Hur hanterar jag det här?

[Mitten]

Jag känner mig lite förvirrad och arg just nu. Jag har en dotter på 3 år, som har 3 kusiner (2 år, 8 år och 11 år) (de är mina brorsbarn).

Häromdagen ville de två äldsta sova över hos oss. Så det fick de göra, vi pratade om att åka till Tekniska Muséet dagen efter och titta på rymdutställningen.

Problemet är att brorsbarnen vill bara sitta vid tv:n och spela datorspel. Oftast tillsammans. Och då får min dotter inte vara i närheten och 'störa'. Så de puttar bort henne och gnäller och säger att hon skall gå därifrån. Till slut blir jag arg och stänger av spelet, eftersom de bara tjafsar. Men då är det nästa grej, de skall vara i _hennes_ lekstuga, men hon får inte komma in. De skall göra duttan och dittan men hon får inte vara med. Eller så spelar den ena och den andra 'vill vara ifred' från min dotter.

Till slut blir jag ju arg och skäller på dem och säger att min dotter BOR här, och hon får gå var hon vill. Jag menar, de får ju säga åt henne om hon klänger på dem men när hon bara inte får vara i närheten?
Och börjar dottern leka med något, kommer gärna 8-åringen och tar det ifrån henne för att 'visa hur man skall göra'. Och sedan får hon ju inte förstöra/röra/vara med... det här pågick konstant.

Jag blir faktiskt jättearg och tycker synd om min lilla. Jag förstår ju att 8-åringen helt enkelt tar ut maktspelet mot min dotter, precis som hennes storebror gör mot henne, men jag tycker det är så otroligt fräckt, när de faktiskt är här och besöker sin lillkusin? Hur säger man till på ett bra sätt? Jag pratade med dem om saken när dottern inte var med och sa vad det var som gällde, men det hjälper inte länge...

Dagen efter hade vi packat matsäck och skulle åka - men nääää, då ville de inte, de ville hellre spela wiispel och se på TV. Jag har ingen lust att åka med motvilliga barn, så då stannade vi hemma då... det enda de kanske ville göra var att spela laserdome (går ju jättebra med en treåring).

Jag försökte ta ut min dotter, leka med vatten, cykla... det gick ju i typ 10 minuter, sedan ville hon tillbaka till kusinerna.

När sedan deras föäldrar kommer undrar 8-åringen om hon inte kunde få stanna en natt till . Varför? Jag fattar verkligen inte, och det är ju mina brorsbarn och jag vill ha en bra relation med dem, men jag vet inte hur jag skall bete mig? Jag accepterar inte att de beter sig illa mot min dotter, men de verkar inte ens fatta att de gjort det? Överreagerar jag?

(Tillägg: Pratade med deras föräldrar lite, och fick svaret att 'ja ibland får inte vår dotter vara med två av de andra flickorna på gatan, men då kan ju inte vi säga något utan då får de ju bara leka själva då'. Vad har det ens med saken att göra . Jag tolkade det som att vill barnen leka själv, så låt dem göra det.)

 

[Snurrfian]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Men jag förstår 8 åringen om hon vill sova en natt till om du faktiskt tillåter dem att göra det de vill.

Min barns kusiner är visserligen ännu större, men när de är här av egen fri vilja får de acceptera barnen, är de här av tvång, dvs de har inget val utan måste vara här av en eller annan andledning, ja då får de göra lite vad de vill.

Samma sak när vi får besök av kompisar som har mindre barn så får mina barn finna sig i det, de får helt enkelt leka en stund på det mindre barnets vilkor och se till att det får vara med en stund ialla fall. Sen kan jag förstår när det bara är ett litet barn och min kompis, då brukar de ställa upp och leka en stund för att sedan kunna gå undan. Är vi hemma hos andra med mindre barn, ja då är det bara att finna sig i läget och göra det bästa av situationen och hitta på en lek som är roliga för alla.

 

[Mitten]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Hur menar du tillåter? Att bara spela får de göra hemma också.. Och jag är ju på dem när de är dumma mot min lilla..
Det är ju inte så att de undviker henne heller, de tar ju gärna över hennes lekar och sånt, de verkar gilla det där maktspelet, att de kan bestämma helt enkelt. Vet inte om jag är ute och cyklar där?
Att stänga henne ute från sitt eget rum till exempel, för att hon inte får vara där, det känns för mig bara elakt. Vill de leka själva kan de gå ut, eller till ett annat rum, det är ok med mig. Men de söker sig till samma plätt som henne.
Eller så ska de spela i vardagsrummet. Och där kan jag inte hindra dottern från att vara...

 

[Tora]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Mina söner, 2,5 och 9 månader har två kusiner. Det är 7 och 12.

När de är här så gäller mina regler. Passar inte dessa regler så får de åka hem. Just den punkten är jag väldigt hård på.

Sen tvspel, dator osv får de spela på kvällen. Annars gäller någon form av gemensam aktivitet.

2 åringen hänger med de stora och de får helt enkelt anpassa sig till hans lekkapacitet. Egentid får de när han har somnat (vid 19,30 tiden).

