Det här är en diskussion som precis tagit fart mellan mig och min sambo, och jag är helt häpen över hur känsligt det är när man (jag i det här fallet) vågar vara lite obekväm och ifrågasätta människors alkoholvanor.
I det här fallet så handlar det om att jag talat om att den dagen vi får barn så vill jag att vi firar en "vit jul". Ingen fylla, ingen onykterhet etc. Men till min förvåning så har det tagit tvärstopp! Vi har inte varit så här osams om någonting på länge!
I min familj så har vi ingen tradition av alkohol på julen (mer än starkvinsglögg och någon öl till julmaten), medan i min sambos familj är det flera snapsar till maten, många öl och så övrig sprit på det. Det finns ett drag av alkoholmissbruk i min sambos familj (hans morbror skulle jag klassificera som alkoholist, och hans egen mamma konsumerar mycket alkohol. Morbrodern håller min sambo med om att han har vissa alkoholproblem, men hans mamma har jag inte ens vågat nämna. Hon kan inte vara utan alkohol och dricker nog i alla fall något/några glas vin så gott som varje kväll i veckan. Och gärna lite annan sprit också. Men hon blir oftast bara lite onykter och inte full, som morbrodern blir. Men ett talande exempel är när vi skulle hjälpa henne att flyttpacka helgen innan hon skulle flytta - då ville hon inte att vi skulle packa ner spritflaskorna eftersom hon inte ville vara utan dem under de fem dagarna fram till flytten.)
Min egen sambo är också förtjust i alkohol och har någon gång skojat om att han skulle kunna bli alkoholist. Däremot så har han absolut inga alkoholproblem, och håller sitt drickande på en bra nivå.
Men - vi ser helt enkelt alkohol som olika viktigt. Jag vill inte riskera fylla på julafton runt mina barn, medan han är uppväxt med det och inte ser det som något speciellt. Han påpekar att "varför är just julafton så speciellt!?" och då har jag knappt hjärta att påpeka att jag tycker inte att fylla hör hemma runt barn överhuvudtaget. Inte på midsommar, nyårsafton eller en helt vanlig regnig tisdag i oktober heller.
Diskussionen kom upp eftersom vi kommer om några år att ta över hans familjs släktgård och då kommer alla i hans släkt (och kanske min) att komma hem till oss för att fira en gemensam jul. Och då har jag precis gjort klart att jag vill att den gemensamma julen ska bli en "vit jul" och det var inte populärt.
Han har taggarna utåt och tycker att jag anser att hela hans familj super sig redlös på julafton, men det är inte alls det jag säger. Jag försöker påpeka att det finns folk som inte skulle serveras alkohol över huvud taget - som hans morbror - men då kontrar min sambo med "jamen, det är ju bara xxx det!".
I mitt tycke så räcker det med bara en odrägligt full person för att förstöra julstämningen. Förrförra årets jul hade jag sagda morbroder hängandes vid mig, full och odräglig, ända tills han "på skoj" försökte ge mig en kyss på munnen. Och han envisas med att hänga över mina unghundar och väsa "ska vi ut och jaga KATTEN!!!" trots att de tycker att det är fruktansvärt obehagligt med hans fulla uppenbarelse, och jag var tvungen att kliva in direkt och "rädda mina hundar" från detta.
Jag vill liksom helst inte ens ha fulla personer kring mina hundar, och ännu mindre kring mina barn, men vi har fastnat i diskussionen kring en "vit jul" och det har blivit en principsak.
Om det är någon mer som haft samma tankegångar, hur har det gått för er? Vad har ni använt er av för argument?
I det här fallet så handlar det om att jag talat om att den dagen vi får barn så vill jag att vi firar en "vit jul". Ingen fylla, ingen onykterhet etc. Men till min förvåning så har det tagit tvärstopp! Vi har inte varit så här osams om någonting på länge!
I min familj så har vi ingen tradition av alkohol på julen (mer än starkvinsglögg och någon öl till julmaten), medan i min sambos familj är det flera snapsar till maten, många öl och så övrig sprit på det. Det finns ett drag av alkoholmissbruk i min sambos familj (hans morbror skulle jag klassificera som alkoholist, och hans egen mamma konsumerar mycket alkohol. Morbrodern håller min sambo med om att han har vissa alkoholproblem, men hans mamma har jag inte ens vågat nämna. Hon kan inte vara utan alkohol och dricker nog i alla fall något/några glas vin så gott som varje kväll i veckan. Och gärna lite annan sprit också. Men hon blir oftast bara lite onykter och inte full, som morbrodern blir. Men ett talande exempel är när vi skulle hjälpa henne att flyttpacka helgen innan hon skulle flytta - då ville hon inte att vi skulle packa ner spritflaskorna eftersom hon inte ville vara utan dem under de fem dagarna fram till flytten.)
Min egen sambo är också förtjust i alkohol och har någon gång skojat om att han skulle kunna bli alkoholist. Däremot så har han absolut inga alkoholproblem, och håller sitt drickande på en bra nivå.
Men - vi ser helt enkelt alkohol som olika viktigt. Jag vill inte riskera fylla på julafton runt mina barn, medan han är uppväxt med det och inte ser det som något speciellt. Han påpekar att "varför är just julafton så speciellt!?" och då har jag knappt hjärta att påpeka att jag tycker inte att fylla hör hemma runt barn överhuvudtaget. Inte på midsommar, nyårsafton eller en helt vanlig regnig tisdag i oktober heller.
Diskussionen kom upp eftersom vi kommer om några år att ta över hans familjs släktgård och då kommer alla i hans släkt (och kanske min) att komma hem till oss för att fira en gemensam jul. Och då har jag precis gjort klart att jag vill att den gemensamma julen ska bli en "vit jul" och det var inte populärt.
Han har taggarna utåt och tycker att jag anser att hela hans familj super sig redlös på julafton, men det är inte alls det jag säger. Jag försöker påpeka att det finns folk som inte skulle serveras alkohol över huvud taget - som hans morbror - men då kontrar min sambo med "jamen, det är ju bara xxx det!".
I mitt tycke så räcker det med bara en odrägligt full person för att förstöra julstämningen. Förrförra årets jul hade jag sagda morbroder hängandes vid mig, full och odräglig, ända tills han "på skoj" försökte ge mig en kyss på munnen. Och han envisas med att hänga över mina unghundar och väsa "ska vi ut och jaga KATTEN!!!" trots att de tycker att det är fruktansvärt obehagligt med hans fulla uppenbarelse, och jag var tvungen att kliva in direkt och "rädda mina hundar" från detta.
Jag vill liksom helst inte ens ha fulla personer kring mina hundar, och ännu mindre kring mina barn, men vi har fastnat i diskussionen kring en "vit jul" och det har blivit en principsak.
Om det är någon mer som haft samma tankegångar, hur har det gått för er? Vad har ni använt er av för argument?