hur länge orkar man kämpa?

[Nominous]

ja som rubriken lyder, hur länge 'måste' man kämpa och när är det 'okej' att ge upp?

slits mellan förtvivlan och hopp hela tiden och jag mår så sjukt dåligt. hästen har sen första året dragits med hältor och problem. hon fick en infektion i hovbenet som ettåring eftetr 5 hovbölder i samma hov under ett år hovbenet blev så skadat så det vittrade sönder och det vara bara ca 60% av hovbenet kvar i bra skick. hela kanterna var söndertrasat. hon fick antibiotika och vilade i ett halvår och mot alla veterinärers förvåning så hade det på återbesöket börjat bildats brosk kring hovbenet som började förbenas. ingen trodde sina ögon att det var möjligt att det skulle bli så fint.

hästen står hos en tränare som ansvarar för träning och skötsel. hovbensproceduren orsakade en massa sekundära hältor och de sprutade henne i 4 leder som 1½ åring.

som 4 åring ger tränaren upp med henne då hon är halt hela tiden men hittar inget fel. hon skickas hem till ägaren och jag får ta henne då jag varit med och fött upp henne och äger mamman till henne. hon skulle få en sista chans hos mig.

väl hemma på stallplan så är hästen halt i skritt. åker in till vet och röntgar och det konstateras multipla stressfrakturer i bägge carpus. de man ser klart på röntgen med ögat är ca 15-25 st i framkant av alla skelettdelar av nedre leden på bägge knäna. pålagringar har bildats över hela nedre och mellersta lederna och knäna är verkligen skitfula!! det går som bullar över hela nederdelen av framsidan på carpus som sticker ut en 2-3cm. så det är väldigt stort.

hästen döms ut för vet tycker skadorna är för stora men tror att hon kommer att kunna tränas lättare, men inte tävla. hon vilar helt i 2 månader och sedan skrittas i flera månader. under denna tid (skall tilläggas att hästen är ett sju helvettes matvrak och är otroligt lättfödd, mår dåligt om hon inte får äta och blir fet som en gris om hon får äta utan att träna) när hon inte kan tränas så får jag hålla henne på en balans mellan inte för tjock och inte för nedstämd psykiskt och stressad pga för lite mat. men vilan resulterar i fångkänningar. det bröt aldrig ut då medicinering och åtgärder vidtogs direkt.

hon vilar ytterligare ett tag och skrittas i månader. när vet gav ok så började hon jobbas sakta men säkert. lätt lätt.

efter att ha känts fin i ett halvår med riktig träning (men fortf inte hård pga utdömningen) så blir hon halt. åker in och böjer och i knäna finns inte en enda känning! livet kändes helt underbart! men sprutar två andra leder. efter återkoll helt haltfri. skrittas en månad och får sedan sakta men säkert börja jobba. hästen har aldrig haft så maffigt och fint steg som då. efter 2 månader efter att ha lagt om träningen och bytt sadel och allt för att förbättra förutsättningarna ytterligare så blir hon halt igen. inte direkt halt, utan tappar takten. vilar i två veckor och är haltfri. efter ett lite lite hårdare pass (alltså lite trav och galopp i lugn balanserat tempo ute) så blir hon halt igen och så har det hållt på nu.

hästen mår skit i huvet och jag mår skit. jag orkar inte se henne ha ont längre. det vore lätt att bara låta henne skritta och ha det bra, men hon blir tjock och helt sönderstressad. och blir hon tjock blir garanterat inte hältorna bättre. får hon inte äta så hon kan hålla vikten deppar hon ur. och rider man henne så blir hon halt. jag vet inte vad jag ska göra. alla säger till mig att att bort henne.

en del av mig orkar inte längre medan den andra delen vill göra allt för henne.
en del av mig går sönder av att se henne ha ont medan den andra delen hoppas att hon kommer bli bra.
en del av mig säger att det är mest rätt mot henne att hon får vandra vidare medan en andra del säger att jag berövar henne rätten till ett lyckligt liv. hon är ju bara 6 år. hon är mitt allt.
en del av mig står inte ut att se henne lida av sin tristress, hon älskar verkligen att arbeta och hatar att bara vara och den andra delen hoppas att det bara är för nån månad till sen ska allt blir bra.
jag har tappat hoppet. jag gråter varje dag i stallet för jag vet inte vad jag ska göra.

