Hur länge håller babybubblan i sig egentligen?

[Pontevecchio]

Rätt ofta "vet" föräldrar saker för den hände en gång.. Barn ändrar sig hela tiden och blir det för jobbigt får man väl säga tyvärr, tack och hej.

 

[Hyacinth]

Mina vänner frågade alltid och frågar fortfarande när det passar med middag om de bjuder in oss. Äter vi oftast runt 18-19 hemma så är BARNET vrålhungrig om det blir senare än så. Ibland ses vi för tidig middag så BARNET kan vara med, ibland har vi setts för sen middag så vi kan äta i lugn och ro när BARNET somnat. Det är ju mina vänner.
Jag har sällan fått en inbjudan med exakt tid av vänner, vi pratar om vilken tid som passar. Är det väldigt sen middag ger vi ett mellanmål innan avfärd så ingen krisar av hunger. Ibland har vi åkt hem på grund av ledset BARN, ibland är BARNET vaket längre än sin ömma moder och partajar med moderns vänner medan modern sover sin skönhetssömn. När B var riktigt liten bjöd vi hellre hem folk för att göra det enkelt för oss, då var det så lätt att natta eller sysselsätta BARNET och alla fick mer ro än på bortaplan. Sen ser jag det som att grundlägga social kompetens att släpa med BARNET på det mesta. Idag har vi varit på middag hos gammal tråkig släkting, men det finns ett värde i det främst för släktingen som gärna vill träffa oss.

 

[Badger]

Vilken härlig bakteriesmäll det blir för barnet när det börjar på dagis..

Och ljudsmäll. Fast de kanske räknar med att börja dagis vid fem? För 1,5 är vanligt och barnet var väl 1,5?

 

[nagelbitarn]

Jag tycker de har passerat gränsen, från noja till paranoia .
Att man är orolig att en middag ska vara för tuff för sin baby så har man två alternativ: tacka nej eller tacka ja, men då förvarna att man kanske måste gå tidigt.
Min sambo är mycket mer rutinbunden och blir stressad över hur babyn ska klara t.ex middag, resa, missad powernap.... Jag är mer flexibel med tider men mer envis när det gäller att ordna med "fast" mat och inte flaska.

Att ordna världen helt efter vår uppfattning om vår son skulle aldrig falla oss in.

Låter f.ö hemskt med bacillskräcken.

 

[Amha]

Jag tycker också att det är bra att det finns vänner som har mot att ifrågasätta sådant som känns märkligt och vågar ta diskussionen. I vissa fall handlar det om att föräldrarna överdriver denna förändring och skapar bekymmer som inte finns. (Jag har ett par grannar som har bestämt sig för att deras dotter har en diagnos, tex. Hon är fullt normal om du frågar mig, och jag har spenderat många dagar med henne. Däremot kan jag säga att föräldrarna är abnormt nojjiga - klart utanför det som jag anser vara rimligt.) Jag pratade häromdagen med en kvinna som jobbar på öppna förskolan på orten där jag bor och hon konstaterade att dagens föräldrar i många fall är påfallande ängsliga och oroliga. Kanske behöver en del av dem ett bollplank i sina vänner?

Jag tror att du har en poäng. Jag har många gånger upplevt att barn anses vara slutet på livet. På öppna förskolan exempelvis har jag hört föräldrar till små bebisar sitta och diskutera hur handikappade de är. Att de inte "kan" duscha/gå på toa/ordna mat/städa förrän pappan till barnet kommer hem för att barnet låter. Sen är det naturligtvis inte särskilt trevligt att komma hem på en middagsbjudning till någon med ett barn som skriker intensivt eller inte kan sitta stilla en stund vid matbordet. Eller, jag tycker inte det i alla fall. Barnskrik är stressande för de flesta människor. Hade det varit därför familjen i ts beter sig som de gör hade det väl varit ganska lämpligt att berätta om det för vännerna och att kanske dela på sig så en förälder är hemma med barnet och en på middagen en tid.

