Hur ska sjukvårdens tillkortakommanden lösas?

[kryddelydd]

Ett annat problem som aldrig brukar nämnas är att det knappt finns läkarsekreterare längre och de som finns jobbar under stort tryck med journaler som är flera månader gamla, vilket påverkar vårdgarantin då remisser mm inte kommer iväg som det ska.

Jag hörde förra veckan om en läkare som slutat sin tjänstgöring på lasarettet och inte hade fyllt i några journaler alls på ett halvår! Han fick sätta sig ner och skriva ihop från minnet och sedan lämpa över det på läkarsekreterarna som redan jobbar övertid för att försöka hinna med.

Jag håller delvis med dig.
Ja, det är brist på sekreterare.
Men "liggtider" för remisser går att hantera. I mitt landsting är vi tillsagda att sätta "hög prio" på de diktat som innehåller remisser, just för att inte det ska bli väntetider i det momentet. Däremot är det ett uppenbart problem att det tar en månad att få utskrift på icke högprioriterade diktat.

Ja, det finns en del läkare som är skrutt på dokumentation och annat. Som tur är, är det fåtalet. På min förra arbetsplats fanns det en individ som inte skötte sin kontroll av provsvar och liknande trots påstötningar.

 

[Lovisaleonora]

Sedan är det synd att vi hamnat så långt ifrån vad som är naturligt. Det finns många 85+ som kommer in akut till sjukhus pga det som egentligen är ett naturligt skeende, de dör. Kroppen stänger av, man äter, dricker inte lika mycket men man kommer in till sjukhus för att man tacklar av. Bättre kommunikation med anhöriga på boenden, akut platser på korttider där det behövs samt personal som kan ge en god omvårdnad i livets slutskede vore mycket värdigare än att bli liggande på ett akutsjukhus.

Det här är något viktigt som jag hör från flera håll. Människor får inte dö längre. Även om de själva känner att det är tid att gå vidare, så får de helt enkelt inte, hur naturligt det än är.

Istället tar de i onödan, och mot sin vilja i många fall, upp en vårdplats för någon som kan gå vidare med sitt liv. Det är OK att bli gammal och dö, det är naturens gång.

 

[kryddelydd]

. Ert vallen om inte bvcläkaren tillåter ett blodprov!! Blev det fel med siffrorna, jaja det går att diskutera men det är inte bra.

Det är tänkbart att BVCs uppgift ska justeras till att handla om annat/mer än övervakning av det friska barnet. Men idag har inte BVC egentligen en utredande funktion. Just glutenintolerans är en gränsfråga.
Det handlar då, som vanligt, om fördelning av resurser.
Idag är det många BVC som har svårt med läkarbemanningen (jodå, där också) och därför kan behöva skala ner det till absoluta minimum.
Medan andra BVC väljer att tänja ut uppdraget till att täcka även sådant som egentligen handlar om att människor söker för utredningar för sina barn.

 

[ainasoja]

En stor del av problemet är nog att folk åker till akuten med en sticka i fingret odyl vilket gör att akuten består av en stor del "patienter" som inte borde vara där. Folk verkar tro att man åker till akuten om man är förkyld, har stukat foten, har magkatarr eller ett skrapsår.

Sen är det många gamla som bor hemma alldeles för länge. Dessa åker jojo till sjukan och belastar också akutmottagningarna. Visst det är "billigare" att låta 90+ arna bo hemma med hemtjänst än på boende. Å andra sidan hamnar de på sjukan i tid och otid när det brister med omvårdnad och tillsyn i hemmet.

Ibland är det faktist befogat att söka akutvård pga sticka i fingret

Jag har gjort det! Stickan var borta men fingret svullnade och blev jättestort, fick med någon superbakterie med den lilla 3 mm långa stickan.

Men jag vägrade åka in på akuten trots att 1177 envist skulle ha in mig dit, jag uppsökte jouren istället.