all hältor bara vandrar omkring och det är ett helvette. det ena problemet avlöser det andra. vågar inte släppa henne på bete en hel sommar henne på grund av risken för fång.

funderar över att åka till vet en sista gång och slå plåtar och se hur resten av lederna ser ut. vet att hon blev sprutat många många gånger som unghäst så risken finns ju att lederna ser ut som ett helvette.
hon är friröntgad så chansen/risken för benbitar är ju minimal.

vad gör man? hur orkar man? var och när sätter man stopp? hur orkar man fortsätta och om man inte orkar det hur orkar man sluta? usch hela mitt liv går ut på dessa tankar just nu och har varit så en lång tid.

jag älskar henne mest av allt på jorden och vill inte se henne ha ont längre. men ger jag upp för lätt?? känns så ibland och ibland känns det som att hon fått stått ut nog mycket för min skull.. blir svårt att ha henne att bara gå i hagen då hon mår dåligt av att inte arbeta och kan inte äta alls knappt utan motion. så hästen mår riktigt riktigt dåligt som haghäst. därav jag ens tänker tanken på hur länge det är rätt mot henne att kämpa.

snälla hjälp mig tänka klart. och snälla inga påhopp. orkar inte det just nu. jag har gjort och gör det jag kan. jag vill bara få hjälp att tänka klart och hur man bestämmer sig för vad som är rätt och fel att göra och hur länge man kämpar. veterinärer har hon träffat otaliga gånger...

 

[via]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Ge upp för lätt?
Verkligen inte. Det låter som om det vore en välgärning att ta bort hästen.

 

[CK]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Ge upp för lätt?
Verkligen inte. Det låter som om det vore en välgärning att ta bort hästen.

Håller med.
Det är ju en plåga både för dig och för hästen om den får fortsätta leva.

 

[Smulu]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Jag tror att du innerst inne har bestämt dig.

Du känner din häst och är fullt kapabel att ta det beslut som passar er bäst.

Lycka till! Krama henne, pyssla om henne och gör hennes (sista?) tid på jorden (trots ont) bra.

 

[pulkaskurk]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Om jag vore du skulle jag bestämma mig för att ta bort henne, både du och hästen har kämpat otroligt mycket, mycket mer än vad de flesta skulle gjort!

Jag vet att det är ett hämskt beslut att ta bort sin älskade häst och man känner sig som världens hämskaste människa att man tar det beslutet åt någon annan.
Men som du själv säger, hon håller inte för ridning och hon trivs inte att skrota i hagen så hon mår dåligt och hur det än är så kostar hon dessutom ganska mycket pengar för dig och ni båda mår dåligt av det.
Så gör din häst och dig själv en tjänst, ta bort henne och låt inte varken hästen eller du lida mer.
Det är ett jobbigt beslut och det kommer vara jätte jobbigt den första tiden men jag tror ändå det kommer att kännas rätt och som en befrielse när du väl gjort det.

Det gjorde det iaf för mig när jag tog bort min senaste häst pga en skada som aldrig ville bli bra.

 

[eigollet]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Du har gjort vad du kan flera gånger om, ta bort hästen och finn frid.

 

[Nominous]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

ni verkar ganska eniga om vad som är rätt mot hästen egentligen. jag inser ju mer och mer att hon har haft det tufft och att det inte kommer att bli bättre. men det tar verkligen emot att tänka dem banorna när hon är så pass ung som hon är. kan inte ljuga och säga att det känns bra att vara den som förlöser henne när hon föds och sedan bara 6 år senare vara den som tar beslutet att hon inte ska få vara med längre men jag måste bara förstå att jag gör henne en tjänst antagligen.

men på når sätt känns det hela tiden som att jag får skuldkänslor för att jag inte gör tillsäckligt. jag vill göra mer. men jag orkar inte se henne ha ont. så ja det är som ni säger att jag kanske innerst inne har bestämt mig men det är fruktansvärt svårt att inse och erkänna för sig själv, och framförallt för henne. jag vet att jag gör henne en tjänst men i hjärtat känns det ändå som att jag sviker henne. hur kommer man ifrån dessa hemska tankar? de äter upp mig innifrån och att sitta och surfa runt och läsa om olika allternativ hur det ska gå till med hanteringen gör mig helt skakis och får mig att känna mig som den hemskaste personen i världen. men det kanske är ett sätt att processa det som håller på sker.