 

[Brandgul]

Nej, barnet får inte sitta med och äta, det är alltid avklarat innan man ses. Förmodligen för mycket folk och ljud?
Föräldrarna turas om att äta och vistas då i rum utan tv eller skärm (tv, telefon) och så få människor som möjligt.
Hade det bara varit en sak, som att flytta på middagstid hade jag kunnat hantera det bättre, men när det kommer sak, på sak, på samma dag som man inte känner igen sig i, känner jag att jag blir stående med ett fruset leende och mina ögon går nog från sida till sida som i en tecknad serie. Man vet inte om de menar allvar liksom.
Det är alltid fullaste allvar.
Nu när barnet är över året slipper man åtminstone sprita händerna innan man får ta i det. Men andra barn får fortfarande inte sitta med det och absolut inte hålla det för smittoriskens skull.
Fullt friska barn skall tilläggas.
Barnets beteende är jag inte orolig för, ett helt normalt barn. Än.
Det är hur jag skall hantera föräldrarna. Efter alla råd här kommer jag att fasa ut dem utan att känna mig hemsk.

Men vad gör de där inne? Alla våra barn har kunnat gå vid den åldern och de skulle rivit ned rummet om vi försökt sitta instängda någonstans.

 

[Brandgul]

Jag har ett barn som inte är roligt att åka bil med. Och det är 45min hem. Och hon sover absolut inte i vagn och kan inte varva ner och somnai sjalen bland folk, inte sen hon varit ca ett halvår. Så vi ber om flyttade middagstider och åker tidigt. Alternativet är ju en gallskrikande unge hela vägen hem och en natt av dålig sömn och en grinig dagen efter, och då stannar vi hellre hemma.

Så jag tycker att det är onödigt att döma andra så hårt. Ni vet inget om hur dom har det, dom har skapat sina rutiner för att överleva mentalt. En bra vän hade frågat om dom kan hjälpa till att avlasta på något vis istället.

Vi har ett barn som inte är så enkelt. För alla andra är det bara att göra si och så och allt är så lätt.

Men nickade han till vid fel tidpunkt var han vaken till 23 och sen tog det två veckor att få honom att somna 21.30 som var hans normala sovtid. Vissa gånger kunde jag ta det för att det var värt det, men annars stannade jag hellre hemma om tiden inte gick att flytta.

För så är det, till slut kommer man till en punkt när man är helt slut och det bara går inte mer. Sömnbrist används som tortyrmetod och jag är absolut inte vaccinerad mot det även om jag vet att jag klarar 3-4 timmars sömn per dygn under en längre period.

 

[westernsuzie]

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Jag tänker att föräldrar ändå känner sina barn bäst själv och vet vad som funkar, så jag försöker att inte vara så dömande när andra gör annorlunda än jag skulle göra. Min stora dotter hade kolik första fyra månaderna och krävde rent allmänt en hel del av oss fram tills att hon var runt ett år, så jag förstår verkligen att vissa föräldrar kan behöva tänka ut olika knep eller särskilda rutiner för att överleva!

Sen har jag en son på snart ett år som är världens enklaste unge och jag är aldrig minsta nervös när vi ska åka någonstans eftersom jag vet att han aldrig får en melt down på flera timmar om vi inte gör allt exakt enligt hans önskemål (även om det kan bli som igår kväll när vi var på julmiddag hos svärföräldrarna och jag fick bära runt på honom hela kvällen eftersom han är lite småförkyld och kinkig, men det gör jag ju gärna om det kan hjälpa ). Vet inte hur många gånger jag har tänkt att shit, kan det ens vara så här enkelt att ha en liten bebis?

Sen förväntar jag mig inte att andra ska ändra om sina liv efter oss, utan tackar vänligt nej om vi t.ex. blir bjudna på middag en tid som jag vet verkligen inte kommer funka. Sen brukar emellertid de flesta av våra vänner och bekanta vara så pass tillmötesgående att de frågar oss om vilken tid som passar oss

 

[mandalaki]

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Jag tänker att föräldrar ändå känner sina barn bäst själv och vet vad som funkar, så jag försöker att inte vara så dömande när andra gör annorlunda än jag skulle göra. Min stora dotter hade kolik första fyra månaderna och krävde rent allmänt en hel del av oss fram tills att hon var runt ett år, så jag förstår verkligen att vissa föräldrar kan behöva tänka ut olika knep eller särskilda rutiner för att överleva!