 

[CarEr]

Det här är något viktigt som jag hör från flera håll. Människor får inte dö längre. Även om de själva känner att det är tid att gå vidare, så får de helt enkelt inte, hur naturligt det än är.

Istället tar de i onödan, och mot sin vilja i många fall, upp en vårdplats för någon som kan gå vidare med sitt liv. Det är OK att bli gammal och dö, det är naturens gång.

Jag vet inte hur många samtal jag fått ha med anhöriga om vad som är ett naturligt åldrande och döende, eller fått förklara att rehabilitering och träning inte är aktuellt i ett sådant läge. Det ÄR svåra frågor men högst viktiga.

 

[Lovisaleonora]

Jag vet inte hur många samtal jag fått ha med anhöriga om vad som är ett naturligt åldrande och döende, eller fått förklara att rehabilitering och träning inte är aktuellt i ett sådant läge. Det ÄR svåra frågor men högst viktiga.

Jag tror att @fred kan ha input i just den här frågan. Handlar det om att vi tror att människor inte behöver dö i ett modernt samhälle? Att allt ska göras alltid? Vad är ett lidande och vad är rimligt att tro minskar ett lidande?

 

[Snurrfian]

Sen är det många gamla som bor hemma alldeles för länge. Dessa åker jojo till sjukan och belastar också akutmottagningarna. Visst det är "billigare" att låta 90+ arna bo hemma med hemtjänst än på boende. Å andra sidan hamnar de på sjukan i tid och otid när det brister med omvårdnad och tillsyn i hemmet.

Sedan är det synd att vi hamnat så långt ifrån vad som är naturligt. Det finns många 85+ som kommer in akut till sjukhus pga det som egentligen är ett naturligt skeende, de dör. Kroppen stänger av, man äter, dricker inte lika mycket men man kommer in till sjukhus för att man tacklar av. Bättre kommunikation med anhöriga på boenden, akut platser på korttider där det behövs samt personal som kan ge en god omvårdnad i livets slutskede vore mycket värdigare än att bli liggande på ett akutsjukhus.

Det är ledsamt när man tittar på de äldre, svärmor ringde 112 många gånger innan vi äntligen fick in henne på ett boende, det kom ambulans till henne flera gånger när hennes problem egentligen var ångest och oro men hon beskrev det som hjärtproblem och självklart vill inte vården nonchalera det. Väl på boendet så skulle man önska att det kunde finnas möjlighet med ett ambulerande sjukvård, och kanske mer utbildning i hur dementa beskriver smärta. Går det inte att ha en portabel röntgen även till människor? Det skulle vara lugnare för äldre boende på ett boende att slippa åka in till akuten, där de dessutom tar upp en personal om de inte har något med sig.

När det gäller äldre på boende som är döende så tror jag att det ibland handlar om att personalen på boendet inte känner att de hinner med, och istället för att människan ska bli liggande själv så skickar de iväg den till akuten för att de åtminstone ska kunna lätta sitt samvete. Lite samma problem som inom sjukhusvården, för lite personal och för högt tempo.

Lite mer allmänt så skulle kanske "närakut" byggas ut mer istället för att VC ska försöka hantera både akuta fall och hinna med de som försöker göra rätt och söker med det som inte är urakut till VC men när man får höra att det är 3 mån väntetid på att ens få en tid med något som gör ont men inte akutont, ja då blir man lite trött och många väljer då att åka till akuten istället.

 

[kryddelydd]