jag tycker så fruktansvärt synd om de som måste ta bort sina djur pga akut skada men alltså dehär känns inte bra. hon står ju där i hagen och ser glad ut när man kommer och ändå har jag funderat över dessa tankar. hon ser ju inte sjuk ut och det gör det ännu värre... men när man relaterar till allt annat som jag skrev i första inlägget så är ju hon faktiskt allt annat än frisk om man ser till hennes historia.

men jag kan inte hjälpa det att jag känner att jag sviker henne och ger upp. usch.. men jag måste väl försöka sluta tänka vad jag känner och fokusera på hur hon mår.

 

[Lillflizen]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Du är inte alls hemsk för att du vill ta bort henne. Tvärtom så ska vi vara tacksamma att vi kan ge våra djur denna sista gåva som lidande människor inte kan få. Jag hade liknande dilemma i oktober då jag hade kämpat i 3 år med återkommande hov- och kotledsinflammationer som i sista behandlingen gav infektion i leden och ett års vila vilket ledde till fång och hovbensrotation. Sista böjprovet som gjordes efter ett och ett halvt års vila visade att min älskade var mer halt än någonsin.. Trots detta var hon glad och pigg i hagen och i hantering. Vi bestämde att hon skulle få gå ute med smärtstillande de sista veckorna och hela hästen levde upp och blev det gamla energiknippe man kunde förvänta sig av ett vilande fullblod, det fick mej att inse hur dålig hon varit utan att vi verkligen sett det!
Jag anser att jag gjorde det bästa när jag tog bort henne (trotjänaravlivning hemma) och nu har jag en ny häst och hittade glädje igen, jag kan rida! och umgås med en frisk häst utan svarta skademoln över huvudet jämt.. Men visst känns det ofta som att jag svikit min bästa vän.. Men då får man lägga undan känslorna och tänka med hjärnan för då ser man att man gjorde det bästa för hästen.
Om hästen har ont/mår dåligt av att gå i hagen då är det dags för dem att gå vidare, smärtstillande är lite mer tillfällig lösning i väntan på läkning..
Min hundveterinär sa (ang hunden) "När de har fler dåliga dagar än bra, då är det dax att ta bort dem"
Det svåraste är fatta beslutet, när det väl är gjort och tiden bokad så lyfts en liten tyngd från axeln och när älsklingen är borta är man naturligtvis tröstlös men ändå på något sätt lättad.
Jag skulle inte önska min värsta ovän ditt liv just nu..
Det är fruktansvärt men du klarar det.
Oavsett vilket beslut du fattar så kommer det vara rätt för just er.

 

[Nominous]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

tack för det inlägget. det behövde jag verkligen! jag lever verkligen i samma sits som du gjorde. en tanke som tar emot är 'vad är det som säger att hon inte kan bli bra?' kanske bara behövs ett veterinärbesök till, det kanske bara behövs en vila till osv osv.. just därför känns det som jag ger upp för tidigt. men om jag funderar och funderar och tänker hur hennes situation och hälsa sett ut hela livet så kommer jag fram till att hela hennes liv har sett ut så å vad har det resulterat i hittills?

men tänk om jag ångrar mig? hur kan man vara säker på att man gör rätt? gå hela livet och känna att hon kanske bara behövde en chans till. det är jag så rädd för. men som sagt jag vet ju vad som är rätt att göra för hennes skull och jag vet att hon kommer att få somna hemma men jag vet inte hur jag ska klara av det och hur jag ska kunna erkänna det för mig själv och utföra handlingen

och en annan sak som får mig att må fruktansvärt dåligt är att jag längtar att få rida normalt. längtar efter att få åka till stallet och tycka det är skitkul. längtar efter att ta den där mysiga galoppen över ängen. allt utan ångest. bara få vara roligt. precis som du kände. men då får jag så dåligt samvete att jag på nåt sätt vill byta ut henne mot en annan häst. en frisk häst. det känns inte snällt. som att önska bort henne. är jag bara dum mot mig själv som tänker så? men jag kan inte hjälpa det. och då blir det ännu svårare. så det känns jättejobbigt att fortsätta efter henne för jag får så dåligt samvete över att 'byta ut' henne.

