Hur lätt blir egentligen ett barn traumatiserat?

[Shaggy]

Jag har just läst snyftreportage i ab och blir fundersam. Historien handlar om en mor+ hennes make (om han är far till barnet förtäljer inte historien) + ett 4 årigt barn. De skiljs under stökiga förhållanden på en tågstation mannen och barnet blir kvar medans kvinnan åker med tåget. Kvinnan skyller på SJ och SJ skyller på att de hade fel biljett. Den saken är egentligen ganska ointressant tycker jag. Det som jag ser som intressant är att kvinnan påstår att den 4 åriga dottern blev traumatiserad. Blir verkligen ett barn i den åldern traumatiserat av att bli skild från sin mamma men fortfarande vara tillsammans med sin pappa/bonuspappa? Ledset ja men traumatiserat?

 

[mandalaki]

Det är väl mammans uppfattning helt enkelt, inget objektivt faktum.

 

[Rosett]

Tror föräldrarnas agerande kan påverka. Ex: De skriker och gråter när de skiljs åt.
Om föräldrarna lugnt förklarar för barnet vad som händer så blir nog inte barnet "traumatiserat".

 

[Lipperta]

Väldigt mycket har med föräldrars agerande att göra oavsett vad det gäller. Är föräldrar lugna så är det inget konstigt.

 

[vallhund]

Helt beroende på barnets tidigare upplevelser o individuella skillnader.

 

[Mabuse]

Jag har just läst snyftreportage i ab och blir fundersam. Historien handlar om en mor+ hennes make (om han är far till barnet förtäljer inte historien) + ett 4 årigt barn. De skiljs under stökiga förhållanden på en tågstation mannen och barnet blir kvar medans kvinnan åker med tåget. Kvinnan skyller på SJ och SJ skyller på att de hade fel biljett. Den saken är egentligen ganska ointressant tycker jag. Det som jag ser som intressant är att kvinnan påstår att den 4 åriga dottern blev traumatiserad. Blir verkligen ett barn i den åldern traumatiserat av att bli skild från sin mamma men fortfarande vara tillsammans med sin pappa/bonuspappa? Ledset ja men traumatiserat?

Inte otänkbart, men det beror ju på omständigheterna. Min mamma var faktiskt med om något liknande som barn, och det satte spår för livet. Hon tycker fortfarande, ett liv senare, genuint illa om att komma i sista minuten till tåg, och blir stressad av om andra gör det. Inte bara på ett "trevligt att vara punktlig"-sätt, utan hon tycker verkligen det är djupt obehagligt på ett sätt som andra inte gör.

Nu var väl mammas omständigheter lite annorlunda - tillsammans med andra mammor och barn var de på flykt, och flyktingarna transporterades i tågvagnar. Det fanns inget att äta på tåget, så när det stannade vid en åker hoppade de vuxna av för att försöka bärga lite kålrötter eller vad det var från åkern. Rätt vad det var började tåget sätta igång igen, utan de vuxna, och det var några skräckfyllda sekunder där de vuxna sprang för att försöka komma ombord på tåget igen, och barnen var rädda att de vuxna skulle försvinna och de skulle bli ensamma och få klara sig själva.

Nu var det förstås en annan situation, med krig och människor som på riktigt försvann och aldrig kom tillbaka hela tiden, och barn som redan hade förlorat en förälder och var rädda att mamman också skulle försvinna, men absolut att en traumatisk händelse i fyraårsåldern kan sätta spår för livet. Mamma var tre när det hände.

 

[Rosett]

@Mabuse Det måste varit hemskt för dem.

 

[clusia]

Inte otänkbart, men det beror ju på omständigheterna. Min mamma var faktiskt med om något liknande som barn, och det satte spår för livet. Hon tycker fortfarande, ett liv senare, genuint illa om att komma i sista minuten till tåg, och blir stressad av om andra gör det. Inte bara på ett "trevligt att vara punktlig"-sätt, utan hon tycker verkligen det är djupt obehagligt på ett sätt som andra inte gör.

