger och gör en massa saker som gör min respektive sårad. Utan att jag förstått vad jag gjort förens efteråt.

När ovanstående har hänt blir min partner tyst, innåtvänd och osocial. Han drar sig inte undan men tar inga egna initiativ. Svarar på tilltal men påbörjar ingen egen konversation om annat än nödvändigheter. Tar inte initiativ till fysisk närhet. Blir nästan lite apatisk i sitt sätt. Detta kan försegå i en till två dagar, till denne känner sig redo att svara på min fråga om vad som är fel. Då börjar ofta svaret med "men det förstår du väl?" och sedan kommer berättelsen om skålen, ordvalet (delegera) eller liknande.

Ofta förstår jag hur missuppfattningen kan ha uppstått. Men jag blir väldigt ledsen över att det jag sagt eller gjort har missuppfattats.

Gällande skålen så är jag alltid 100% fokuserad på att gästerna ska ha det bra. Det har jag alltid gjort i alla relationer. Jag antar att den jag bor tillsammans med också har det som mål.

Gällande delegerings-uttalandet så tycker jag om att leka med ord och uttryck på olika sätt. Detta var en helt vanlig vardagsmiddag när jag hade bråttom till stallet.

Angående musikval så varjag nog lite nervös. Det var första gången jag bjöd hem dessa vänner till oss. De har träffat två av mina tidigare partners och det här var första gången vi bjudit in dem på middag hos oss som par. Åter igen var mitt mål att DE skulle trivas. Min partner var säkert också nervös, så det var onödigt att skämta om musiken när gästerna kom. Där tycker jag själv att jag var klumpig.

Angående att jag blev engagerad i ett ämne så kanske jag skulle låtit bli att vara så gåpåig och lyssnat mer på partnerns signaler. Inte tvingat på denne massa info och ett "läxförhör". Men jag blir ändå ledsen över att min partner blir sårad.

Exemplen ovan är bara ett axplock. Jag kan servera många fler. Just nu så känns det som frekvensen har ökat och det inträffar flera gånger i veckan.

Senast igår kväll. Då var jag på bio med en kompis och hennes dotter som var på besök och skulle bo hos oss. Jag hade förbokat tre biobiljetter, hämtat ut tre biobiljetter och hållit koll på mig själv och två personer till (typ). Efter bion möter min partner upp och vi går för att äta middag. Det är "sent" (typ halv nio), vi är fredagströtta och hungriga. När vi kommer in på restaurangen får jag frågan hur många vi är, och jag svarar snabbt tre. Varpå min sambo rättar mig och säger fyra. Jag skojar lite åt min felräkning och spekulerar lite skämtsamt om hur jag kunde räkna så fel. Lite urskuldande sådär.

Under middagen går min partner in det tillstånd han brukar gå in i när tidigare exempel har förekommit. Han är distanserad och deltar knappt i samtalet. Jag blir splittrad då jag dels känner att jag vill få min partner att känna sig inkluderad, samtidigt som jag vill att min vän ska berätta om sitt nya jobb och allt som hänt henne på sistone. När vi kommer hem går han direkt och lägger sig, säger knappt god natt och stänger dörren till sovrummet (det gör vi väldigt sällan). I morse när jag frågade så svarade han att det var pga att jag sagt tre istället för fyra personer om han reagerade så. Och han menar att det måste jag ju ha förstått redan då. Medans jag anser att det var ett oskyldigt misstag (jag är lite förvirrad och tankspridd av naturen, och det borde han veta vid det här laget).

Nu är jag ledsen för att han väljer att tolka mina felsteg som personliga, att han blir ledsen när jag råkar vara lite klumpig. Att jag gör honom ledsen utan att ens vara medveten om det. Jag känner mig som en elak person. Samtidigt har jag aldrig i mitt 30+ liv varit med om liknande reaktioner från min omgivning, och jag har många bra och nära vänner och en stor umgängeskrets.