 

[Mia_R]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Att behöva ta bort ett djur vid akut skada är aldrig roligt, men det du genomgår nu är på många sätt värre. Enda trösten jag kan ge dig är att du har kämpat och gjort vad du har kunnat men för hennes skull bör du låta henne sluta, inte vill du väl att hon ska leva så här? Visst är det tungt att behöva avliva en så pass ung häst, men med tanke på hur hennes liv varit hitills och hur länge ni kämpat så har hon ju varit skadad i nästan hela sitt liv och är värd något bättre.

Det är lätt att säga att en död häst lider inte, men att fortsätta plåga er båda är inte rätt mot någon av er. Det värsta är tiden fram till avlivningen, att fatta beslutet, att gå och vänta på att det ska bli gjort. Efteråt så har du sorgen, saknaden och tomheten men det är ändå lättare på något konstigt vis, du vet att du har kämpat och försökt, den största gåvan du kan ge nu är att låta henne sluta innan hon tappar viljan helt.

 

[Lindsen]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Jag höll på i 3 år med min älskade häst och bäste vän sedan 10 år.
Han var hästen med stort H och fick ta bort honom i höstas. Har fortfarande inte hittat någon ny häst som ens kommer i närhenten av honom.

Tycker t.o.m det är jobbigt att läsa din tråd för allt kommer tillbaka. Det var utan tvekan den jobbigaste tiden i mitt liv. Känslomässig bergodalbana, ångest och mycket mycket tårar. Inom sig vet man vart det är på väg.
Vet precis hur du har det.

Efter en magnetröntgen fick jag alla svar svart på vitt att min häst hade mycket ont, något som han döljde mycket väl. De är väldigt duktiga på att dölja sin smärta, de har mycket mer ont än vad man kan ana.

Kan inte ge dig något råd mer än att känna efter i ditt hjärta när det är dags att göra den största tjänsten du kan göra din häst.
Finns det inget mer att göra för att hjälpa din häst att bli frisk så är det nog dags.

 

[Nominous]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Att behöva ta bort ett djur vid akut skada är aldrig roligt, men det du genomgår nu är på många sätt värre. Enda trösten jag kan ge dig är att du har kämpat och gjort vad du har kunnat men för hennes skull bör du låta henne sluta, inte vill du väl att hon ska leva så här? Visst är det tungt att behöva avliva en så pass ung häst, men med tanke på hur hennes liv varit hitills och hur länge ni kämpat så har hon ju varit skadad i nästan hela sitt liv och är värd något bättre.

Det är lätt att säga att en död häst lider inte, men att fortsätta plåga er båda är inte rätt mot någon av er. Det värsta är tiden fram till avlivningen, att fatta beslutet, att gå och vänta på att det ska bli gjort. Efteråt så har du sorgen, saknaden och tomheten men det är ändå lättare på något konstigt vis, du vet att du har kämpat och försökt, den största gåvan du kan ge nu är att låta henne sluta innan hon tappar viljan helt.

jo jag är helt enig med dig. det är verkligen jättesvårt att se henne i ögonen nu för att jag vet inte om jag sviker henne för att jag vill ta bort henne och hon egentligen kanske blir bra eller om jag sviker henne för att hon fortf går runt och ev har on och mår dåligt och skulle ha blivit borttagen för år sedan.. jättesvårt verkligen. men som du säger vill jag ju inte att det ska gå så långt att hon tappar gnistan - för då har jag verkligen låtit det gå för långt.

men jag vet inte om jag vill ge henne en chans till.. bakknät har aldrig strulat innan och det är det som hon är dålig i nu. bara det blir bra så kanske hon blir frisk? just den tanken gör det ännu svårare för vad som är rätt och fel. och eftersom den tanken kommer ibland så tänds en liten liten gnista hopp och på samma gång väcks en tanke att jag kanske ger upp för lätt? och samtidigt kommer en tanke att hon har dne historia hon har och har lidit nog och jag vill inte fortsätta utsätta henne för kanyler, vila, inge mat, tristress ännu en gång. och sen komemr tanken tillbaka att bara nån månad så kanske hon är frisk för alltid sen. det är värt det om hon bara behöver gå igenom det en kort stund till om kanske 20 år blir haltfria sen. och sen släcks hoppet igen för jag vet hur historian ser ut.

precis så går mina tankar RUNT RUNT RUNT dag ut och dag in. och det resulterar i att man bara går och väntar ut tiden för att få klarheter i det man vill och bör göra . men tiden går och inget händer för jag kan inte betsämma mig för vilken tanke som är den rätta.

just att bakknät aldrig strulat innan och alla de tidigare halta lederna är bra ger min ett litet litet hopp om att det kanske är sista åtgärden. och då känns det som att jag ger upp för lätt helt plösligt fast jag egentligen som ni säger kämpat så hårt och komme ringenstans.