Nu var väl mammas omständigheter lite annorlunda - tillsammans med andra mammor och barn var de på flykt, och flyktingarna transporterades i tågvagnar. Det fanns inget att äta på tåget, så när det stannade vid en åker hoppade de vuxna av för att försöka bärga lite kålrötter eller vad det var från åkern. Rätt vad det var började tåget sätta igång igen, utan de vuxna, och det var några skräckfyllda sekunder där de vuxna sprang för att försöka komma ombord på tåget igen, och barnen var rädda att de vuxna skulle försvinna och de skulle bli ensamma och få klara sig själva.

Nu var det förstås en annan situation, med krig och människor som på riktigt försvann och aldrig kom tillbaka hela tiden, och barn som redan hade förlorat en förälder och var rädda att mamman också skulle försvinna, men absolut att en traumatisk händelse i fyraårsåldern kan sätta spår för livet. Mamma var tre när det hände.

Usch vad fruktansvärt.

 

[Mabuse]

@Mabuse Det måste varit hemskt för dem.

Och @clusia Jo, det var det. För mormor också, tufft att fly ensam med tre barn under 10. Mamma har berättat att sen, när hon blev lite äldre, och träffade barn som hade växt upp under mer normala omständigheter, så insåg hon förvånat att det finns barn som gråter. Barnen som var med på flykten lärde sig att aldrig gråta eller skrika, de vuxna hade nog med allt ändå. Hon gråter fortfarande inte, hon blir tyst när hon blir riktigt arg eller ledsen.

Med tanke på vilka psykiska skador krig ger, så är jag uppriktigt imponerad av de flyktingar som kommer hit idag från Syrien och annorstädes, och ändå lyckas leva ett normalt liv med arbete och familj.

 

[Billy]

Jag har just läst snyftreportage i ab och blir fundersam. Historien handlar om en mor+ hennes make (om han är far till barnet förtäljer inte historien) + ett 4 årigt barn. De skiljs under stökiga förhållanden på en tågstation mannen och barnet blir kvar medans kvinnan åker med tåget. Kvinnan skyller på SJ och SJ skyller på att de hade fel biljett. Den saken är egentligen ganska ointressant tycker jag. Det som jag ser som intressant är att kvinnan påstår att den 4 åriga dottern blev traumatiserad. Blir verkligen ett barn i den åldern traumatiserat av att bli skild från sin mamma men fortfarande vara tillsammans med sin pappa/bonuspappa? Ledset ja men traumatiserat?

Den som säger så har aldrig sett en traumatiserad människa. Löjligt!

 

[Shaggy]

Nu var det förstås en annan situation, med krig och människor som på riktigt försvann och aldrig kom tillbaka hela tiden, och barn som redan hade förlorat en förälder och var rädda att mamman också skulle försvinna, men absolut att en traumatisk händelse i fyraårsåldern kan sätta spår för livet. Mamma var tre när det hände.

Det är ju sådana situationer som jag tänker på som traumatiserar barn. Jag kände när jag läste artikeln att man vattnade ur ordet totalt.

 

[mandalaki]

Det är ju sådana situationer som jag tänker på som traumatiserar barn. Jag kände när jag läste artikeln att man vattnade ur ordet totalt.

Det citerade där, det skrev inte jag. Det var @Mabuse så du råkade nog feppla med citeringen.

 

[Shaggy]

Det citerade där, det skrev inte jag. Det var @Mabuse så du råkade nog feppla med citeringen.

Fattar ingenting. Jag vet att jag bara tryckte på det inlägg @Mabuse skrev så hur kunde ditt namn hamna i citeringen

 

[vallhund]

Fattar ingenting. Jag vet att jag bara tryckte på det inlägg @Mabuse skrev så hur kunde ditt namn hamna i citeringen

Det blir så ibland, vet inte varför. Det syns inte heller innan man skickat det.

