Sv: Hur mycket litar ni på er häst?
Nu har jag inga egna barn, och är inte ens särskilt förtjust i barn (undantaget min treåriga kusin som än så länge inte varit med i stallet), men jag är mycket restriktiv till barn runt mina hästar. Min 26-åring är till 99 % enbart hanterad av vuxna, och hon är inte van vid att det är barn runt henne. Det går bra om hon står i sin box eller uppbunden i gången, då är det världens snällaste häst som vem som helst kan hantera, men det första hon kommer utanför stalldörren/får en ryttare på ryggen blir hon betydligt mer "på". Hon skulle aldrig, aldrig, aldrig attackera en människa och hon har aldrig under vårt elva år långa "förhållande" (
) avsiktligt kastat av mig, men blir hon nervös blir hon bufflig, och skulle av misstag kunna trampa en oförsiktig barnfot eller knuffa omkull någon som inte väger så mycket. Jag skulle aldrig sätta upp ett barn på henne, hon är så in i nordens stark och vill hon så drar hon, hon försöker fortfarande med mig ibland och blir tio gånger värre om det är någon annan som rider.
Treåringen är egentligen mycket mer "barnvänlig", hon älskar barn och vill vara runt dem, det är som hon förstår att hon måste vara försiktig med dem. Men hon är bara tre år, och jag får nervösa sammanbrott av att veta att ungarna inte fattar att hon är ung, att det inte går att lita på henne ens så mycket som det kanske gör på en vuxen häst.
Det finns inga barn i mitt stall, men däremot bor det barn i ett grannhus, som ibland är inne i stallet utan vuxet sällskap, skriker, springer i stallgången, leker högljutt med katterna och inte lyssnar när man säger till dem. Sist började en av dem skrikgråta över att hon var så rädd för hästarna och stod och vrålade att hästen var tvungen att gå ut för hon var rädd. Öh, nej, hästen bor här och det gör inte du, så det är du som ska gå ut, typ. Det är självklart skillnad på barn och barn, men jag är inget fan av att ha ungar med sig i stallet.
Nu har jag inga egna barn, och är inte ens särskilt förtjust i barn (undantaget min treåriga kusin som än så länge inte varit med i stallet), men jag är mycket restriktiv till barn runt mina hästar. Min 26-åring är till 99 % enbart hanterad av vuxna, och hon är inte van vid att det är barn runt henne. Det går bra om hon står i sin box eller uppbunden i gången, då är det världens snällaste häst som vem som helst kan hantera, men det första hon kommer utanför stalldörren/får en ryttare på ryggen blir hon betydligt mer "på". Hon skulle aldrig, aldrig, aldrig attackera en människa och hon har aldrig under vårt elva år långa "förhållande" (
) avsiktligt kastat av mig, men blir hon nervös blir hon bufflig, och skulle av misstag kunna trampa en oförsiktig barnfot eller knuffa omkull någon som inte väger så mycket. Jag skulle aldrig sätta upp ett barn på henne, hon är så in i nordens stark och vill hon så drar hon, hon försöker fortfarande med mig ibland och blir tio gånger värre om det är någon annan som rider. Treåringen är egentligen mycket mer "barnvänlig", hon älskar barn och vill vara runt dem, det är som hon förstår att hon måste vara försiktig med dem. Men hon är bara tre år, och jag får nervösa sammanbrott av att veta att ungarna inte fattar att hon är ung, att det inte går att lita på henne ens så mycket som det kanske gör på en vuxen häst.
Det finns inga barn i mitt stall, men däremot bor det barn i ett grannhus, som ibland är inne i stallet utan vuxet sällskap, skriker, springer i stallgången, leker högljutt med katterna och inte lyssnar när man säger till dem. Sist började en av dem skrikgråta över att hon var så rädd för hästarna och stod och vrålade att hästen var tvungen att gå ut för hon var rädd. Öh, nej, hästen bor här och det gör inte du, så det är du som ska gå ut, typ.
Det är självklart skillnad på barn och barn, men jag är inget fan av att ha ungar med sig i stallet.
