Hur skulle ni reagerat?

[Sleepy]

väldigt ledsen över att det jag sagt eller gjort har missuppfattats... ständigt måsta vara rädd för att något jag råkar säga ska såra

Din partner är osäker på var han har dig.

 

[Whirlie]

Tack för bra input.

Det är ju min bild av vad som händer, och jag är inte medveten om att jag menar något illa.

Angående bion så var planen att han skulle med. Men han ville inte se den filmen. Vi lät kompisens dotter välja film. Så han föreslog själv att möta upp oss efteråt.

Angående högkänslig så är det snarare jag som är det. Jag jobbar på att kunna slå av det. Jag märker skiftningar i hans humör innan han upptäcker dem (nästan).

Jag är extrovert. Han är introvert. Jag vill att man pratar om problem, och jag tror han är uppfostrad med att nämns de inte så finns det inte.

Jag är inte heller säker på att han "tjurar" med flit. Men det är lika jobbigt oavsett. Eftersom jag är känslig för sinnesstämningar är det otroligt jobbigt för mig när detta händer. För mig är det viktigt att alla är glada, mår bra och tycker om mig. Det hade nog nästan känts bättre om han givit mig en örfil direkt.

 

[Whirlie]

Och just ja - att säga grodor är en del av min personlighet. Min förra partner skrattade hjärtligt åt mina kråkor ibland. Och ja, jag är också som en elefant i ett glashus ibland. Men hittills är min erfarenhet att alla i min närhet sett att jag inte menat ngt illa och jag är ofta snabb med förlåt. Men jag vill samtidigt inte förminska mig själv.

Och delegeringsuttalandet kom inte med gäster utan på tu man hand.

Jag tar gärna emot förslag på hur ett samtal kan se ut där jag inte berättar om vad jag tänkte och menade.

 

[Aliche]

Jag kan säga saker utan att mena något illa men att det kanske låter lite knasigt för människor som inte känner mig, men aldrig att jag skulle göra om den jag är. Jag är knasig och lite knäpp, jag säger saker på mitt sätt och jag försöker alltid att inte såra någon eller förolämpa men om någon jämt och ständigt missuppfattade ALLT jag sa och hur jag sa det och till vem och när och i vilken ton och om jag tittade åt vänster eller höger när jag sa det och sen tog precis allt personligt då skulle jag nog tycka att det låg minst lika mycket på oss båda att anstränga sig. Jag skulle försöka tänka till viss del på vad jag säger och undvika vissa nyckelord eller uttryck som partner inte uppskattar men jag hade förväntat mig att min partner skulle anstränga sig minst lika mycket för att inte tolka in saker i allt jag sa och inte ta det personligt.

Sen hade jag personligen aldrig kunna leva med någon som misstolkade allt jag sa och var så känslig att allt blev en konflikt men det är ju jag. Jag behöver kunna skämta och säga knasiga saker (inte taskiga dock) utan att behöva censurera mig!

 

[Petruska]

Jag undrar om nyckeln ligger i det du säger om att du vill få honom att KÄNNA SIG inkluderad. Frågan är väl om han ÄR inkluderad.

Det där är väl det jag också reagerar på, när jag läser om TS långa inlägg en gång till.

Jag reagerar på flera saker där.

TS vill få sambon att känna sig på ett visst vis. Varför är hans känsloupplevelser hennes ansvar och varför ska hon se till att han känner vissa saker (som det passar henne att han känner).

Lägger man då till att det är känna sig inkluderad, det handlar om, så hade jag fått ett spel om min partner ville få mig att känna mig inkluderad. Jag vill vara inkluderad, oavsett vad jag vid tidpunkten råkar känna.

 

[Raderad medlem 6459]

Lägger man då till att det är känna sig inkluderad, det handlar om, så hade jag fått ett spel om min partner ville få mig att känna mig inkluderad. Jag vill vara inkluderad, oavsett vad jag vid tidpunkten råkar känna.

Fast jag tycker ärligt talat TS partner verkar lite svår. Jag förstår hur du menar men skulle min sambo reagera på såna otroliga småsaker och blir så otroligt upprörd skulle jag nog också till slut börja oroa mig över att jag gjorde nåt fel och han kände sig utanför. Börja gå på äggskal helt enkelt. Sedan är det nog inte helt lätt alltid att vara inkluderad om man vid varje minsta lilla kommentar väljer att se sig själv som exkluderad.

 

[Petruska]

@niphredil Jag håller med. Jag tycker att han verkar snarstucken. Som TS beskriver honom. Det var det jag först kommenterade med, och sen tänkte jag lite över det där med "få honom att känna sig".

Jag vet inte riktigt om jag skulle börja oroa mig för att jag gjorde fel, eller om jag skulle tycka att partner gjorde fel, i samma situation.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet inte riktigt om jag skulle börja oroa mig för att jag gjorde fel, eller om jag skulle tycka att partner gjorde fel, i samma situation.

I situationen med kompisen och dottern hade jag blivit irriterad på partner och tyckt att det var onödigt att reagera på en sån liten liten detalj och sedan låta det ta upp hela middagen, utan tvekan. Men jag tänkte mer generellt, skulle min partner bete sig så skulle jag inte kunna vara med honom i nåt socialt sammanhang utan att gå runt med en klump i magen.

