Jo, det tåls att tänka på, i vissa fall är det nog som du beskriver.
I mitt fall så började nog min häst med den rena grisepassen för att jag satt helt still (men ej på rätt sätt, det vill säja spänd med låst bäcken, spända axlar oxh spända armbågar, spända händer ). Jag var liksom fastlåst i samma position (jodå, har videobevis
). Detta gjorde ju att hon också låste sej fast i sin grisepass, och kunde gå kvar där.
Sedan fick en intruktör mej att försöka slappna av och sedan vikta mej framåt så att hon gick mot trav och precis innan hon föll mot trav räta up mej bakåt och innan det blev pass igen vikta framåt. Allt med löst hängande tyglar.
Det hände ju flera saker i och med detta:
1. Pållan kunde inte gå kvar i sin grisepass några längre stunder.
2. Jag blev medveten om vart töltläget satt (dvs någonstans mittmellan framåtlutning och bakåtlutning).
3. Jag blev inte lika fastlåst, utan tränade mej på att sitta stilla på rätt sätt när hon väl töltade.
4. Jag använde tyglarna mindre och vikten mer.
Efterhand blev perioderna av grisepass mer sällan återkommande och mina gester behövde bli mindre yviga om hon föll tillbaka.
men...om jag hade suttit korrekt från början så hade det nog alldrig behövt gå så långt som till yviga gester...
Om min häst i dag blir passaktig så börjar jag från noll igen, släpper tyglarna och förösker störa så lite som möjligt, och gör halvhalter med vikten. Nu är jag ändå långt i från en perfekt sits, men ibland så flyter det riktigt bra.
Jag tror också att en ständig obalanserad rörelse hos ryttaren kan trubba av en häst, så att den till slut inte kan skilja på vad som är en signal/hjälp och vad som bara är allmänt brus.