Det blev långt. Men jag har kört fast. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag behöver förslag på strategier. Just nu känner jag att det tär på mig och mina känslor för min partner. Att ständigt måsta vara rädd för att något jag råkar säga ska såra, och att höra hur min partner tolkar det jag säger på et väldigt negativt sätt. Jag hoppas ni orkar ge mer och ny input utifrån en större bild.

Vilken jäkla surkart, ärligt talat.

Att han blir sårad säger jag inget om, och det kan säkert vara så att du kan vara lite okänslig emellanåt (ren gissning, mycket av det du beskrivit handlar om nyanser som inte går att avgöra om man inte var där, men han blir ju sårad oavsett - och ärligt talat, vem är 100% på topp i allt man säger och gör). Men det där tjurandet hade jag aldrig stått ut med! Hålla på och straffa i flera dagar innan han kommer med nåt passiv-aggressivt "du vet väl att"-nonsens? Nä. Glöm det.

Kan han inte lära sig att diskutera konflikter som en vuxen kommer inget någonsin bli bättre. Usch och fy, jag blir alldeles trött av bara tanken på att bo med honom.

 

[Petruska]

Som det låter är det snarare han som behöver strategier, inte du.

Den strategi du kan välja, vore väl att ständigt vakta din tunga. Det hade jag gett upp innan jag ens försökte, eftersom det gäller så mycket vardagliga småsaker.

Vilken strategi han behöver, kan jag ju inte ens gissa. Om han är så där snarstucken, får ju både han och hans omgivning ett rätt jobbigt liv.

 

[mandalaki]

Jag tolkar det inte nödvändigt som att han tjurar. Det KAN också vara så att han blir ledsen och osäker och då söker man (läs: jag ) sig lätt inåt, blir tyst och fundersam.

Jag undrar om nyckeln ligger i det du säger om att du vill få honom att KÄNNA SIG inkluderad. Frågan är väl om han ÄR inkluderad. Är han osäker på det i grunden så blir varje småsak lätt ett stort problem.

Ditt inlägg där du förklarar dig känns lite som ett försvarstal. Kan du prata ärligt och på djupet om det här med honom utan att gå i försvar? Han kanske skulle behöva att du lyssnade på honom utan att förklara (och försvara) dig.

 

[Philosophia]

Tack för många bra svar.

Nu måste jag erkänna att jag bytt perspektiven. Det är jag som är "partnern" som säger och gör en massa saker som gör min respektive sårad. Utan att jag förstått vad jag gjort förens efteråt.

När ovanstående har hänt blir min partner tyst, innåtvänd och osocial. Han drar sig inte undan men tar inga egna initiativ. Svarar på tilltal men påbörjar ingen egen konversation om annat än nödvändigheter. Tar inte initiativ till fysisk närhet. Blir nästan lite apatisk i sitt sätt. Detta kan försegå i en till två dagar, till denne känner sig redo att svara på min fråga om vad som är fel. Då börjar ofta svaret med "men det förstår du väl?" och sedan kommer berättelsen om skålen, ordvalet (delegera) eller liknande.

Ofta förstår jag hur missuppfattningen kan ha uppstått. Men jag blir väldigt ledsen över att det jag sagt eller gjort har missuppfattats.

Gällande skålen så är jag alltid 100% fokuserad på att gästerna ska ha det bra. Det har jag alltid gjort i alla relationer. Jag antar att den jag bor tillsammans med också har det som mål.

Gällande delegerings-uttalandet så tycker jag om att leka med ord och uttryck på olika sätt. Detta var en helt vanlig vardagsmiddag när jag hade bråttom till stallet.

Angående musikval så varjag nog lite nervös. Det var första gången jag bjöd hem dessa vänner till oss. De har träffat två av mina tidigare partners och det här var första gången vi bjudit in dem på middag hos oss som par. Åter igen var mitt mål att DE skulle trivas. Min partner var säkert också nervös, så det var onödigt att skämta om musiken när gästerna kom. Där tycker jag själv att jag var klumpig.

