Sv: Hur har era respektive hanterat förlossningen?
Min sambo grejade det mesta väldigt bra.. Men inte allt.
Min förlossning höll ju på i 2½ dygn innan Saga kom ut med ett snitt. De där 2½ dygnen var för mig ett helvete, jag var så trött att jag knappt visste mitt namn när de kom in och pratade med mig. Det började med att jag ville bli snittad på onsdagen, det gjorde så jävla ont att jag ville hoppa ut genom fönstret (tyvärr var det låst) från 8: de våningen. Jag hotade med att hoppa ut om de inte skar upp mig. När barnmorskorna och läkaren kom in för att vi skulle prata lite så var det ok med ett snitt för dem, men sambon ville gärna att "vi" skulle föda vaginalt. FINE sa jag och det blev inget snitt..
Tapper som han var bäddade han ner sig med hjälp av stolsdynor på natten, vi trodde att det var dags att föda så de körde ut hans säng för att få plats. Inte kom det något barn men sambon sov däremot som ett, medans jag hade värkar. Jag väckte honom och han spenderade 7 timmar med mig inne i badrummet där han spolade hett vatten på min rygg, i 7 timmar.
Vid 12, på torsdagen var sambon sjuk. Inte så konstigt när man suttit inne i ett badrum fullt påklädd, tagit skit från sin sambo (som höll på att föda barn) och sedan på det legat i ett rum med fönstret på glänt. Dessutom låg han på golvet. Det roliga med att han var sjuk var väl att han tyckte nog mer synd om sig själv än mig.
När jag äntligen vågade mig på epiduralen tyckte han nog innerstinne att jag inte skulle ta den, men han vågade nog inte säga emot mig där.
När det väl blev tal om snitt hade jag egentligen ett val. Antingen snitt NU, eller snitt i ren panik om 2 timmar då Saga var stressad och hjärtljuden började sjunka. Jag ringde min mamma som nästan skrek "SNITTA UPP MAGEN FÖR HELVETE, VI ORKAR INTE VÄNTA LÄNGRE".. (Som om att inte jag var trött på att vänta). Sambon ville fortfarande inte, men ville ju helst ha oss i livet så sa inte så mycket om det. Jag fick dock vänta i två timmar på narkosläkaren så snittet blev väl mer eller mindre panikartat ändå.
Sambon och jag fick båda två en badmössa, jag log med ett megaleende för all värk var borta igen, två ruggigt läckra läkare tog hand om mig och min älskling satt bredvid mig, inom en kvart skulle magen vara ett "minne blott" (yeah right, jag har fortfarande en hemsk mammamage) och vår lilla bebis skulle vara ute.
Sambon fick ta hand om Saga i två timmar innan jag kom upp till BB. Han var stolt som en tupp och marscherade runt med skruttfian och ja.. Hela han lös. Så fick jag äntligen åka upp till avdelningen och fick äntligen hålla i skruttan. En kvart senare förlorade jag medvetandet efter att mer eller mindre ha kastat över Saga till Tintin och kaskadkräkts, jag minns bilder av massa folk runt omkring mig och Tintin som står i ett hörn och ser likblek ut med en helt underbar liten tjej i famnen. Sen är det svart.
I efterhand fick jag reda på att min livmoder inte dragit ihop sig, det var också det som var felet vid förlossningen, livmodern slutade arbeta och Saga var fast därinne. Nu har även Tintin vågat berätta att läkaren pratade med honom och sa att risken fanns att livmodern var för skadad så de skulle bli tvunga att operera bort den.. Som tur var hände inte det.
Han har även återberättat en del om vad som hände uppe på avdelningen, när jag svimmade av lyfte han mitt täcke och såg en massa blod. Han sprang ut i korridoren och ropade på personal och sa att jag blödde. Sköterskan som kom in sa
"Jasså, är vi lite känsliga för blod här eller?"
Ehm ja..
Sambon sa direkt efteråt att han INTE vill ha fler barn, han vill bara ha mig kvar hos sig.. Gulleponken.. (Även om han la sig i det här med att föda barn och hur det skulle gå till)
Vi kommer dock skaffa ett barn till, vi har planerat att sätta igång 2010, jag är ju garanterad ett snitt eftersom min livmoder inte är stark nog att orka med en förlossning, och eftersom Saga var så stor (4880) så kanske nästa är ännu större.
Jag tycker min sambo skötte allt exemplariskt, dock är han lite taktlös och förstår inte riktigt. Jag har ibland vart väldigt ledsen över att jag varken klarade av att föda barn naturligt och inte kan jag ge mitt barn mat naturligt (efter allt som hände kom amningen aldrig igång). Sambon säger kort "Men jag kan ju inte heller föda barn, det är inget att vara ledsen över".. ARGH!
Trots allt älskar jag honom och jag hade inte klarat mig utan honom och vår lilla tjej!
