Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

[Harbor]

Vår häst har en sån svår skada att jag tror att det kan bli aktuellt med sätta bort den....
Jag bara undrar hur vi ska överleva en sån grej vi här hemma. Snälla, ni som varit med om detta, hur fixade ni det?

 

[Piek]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Det är jätte jobbigt och det svåraste man kan göra som hästmänniska. Men ingen häst förtjänar att leva lidandes och ha ont. Det finns ju faktiskt en hästhimmel
Och vi människor? Ja vi gråter, sörjer och saknar men vetskapen att ha gjort det bästa för hästen gör att vi klarar av det.

 

[TinyWiny]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Ja hur man fixar det... man gråter och gråter och pratar och ältar. Jag vet att jag hade gjort allt jag kunde för min häst så när jag tog bort henne så visste jag iallafall att det inte fanns mer att göra.
Den största kärleksgåvan man kan ge till sitt djur är att ta bort den när den lider och det inte finns något mer att göra för den.

 

[Riley]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Man tillåter sig själv att bryta ihop precis så mycket som behövs, rider ut stormen och kommer tillbaka.

Jag har aldrig behövt ta bort en egen häst, men när min passhäst och tillika älsklingshäst i hela världen avlivades efter en skada var jag knäckt i veckor efteråt. Grät oupphörligt och ville inte gå i närheten av en häst.
Men det blev bättre med tiden, fast sex år senare börjar jag fortfarande gråta av att tänka på honom. Bra blir det nog aldrig när man förlorar någon man älskar, men "bättre" kan faktiskt vara tillräckligt, det med.

Styrketankar till er!

 

[Harbor]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Tack snälla ni. Vi ser ju redan nu hur alla hennes muskler börjar förtvina efter att ha måste stå stilla i 6 veckor hittills. Hon var så fin och stark. Visst kan man försöka med flera operationer och metoder men när veterinären ändå förutspår att det aldrig mer blir ridhäst så....

 

[kryddelydd]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Jag har i år kört två hästar till avlivning. Den ena hade jag då haft i tolv år. Jag drog ut på beslutet i ett halvår innan jag kunde övertala mig till det.
Den andra hade jag ägt i sju år. Där gick det fort från tanke till handling tack vare goda vänner som hjälpte mig att tänka.

Nej, det är inte roligt, särskilt när man haft många år med glädje och sorg och frustration tillsammans med hästen.

Båda mina hästar var sådana som jag "räddade" från slakt när jag köpte dem, och gav dem några års liv som inte var så tokigt.

I ditt fall kan jag helt elakt tänka att det verkar vara ekonomi mer än känslor inblandade, med tanke på andra trådar du lagt ut.

Men jo, det är jobbigt.
Världen går under en liten stund men sedan fortsätter den igen. För livet innehåller mer.

 

[Harbor]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Ekonomi? Vi får inga pengar för hästen om den skulle avlivas. Men vi har inte heller råd att hålla 2 hästar. Om vi får den placerad hos någon som vill ha den som sällskapshäst, mot att de står för uppehälle så är det ju en möjlighet.

 

[Zipp2010]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Jag har genom alla år tagit bort två hästar, den första var akut skadad, den togs bort när vi kom in till Strömsholm, det var typ 20 år sedan, hemskt för jag insåg inte när jag åkte in med hästen att den skulle tas bort, blev väldigt chock-artat. (tror det var hovbensfraktur, gårdsveterinären trodde det var en skada högre upp o gav bara smärtlindring o hjälpte till att lasta..).

Den andra togs bort i fredags, en häst jag haft i ett år som hade olika diffusa symptom men såg glad och nöjd ut o fin i ridningen emellanåt, men andra dagar inte fungerade alls och hade antagligen väldigt ont då
Hon hade åkt in o ut ett bra tag på klinik för att försöka behandla o utröna vad som egentligen var fel, men efter veterinärbyte diskuterade jag med veterinären o vi kom fram till att låta henne somna in var bäst för henne, även om inte försäkringen löser ut får man ibland ta svåra beslut..

Det genomfördes hemma på gården, väldigt odramatiskt fram till själva "akten", jag höll henne, hon stod o åt o hon togs bort av nödslakt. Det var sjukt drastiskt och blir väldigt starka känslor, men några dagar efteråt känns det faktiskt skönt och som en lättnad.

 

[sassiball]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Om hästen lider så ska den såklart tas bort. Men gör den det? Det är ju ett sto som har tävlat framgångsrikt förut har jag förstått så avel kanske inte är otänkbart om hon håller för det?

Hade jag kunnat rädda mitt sto till ett liv som sällskapshäst eller avel så hade jag ALDRIG gjort av med henne. Jag tvingades avliva min häst akut i somras pga spridda tumörer i buken och det var det värsta jag varit med om

Åh vad jag önskar att det bara var en senskada så jag kunde fortsätta pyssla om och älska denna häst. Nu kanske du inte har samma känslor för den här hästen än då du inte ägt den så länge.

Det är jobbigt att gå igenom det, var beredd på det.

 

[Rie]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Första hästen jag tog bort var en egen uppfödning. Hon blev bara 14 år och förutom att det givetvis var mycket jobbigt så kändes det som ett enormt slöseri att hon skulle dö vid så unga år. Hon hade ju så många år kvar......

