Sv: Hur mycket ska man 'våga' träna egentligen? (Ang T-märkt häst) *låååååååååångt*
Du (TantEster) sätter fingret lite på en annan, framtida 'orospunkt'. Just nu, så hur lite han än jobbar så är han stallets 'working horse', unghästen lallar ju bara litegrann (och det blandar hon ju upp med lååånga hagkonvalescenser). Men som en kompis som känner valacken påpekat så 'hur kommer dte bli när Kele (unghästen) är i full träning, dvs den som tränar mest?'. Och det är en av de saker som jag faktiskt är en aning bekymrad över. Måhända i onödan, men.. För det lilla livet är svartsjukt i den meningen att HAN vill jobba också. Än så länge inte i paritet med förr-förra stoet som efter ett misslyckat försök att hagpensionera fick tas bort då hon mådde mentalt dåligt, och började anfall sin kompis (nuv valacken), hugga tag i min jacka och försöka dra in mig i boxen när jag gick förbi med en sadel osv.
Och då riskerar man ju ÄNNU MER att få 'det dammiga öket stod bortglömd i sin hage' som du spetsade till det... Och ett visst tronskifte kommer alldeles oavsett att ske, eftersom om unghästen nu håller kommer hon rent naturligt att i en viss fas i sin utbildning 'gå om' valacken vad gäller träningsdos etc, och ren naturligt kommer jag ju i de fall jag tvingas välja satsa på henne. Om då valacken 'bara' lunkar i skogen så kommer han antagligen ta det 'sämre' än om han iaf på någon nivå gör något roligt.
Men sen var det det där att rida sönder, risken för det. Kunde man garantera att det gick att komma tillbaka till skogsmulle skulle jag ju våga, men tänk om..
Samtidigt så ju mer jag funderar på det och ju mer jag studerar hästen (som btw fortfarande mår prima i sin has, och kom galopperande idag i hagen och tyckte 'heeej, ska vi göra ngt nu??') så är jag mer och mer inne på att låta det bära eller brista. Men den där 'tänk om' taggen sitter ändå där..
Samtidigt, någon som en klok person i min närhet påpekade: 'Alex, du har haft den där på lånad tid redan INNAN defekten upptäcktes!'. Vad hon menade var att OM han inte varit en vandrande olycka och haft diverse olycksfallsskador, OM han inte haft sina problem (mentala/pykiska eller vad man ska kalla de) som försenat utbildning etc utan jag ridit på som jag normalt gjort och inte tagit det lååångsamt och försiiiktigt så hade han gått sönder fasiken så mycket fortare, och då kanske jag inte hört de där små, små viskningarna om att någonting var fel, som jag nu hör eftersom jag blivit så lyhörd för honom och haft honom såpass länge. Utan då hade jag antagligen ridit sönder honom 'ordentligt' innan man upptäckt defekten och då hade sagan varit slut. Och hade jag mått bättre DÅ? NU vet jag ju ändå att det finns ett fel och kan lyssna ÄNNU nogrannare..
Det finns ju vissa 'brister' i resnemanget än, jag tycker nog att det skulle kännas värre att 'rida sönder' en utdömd, T-märkt häst än en som alla trodde var kärnfrisk. Men samtidigt ligger det en hel del i det...
Min mamma (som btw är överdrivet förtjust i valacken och kallar honom Prinsen, och när han blev utdömd spontant utbrast 'INTE Prinsen! Du får inte, han kan klippa gräsmattan och plocka svamp med mig och..!'
) gav det enkla och kloka svaret: Vad tror du HAN vill? Och nu kan ju inte hästar tänka med framtidsperspektiv och riskbedömning, men plockar man ner det i sina beståndsdelar hamnar man ju någonstans där, med reservationen att jag faktiskt har tagit på mig och har ansvar för hans välmående ( t ex att han inte springer runt och har ont.)
Svårt som sagt, och jag har inte kunnat bestämma mig än, men det lutar faktiskt åt att jag låter det bära eller brista, dvs att jag inte sätter några 'ramar' egentligen mer än de absoluta som jag har (inte samla och inte ställa högre krav i dressyren, samt att ta hänsyn till honom varje pass och låta honom ange tonen), och i övrigt faktiskt göra/prova det jag känner för och lyssna supernoga på honom, och kanske (för min egen skull) 'dutta' i överkant med liniment etc om det får mig att känna mig bättre
Mao, känner jag att jag vill hoppträna varannan vecka så okej då - prova på den nivå det känns okej, osv. Och så fortsätta kolla upp honom med böjprov var sjätte månad oavsett hur han känns.
Men, jag måste fundera lite till.. Det som fick mig att 'luta över' åt det hållet är att jag ju faktiskt står med en unghäst med tveksam hållbarhetsprognos. Och där är det för mig kallsinnigt självklart att 'vi får se', dvs det är inget 'hon ska nog för säkerhets skull aldrig hoppa, och vi får ta det väldigt, väldigt försiktigt', utan jag kommer göra som jag gjort med en normal häst, hålla koll på henne och se hur det går. Håller hon inte så blir det himlen (självklart finns det en viss förhandlingsmarginal, skulle hon inte hålla för hopp men obegränsad ridning samt dressyr i övrigt så okej då..). Och jag tycker inte alls mindre om henne egentligen, det är ändå min egen uppfödning. Men jag anser dels att jag inte vill ha en till promenadhäst, men ffa att det INTE ÄR ETT LIV för en unghäst att bli tre - fyra - fem år gammal och sen lalla i hagen. Och om vi börjar fundera, så om man bortser från vad som står i regbeviset, så är valacken utbildningsmässigt och erfarenhetsmässigt så himla mycket äldre och har gjort så mycket mer *egentligen*? Svar nej..
TantEster skrev:
Tjenare Alex!
Här kommer svaret på din fråga; det finns ingen i hela världen som kan säga dig hur mycket du ska våga tänja gränserna. Det måste du bestämma själv. Och det är ett jättejobbigt beslut.
Eftersom jag befinner mig i samma situation som du (och också vill ha ett svar eller iallafall ett råd från omgivningen) ska jag berätta hur jag tänker:
Om hästen, i mitt fall Nilsson, klarar att röra sig normalt i hagen och även under ryttare och så har gjort i ett antal månader så BORDE det vara så att ÄVEN om skadan/inflammationen blossar upp igen så BORDE den kunna läka ut en andra gång, åtminstone till det där stadiet promenadhäst.
Och om den INTE gör det? Då har man ridit sönder sin häst och tvingas kanske avliva den.
Och om man väljer att sakta lunka fram på sin promenadhäst? Då är hästen nästan som död iallafall, och alla drömmar man haft ("och så säger alla i publiken ooooh, vilken HÄST!!!", "och så galopperade den vita hästen fram med sin älskade matte över sanddynerna" (Alla är vi väl skolade av Penny?)) kommer att bli till små halvbittra halvbortglömda och outlevda förhoppningar och hästen ska gå där i sin hage och man tröttnar på att bara lunka ut och så skaffar man sig en annan häst att träna och drömma med och så till slut en dag så ligger det gamla dammiga öket död i sin hage med spindelväv mellan öronen och man gråter en skvätt för allt det där som aldrig blev. Och han var det finaste jag någonsin haft, han var så mycket mer än en häst.
Rid nu och försök strunta i samvetet. Vad ska du ha samvetsbryderier för? Rörelse är ju faktiskt läkande. Har han hållit hit vore det väl ganska konstigt om han inte höll för lite till!? Och går han sönder så vet du, då behöver du inte fundera mer och jag vågar nästan lova dig att han kommer att bli tillräckligt bra för promenad även en andra gång.