C
Corallen
Jag vet att denna diskusion varit på tapeten tidigare, men jag slutar aldrig förundras.
En del hästägare verkar tro att deras hästar är gjorda av det mest bräckliga porslin som finns? Jag kan inte sluta tycka synd om dessa hästar som går med benskydd både fram och bak, täcken, huvor, och allt vad det nu är. Jag förstår att man i vissa fall gör detta av mediciniska skäl, eller att hästen behöver det - fine! Men det finns så många som tycker att hästen behöver en massa grejer den egentligen inte gör.
Samma när det gäller hästhållning. Har sett x antal gånger då hästar visat tecken och tendenser till att sätta sig över sin ägare, varpå ägaren fnissat osäkert och sagt något i stil med "fy älskling". Vad är det?!? Jag kommer från ett stall med en, vad de flesta nog skulle säga, relativt burdus och hård hästhållning. DOCK väldigt rättvis ska poängteras! Jag har tex haft daglig hand om en unghingst som precis som de flesta nafsat, bitits, rest sig vid olika former av hantering etc. Vanligt unhästbus, men som jag med EN ordentlig tillrättavisning korrigerat, och sen naturligtvis berömt honom upp över öronen.. Vad blev resultatet? Jo, en väluppfostrad hingst som idag går i avel samtidigt som han utan problem kan vistas bland ston. Enligt mig ger de där fjuttiga "tillsägelserna" ingen respons eller resultat.
Samma sak om jag rider en häst som bockar/reser sig/försöker sticka/sticker. Jag ger en ordentlig påminnelse om att jag faktiskt sitter på ryggen och inte tolererar sånt där.
lite luddigt kanske, men det jag ville komma till var:
Vad anser ni? Hur pjåskiga är ni? Hur tillrättavisar/korrigerar ni era hästar?
En del hästägare verkar tro att deras hästar är gjorda av det mest bräckliga porslin som finns? Jag kan inte sluta tycka synd om dessa hästar som går med benskydd både fram och bak, täcken, huvor, och allt vad det nu är. Jag förstår att man i vissa fall gör detta av mediciniska skäl, eller att hästen behöver det - fine! Men det finns så många som tycker att hästen behöver en massa grejer den egentligen inte gör.
Samma när det gäller hästhållning. Har sett x antal gånger då hästar visat tecken och tendenser till att sätta sig över sin ägare, varpå ägaren fnissat osäkert och sagt något i stil med "fy älskling". Vad är det?!? Jag kommer från ett stall med en, vad de flesta nog skulle säga, relativt burdus och hård hästhållning. DOCK väldigt rättvis ska poängteras! Jag har tex haft daglig hand om en unghingst som precis som de flesta nafsat, bitits, rest sig vid olika former av hantering etc. Vanligt unhästbus, men som jag med EN ordentlig tillrättavisning korrigerat, och sen naturligtvis berömt honom upp över öronen.. Vad blev resultatet? Jo, en väluppfostrad hingst som idag går i avel samtidigt som han utan problem kan vistas bland ston. Enligt mig ger de där fjuttiga "tillsägelserna" ingen respons eller resultat.
Samma sak om jag rider en häst som bockar/reser sig/försöker sticka/sticker. Jag ger en ordentlig påminnelse om att jag faktiskt sitter på ryggen och inte tolererar sånt där.
lite luddigt kanske, men det jag ville komma till var:
Vad anser ni? Hur pjåskiga är ni? Hur tillrättavisar/korrigerar ni era hästar?