Hur klarar man av att avliva sin bästa vän?

[Sirap]

Tycker du att jag är en hemsk människa som tänker helt fel här så vore jag tacksam om du låter bli att kommentera det här inlägget, jag har redan ångest så det räcker och blir över.

Jag har en häst som jag haft i nästan 10 år nu, som jag fick när jag var i 15-års åldern.
Hästen är en fd travhäst som är hyfsat utbildad men som nu vilat i drygt ett år pga att jag dels jobbat väldigt mycket och inte har samma intresse längre.

Det här är alltså inte en häst som är något värd i pengar. Sälja har därför aldrig varit ett alternativ för mig, jag har sett otaliga fd travare bli vandringspokaler när ägarna har för höga förväntningar på hästen och alldeles för lite kunskap själva, som köper för att inköpspriset är lågt. Ska jag lämna ut honom på foder vill jag att det ska vara nån jag vet vem det är, eller att iallafall någon jag känner kan gå i god för en ev fodervärd.

Jag har varit så himla glad då jag hittade en tjej som skulle ha honom på foder, nu ändrade det sig dock plötsligt och hon kommer förmodligen inte kunna ha honom.

Det var som luften helt gick ur mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar den här hästen av hela mitt hjärta, men samtidigt har jag kommit till insikt med att jag inte kan sitta och betala flera tusen i månaden när jag inte alls har samma intresse,och inte samma möjligheter längre.

Jag har fått ett nytt jobb i en annan stad där det verkar svårt att få tag i stallplats. Jag är verkligen skitglad för det här jobbet och vill verkligen satsa på det, vilket innebär ännu mindre tid till hästen. Jag kommer dessutom få mycket högre boende-utgifter än vad jag har i dagsläget. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtiden, men de närmsta åren så kommer det inte fungera att ha häst för mig.


Jag funderar nu på avlivning, men bara tanken på det gör så fruktansvärt ont. Hur ska jag klara av att ta bort min bästa vän? Hade han varit sjuk eller så inbillar jag mig att det varit lättare.. Men samtidigt så känner jag mig 100% säker på att jag inte vill sälja med risk att han blir en vandringspokal. Och någon annan fodervärd verkar det väldigt svårt att få tag på.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag skriver, jag vill nog mest bara skriva av mig och höra om någon har liknande erfarenhet.

Finns det någon här som suttit i en liknande sits som mig? Hur har ni gjort?

Jag skulle aldrig kunna avliva på de premisserna. Hittade jag ingen lämplig fodervärd som jag litade på skulle jag behålla hästen själv. Till varje pris. Been there, done that.

 

[Messy]

jag hyllar snarare din handling.

som du säger:
fd travare - tyvärr oftast lågt värde, risken är stor att han får vandra runt
fodervärd - finns för många skräckexempel...
han har haft 10 bra år hos dig

Jag skulle försöka ge det där sista sommarbetet eller göra de där sakerna han älskar, sen få somna in... värdigt slut, du kan minnas det som något fint.
Förstår att det är det värsta man kan behöva göra, intresse å vän är inte samma sak, pengar å tid kan komma att förändras, du har iaf inte spontanköpt hästen och sen ångrat dig efter några månader.

sista alt. kan du ha honom på någon billig lösdrift, låna ut till någon liten ridskola, nåååågot för att köpa tid. Tänker att ekonomin kanske ändras, du kanske saknar och ångrar dig osv...

kram på dig, som sagt HEDER åt dig som tar 110% ansvar!

 

[Efwa]

Jag skulle aldrig kunna avliva på de premisserna. Hittade jag ingen lämplig fodervärd som jag litade på skulle jag behålla hästen själv. Till varje pris. Been there, done that.

Fast hästar har inga som helst tankar över för martyrer.
De kan inte värdera detta och tycka att du är duktig eller känna tacksamhet för att du som person behåller dem i livet och samtidigt hankar dig fram ekonomiskt, arbetsmässigt eller på annat sätt har dåligt samvete för att du inte hinner eller har råd.