Vad tror vi om det här, då?
1. Alla gör i första ledet det de ska göra, sparar mycket krångel i stil med den beskrivna röran kring utredning av glutenintolerans.
2. Befolkningen anstränger sig för att faktiskt följa de rutiner som sjukvården rekommenderar: man söker inte akutmottagningen på stora sjukhuset för halsont, man uppsöker inte jouren akut en söndag när man varit förkyld i tre veckor utan väntar tills det är måndag och liknande (blir en del rationalitetsvinster i och med att jourbemanningen antagligen kan minskas till förmån för ordinarie verksamhet dagtid)
3. Befolkningen anstränger sig för att följa råd om egenvård och avstår från att söka för dokumentation för försäkringsbolag och liknande (förra veckan hade jag två sådana i följd på jourmottagningen, de sökte inte för att de behövde vården utan var tydliga med att man hade inte sökt om inte försäkringsbolaget hade uppmanat dem)
4. Sjukvården omorganiserar sig. För det första, i rättvisans namn, förstatligande för att det inte ska vara väldigt ojämlik vård beroende på var i landet man råkar bo (vissa olikheter kommer alltid att finnas; bor man många mil från centralort så kommer det lokala utbudet självklart att vara sämre). Sparar dessutom pengar i och med att det inte saltas räkningar för utomläns vård.
För det andra, anpassa bemanning efter behov. På vissa orter eller vårdcentraler kanske det är astmasköterska som behövs mest, på andra kanske demenssköterska. Allt behöver kanske inte finnas på varje enhet. Det kan ge rationalitets- och kunskapsvinster: det man gör ofta blir man bra på, det man gör sällan blir man inte lika duktig på.
5. Minska på chefer. Svåröverskådligt för mig men visst är det väldigt många människor som springer omkring på väldigt många möten och man ser inte alls vad det ger för vinster.
6. Rationalisera och renodla vars och ens arbetsuppgifter. I* vissa fall, omfördela arbetsuppgifter så att det är "mest specifika krävda resurs" som används i rätt tillfälle (kan leda till att man ska omfördela arbetstiden till faktiskt i vissa fall MER administration; ett exempel kan vara att sjuksköterskor sköter de flesta blodtryckskontroller förutom den del som kräver läkarmedverkan dvs bedömning om medicinering och förskrivning av recept; detta kräver dock att läkaren i fråga har tid för att ta ställning till det resultat den får presenterat för sig. Det finns fler exempel än just blodtryck men man måste som sagt tillse att den som ska göra bedömningen av resultatet, får tid att hantera det.
7. Sortera rätt från början. Det är dock inte så enkelt som att sjukvården kan göra det ensidigt: det kräver att befolkningen accepterar att deras krav kanske inte är rätt. Befolkningen måste då acceptera att det kanske inte är läkaren som ska göra vad som nu ska göras utan exempelvis en sjukgymnast (de gör jätteinsatser!) eller en samtalsterapeut (de gör också en jätteinsats!) eller en optiker.
Eller kanske inte sjukvården alls.
Det handlar också om att sortera till rätt vårdnivå redan från början. Det börjar luckras upp med så kallade egenremisser, men kan säkert förbättras och utvecklas.
8. En attitydförändring från befolkningen (helt omöjligt och politiskt inte korrekt) till att acceptera att JAG kanske inte har det mest högprioriterade ärendet utan att jag får vänta på min tur utan att "tränga mig före" genom att besöka fel vårdnivå.

Man kan argumentera för ökade öppettider på vårdcentralerna för att tillmötesgå önskemål från befolkningen att kunna söka vård utanför kontorstid. Utifrån dagens bemanningssituation skulle det vara knepigt men antagligen genomförbart om vi ändå håller på att reformera hela vården. Dock finns det en del "flaskhalsar" där: om man ska ha öppet exempelvis 08-21 i stället för det "normala" 8-17 så kräver det närvaro av alla sorters personal. På många ställen är det två personal på lab; då kan inte samma antal anställda täcka hela tiden 08-21 utan det kräver utökad bemanning. Läkare och sköterskor på lite större vårdcentraler kan gå "i skift" så att det kan sträckas ut, men på mindre enheter är det omöjligt och kräver ökad bemanning (min förra arbetsplats hade två läkare och två sjuksköterskor och en undersköterska; ensamarbete är inte att rekommendera dels pga problem vid sjukdom, dels eftersom en läkare kan kallas ut för att exempelvis konstatera ett dödsfall och då skulle enheten bli helt tom om två läkare ska dela på 13 timmars öppettid).