Sen har jag en son på snart ett år som är världens enklaste unge och jag är aldrig minsta nervös när vi ska åka någonstans eftersom jag vet att han aldrig får en melt down på flera timmar om vi inte gör allt exakt enligt hans önskemål (även om det kan bli som igår kväll när vi var på julmiddag hos svärföräldrarna och jag fick bära runt på honom hela kvällen eftersom han är lite småförkyld och kinkig, men det gör jag ju gärna om det kan hjälpa ). Vet inte hur många gånger jag har tänkt att shit, kan det ens vara så här enkelt att ha en liten bebis?

Sen förväntar jag mig inte att andra ska ändra om sina liv efter oss, utan tackar vänligt nej om vi t.ex. blir bjudna på middag en tid som jag vet verkligen inte kommer funka. Sen brukar emellertid de flesta av våra vänner och bekanta vara så pass tillmötesgående att de frågar oss om vilken tid som passar oss

Kolik är naturligtvis ett jäkla monster att hantera, det måste ha varit skitjobbigt. Men om man tänker bort koliken ur exemplet så tycker jag att det är påfallande hur många som har ett lugnare och "enklare" barn nr 2. Barn nr 1 var "otroligt krävande" medan barn nr 2 är "världens enklaste unge, hänger liksom bara med".

Jag har sett så otroligt många exempel på det. Vilket får mig att tänka att hur "krävande" ett barn är kanske inte bara beror på barnet självt, utan även på föräldrarna.

 

[Hiddeous]

Det är inte alltid lätt att vara förälder. Jag tänker att föräldrar ändå känner sina barn bäst själv och vet vad som funkar, så jag försöker att inte vara så dömande när andra gör annorlunda än jag skulle göra.

Lösningen är väl rak kommunikation, oavsett läge. Ingen har väl haft en helt spikrak väg med sitt barn? Alla måste väl göra några anpassningar, även om det är en "lätt" unge? Men ställer man återkommande krav på ändrade tider osv är det väl rimligt och allmänt hyfs att åtminstone diskutera bakgrunden till varför man förväntar sig anpassning av andra.

 

[Miks]

Kolik är naturligtvis ett jäkla monster att hantera, det måste ha varit skitjobbigt. Men om man tänker bort koliken ur exemplet så tycker jag att det är påfallande hur många som har ett lugnare och "enklare" barn nr 2. Barn nr 1 var "otroligt krävande" medan barn nr 2 är "världens enklaste unge, hänger liksom bara med".

Jag har sett så otroligt många exempel på det. Vilket får mig att tänka att hur "krävande" ett barn är kanske inte bara beror på barnet självt, utan även på föräldrarna.

Vi har ett suuuuperenkelt barn nummer 2. Och en ganska krävande liten 2:a. När hon var en vecka gammal hade hon skrikiter än vad stora gjort totalt under 5,5 år

Det är mycket mer temperament i vår lilla 2:a. Ett annat driv. De är väldigt olika fastän de kommer från samma föräldrar.

Kanske stämmer för många men inte för oss

Mvh Miks

 

[Björk]

Kolik är naturligtvis ett jäkla monster att hantera, det måste ha varit skitjobbigt. Men om man tänker bort koliken ur exemplet så tycker jag att det är påfallande hur många som har ett lugnare och "enklare" barn nr 2. Barn nr 1 var "otroligt krävande" medan barn nr 2 är "världens enklaste unge, hänger liksom bara med".

Jag har sett så otroligt många exempel på det. Vilket får mig att tänka att hur "krävande" ett barn är kanske inte bara beror på barnet självt, utan även på föräldrarna.

Ja, det kan säkert stämma.