 

[mandalaki]

Fattar ingenting. Jag vet att jag bara tryckte på det inlägg @Mabuse skrev så hur kunde ditt namn hamna i citeringen

Konstigt!

 

[Myrten]

Och @clusia Jo, det var det. För mormor också, tufft att fly ensam med tre barn under 10. Mamma har berättat att sen, när hon blev lite äldre, och träffade barn som hade växt upp under mer normala omständigheter, så insåg hon förvånat att det finns barn som gråter. Barnen som var med på flykten lärde sig att aldrig gråta eller skrika, de vuxna hade nog med allt ändå. Hon gråter fortfarande inte, hon blir tyst när hon blir riktigt arg eller ledsen.

Med tanke på vilka psykiska skador krig ger, så är jag uppriktigt imponerad av de flyktingar som kommer hit idag från Syrien och annorstädes, och ändå lyckas leva ett normalt liv med arbete och familj.

Min mamma var ju också flyktingbarn och hon kunde inte heller gråta. Detta plågade henne hela livet, hon tyckte det var jättejobbigt. I hennes fall var hennes föräldrar inte med utan hon sattes på ett tåg där den enda hon kände var hennes bror. De var fyra och sex år gamla. Såhär i efterhand undrar jag ju om det även i hennes fall blev inlärt under resan, att man inte gråter. Mammas transport var visserligen organiserad, kanske mer evakuering än flykt. Men krigsskadad var hon ändå.

 

[Mabuse]

Min mamma var ju också flyktingbarn och hon kunde inte heller gråta. Detta plågade henne hela livet, hon tyckte det var jättejobbigt. I hennes fall var hennes föräldrar inte med utan hon sattes på ett tåg där den enda hon kände var hennes bror. De var fyra och sex år gamla. Såhär i efterhand undrar jag ju om det även i hennes fall blev inlärt under resan, att man inte gråter. Mammas transport var visserligen organiserad, kanske mer evakuering än flykt. Men krigsskadad var hon ändå.

Intressant att det är fler som har samma erfarenhet. Hur blev det i nästa generation, vilken inställning till gråt är du uppvuxen med?

 

[Myrten]

Intressant att det är fler som har samma erfarenhet. Hur blev det i nästa generation, vilken inställning till gråt är du uppvuxen med?

Jag gråter ju jämt och sant, men som barn var det något som det inte sågs positivt på. Tror iofs det även är en generationsfråga.

 

[Mabuse]

Jag gråter ju jämt och sant, men som barn var det något som det inte sågs positivt på. Tror iofs det även är en generationsfråga.

För mig blev det tvärtom, jag fick aldrig höra att det var det minsta fel att gråta eller visa känslor öht. Möjligt att det är en generationsfråga också, men jag tror nog egna upplevelser spelat in.

 

[Petruska]

Min mamma var ju också flyktingbarn och hon kunde inte heller gråta. Detta plågade henne hela livet, hon tyckte det var jättejobbigt. I hennes fall var hennes föräldrar inte med utan hon sattes på ett tåg där den enda hon kände var hennes bror. De var fyra och sex år gamla. Såhär i efterhand undrar jag ju om det även i hennes fall blev inlärt under resan, att man inte gråter. Mammas transport var visserligen organiserad, kanske mer evakuering än flykt. Men krigsskadad var hon ändå.

Det var något liknande med min mormor. Typ på flykt/traumatiserad/övergiven som liten under ww1 och dessutom tidigt moderlös. Grät aldrig någonsin medan min mamma växte upp, men grät med "normal" frekvens som gammal.

Min mamma växte upp under ockupation, men inte hyggligt tryggt ändå och har gråtit "normalt" hela sitt liv vad jag vet. Min mormor försökte inte uppfostra bort känslor vare sig hos barn eller barnbarn vad jag kan förstå.