Det enda som händer är att du får känna dig duktig eller få beundrande blickar från omgivningen men det gagnar ju knappast hästen.

Allt i livet har sin egen tid och nu är tiden inne för TS att få sitt drömjobb där boendekostnaden höjs och stallplatser är få. Att offra allt detta för en häst är inte rimligt för alla och det måste man respektera.

 

[Cattis_E]

Håller med övriga.
Hittar du ingen fodervärd som du kan ha koll på/känner sedan tidigare hade jag också avlivat den hästen.

Det finns för manga dåligt omhändertagna (och vanvårdade) hästar och jag tycker inte det är försvarbart att behålla eller sälja bara för att om man inte kan hitta en fungerande lösning och hästen därmed riskerar att råka illa ut.

 

[Ingela_S]

Jag förstår hur du tänker och vet att det är en fruktansvärt jobbigt beslut att ta. Jag hade också en travare tidigare. Efter 7 år som ridhäst fick han problem med bakknäna och KS i ryggen, vilket gav honom ridförbud. Jag hade honom som körhäst i ytterligare 5 år, men saknade närkontakten som man får av att sitta på hästens rygg otroligt mycket. Vinterhalvåren var tunga och jag funderade mer än en gång på att ge upp. Klarade dock inte att ta det sista beslutet, det var ju inte hästens fel att jag hade problem, det var mitt ansvar att ta mig samman och se till att hästen hade det bra - tyckte jag. Sen träffade jag min sambo att dela hästintresset med och allt arbete med stall och häst blev mycket lättare.

I våras blev stallkamraten akut dålig och utdömd, vilket gjorde att jag fick välja mellan att låta min häst följa med till Trapalanda, eller hitta ett nytt stall och utsätta min gamla, halvskruttiga häst för miljöombyte, ny hästflock, nya människor och rutiner och allt vad det innebär. Jag valde det första, men trots att beslutet var fattat så var det otroligt svårt att faktiskt genomföra det. Det kändes helt surrealistiskt att stå med hästen i stallet för sista gången och att räcka över grimskaftet till veterinären när det var dags. Jag kände mig som världens sämsta människa och ångesten var överväldigande. Men mitt i allt elände så vet jag att det var rätt beslut. Hade jag kunnat välja helt själv, så hade jag såklart önskat att allt kunde fortsatt som vanligt, men nu blev det inte så. Med de givna förutsättningarna, som jag själv inte kunde styra över, så fanns det bara ett rätt beslut. Det ger lite tröst att veta att mitt beslut skonade honom från det sämre alternativet.

 

[exotic]

Jag skulle aldrig kunna avliva på de premisserna. Hittade jag ingen lämplig fodervärd som jag litade på skulle jag behålla hästen själv. Till varje pris. Been there, done that.

Nej vi kan inte skuldbelägga andra. Som ägare har vi ansvaret att ta bort hästen när den dagen kommer. Tillhör själv den som har/haft flera hästar alldeles för länge för att det är så galet jobbigt att klara av beslutet. Det är inget man beslutar över en natt. Sen är det dyrt att ha häst och då är det ju bra om det ger något tillbaks. Det gynnar ingen att gå och dra på det. Ts har haft den länge och tar sitt ansvar.

 

[nyxx]

Hallå!

Jag vill börja med att ursäkta för att jag inte svarade på alla otroligt fina och stöttande svar jag fick när jag skrev det här inlägget. Jag uppskattade det verkligen och det kändes skönt att få bekräftelse i att de flesta av er såg mitt resonemang som vettigt!

Anledningen till att jag inte svarade var för att jag mådde oerhört dåligt och var mitt upp i flytt och nytt jobb.

Jag tänkte iallafall skriva nu och berätta hur det blev!

Det slutade med att jag till slut hittade en lösdrift med bra pris i den nya stad jag flyttade till, så jag gav det ett sista försök och tog med mig hästen. Jag fick dock som sagt betydligt högre boendekostnader och jag jobbade väldigt mycket. Jag hoppades på en ”nytändning” vad gällde ridningen, men så blev det tyvärr inte.. Jag tycker om att rida ensam, men inte jämt. Och då det var svårt med ridsällskap där jag hade hästen och då det inte fanns någon ridbana så dog intresset ganska snart igen.