Ett antal år senare var det dags för henne mamma att gå bort. Henne hade jag haft i drygt 23 år och hon blev 28½. Det var både svårare och lättare att ta bort henne än hennes dotter.

Lättare för att hon ju hade levat ett långt hästliv och svårare för att det var "mitt livs häst" som jag delat allt med under så lång tid.

Men man överlever. Jag hade lyckligtvis båda gångerna en häst kvar
i stallet att koncentrera mig på.

 

[Harbor]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Det är min dotters häst (och hennes fars). Inte min, så mina känslor har ingen betydelse, och det är inte heller jag som betalar för den. Så egentligen har jag ingen beslutanderätt. Är bara med. Och funderar. Och följer med vad som händer. och försöker ställa upp för dottern och hästen.

 

[Texaz]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Efter fyrtio år med hästar så har det ju hänt några gånger

Värst var det med första hästen hade ingen aning om vilken ångest det innebar!

Min dåvarande man jobbade på slakteriet vilket underlättade att veta att det var någon som kände hästen med!

Efter det har jag dock varit med de flesta gångerna för att slippa ovissheten och ångesten för att något ska gå snett

För egen del har ångesten varit värst innan det är gjort sen kan jag på något vis släppa det även om sorgen sitter kvar

Försöker dock minnas mina hästar och den glädje vi delade

Man kommer vidare även om det är tomt och sorgligt ett tag

 

[Mia_R]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Min första häst kommer jag sörja resten av livet, har aldrig gråtit så mycket över någonting varken förr eller senare och gråter än idag när jag tänker på henne.

 

[Got2Be]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

kl

Jag gråter fortfarande efter flera år efter att en häst har gått bort.
Men som de flesta skriver så går jorden under men man kommer tillbaka!

 

[Crash]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

kl

Jag har avlivat två hästar och båda var "planerat", dvs inte akut.

Jag upplever att det är värst från den stund man bestämt sig tills det verkligen händer.. Sen kände jag mest.. lättnad över att hästen slapp ha ont. Självklart har jag varit jätteledsen och kan fortfarande gråta om jag hittar nått gammalt kort jag glömt att jag hade eller liknande, även fast det är 4 år sen med den första (som jag haft i fem år, min första häst) och två år sen den senaste (som jag hade i ett år)

 

[angelwings]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Min första häst kommer jag sörja resten av livet, har aldrig gråtit så mycket över någonting varken förr eller senare och gråter än idag när jag tänker på henne.

*delvis kl*

Samma här när jag fick ta bort min gammelman. Det var fruktansvärt. Det har gått lång tid men det kvittar. Jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på det. Och efter att han gick bort ville jag inte se en häst på väldigt länge. Det var nog över ett år. Fortfarande är det jobbigt när jag ser fjordhästar, men en dag ska jag ha en igen.

Nu har jag en 23-åring som dras med en envis skada i benet. Det är inte kul alls, men bara hon kan bli smärtfri så är vi nöjda. Även om vi inte skulle kunna rida henne igen, bara vi får ha henne kvar. Kommer bli jobbigt när den dagen kommer, det är min dotters häst egentligen och tant är hennes liv. (och hon är min bästa vän dessutom och sambon är lika blödig han så det kommer bli tufft)

 

[Dandylinn]

Sv: Hur överlever ni att hästens ska slaktas?

Kl

Har varit med vid avlivning av andras hästar 2 ggr nu, ena planerad och den senaste nyligen, en akut avlivning som vi inte trodde skulle sluta så..

Värst tycker jag nog är när beslutet är fattat så att säga, när chocken kommer, ångesten och oförståelsen för det ofattbara..Det hela känns overkligt bara. Sedan när det är gjort och över har jag ganska snabbt kunnat acceptera och gå vidare/sörja även om det är tungt såklart.
Jag har kvar hästarna i ljust minne, med värme i hjärtat och med vetskapen av att ingen av dem lider utan fick ett värdigt och ett snabbt avslut.

En tröst tycker jag är att det går fort när det väl är dax och att man vet med sig att det är det rätta, eller att inget finns att göra för ett tillfrisknande, ett nödvändigt ont så att säga.

Jag som ställt upp som sista stöd på vägen ger rådet att om man funderar på att vara med hela vägen så ska man fundera på om man fixar det eller inte, överlåt hellre till någon som känner sig kunna ställa upp om man känner sig osäker. Jag tror ingen mår bättre av att man känner sig tvingad till något man inte hanterar i det sista. (själv ställde jag upp då ägarna fick panik av bara tanken).
Alla är olika och inget är tabu i den frågan tycker jag, en del klarar inte av tanken på att vara med och andra känner sig lugnare med att få vara med hela vägen. Jag tycker man ska välja det som känns bäst för de inblandade och alla kommer att ha förståelse för vad som.

Viktigt tror jag är att man får gråta ut och prata mycket om det, det har varit en lättnad för mig i alla fall.
Överlever gör man, även om det kan göra så himla ont att mista någon värdefull. Men man får leva med tanken att det var ett bra beslut och att man varit en ansvarsfull ägare in i det sista.