HUR gör man för å tänka klart???

Jag höll på i 3 år med min älskade häst och bäste vän sedan 10 år.
Han var hästen med stort H och fick ta bort honom i höstas. Har fortfarande inte hittat någon ny häst som ens kommer i närhenten av honom.

Tycker t.o.m det är jobbigt att läsa din tråd för allt kommer tillbaka. Det var utan tvekan den jobbigaste tiden i mitt liv. Känslomässig bergodalbana, ångest och mycket mycket tårar. Inom sig vet man vart det är på väg.
Vet precis hur du har det.

Efter en magnetröntgen fick jag alla svar svart på vitt att min häst hade mycket ont, något som han döljde mycket väl. De är väldigt duktiga på att dölja sin smärta, de har mycket mer ont än vad man kan ana.

Kan inte ge dig något råd mer än att känna efter i ditt hjärta när det är dags att göra den största tjänsten du kan göra din häst.
Finns det inget mer att göra för att hjälpa din häst att bli frisk så är det nog dags.

jo man vet ju på nåt sätt inom sig att det börjar bli dax. men det är fruktansvärt svårt att försöka erkänna det. och handla utifrån det.. känns ibland som att man sitter med en makt som jag inte vill ha. jag vill inte bestämma om min älskade häst ska få somna in nu då jag egentligen bara vill att allt ska vara bra och hon ska leva och vara lycklig i 25 år itll. det svider verkligen.. men min skyldighet är ju att hon inte har det dåligt. sen om det är att hon blir frisk snart eller tas bort, hur ska man kunna avgöra det?

 

[Centaur]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

jag tycker du ska kolla upp vad det är för fel på henne nu. det är ju inte alls säkert att det är relaterat till gammla skador utan kan vara något tillfälligt. då vore det ju hemskt bortkastad med allt lidande hittils. snacka om att ramla på målstrecket. så ta reda på hur det ser ut innan du fattar beslutet!!!

 

[Lindsen]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

sen om det är att hon blir frisk snart eller tas bort, hur ska man kunna avgöra det?

Det beslutet måste du lämna över till din veterinär.

Jag hoppas du har en veterinär som du verkligen har förtroende för och som du kan prata med om detta. Att du vill att hästen skall bli frisk men om den inte blir det så vill du ta bort henne.
Litar du på din vetrinär och denne säger att du bör ta bort henne, ja, då är det inget mer du kan göra för henne ju. Du har gjort allt du kan.

 

[Mia_R]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Du sviker inte, du tar ditt ansvar som hästägare och låter henne gå. Hon kommer aldrig att anklaga dig för något, varken för att du släpper taget eller om du fortsätter kämpa trots att ni har det jobbigt bägge två. Jag kan inte säga åt dig att göra på ett eller annat vis, men utifrån vad du skrivit här så tror jag att du egentligen själv vet vad som är det enda rätta även om det är jobbigt.

Jag vill inte strö salt i några sår, men vad är det som säger att hon inte avlastat sig halt?

Jag vet hur ont det gör att komma till den punkt du är nu, men hur mycket liv har hon nu? Hon har gått skadad i flera år, hon har haft fångkänningar och får inte äta som hon vill, hon håller inte och det är hela tiden olika behandlingar och medikamenter. Hur dåligt mår inte du av att se henne må dåligt, du gråter ju över henne varje dag säger du? Hon lever i nuet och har inga planer för morgondagen, hon kommer inte att sakna något om du låter henne sluta sina dagar.

Läs ditt eget första inlägg i tråden så tror jag att du gör rätt och följer ditt samvete och din inre röst. Ingen av er mår bra av det här, för bägge eras skull så bör du låta henne slippa mer lidanden.