Efter dryga halvåret insåg jag åter igen att det inte var hållbart. Då hittade jag dock en fantastisk fodervärd som det fungerar hur bra som helst med!

Nu har hon dock längre inte möjlighet att ha kvar honom längre pga ekonomiskt ändrade förutsättningar. Men nu har jag fått nytt bättre schema på jobbet, har en mycket bättre ekonomisk situation och har dessutom hittat en tjej som vill ha honom på foder halvtid, så vi ska dela på ansvaret.

Det känns nu oerhört bra och jag är så glad att det löst sig så bra!

Så åter igen, tack för alla fina svar! Jag uppskattade det enormt!

 

[ptr]

Vad härligt att läsa!

 

[caballus]

Tack för återkopplingen! Dessa tunga trådar såsom din bär man med sig och undrar hur det har gått. Inte spikrakt men ni kämpar för att få ihop pusslet. Härligt!
Och fortsatt lycka till!

 

[nickan1]

@nyxx tack för att du uppdaterade oss, jag hoppas allt går bra i framtiden och härligt att höra att du fann en väg framåt. Stort lycka till!

 

[Sirap]

Fast hästar har inga som helst tankar över för martyrer.
De kan inte värdera detta och tycka att du är duktig eller känna tacksamhet för att du som person behåller dem i livet och samtidigt hankar dig fram ekonomiskt, arbetsmässigt eller på annat sätt har dåligt samvete för att du inte hinner eller har råd.

Det enda som händer är att du får känna dig duktig eller få beundrande blickar från omgivningen men det gagnar ju knappast hästen.

Allt i livet har sin egen tid och nu är tiden inne för TS att få sitt drömjobb där boendekostnaden höjs och stallplatser är få. Att offra allt detta för en häst är inte rimligt för alla och det måste man respektera.

Det där var nog ett av de elakaste och mest ogenomtänkta svar jag någonsin läst. Det handlar INTE för fem öre om att vara/känna sig/verka duktig eller att få tacksamhet från någon! Det handlar enbart om kärleken till en vän, som för mig varit värt allt slit både ekonomiskt och tidsmässigt. Det är illa att döma folk man inte känner, tycker jag. Riktigt illa. För mig var det värt det och jag ångrar absolut ingenting - jag gjorde det för att jag inte klarade att göra på annat sätt. Usch.

 

[vallhund]

Det där var nog ett av de elakaste och mest ogenomtänkta svar jag någonsin läst. Det handlar INTE för fem öre om att vara/känna sig/verka duktig eller att få tacksamhet från någon! Det handlar enbart om kärleken till en vän, som för mig varit värt allt slit både ekonomiskt och tidsmässigt. Det är illa att döma folk man inte känner, tycker jag. Riktigt illa. För mig var det värt det och jag ångrar absolut ingenting - jag gjorde det för att jag inte klarade att göra på annat sätt. Usch.

Vad ger dig rätt att döma @Efwa ?

 

[Efwa]

Det där var nog ett av de elakaste och mest ogenomtänkta svar jag någonsin läst. Det handlar INTE för fem öre om att vara/känna sig/verka duktig eller att få tacksamhet från någon! Det handlar enbart om kärleken till en vän, som för mig varit värt allt slit både ekonomiskt och tidsmässigt. Det är illa att döma folk man inte känner, tycker jag. Riktigt illa. För mig var det värt det och jag ångrar absolut ingenting - jag gjorde det för att jag inte klarade att göra på annat sätt. Usch.

Eftersom ditt inlägg som jag svarade på endast var ett fokus på hur DU skulle göra och har gjort och det inte på något sätt reflekterar över hur någon annan känner och vill göra och inte på något sätt hjälper TS annat än att säga att DU aldrig skulle avliva och hellre hanka dig fram ekonomiskt, så svarade jag efter hur jag anser att man generellt ska se på frågan.