Eller så skulle jag lessna och göra slut.

 

[mandalaki]

Jag tar gärna emot förslag på hur ett samtal kan se ut där jag inte berättar om vad jag tänkte och menade.

Ungefär att han får berätta exakt hur han kände och varför, och hur han skulle vilja att det var. Utan att du förklarar och försvarar.

 

[Aliche]

Jag tycker också du kan ta upp att han kanske ska fundera över varför han tolkar allting som ett personligt påhopp, vad har du gjort för att skapa den bilden hos honom? Han har ju ett eget ansvar i er relation också, allting handlar inte om att du ska censurera allt du säger..

 

[Rhodugune]

Just nu ligger jag sjuk med feber, hoppas mina tankar går fram ändå, det här är något som ligger mig varmt om hjärtat, för jag var som din kille länge, det är något som jag fortfarande har svårt att erkänna.

En dag kom jag på hur jobbigt och sårande och ofta rent kränkande det i sin tur måste kännas att få sina motiv ifrågasatt hela tiden.

Att igenom att jag ofta behövde det bekräftat vad de egentligen menade, för att jag blivit sårad när jag tagit saker personligt, så sa mina ord och handlingar att jag inte litar på att du vill mig väl, att du är en person som jag hela tiden går omkring och misstänker att du kan vilja mig illa och det var ett hemskt uppvaknande, för det sista jag ville var att såra någon tillbaks.

Det jag gjorde var att låta min osäkerhet gå ut över andra så de måste tassa på tå runt mig och de fick det regelbundet slängt i ansiktet att den man älskade inte tror att man är en bra människa som vill en väl och måste försvara sig och ändra sig när de egentligen inte gjort något fel.

Oförmågan låg hos mig, att jag lät min osäkerhet komma i mellan.
Så jag slutade att utgå från att jag visste vad de menat, blev jag osäker så frågade jag, så jag fick bekräftat att det bara var min osäkerhet som spökade, tvingade mig själv att aktivt lita på att de ville mig väl, att det kan bli fel ibland och det betyder inte att de ville göra mig illa.
Hur mycket bättre allt blev när vi inte längre gick runt och trodde att hitta vem som var syndabocken var att lösa problemet.

Det var så viktigt för mig att få veta att jag hade blivit föruträttad, att jag inte klarade av att gå in med ett öppet sinne, med fokus på att lösa saker till bådas fördel, så man kan gå ur samtalet med en känsla av att man blivit hörd med en lösning som passar alla inblandade.
Jag ville bara veta att jag hade haft rätt.

Det kryper i mig att berätta om det här, är så glad att jag förstod vad jag håll på med hur fel det var och hur mycket det påverkade mina relationer att jag tänkte på det här viset.

Det här var något som jag kom fram till själv, jag ville inte ha det så längre, alla uppslitna gräl, känslan av att inte vara förstådd.
Så jag började fundera på hur jag ville ha det i stället, för det fick mig inte att må ett dugg bättre att få veta att jag hade rätt.
Jag ville att de skulle vara snälla emot mig när vi redde ut saker och jag ville vara snäll tillbaks, så det kändes bra att prata om känsliga saker, att vi såg till att ta hand om varandra istället och fokuserade på att hitta gemensamma lösningar, istället för att argumentera vem som hade rätt och fel.

Det var som ett lungt som sänkte sig, ingen mer rädsla av att gå in i en diskussion och riskera att förlora, tryggheten att vi båda ville varandra väl även om det blivit något fel som vi behövde prata om.

Tror det kan vara en bra idé att göra som både Aliche och mandalaki föreslår, börja med att låta honom få berätta om hur han känner, hur han skulle vilja att det var istället.
Jag tror man lätt hamnar i fällan och fokuserar fel när du hela tiden måste försvara och förklara varför du gjorde och sa som du sa.
Fokusera på hur ni kan göra istället och inte försöka hitta vem som har mest fel eller rätt, det löser ingenting.
Men förklara även för honom hur det känns för dig att hela tiden få höra att han så ofta drar slutsatsen att du menar att såra honom, de var det som fick mig att vakna upp och förstå att så kan jag inte bete mig längre.

 

[Whirlie]

Tack igen för många bra svar! Jag tror många av er, om inte till och med alla, har lite rätt i det ni skriver. På något sätt. Framförallt vill jag tacka @Rhodugune för ett väldigt öppenhjärtigt svar.

Jag fick många bra och konstruktiva förklaringar. Och det var nyttigt när jag kände att jag kört fast och har svårt att se objektivt på situationen. Det var skönt och givande.

Vi var ifrån varandra hela dagen igår pga aktiviteter på varsitt håll. I förmiddags hade vi ett bra samtal. Jag hade era infallsvinklar i minnet och vi kunde ta samtalet till en ny nivå. Vi har kommit överens om att jag ska tänka på att ge honom lite mer uppmärksamhet även när vi är med andra och inte bara fokusera på alla andra. Och han ska bli bättre på att säga till när jag säger ngt som gör honom sårad. Det känns görligt och konstruktivt.

Nästa gång vi kör fast ska jag gå tillbaka och läsa era inlägg igen. Åter igen tack! Och kram!