Man är ovan när man får sitt första barn och mindre ovan med andra. Vi hade dock tvärtomläge vad gäller barnens "krav". Nr 1 var otroligt "lätt", i princip alltid glad, nöjd, lugn och tillfreds.
Nr 2 var som spädbarn väldigt "krävande" (speciellt när man jämförde med nr 1). Otålig, skrikig och missnöjd. Plötsligt märkte jag att mitt goda tålamod som jag trodde jag hade faktiskt inte var så bra...

Vi som vuxna hade dock, liksom många, betydligt fler specifika rutiner med barn nr 1 än med barn nr 2. Med 1:an hade vi full koll på exakta sovtider, dag som kväll. Nr 2 fick sova "när det blev dags".
Vi kunde i efterhand le lite överseende åt oss själva när vi talade om hur noga vi var med sådant med 1:an. Å andra sidan kan jag se det som att vi inte hade kunnat hantera det på annat sätt; jag menar; förmodligen kanske vi föräldrar var i behov av många rutiner med nr 1 och inte lika stort behov vid nr 2?

 

[Cattis_E]

Jag fascineras av att de ens väljer att gå hem till de miljöer de är så oroliga för med barnet?
Man kan inte kräva att andra ändrar sina planeringar för att det ska passa dem.

Jag skulle möjligen försiktigt ha kunnat fråga om det var möjligt att byta tid. Fungerade inte det och jag inte kunde ordna någon form av barnvakt (vet inte exakt hur gammalt barnet var, om det klarar sig utan mamman och bröstmjölken?) hade man väl helt enkelt fått tacka nej.

Det med ljuden är ju bara konstigt?
Hur mycket skiljer de ljud som de bekymras av hemma hos TS från till exempel en affär inför jul?
Eller går de inte ut någonstans med barnet?
Visst finns det barn som är svåra, men med ljud och så, blir det inte gradvis bättre av försiktig tillvänjning steg för steg?

 

[westernsuzie]

Kolik är naturligtvis ett jäkla monster att hantera, det måste ha varit skitjobbigt. Men om man tänker bort koliken ur exemplet så tycker jag att det är påfallande hur många som har ett lugnare och "enklare" barn nr 2. Barn nr 1 var "otroligt krävande" medan barn nr 2 är "världens enklaste unge, hänger liksom bara med".

Jag har sett så otroligt många exempel på det. Vilket får mig att tänka att hur "krävande" ett barn är kanske inte bara beror på barnet självt, utan även på föräldrarna.

Vad intressant, för jag vet bara massa exempel på familjer där det är tvärtom, förutom vi då! En "enkel" förstabebis och sedan en tvåa med betydligt mer temperament. En familj som jag känner fick till och med två superenkla bebisar, sedan kom trean som hade massor med humör. Ett annat exempel är jag, som enligt min mamma var en supernöjd liten bebis, sen kom två småsystrar med rätt mycket temperament Jag tänker att många som får en temperamentsfull bebis kanske inte vågar sig på att skaffa fler alla gånger

Jag håller absolut med om att föräldrarnas inställning påverkar, men barn är också väääldigt olika. Och i vårt fall har ju storasyster än idag väldigt mycket temperament, medan lillebror är betydligt mer förnöjd av sig. Det är än idag storasyster som får vilda utbrott när saker och ting inte går som hon vill och lillebror sitter lätt chockad och tittar på På bvc har de varit lite spaka vissa av gångerna vi har varit där och sköterskan beskrev dottern som "ett temperamentsfullt barn med stark egen vilja" och stark egen vilja är ju väldigt bra att ha! Dock rätt tufft för föräldrarna emellanåt

 

[westernsuzie]

Lösningen är väl rak kommunikation, oavsett läge. Ingen har väl haft en helt spikrak väg med sitt barn? Alla måste väl göra några anpassningar, även om det är en "lätt" unge? Men ställer man återkommande krav på ändrade tider osv är det väl rimligt och allmänt hyfs att åtminstone diskutera bakgrunden till varför man förväntar sig anpassning av andra.

Jo det låter ju rimligt men som jag skrev förväntar jag mig inte att andra ska anpassa sig efter oss.