 

[Nominous]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

jag tycker du ska kolla upp vad det är för fel på henne nu. det är ju inte alls säkert att det är relaterat till gammla skador utan kan vara något tillfälligt. då vore det ju hemskt bortkastad med allt lidande hittils. snacka om att ramla på målstrecket. så ta reda på hur det ser ut innan du fattar beslutet!!!

jo de tankarna får jag ju hela tiden.. men eftersom en hälta avlöser den andra och det är ''aldrig'' nån som återkommer på samma ställe så känns det om jag ska tänka realistiskt inte som att det kommer bli bättre.ingen skada har nånsin relaterat till den tidigare. det är det som är så konstigt hon blir nog haltfri i bakknät men vem vet hur det ser ut sen. men jag velar hela tiden över att hon ska få skritta tills veterinären kommer om 4 veckor (den enda veterinär jag har förtroende för i hela mitt län bor 80 mil bort och kommer hit var 6 vecka) och då böja henne och ev slå plåtar och sen handla utifrån det. är hon mycket halt så är jag helt säker på att jag tar bort henne. men jag vet ärligt inte om jag vill låta henne åka ännu en gång till veterinären och bli stucken på diverse ställen och sen all konvalecsens och allt som det innebär

Det beslutet måste du lämna över till din veterinär.

Jag hoppas du har en veterinär som du verkligen har förtroende för och som du kan prata med om detta. Att du vill att hästen skall bli frisk men om den inte blir det så vill du ta bort henne.
Litar du på din vetrinär och denne säger att du bör ta bort henne, ja, då är det inget mer du kan göra för henne ju. Du har gjort allt du kan.

jag har fullt förtroende för min veterinär men denne veterinär har bara varit med de 2 senaste skadorna så hon har inte sett hästen med sina egna ögon hur den haft det hela sitt liv med allt som drabbat henne. så hon tycker mest att de är vanliga ridhästskador så de blir nog bra eftersom de inte relaterar till varandra de skador hon haft. men jag är helt säker på att de kroniska stressfissurerna hon har i bägge framknäna måste vara grunden till alla kringvandrande hältor nu även om hon verkar vara haltfri i knäna. men de kan inte vara bra som de ser ut.

Du sviker inte, du tar ditt ansvar som hästägare och låter henne gå. Hon kommer aldrig att anklaga dig för något, varken för att du släpper taget eller om du fortsätter kämpa trots att ni har det jobbigt bägge två. Jag kan inte säga åt dig att göra på ett eller annat vis, men utifrån vad du skrivit här så tror jag att du egentligen själv vet vad som är det enda rätta även om det är jobbigt.

Jag vill inte strö salt i några sår, men vad är det som säger att hon inte avlastat sig halt?

Jag vet hur ont det gör att komma till den punkt du är nu, men hur mycket liv har hon nu? Hon har gått skadad i flera år, hon har haft fångkänningar och får inte äta som hon vill, hon håller inte och det är hela tiden olika behandlingar och medikamenter. Hur dåligt mår inte du av att se henne må dåligt, du gråter ju över henne varje dag säger du? Hon lever i nuet och har inga planer för morgondagen, hon kommer inte att sakna något om du låter henne sluta sina dagar.

Läs ditt eget första inlägg i tråden så tror jag att du gör rätt och följer ditt samvete och din inre röst. Ingen av er mår bra av det här, för bägge eras skull så bör du låta henne slippa mer lidanden.

'

jag har läst allt i denna tråd snart 100 gånger känns det som. killen fick läsa allt igår och han satt med tårar i ögonen när han inser hur hårt jag tar det här. han vet att det är jobbigt och han vet att jag mår jättedåligt men han vet inte riktigt hur hästen haft det innan förutom att hon haft det tufft. men jag tror han behövde läsa detta då jag knappt kan prata om det utan att börja gråta och inte får fram några ord. skriva går på nåt vis lättare när man inte behöver avslöja hur sårbar man är som man direkt märker på rösten.

 

[Cashmir]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Jag tycker att du har kämpat flera gånger om för den här hästen och att du gör både hästen och dig själv en tjänst om du tar bort den.

 

[Iaraphel]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Tycker du och andra redan gjort allt ni kan!

