Sv: Hur långt kan man gå?
Återigen handlar det om individen, inte rasen.
Under 30 års tid red jag halvblod, fullblod, ponny, varmblodstravare och annat i den stilen. Både ordinära ridskolehästar och högt utbildade dressyrhalvblod (upp till msv). Tävlade ridskolehästar upp till LA dressyr på lokal tävling, och likaså med en och annan foderhäst. Jag tog Svenska Ryttarmärket i silver (LA:2 dressyr, 1.10 terränghoppning) 1985, på ridskolehäst. Mycket längre än så kommer man knappast utan egen häst.
Så kom då den dagen jag bestämde mig för att köpa en egen häst. Eftersom jag med åren blivit ganska tung var ett krav att hästen skulle vara viktbärande, och när jag läste en annons om en kallblodstravare föll jag som en fura.
"Besten" är 159 cm i mkh, har lång rygg (drar 155 i täcken), och är mycket grov i typen - de flesta tror att hon är bruksnordis. När jag köpte henne var hon nio år och hade aldrig gått på travet eller ens varit tränad för trav.
Men Gud, vilken underbar ridhäst: hon bär sig själv, rör sig otroligt lätt, trampar långt inunder sig med bakbenen, är lättlärd, lyssnar koncentrerat på ryttaren mm. Hon har otroligt hög ridbarhet, och jag utnämner henne utan tvekan till den bästa ridhäst jag någonsin suttit på.
Vårt enda problem är högergaloppen, hon blir lätt för ivrig i fattningen och exploderar gärna i en bockning. Vi jobbar på det. Och om jag skulle lyckas med att gå ner sådär en trettio kilon innan Besten blir alltför gammal (hon är 15 nu) så ska vi ut på tävlingsbanorna. Och jag väntar mej inga segrar, eftersom jag vet att halvblodens rörelsmönster är idealet, men vetskapen om att min häst gör korrekta skolor, har takt, schwung, mm enligt TR räcker för mej.
Immer
Det är ju inte omöjligt att rida på ett Kallblod.
Och det går att köra timmer med ett halvblod: Men den orkar inte så stora lass.
Liksom ett Kallblod har kroppen mot sig i Dressyren.
Återigen handlar det om individen, inte rasen.
Under 30 års tid red jag halvblod, fullblod, ponny, varmblodstravare och annat i den stilen. Både ordinära ridskolehästar och högt utbildade dressyrhalvblod (upp till msv). Tävlade ridskolehästar upp till LA dressyr på lokal tävling, och likaså med en och annan foderhäst. Jag tog Svenska Ryttarmärket i silver (LA:2 dressyr, 1.10 terränghoppning) 1985, på ridskolehäst. Mycket längre än så kommer man knappast utan egen häst.
Så kom då den dagen jag bestämde mig för att köpa en egen häst. Eftersom jag med åren blivit ganska tung var ett krav att hästen skulle vara viktbärande, och när jag läste en annons om en kallblodstravare föll jag som en fura.
"Besten" är 159 cm i mkh, har lång rygg (drar 155 i täcken), och är mycket grov i typen - de flesta tror att hon är bruksnordis. När jag köpte henne var hon nio år och hade aldrig gått på travet eller ens varit tränad för trav.
Men Gud, vilken underbar ridhäst: hon bär sig själv, rör sig otroligt lätt, trampar långt inunder sig med bakbenen, är lättlärd, lyssnar koncentrerat på ryttaren mm. Hon har otroligt hög ridbarhet, och jag utnämner henne utan tvekan till den bästa ridhäst jag någonsin suttit på.
Vårt enda problem är högergaloppen, hon blir lätt för ivrig i fattningen och exploderar gärna i en bockning. Vi jobbar på det. Och om jag skulle lyckas med att gå ner sådär en trettio kilon innan Besten blir alltför gammal (hon är 15 nu) så ska vi ut på tävlingsbanorna. Och jag väntar mej inga segrar, eftersom jag vet att halvblodens rörelsmönster är idealet, men vetskapen om att min häst gör korrekta skolor, har takt, schwung, mm enligt TR räcker för mej.
Immer