Problemet har ju två sidor: dels det rent befolkningsorienterade: "jag ska ha den vård jag vill ha, när jag vill ha och jag ska bestämma vad jag ska få" som skulle kräva en helt annan resurs till sjukvården om det ska uppfyllas så att alla som "vill ha" en MRT-undersökning ska få genomgå en sådan oavsett frågeställning.

Dels den organisationsorienterade: sjukvård ransoneras efter verkligt medicinskt behov och inte efter önskemål. Sjukvårdens utförare är de som avgör vilken undersökning och provtagning som ska göras i varje enskilt fall (egentligen så som hälso- och sjukvårdslagen är utformad även om det inte uttalas så tydligt).
Eftersom man har rätt att ta ledigt från jobbet för sjukvårdsärenden, skulle det inte vara ett problem med enbart kontorsöppet inom öppenvården medan det självklart finns dygnetruntverksamhet för det som är riktigt akut och som verkligen inte kan vänta (hjärtinfarkter, hjärnblödningar, trafikolyckor, benbrott (svag punkt i resonemanget med benbrott för många frakturer kan faktiskt vänta). Brustna bråck på kroppspulsådern och andra livshotande blödningar.
Ja, ni förstår.

 

[kryddelydd]

Jag tänker att svaret är så enkelt som att vi behöver lägga mer pengar på sjukvården för att kunna lösa underbemanningen. Finansieringsförslag: skattemedel.

Menar du då att det ska läggas obegränsade resurser så att alla får sina önskemål tillgodosedda eller menar du att det behövs fler eller andra åtgärder?

 

[Angua]

@Angua flera av de saker du tar upp som dåligt på hemorten handlar ju om brist på personal.
MMR är från och med årsskiftet, precis som privata KBT-terapeuter enligt Rehab-garantin, "förbjuden frukt" i mitt landsting. Av ekonomiska skäl. Och det är ett centralt beslut.

Ja ch nej. Om du tänker på astmasjuksköterska, kurator etc så ja, men de har i te sökt heller. Resten är inte personalbrist utan en negativ kultur i ledningen som lamslår resten.

 

[Teilani]

fast just NHS är inte ett självklart gott exempel.
Deras senaste spariver har lett till att ett flertal cancerbehandlingar inte längre används (har dålig koll på om det är rimligt eller inte utifrån de specifika preparat och diagnoser det handlar om) vilket inte var ett populärt beslut.
Brittisk sjukvård och svensk skiljer sig också ganska mycket åt.
I "övriga EU" sköts väldigt lite av verklig vård av Allmänmedicinare, som i stort sett bara fungerar som remiss-sorterare.
I Sverige utgör Allmänläkarna ca 16% av specialistläkarkåren men sköter en bit över 50% av alla mottagningsbesök. Anmärkningsvärda siffror. Sjukhusspecialisternas arbetsdagar är inte "räknebara" på samma sätt eftersom det på många håll är få "specialistmottagningar" medan man gör annat som att operera eller liknande tidskrävande.
I Sverige förväntas en "normal" distriktsläkare kunna behandla nästan alla typ II diabetiker, nästan alla med hjärtsvikt, nästan alla med högt blodtryck, tidigare stroke, tidigare hjärtinfarkt, mycket psykiatri, en del basal gynekologi, merparten av akuta öronproblem, nästan alla kroniska smärttillstånd, mycket av ryggproblem, artrosproblem och så vidare. Utan att remittera vidare. I "resten av EU" förväntas inte samma arbetsinsats (vilket innebär ett problem med så kallade EU-generalister som lanseras som de nya distriksläkarna i Sverige men som inte riktigt fungerar i ett svenskt sjukvårdskontext eftersom deras tidigare erfarenhet inte gjort dem beredda på den struktur som finns här).

Även vårt TLV fattar impopulära beslut om vad som ska ingå i läkemedelsförmånen, och inte sällan kan det skilja mellan landsting vilka behandlingar som finns tillgängliga för samma sjukdom.

