Behöver alla tips jag kan få! Hur ska man göra för att få motivation till att orka göra saker man mår bra av och vad är det för saker man kan göra?
Har ett jobbigt förflutet med mycket familjetrauma och det tog slut med min pojkvän för cirka 2 månader sedan, trots att han inte behandlade mig bra på slutet och utsatte mig för sexuellt trauma saknar jag det bra vi hade, det kändes som att han verkligen förstod och trodde på mig och har svårt att få ut att han gav upp på mig ur huvudet. Speciellt hur han sårade mig och inte alls respekerade mig under uppbrottet, sa att jag var en energitjuv och inte tillräckligt för honom. Har så svårt att lita på och släppa in nya människor. Jobbar inte alls mycket heller då Corona har påverkat situationen. Är 19 år, helt okej betyg från gymnasiet och funderar på att börja plugga till hösten men är rädd för att jag med min psykiska ohälsa inte ska orka träffa nya människor eller ha motivation till att plugga och så vidare. Har en del kompisar som finns där och stöttar men kan ändå känna mig ensam. Får lätt ångest och övertänker. Somnar nu klockan 4 varje natt och har otroligt svårt att komma upp på morgonen, vissa dagar vaknar jag inte förrän 13.30. Sedan kollar jag mest på teve och äter inte så bra, på helger träffar jag en del kompisar men känns som att det alltid är jag som frågar om vi ska ses för alla har så fullt upp. Allt känns så jobbigt.
Får också ångest lätt och känner mig väldigt ensam. Har träffat en kille lite som jag verkligen tycker om och han verkar tycka mycket om mig men får ofta ångest då jag jämför honom med min föredetta och ibland känns det som att jag är otrogen. Det är skönt att slippa känna sig ensam men samtidigt kanske det inte är bra för mig i längden. Har berättat om hela situationen för honom och han är beredd att ta det lugnt, men är ändå rädd för att såra honom vilket även det ger mig ångest. Som person respekterar jag inte riktigt mig själv heller utan bryr mig mycket mer om alla andra och är en ”people pleaser”.
Känner mig just nu väldigt misslyckad, trött och ledsen. Vill må bra, vill orka göra saker och så vidare. Men det är så jäkla tufft och det känns som att halva jag är fast i det förflutna.Det känns som att jag håller på att gå in i en depression och jag har inte mycket ork kvar. Känner mig ofta även missförstådd och som att människor ofta har svårt att tycka om mig i början, kanske bara är depressionen som talar men jag vet inte. Blev mobbad som ung och utfryst.
Någon som kan stötta och ge tips och hjälpa till? Hade betytt mycket
Har ett jobbigt förflutet med mycket familjetrauma och det tog slut med min pojkvän för cirka 2 månader sedan, trots att han inte behandlade mig bra på slutet och utsatte mig för sexuellt trauma saknar jag det bra vi hade, det kändes som att han verkligen förstod och trodde på mig och har svårt att få ut att han gav upp på mig ur huvudet. Speciellt hur han sårade mig och inte alls respekerade mig under uppbrottet, sa att jag var en energitjuv och inte tillräckligt för honom. Har så svårt att lita på och släppa in nya människor. Jobbar inte alls mycket heller då Corona har påverkat situationen. Är 19 år, helt okej betyg från gymnasiet och funderar på att börja plugga till hösten men är rädd för att jag med min psykiska ohälsa inte ska orka träffa nya människor eller ha motivation till att plugga och så vidare. Har en del kompisar som finns där och stöttar men kan ändå känna mig ensam. Får lätt ångest och övertänker. Somnar nu klockan 4 varje natt och har otroligt svårt att komma upp på morgonen, vissa dagar vaknar jag inte förrän 13.30. Sedan kollar jag mest på teve och äter inte så bra, på helger träffar jag en del kompisar men känns som att det alltid är jag som frågar om vi ska ses för alla har så fullt upp. Allt känns så jobbigt.
Får också ångest lätt och känner mig väldigt ensam. Har träffat en kille lite som jag verkligen tycker om och han verkar tycka mycket om mig men får ofta ångest då jag jämför honom med min föredetta och ibland känns det som att jag är otrogen. Det är skönt att slippa känna sig ensam men samtidigt kanske det inte är bra för mig i längden. Har berättat om hela situationen för honom och han är beredd att ta det lugnt, men är ändå rädd för att såra honom vilket även det ger mig ångest. Som person respekterar jag inte riktigt mig själv heller utan bryr mig mycket mer om alla andra och är en ”people pleaser”.
Känner mig just nu väldigt misslyckad, trött och ledsen. Vill må bra, vill orka göra saker och så vidare. Men det är så jäkla tufft och det känns som att halva jag är fast i det förflutna.Det känns som att jag håller på att gå in i en depression och jag har inte mycket ork kvar. Känner mig ofta även missförstådd och som att människor ofta har svårt att tycka om mig i början, kanske bara är depressionen som talar men jag vet inte. Blev mobbad som ung och utfryst.
Någon som kan stötta och ge tips och hjälpa till? Hade betytt mycket
och där är ju bra corona-avstånd.