Angående att jag blev engagerad i ett ämne så kanske jag skulle låtit bli att vara så gåpåig och lyssnat mer på partnerns signaler. Inte tvingat på denne massa info och ett "läxförhör". Men jag blir ändå ledsen över att min partner blir sårad.

Exemplen ovan är bara ett axplock. Jag kan servera många fler. Just nu så känns det som frekvensen har ökat och det inträffar flera gånger i veckan.

Senast igår kväll. Då var jag på bio med en kompis och hennes dotter som var på besök och skulle bo hos oss. Jag hade förbokat tre biobiljetter, hämtat ut tre biobiljetter och hållit koll på mig själv och två personer till (typ). Efter bion möter min partner upp och vi går för att äta middag. Det är "sent" (typ halv nio), vi är fredagströtta och hungriga. När vi kommer in på restaurangen får jag frågan hur många vi är, och jag svarar snabbt tre. Varpå min sambo rättar mig och säger fyra. Jag skojar lite åt min felräkning och spekulerar lite skämtsamt om hur jag kunde räkna så fel. Lite urskuldande sådär.

Under middagen går min partner in det tillstånd han brukar gå in i när tidigare exempel har förekommit. Han är distanserad och deltar knappt i samtalet. Jag blir splittrad då jag dels känner att jag vill få min partner att känna sig inkluderad, samtidigt som jag vill att min vän ska berätta om sitt nya jobb och allt som hänt henne på sistone. När vi kommer hem går han direkt och lägger sig, säger knappt god natt och stänger dörren till sovrummet (det gör vi väldigt sällan). I morse när jag frågade så svarade han att det var pga att jag sagt tre istället för fyra personer om han reagerade så. Och han menar att det måste jag ju ha förstått redan då. Medans jag anser att det var ett oskyldigt misstag (jag är lite förvirrad och tankspridd av naturen, och det borde han veta vid det här laget).

Nu är jag ledsen för att han väljer att tolka mina felsteg som personliga, att han blir ledsen när jag råkar vara lite klumpig. Att jag gör honom ledsen utan att ens vara medveten om det. Jag känner mig som en elak person. Samtidigt har jag aldrig i mitt 30+ liv varit med om liknande reaktioner från min omgivning, och jag har många bra och nära vänner och en stor umgängeskrets.

Det blev långt. Men jag har kört fast. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag behöver förslag på strategier. Just nu känner jag att det tär på mig och mina känslor för min partner. Att ständigt måsta vara rädd för att något jag råkar säga ska såra, och att höra hur min partner tolkar det jag säger på et väldigt negativt sätt. Jag hoppas ni orkar ge mer och ny input utifrån en större bild.

Kan han vara högkänslig mån tro? http://blogg.dn.se/fragainsidan/2014/09/01/min-flickvan-ar-hogkanslig-hur-ska-jag-bemota-henne/

 

[nexxa]

Vad spelar det för roll om era gäster som föredrar hårdrock hör din sambo spela dansbandsmusik?
Varför kunde sambon delta i middagen men inte på bion?
Anger du delegering på skämtsamt sätt eller på ett bestämt sådant?

Det låter som att din sambo är känslig mot dessa saker, förstår vissa av dem, personligen skulle jag med den vetskapen se till att "trygga" min sambo med att strunta i vad för musik som spelas, involvera honom mer, se honom mer och välja mina ord och kanske använda annat uttryck än "delegering" som en chef. Det är ju superlätt när man har gäster att lägga handen på sin sambos rygg och säga "Jag går och ordnar med desserten, skulle du vilja hjälpa mig duka av?"

Se till att skåla med honom och verkligen se honom som jag nämnde, han är ju garanterat otroligt osäker och behöver den supporten för att inte känna sig utanför