Hur lösa kronisk sjukdom?

[vemsomhelst123]

Ja, det tar emot att jag ska behöva arbeta deltid för att orka arbeta för att jag har en sjukdom. Men jag måste nog ha en tydligare diagnos innan sjukskrivning, så det får vänta lite.

Och visst är det så, när ens sjukdomar liksom kryper på och en vänjer sig vid rådande status. Jag har ju inget att jämföra med heller, hur mår en när en mår som vanligt liksom? Men när en måste vila på soffan varje dag efter jobbet av utmattning, då är det ju inte bra...

Precis, och jag tror att vårspersonal (och jag vet av erfarenhet att många andra också gör så) känner sig rätt fine med besvären så länge de inte beter sig ”livshotande”. Men hoppas du får en diagnos och sen kan du lägga upp livet efter det. Erfarna forskningssjuksköterskor är ju eftertraktade även på mer administrativa jobb, vet inte var du jobbar men i min region har vi 2-3 center som skriker efter kompetens, även om du då måste lämna jobbet du gillar. Har också svårt att se att det skulle ha med jobbet som sig att göra, no offense, och rätta mig om jag har fel men att vara iva-sköterska i normal läge kan ju vara emotionellt stressande men inte så stressigt som jag tror alla tror att det är efter covid. Däremot behöver man ju vara på tå hela tiden, men oxå perioder av återhämtning när patienten/patienterna blir bättre men ändå kräver vak tänker jag. Jag tror folk har en skev bild av iva efter pandemin, det är kanske inte alltid jättemycket att göra men man behöver vara alert på när det behövs. Men det kan du bättre än jag dvs det låter inte som jobbet gör dig sjuk, och inte heller konstigt att det lugnade sig under covid när det var fight or flight. Det första kroppen stänger av då är ju att kissa, bajsa och äta..

 

[Stinaelin]

Precis, och jag tror att vårspersonal (och jag vet av erfarenhet att många andra också gör så) känner sig rätt fine med besvären så länge de inte beter sig ”livshotande”. Men hoppas du får en diagnos och sen kan du lägga upp livet efter det. Erfarna forskningssjuksköterskor är ju eftertraktade även på mer administrativa jobb, vet inte var du jobbar men i min region har vi 2-3 center som skriker efter kompetens, även om du då måste lämna jobbet du gillar. Har också svårt att se att det skulle ha med jobbet som sig att göra, no offense, och rätta mig om jag har fel men att vara iva-sköterska i normal läge kan ju vara emotionellt stressande men inte så stressigt som jag tror alla tror att det är efter covid. Däremot behöver man ju vara på tå hela tiden, men oxå perioder av återhämtning när patienten/patienterna blir bättre men ändå kräver vak tänker jag. Jag tror folk har en skev bild av iva efter pandemin, det är kanske inte alltid jättemycket att göra men man behöver vara alert på när det behövs. Men det kan du bättre än jag dvs det låter inte som jobbet gör dig sjuk, och inte heller konstigt att det lugnade sig under covid när det var fight or flight. Det första kroppen stänger av då är ju att kissa, bajsa och äta..

Nej, du har helt rätt. Ibland är det sjukt stressigt, men vissa perioder jättelugnt. Vi är ju ganska bra bemannade, är aldrig ensam och alltid läkare i ryggen så jag upplever det mycket mindre stressigt än på avdelning.

Men treskift sliter ju, och de nya EU-reglerna gör det mycket oflexibelt och det känns som jag jobbar jämt.

Ändå är det ju ett fantastiskt yrke!
Inom vilket område jobbat du?

 

[Praefatio]

Det här är ju en sista utväg, och det kan hända att dina läkare redan pratat om det, men jag känner en person med svåra problem som till slut valde att operera in en stomipåse. Hen hade den ett år medan tarmen läkte ut, och kunde sedan under noga övervakning från vården återinföra vanlig mat. Tror enligt fodmap från början men kan minnas fel.

Som sagt, ingenting man gör i en handvändning och innan man provat allt. Men det hjälpte den personen i alla fall. Var förstås ovant och jobbigt en period men som jag har förstått det har personen varit väldigt, väldigt nöjd med beslutet eftersom livet helt enkelt inte funkade innan. Fullkomligt handikappande att ha problem med magen på en nivå att man måste springa på toa jämt och alltid har ont.

 

[athena_arabians]

Jag har nån grav form av IBS eller möjligen IBD (inflammationsvariant), och är under utredning.

Det innebär 5-8 vattniga diarréer om dagen, ofta med magkramper innan och lätt utmattning efteråt.

Jag arbetar 100% som IVA-sköterska och det fungerar oftast, men jag blir ganska utmattad och känner att energin inte riktigt finns. Då får jag anstränga mig till det yttersta för att hjärnan ska hänga med, vilket inte är optimalt i ett sådant yrke.
Jag löser det på jobbet, men efteråt är jag helt slut.

Hur kan jag lösa min arbetssituation på bästa sätt?

Jag skulle vilja jobba 80%, men dels har jag inte "rätt" till det, dels vill jag inte förlora pengar och få sämre pension. Jag kan nog få igenom det, om jag hotar med att sluta istället, vilket jag inte vill.. Men som sagt, trist med lönesänkningen.

En deltidssjukskrivning har jag svårt att tro att jag kan få, jag är ju inte SÅ sjuk, klarar ju av mitt jobb. På bekostnad av mitt mående.

Vilka varianter finns det? Jag ska prata med min arbetsgivare, väntar bara svar på min utredning så jag vet vad jag faktiskt har.

Hjälp mig reda i mina alternativ.

Jag har Morbus Crohn. I mitt fall var jag riktigt dålig när jag väl sökte mig till vården men hade fortsatt jobba på ren vilja.

Idag är jag näst intill symptomfri tack vare en korrekt medicinering. Mitt jobb (och min tillvaro - är konsult, dvs jag vet aldrig riktigt hur länge jag har jobb) är i perioder extremt stressigt. Det ställer faktiskt inte till det med magen (förutom magkatarr och den är kronisk sedan universitetet...).

Vad jag vill säga är att det inte alls behöver vara så att du måste ha ett annat jobb men att en sjukskrivning (iaf på deltid) kanske är en bra idé tills du har en diagnos. Ta den diskussionen med läkaren som utreder dig.

Edit: Jag har jobbat skift utan att min mage blev sämre, dels dag/natt men även 5-skift.

 

[athena_arabians]

Det här är ju en sista utväg, och det kan hända att dina läkare redan pratat om det, men jag känner en person med svåra problem som till slut valde att operera in en stomipåse. Hen hade den ett år medan tarmen läkte ut, och kunde sedan under noga övervakning från vården återinföra vanlig mat. Tror enligt fodmap från början men kan minnas fel.

Som sagt, ingenting man gör i en handvändning och innan man provat allt. Men det hjälpte den personen i alla fall. Var förstås ovant och jobbigt en period men som jag har förstått det har personen varit väldigt, väldigt nöjd med beslutet eftersom livet helt enkelt inte funkade innan. Fullkomligt handikappande att ha problem med magen på en nivå att man måste springa på toa jämt och alltid har ont.

Det är något läkarna gör verkligen i sista hand, dvs sjukdomen är riktigt illa. Idag finns det så många bra mediciner att ta till att de allra flesta klarar sig bra med dem (tro mig, det här var något jag frågade min läkare om rätt tidigt i processen...).

Jag vill belysa det eftersom väldigt många tror mag-tarmsjukdom = stomi vilket inte alls är sant idag men något som skrämmer upp många (i onödan).