Sedan är det inte bara läkare som är förskrivare i England (jag har jobbat där så där har jag lite mer koll än vad jag har på resten av Europa) det betyder att en vidareutbildad sjuksköterska både kan mäta blodtryck och ordinera läkemedel. I praktiken blir det mest förnyande av recept eftersom man jobbar nära läkare. Men även det vore ju en tidsvinst. Träffa sköterska för kontroll diabetes/blodtryck/hjärtsvikt och hon kan sedan förnya recepten om allt ser bra ut.

Men visst förväntas allmänläkare i Sverige ta väldigt mycket ansvar för patienterna. Då hade det ju verkligen varit önskvärt att patienterna fick möjlighet att ha samma läkare så långt det går. För att kunna ta ansvar behöver man ju känna patienten väl. Kontinuitet som det heter så fint.

 

[purity_666]

Mer personal löser väl de flesta problem egentligen. Sen information. Många invandrare har missat det där med att man först går till VC t.ex. De kan uppsöka akuten för allt, helt enkelt för att de inte vet om något annat. Sen säger jag inte att det är enbart invandrare, men bristen i information om "rätt" väg att gå är ett problem. Vi har jourVC på kvällar och helger. Skulle tro att många inte vet om att det finns.

Jag tror också att mer resurser inom VC gör att trycket på akuten minskar. Får man en tid på VC går man inte till akuten helt enkelt.
Jag satt själv en fredag med konstaterat brutna revben. Smärtlindringen som skrivits ut (alvedon och diklofenak) hjälpte inte alls. Kunde inte sova. Ringde VC som informerade om att läkaren jag träffat var ledig den dagen och ingen annan kunde kolla över recept. Men jag kunde få en tid till tisdagen efter. Nu bet jag ihop så gott det gick, men hade smärtan varit liite värre hade ju akuten blivit svaret, enbart pga av att ingen läkare ens hade tid att ringa upp från VC. Så mer resurser till VC helt enkelt.

Sen kanske akuten kan få rätt att avvisa patienter som inte hör dit? Är det en onsdag kväll och barnet har ont i örat, troligen öroninflammation, kanske akuten skulle kunna få avvisa och hänvisa till VC dagen efter. Har då VC utökade resurser så att de kan ta emot så hamnar personerna på rätt ställe. VC borde se över öppettiderna också då alla inte kan ta ledigt från jobbet med kort varsel och hamnar på akuten för att de inte hinner innan VC stänger. Alla orter har inte jourVC

 

[lil-sis]

Just precis idag tycker jag att det vore bra om den ena specialistvården jag nyttjar faktiskt antecknade i journalen så att jag dels slipper dra hela min historia vid varje telefonkontakt och dels slapp alla dubbla läkarbesök. Det är både tidskrävande för mig och resursslöseri för vården.

Det andra stället (som jag visserligen är utskriven från nu men ändå) bör bara anteckna de undersökningar som faktiskt gjorts och inte skriva ut puls, BT och "mjuk oöm buk" när vi bara tagit i hand. Det kan bli väldigt galet.

Mer allmänt så borde väl man låta personalen få styra verksamheten mer och få bättre resurser.

I övrigt är jag lite bitter på att Bröstmottagningen varit stängd pga sjukdom i flera dagar. Det är snart jul och fördröjningen kan ju bli rätt många veckor (Jag vet att bröstcancer under 40 är extremt ovanligt men vi har det i släkten och mamma var bara fem år äldre än vad jag är idag när hennes första undersökning visade en skugga som utvecklades till cancer).

Mer pengar kort och gott.

 

[Mia_R]

Jag undrar hur mycket som är avsaknaden av pengar och hur mycket som är dålig administration och dåliga rutiner? Självklart behövs det tillräckligt med personal på alla nivåer för att det ska fungera, men lider inte vården lite av samma problem som polisen, fel personer utför fel uppgifter och fokus läggs på fel saker?

