Miljon
Trådstartare
Jag såg Uppdrag Granskning om marockanska pojkar som bor på gatan i Sverige. Tonårspojkar som inte litar på vuxna. Som sover ute under buskar, en pojke sa att han var glad att det inte spökade där han och hans vänner sov, men han var rädd för råttorna också, och mitt hjärta brast.
Och så flyktingkatastrofen. Alla människor som dör på medelhavet och alla som blir stoppade av gränspolis och inte får hjälp. Människor som tvingats lämna allt och fly till något de kanske inte vet något om. De har bara en liten gnutta hopp om att de ska få en bättre framtid i Europa.
Och all svält. Alla människor som inte ens har tillgång till rent vatten. Alla som dör i malaria, aids, och andra fruktansvärda sjukdomar. Alla barn som inte får gå i skola. De små flickorna som gifts bort till vuxna män och våldtas och tvingas bli vuxna alldeles för tidigt. Alla små pojkar som tvingas vara barnsoldater. Alla oskyldiga, vanliga människor, som är precis som du och jag, som ser sina nära anhöriga dödas av militär, av terrorister, av alla och ingen. Alla som förföljs och plågas på grund av religion, sexuell läggning, etnicitet eller något annat.
Det verkar finnas obegränsat med hat och ondska i världen, och så otroligt många människor lider. Jag vet att det inte hjälper att jag sitter här och gråter för deras skull. Det hjälper inte dem.
Jag letar febrilt efter vad för frivilligorganisationer som finns i min stad, för att se hur jag kan hjälpa till. När jag har pengar skänker jag till någon av alla organisationer som hjälper. Jag försöker göra det jag kan, men det räcker inte. Det räcker aldrig.
Hur klarar man det? Att vara människa, att ha det så bra, och att koncentrera sig på sitt egentligen fantastiska liv? Att jag trots år av ohälsa kan leva så bra. Att jag trots allt tillhör den absoluta toppen i världen, sett till hur bra jag har det. Hur beter man sig för att kunna leva ett bra liv i det samtidigt som man vet att så många lider?
Och hur gör man för att välja vilka man ska hjälpa?
Jag kan ju inte ta in alla ensamkommande flyktingbarn i mitt hem. Jag kan inte bjuda alla uteliggare på ett mål varm mat. Jag kan inte trösta de föräldrar som förlorat sina barn. Det känns som att jag inte kan göra något, vad jag än gör. Eller iallafall inte tillräckligt.
Jag vet att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men "något" räcker ju inte! Det kommer hela tiden nya katastrofer. Det tar aldrig slut, hatet och ondskan och eländet tar aldrig slut och allt känns så hopplöst. Hur gör man?
Jag vill inte tycka synd om mig själv, det är inte jag som har det dåligt. Jag har det oförskämt bra och jag tycker det är min förbannade skyldighet att GÖRA något, det är därför jag blir så frustrerad av den här förlamande hopplösheten som sköljer över mig. Jag har suttit i en och en halv timme och gråtit, det hjälper ju INGEN!
Och så flyktingkatastrofen. Alla människor som dör på medelhavet och alla som blir stoppade av gränspolis och inte får hjälp. Människor som tvingats lämna allt och fly till något de kanske inte vet något om. De har bara en liten gnutta hopp om att de ska få en bättre framtid i Europa.
Och all svält. Alla människor som inte ens har tillgång till rent vatten. Alla som dör i malaria, aids, och andra fruktansvärda sjukdomar. Alla barn som inte får gå i skola. De små flickorna som gifts bort till vuxna män och våldtas och tvingas bli vuxna alldeles för tidigt. Alla små pojkar som tvingas vara barnsoldater. Alla oskyldiga, vanliga människor, som är precis som du och jag, som ser sina nära anhöriga dödas av militär, av terrorister, av alla och ingen. Alla som förföljs och plågas på grund av religion, sexuell läggning, etnicitet eller något annat.
Det verkar finnas obegränsat med hat och ondska i världen, och så otroligt många människor lider. Jag vet att det inte hjälper att jag sitter här och gråter för deras skull. Det hjälper inte dem.
Jag letar febrilt efter vad för frivilligorganisationer som finns i min stad, för att se hur jag kan hjälpa till. När jag har pengar skänker jag till någon av alla organisationer som hjälper. Jag försöker göra det jag kan, men det räcker inte. Det räcker aldrig.
Hur klarar man det? Att vara människa, att ha det så bra, och att koncentrera sig på sitt egentligen fantastiska liv? Att jag trots år av ohälsa kan leva så bra. Att jag trots allt tillhör den absoluta toppen i världen, sett till hur bra jag har det. Hur beter man sig för att kunna leva ett bra liv i det samtidigt som man vet att så många lider?
Och hur gör man för att välja vilka man ska hjälpa?
Jag kan ju inte ta in alla ensamkommande flyktingbarn i mitt hem. Jag kan inte bjuda alla uteliggare på ett mål varm mat. Jag kan inte trösta de föräldrar som förlorat sina barn. Det känns som att jag inte kan göra något, vad jag än gör. Eller iallafall inte tillräckligt.
Jag vet att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men "något" räcker ju inte! Det kommer hela tiden nya katastrofer. Det tar aldrig slut, hatet och ondskan och eländet tar aldrig slut och allt känns så hopplöst. Hur gör man?
Jag vill inte tycka synd om mig själv, det är inte jag som har det dåligt. Jag har det oförskämt bra och jag tycker det är min förbannade skyldighet att GÖRA något, det är därför jag blir så frustrerad av den här förlamande hopplösheten som sköljer över mig. Jag har suttit i en och en halv timme och gråtit, det hjälper ju INGEN!