Jag "gav upp" min häst när jag såg i hans ögon att han hade gett upp!
många tyckte tat jag gjorde förmycket, men vi fick ett friskt halvår då han var som bäst, men när gammal skada återkom så så gman i hans ögon att han hade gett upp
-vist hade jag som ägare skuldkänslor när jag skrev åå papprena och viste att det även blev ne lättnad för mig, men det var det bästa.

min häst var förövrigt HALTFRI i ridningen! veterinärerna skakade på huvudena när jag red han barbacka på deras ridbana, samlat och han svävade fram med stora luftiga steg..
Men såfort han inte hade en ryttare som "bar upp honom" så höll inte lederna på frambenen.. (sönderavlad halvblod) jag hade kunnat ha honom som tävlingshäst, haft honom i box 23h/ dygn och rida en timma, men han höll inte för att gå i en hage..

Dels går den hästhållning helt bort från mig
dels skulle den hästen aldrig klara det.

det enda humana var att låta honom somna in.

som hästägare har man ett ansvar att göra vad man kan för att hästen ska må bra, men man har också ansvar att ta beslutet att låta den slippa lida när plågorna tar över.

 

[Lillflizen]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

Hur har det gått med din häst?

Du ska inte tänka att du "byter ut" henne, man kan inte byta ut någon man älskar..
Men man kan träffa nån annan som man med tiden kan älska lika högt..
Visst, jag har fått tillbaka glädjen med hästarna, speciellt nu när jag bytt stall (för att komma bort från jobbiga minnen) men det finns dagar då jag är ledsen för att "fel" häst står i boxen och jag känner ibland att det inte är rätt mot min nya häst.
Det måste få ta tid att gå vidare och det är inte lätt att börja om efter allt jobb man lagt ner på en häst..
Så fort det dyker upp problem med nya hästen så tänker jag "om det var bara var flisan jag hade nu då skulle allt vara så mycket lättare. Och då kunde jag gjort det och detta.."
Jag provred hästar och bestämde vilken jag skulle köpa innan avlivningen, om jag inte hade gjort det så skulle jag nog inte haft nån ny häst ännu.. Men visst kändes det som att jag svek flisan när jag tog bilen till skåne för att provrida en hel dag..
För mig har det funkar bra att sörja samtidigt som jag har en ny, jättehärlig häst att gå vidare med! Och det finns dagar då jag är glad för att det är Winnie som står i boxen

 

[Grängesberg]

Sv: hur länge orkar man kämpa?

*kl*

När det är dags att försöka sluta, ja det kan man bara känna själv.

Min ponny har en lång och diffus sjukdomshistoria bakom sig, han kom till Sverige 2000 som en frisk och fräsch hoppeponny, släpptes på bete och fick en fästing..

Sedan började helvetet, från 2000 och tills 2008 så pendalde jag mellan hopp och förtvivlan, har provat precis allt med honom, men inte direkt fått kläm på vad som felade honom, han har vart på alla stora kliniker för utlåtande och behandling, röntgen, scintografi mm mm mm, vi har provat kiropraktor, equiterapeut, osteopater, massörer ja till och med 2 olika hästpratare för att kunna hitta den rätta vägen framåt.

Han var trots all möjlig hjälp vissa dagar stel som en pinne på ena fram, varierade bilket, det står att läsa massor om honom på forumet genom åren..

Vändningen kom 2008, efter 8 år av kämpande, vi skodde med PG beslag, hovis märkte då att han var extremt plattfot, vi hade nyss bytt hovis. Vi fick lägga dubbla urklippta sulor mellan pgplattan och hoven för att få upp den från strålen.

och vips, han kunde gå, flera dagar i rad!! Han fullkomligen studsade fram, denna underbara livsglada ponny var överlycklig, vi skodde med PG i ca ett år, han fick något bakslag, men inte alls så som tidigare.

Nu har han gått med vanliga skor sedan 2009, fortfarande ohalt....

Nu till våren så ska jag prova att sätta igång honom, vill inte att han blir dålig igen, har honom hellre frisk i hagen än att rida och bli dålig, så jag går extremt sakta fram..

Han har hela tiden hållt sina muskler, är klapphingst, han har under hela tiden haft en glad och busig attityd trots sina problem, därför har vi väntat ut detta.

Många är de gånger då vi tänkt på att ta bort honom...
Men idag är jag glad att vi försökte, har lärt mig så otroligt mycket om hstens sjukdomar under dessa 10 år med Crusse...