 

[caballus]

Angående kostnader i sjukvården:

Lungröntgen 2500 kr

MR-hjärna från 2800 kr

MR helkropp 19000 kr

Djupgående undersökning i förebyggande med MR helkropp, koloskopi och blodprover 27000.

Detta är snott från en privat vårdgivare som inte får en spänn av landsting eller försäkringskassa.

Detta är vad det kostar att göra dessa undersökningar om du betalar ur egen ficka. Och ja, då kan du beställa precis vilken kontroll du vill. Men när ett mottagningsbesök på vårdcentralen ersätts med några hundralappar, och vårdcentralen är betalningsansvarig för varenda undersökning de beställer, ja då är de också skyldiga att förvalta VÅRA gemensamma skattepengar VÄL.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja, det är nog en del av problematiken. Jag har jobbat i 18 års tid, och ser ganska stor skillnad i de ärenden som kommer upp, och vilka förväntningar man har som vårdsökande.
En del är att man förväntar sig att "allt" kan lösas av vården.
En del är att man många gånger har ett "rättighets" och "beställartänk" dvs man kontaktar vården och säger "jag ska ha en röntgen" eller "jag ska kolla hormonnivåer" eller "jag ska lämna alla prover som finns".

En annan och stor del handlar också om att vården faktiskt har ändrats under de där nästan 20 åren. Bemanningen är ganska likartad, både på sjukhusen och inom vårdcentralsvärlden. Förutom att antalet sjuksköterskor och undersköterskor har minskat på många mottagningar så att läkarna ska göra mer själva (vilket också äter upp patienttid när läkaren ska fixa labbeställningar i tidsödande datasystem, hämta saker, sprita britsar och så vidare).
Men mängden vård som ska produceras har ökat.
Fler äldre sjuka människor lever i fler år med sina sjukdomar. Man gör mer avancerad sjukvård och med fler människor: cellgiftsbehandlingar vid cancersjukdomar ges till allt äldre och generellt sett sjukare människor vilket leder till att fler människor får behandling och komplikationerna blir fler och därmed blir det mer sjukvård för att behandla komplikationerna.
Människor lever längre med exempelvis hjärtsvikt och det är mer avancerad läkemedelsbehandling som kräver ökad övervakning, och så vidare.

Men visst handlar det utifrån ett sjukvårdsperspektiv också om åtminstone delvis orealistiska förväntningar - som ivrigt påhejas av våra politiker som lovar allt mer.

I vissa fall är det där rättighetstänket nog befogat. I mitt eget fall t ex krävdes det tre besök på vc innan läkaren (den tredje) gick med på att min son hade hade borrelia.

Och en känd person (Linda Skugge) fick tjata i flera år innan läkarna till sist gick med på att testa henne för addison vilket visade positivt.

Läkare är inga övermänniskor men jag tycker att man ofta känner sin kropp (eller sitt barns/djurs kropp) och tror man är något är fel så är det ofta det.

 

[Petruska]

Men är det ens så att sjukvården får mindre pengar? Jag hade absolut antagit motsatsen, och jag har för mig att jag har läst att sjukvården successivt får större andel av de disponibla offentliga medlen. Knappast mindre, i alla fall? Eller? Vet någon?

 

[Dentaku]

Min erfarenhet av landstinget är att det är en tids- och penningslukande koloss.

På mitt senaste läkarbesök hade jag två specifika ärenden, båda viktiga att få ordnade så fort som möjligt. Ett av dem hade jag tagit upp med min behandlande sjuksköterska flera gånger, både vid besök och per telefon samt även med sjuksköterska på samma enhet som aktuell läkare fanns - av besparingsskäl finns inte längre några specialistläkare på min ort så att jag måste åka till närmaste sjukhus för läkarbesök(naturligtvis med en helt ny läkare). Det andra hade jag tagit upp någon vecka före läkarbesöket med behandlande sjuksköterska då hon frågade om jag hade något mer som läkaren behövde veta.

