Sonen har i alla år kämpat med dåligt självförtroende, blyghet, den sociala biten osv. Vi har läst, funderat, pratat, peppat, köpt hem både ljudböcker och vanliga böcker som ska pusha honom i rätt riktning. Periodvis har det lättat och då känns det som vi nog har gjort något rätt.
Han pratar mycket med mig, det handlar mycket om känslor inombords, oro, rädsla, han känner sig otillräcklig, han duger inte, han är tråkig, ingen vill vara med honom osv. Det senaste handlade om att han påstår att vi vill inte ha honom, han borde inte leva och han är tråkig. Vi vänder och vrider på allt detta och jag gör allt vad jag kan för att få honom ur dessa tankebanor.
Han bor i en stabil familj med mamma pappa och lillebror. I detta fallet är lillebror en sådan utan några som helst bekymmer i sin värld, lätt för att få kompisar, omtyckt och rolig. Detta gör givetvis saken ännu värre för storebror. Han ser sig själv som en sämre person, som inte kan något.
För tillfället känns han nedstämd och som om han inte riktigt orkar bry sig, ibland får han sån himla oro i kroppen, han säger att hjärtat slår hårt och alla känslor är så dumma, gissar att det är någon form av ångest. Finns inga direkta jätteroliga saker han vill göra. Jag har innan tyckt att jag lyckats få honom åt rätt håll men nu börjar jag ta slut. Alla hans bekymmer bär jag ständigt med mig, vi pratar mycket, han vill gärna prata med mig. Men jag börjar tveka på om jag klarar det. Känns som jag behöver någon mer kunnig som vägleder mig så jag kan hjälpa honom.
I själva verket är han en klok kille, väldigt kunnig och "påläst", omtänksam. Han är klurig och rolig, vill gärna kunna gå undan när det blir för stökigt. Läser mycket. I många år har vi haft känslan att han är för klok för sitt eget bästa, det skapar ofta en oro hos honom att han vet så mycket. I skolan har han väldigt lätt för sig i de olika ämnena. Sen den sociala biten har blivit mycket mycket bättre, han leker en del på rasterna, spelar fotboll, leker gruppaktiviteter med många andra men han drar sig gärna till sin lillebror. I övrigt har han inte direkt många kompisar han umgås med på fritiden, han säger själv att han vill men samtidigt tycker han det är svårt för han är rädd att dom tycker han är tråkig. När han var mindre hade han väldigt svårt för att ta kontakt med barn, första månaderna på förskolan sa han inte ett knyst trots att han kunde prata. Han ville inte ha barn för nära.
Allt med regler är superviktigt för honom, han blir väldigt upprörd om man frångår regler i spel eller liknande.
Nu blev detta långt, hoppas någon orkat läsa. Jag ska ta kontakt med skolans kurator tänkte jag. Vet att hon pratat lite med honom men enligt han själv berättar han inget viktigt för henne. Men tänker mig att hon kanske vet var vi ska gå vidare i detta. Funderar på KBT om det kan vara något. Vi vill väldigt gärna kunna stötta honom och få honom att kunna njuta av livet. Han är bara 9 år och jag önskar att han slapp känna sig såhär.
Han pratar mycket med mig, det handlar mycket om känslor inombords, oro, rädsla, han känner sig otillräcklig, han duger inte, han är tråkig, ingen vill vara med honom osv. Det senaste handlade om att han påstår att vi vill inte ha honom, han borde inte leva och han är tråkig. Vi vänder och vrider på allt detta och jag gör allt vad jag kan för att få honom ur dessa tankebanor.
Han bor i en stabil familj med mamma pappa och lillebror. I detta fallet är lillebror en sådan utan några som helst bekymmer i sin värld, lätt för att få kompisar, omtyckt och rolig. Detta gör givetvis saken ännu värre för storebror. Han ser sig själv som en sämre person, som inte kan något.
För tillfället känns han nedstämd och som om han inte riktigt orkar bry sig, ibland får han sån himla oro i kroppen, han säger att hjärtat slår hårt och alla känslor är så dumma, gissar att det är någon form av ångest. Finns inga direkta jätteroliga saker han vill göra. Jag har innan tyckt att jag lyckats få honom åt rätt håll men nu börjar jag ta slut. Alla hans bekymmer bär jag ständigt med mig, vi pratar mycket, han vill gärna prata med mig. Men jag börjar tveka på om jag klarar det. Känns som jag behöver någon mer kunnig som vägleder mig så jag kan hjälpa honom.
I själva verket är han en klok kille, väldigt kunnig och "påläst", omtänksam. Han är klurig och rolig, vill gärna kunna gå undan när det blir för stökigt. Läser mycket. I många år har vi haft känslan att han är för klok för sitt eget bästa, det skapar ofta en oro hos honom att han vet så mycket. I skolan har han väldigt lätt för sig i de olika ämnena. Sen den sociala biten har blivit mycket mycket bättre, han leker en del på rasterna, spelar fotboll, leker gruppaktiviteter med många andra men han drar sig gärna till sin lillebror. I övrigt har han inte direkt många kompisar han umgås med på fritiden, han säger själv att han vill men samtidigt tycker han det är svårt för han är rädd att dom tycker han är tråkig. När han var mindre hade han väldigt svårt för att ta kontakt med barn, första månaderna på förskolan sa han inte ett knyst trots att han kunde prata. Han ville inte ha barn för nära.
Allt med regler är superviktigt för honom, han blir väldigt upprörd om man frångår regler i spel eller liknande.
Nu blev detta långt, hoppas någon orkat läsa. Jag ska ta kontakt med skolans kurator tänkte jag. Vet att hon pratat lite med honom men enligt han själv berättar han inget viktigt för henne. Men tänker mig att hon kanske vet var vi ska gå vidare i detta. Funderar på KBT om det kan vara något. Vi vill väldigt gärna kunna stötta honom och få honom att kunna njuta av livet. Han är bara 9 år och jag önskar att han slapp känna sig såhär.
. Min partner låter väldigt lik din pojk; han är introvert, väldigt analytisk, tycker om att läsa men avskyr när det är stökigt runt omkring honom. Han har alltid kämpat med att han är otroligt intelligent - och den press som kommer utifrån till följd av det.