Min sambo grejade det mesta väldigt bra.. Men inte allt.
Min förlossning höll ju på i 2½ dygn innan Saga kom ut med ett snitt. De där 2½ dygnen var för mig ett helvete, jag var så trött att jag knappt visste mitt namn när de kom in och pratade med mig. Det började med att jag ville bli snittad på onsdagen, det gjorde så jävla ont att jag ville hoppa ut genom fönstret (tyvärr var det låst) från 8: de våningen. Jag hotade med att hoppa ut om de inte skar upp mig. När barnmorskorna och läkaren kom in för att vi skulle prata lite så var det ok med ett snitt för dem, men sambon ville gärna att "vi" skulle föda vaginalt. FINE sa jag och det blev inget snitt..
Tapper som han var bäddade han ner sig med hjälp av stolsdynor på natten, vi trodde att det var dags att föda så de körde ut hans säng för att få plats. Inte kom det något barn men sambon sov däremot som ett, medans jag hade värkar. Jag väckte honom och han spenderade 7 timmar med mig inne i badrummet där han spolade hett vatten på min rygg, i 7 timmar.
Vid 12, på torsdagen var sambon sjuk. Inte så konstigt när man suttit inne i ett badrum fullt påklädd, tagit skit från sin sambo (som höll på att föda barn) och sedan på det legat i ett rum med fönstret på glänt. Dessutom låg han på golvet. Det roliga med att han var sjuk var väl att han tyckte nog mer synd om sig själv än mig.
När jag äntligen vågade mig på epiduralen tyckte han nog innerstinne att jag inte skulle ta den, men han vågade nog inte säga emot mig där.
När det väl blev tal om snitt hade jag egentligen ett val. Antingen snitt NU, eller snitt i ren panik om 2 timmar då Saga var stressad och hjärtljuden började sjunka. Jag ringde min mamma som nästan skrek "SNITTA UPP MAGEN FÖR HELVETE, VI ORKAR INTE VÄNTA LÄNGRE".. (Som om att inte jag var trött på att vänta). Sambon ville fortfarande inte, men ville ju helst ha oss i livet så sa inte så mycket om det. Jag fick dock vänta i två timmar på narkosläkaren så snittet blev väl mer eller mindre panikartat ändå.
Sambon och jag fick båda två en badmössa, jag log med ett megaleende för all värk var borta igen, två ruggigt läckra läkare tog hand om mig och min älskling satt bredvid mig, inom en kvart skulle magen vara ett "minne blott" (yeah right, jag har fortfarande en hemsk mammamage) och vår lilla bebis skulle vara ute.
Sambon fick ta hand om Saga i två timmar innan jag kom upp till BB. Han var stolt som en tupp och marscherade runt med skruttfian och ja.. Hela han lös. Så fick jag äntligen åka upp till avdelningen och fick äntligen hålla i skruttan. En kvart senare förlorade jag medvetandet efter att mer eller mindre ha kastat över Saga till Tintin och kaskadkräkts, jag minns bilder av massa folk runt omkring mig och Tintin som står i ett hörn och ser likblek ut med en helt underbar liten tjej i famnen. Sen är det svart.
I efterhand fick jag reda på att min livmoder inte dragit ihop sig, det var också det som var felet vid förlossningen, livmodern slutade arbeta och Saga var fast därinne. Nu har även Tintin vågat berätta att läkaren pratade med honom och sa att risken fanns att livmodern var för skadad så de skulle bli tvunga att operera bort den.. Som tur var hände inte det.
Han har även återberättat en del om vad som hände uppe på avdelningen, när jag svimmade av lyfte han mitt täcke och såg en massa blod. Han sprang ut i korridoren och ropade på personal och sa att jag blödde. Sköterskan som kom in sa
"Jasså, är vi lite känsliga för blod här eller?"
Ehm ja..
Sambon sa direkt efteråt att han INTE vill ha fler barn, han vill bara ha mig kvar hos sig.. Gulleponken.. (Även om han la sig i det här med att föda barn och hur det skulle gå till)
Vi kommer dock skaffa ett barn till, vi har planerat att sätta igång 2010, jag är ju garanterad ett snitt eftersom min livmoder inte är stark nog att orka med en förlossning, och eftersom Saga var så stor (4880) så kanske nästa är ännu större.
Jag tycker min sambo skötte allt exemplariskt, dock är han lite taktlös och förstår inte riktigt. Jag har ibland vart väldigt ledsen över att jag varken klarade av att föda barn naturligt och inte kan jag ge mitt barn mat naturligt (efter allt som hände kom amningen aldrig igång). Sambon säger kort "Men jag kan ju inte heller föda barn, det är inget att vara ledsen över".. ARGH!
Trots allt älskar jag honom och jag hade inte klarat mig utan honom och vår lilla tjej!