Läkaren hade inga fått några anteckningar alls om detta. Inte ett ord. Det blev inte ett lyckat läkarbesök och det hade inte med att läkaren var inkompetent att göra utan att det finns några rejäla systemfel. För att logistiskt klara av sitt arbete hade min läkare behövt avsluta besöket efter 20-25 minuter och använda resten av tiden till administration. Nu vet jag att hen fick göra en hel del arbete på sin fritid.

 

[AgentCarter]

Det är ledsamt när man tittar på de äldre, svärmor ringde 112 många gånger innan vi äntligen fick in henne på ett boende, det kom ambulans till henne flera gånger när hennes problem egentligen var ångest och oro men hon beskrev det som hjärtproblem och självklart vill inte vården nonchalera det. Väl på boendet så skulle man önska att det kunde finnas möjlighet med ett ambulerande sjukvård, och kanske mer utbildning i hur dementa beskriver smärta. Går det inte att ha en portabel röntgen även till människor? Det skulle vara lugnare för äldre boende på ett boende att slippa åka in till akuten, där de dessutom tar upp en personal om de inte har något med sig.

När det gäller äldre på boende som är döende så tror jag att det ibland handlar om att personalen på boendet inte känner att de hinner med, och istället för att människan ska bli liggande själv så skickar de iväg den till akuten för att de åtminstone ska kunna lätta sitt samvete. Lite samma problem som inom sjukhusvården, för lite personal och för högt tempo.

Lite mer allmänt så skulle kanske "närakut" byggas ut mer istället för att VC ska försöka hantera både akuta fall och hinna med de som försöker göra rätt och söker med det som inte är urakut till VC men när man får höra att det är 3 mån väntetid på att ens få en tid med något som gör ont men inte akutont, ja då blir man lite trött och många väljer då att åka till akuten istället.

Jag som har arbetat på ett demensboende hade uppskattat om det fanns mer ambulerande personal vi kunde få hjälp utav, framförallt för den dementes skull då det kan vara väldigt jobbigt för hen att hamna på sjukhus. Om vi kunde göra mer vård på boendet hade det varit optimalt.

Men vi gör så mycket vi kan och skickar absolut inte in folk bara för att vi inte har tid med dem utan för att det är något som är så allvarligt att det behövs en resa till akuten.
De gånger jag varit med och skickat in har det varit inre blödning (som hade kunnats undvikits om dsk hade lyssnat på oss, hierarkin inom vården kan också vara ett problem) och fraktur efter fall.

Jag tror på mer närakut och att även få ner tiderna till dit man får remiss, med sonen fick vi vänta över en månad med en remiss på ett problem vi till slut fin åka till akuten för och jag är uppe i ett års väntetid till inkontinens operations samtal (det tänker jag inte söka akut hjälp för )

 

[snow]

Jag har i princip bara bra erfarenheter av svensk sjukvård. Akuten har jag bara varit på med olika sorters brutna ben. De gånger jag kommit in med ambulans har allt gått väldigt snabbt; antar att man är högre prio då? Möjligen kändes det lite stelbent när jag bröt nyckelbenet i tre delar i Göteborg och röntgades akut där. Blev sedan rådd att söka vård hos en ortoped i mitt dåvarande hemlandsting Uppsala. Några röntgenbilder kunde man inte skicka mellan landsting (!) utan min journal fråg GBG faxades (!!) till läkaren på VC i Uppsala där jag fått en akuttid. Han ögnade igenom journalen och rådde mig i princip direkt att sätta mig på ortopedakuten på sjukhuset i Uppsala. Där röntgades jag igen (!!!) bara ett par dagar efter röntgen i GBG. Ortopeden i Uppsala konstaterade att jag behövde opereras och så skedde en vecka senare. Detta var ett par år sedan men att inte kunna skicka röntgenbilder mellan landsting kändes verkligen superosmidigt. Det ledde ju till tidsförlust för både mig och vården, så bättre tekniska/administrativa system kanske inte heller vore helt fel?