Just att jag har valt bara en sak jag är väldigt hård (mina regler passar det inte så får ni åka hem) så behöver jag inte käbbla om de andra sakerna.

Jag hade inte accepterat deras beteende. De är tillräckligt stora för att förstå vad det handlar om. Däremot så behövs det nog väldigt mycket passning i början om de inte har det tänket med sig hemifrån.

Mvh

Tora

 

[Mitten]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Det är precis så jag vill säga, men jag är kanske för otydlig.. Nu får de spela lite på dagen, det är väl ok men då får de spela så lillan får vara med tänker jag. Eller varannan gång. Men står jag inte och hökar så får hon inte vara med igen.
Jag är väl lite för rädd för att bli opopulär, men just nu känner jag att nästa gång de frågar säger jag nej. Iallafall tills dottern blivit tillräckligt stor för att kunna gå iväg själv.

 

[Bollen]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Men du tillåter ju att de beter sig så här i det långa loppet (om det nu har hänt flera gånger). De får fortsätta spel/vara i lekstugan/vara på dotterns rum osv nästa gång de kommer.
Lyssnar de inte på era regler så bör de inte få vara hos er helt enkelt.
Kör hem barnen/föräldrarna får hämta.

Såg din dotter fram emot utflykten? Hur var hennes reaktion när ni stannade hemma?

Varför ska det ens spelas Wii hemma hos er, eller finns det inte hemma hos dem?
Jag anser att om barnen själva har bett om att få sova över så borde NI umgås med varandra.

Jag förstår att du blir arg på deras beteende!

 

[Mitten]

Sv: Hur hanterar jag det här?

När de är här på mer korta besök med hela familjen, så är ju den 2-åriga kusinen med också, och då brukar inte problemen uppkomma lika tydligt. De har inte sovit här på ganska länge innan det här, sist var dottern typ 2,5 och inte lika medveten, då satt hon glatt och tittade på dem med tindrande ögon vad de än gjorde. Och de tyckte det var roligt med uppmärksamheten.

Min dotter var mer intresserad av att umgås med kusinerna än själva utflykten, hon hade tyckt det var kul när vi kom dit, men reagerade inte direkt när den ställdes in - hon vill bara umgås med sina stora kusiner (den lilla är inte lika intressant ... )

Anledningen till att de fick spela wii (som de mycket riktigt har hemma hos sig också) var till slut mest för att jag inte orkade tjafsa faktiskt .
De spelade lite på kvällen och spelade sportspel, och då var jag och Elina också med, det gick ju hyfsat, och sedan var det när utflykten ställdes in och jag blev lite paff och ställd...
När de spelat en stund och varit tillräckligt tråkiga följde dottern med mig och hade picknick på tomten med matsäcken, och sedan byggde vi lego och läste Bamse. Och då var det lugnast om de fick spela som de ville, och inte drog iväg med henne bara för att avvisa henne..

Men jag känner (och min man känner ännu mer) att nästa gång de frågar om att sova över blir det ett nej. Jag fattar inte ens varför de vill, eftersom de kan sitta i soffan och spela hemma lika gärna? De har inga tidsbegränsningar där på spelandet, så det är liksom ingen skillnad.

Visst är det inte mycket att kräva att en 8-åring skall förstå grundläggande respekt för andra barn? Jag har ju bara ett barn som är 3, så jag har ju ingen erfarenhet av vad äldre barn kan och inte kan, men jag tycker inte det är mycket begärt att de skall förstå att de gör henne illa genom att gnälla och putta bort henne hela tiden. Och jag pratade med dem igen och igen om saken, och blev en gång förbannad.
Det hela blir ju inte lättare av att jag inte känner att jag har deras föräldrar på samma våglängd heller.

 

[Bollen]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag tror att ni gör rätt i att säga nej!
Jag hade inte orkat med dem....
Och Nej du har inte för höga krav!

 

[Sar]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag hade varit ytterst tydlig i att hemma hos oss så är vårt/våra barn med i lekarna så länge den/de är vakna. Sedan skulle jag av barmhärtighetsskäl kunna dra iväg med den minsta för att göra en "litet barn-aktivitet" som de får välja själv om de vill hänga med på eller passa på att leka själva.

Tydlighet och klara spelregler är det som gäller helt enkelt!

 

[Swat]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag kan verkligen INGET om barn - "övningskör" med min egen 11 månaders - men min stilla undran blir ändå: Varför sätter du dej inte ner med dina syskonbarn och pratar igenom hur ni har det i ert hem?
I ett neutralt skede och INTE när du hunnit bli irriterad och besviken.

Så stora barn som 8 och 11 år kan du ju lugnt förklara läget för.
Tydlighet och rak kommunikation tycker jag fungerar bäst i alla situationer!

Att föräldrarna sedan inte ser på barnens agerande som du gör spelar ju inte så stor roll, ditt liv = du styr!

/Swat

 

[Mitten]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag satte mig och pratade med dem på kvällen när lillan somnat, icke-irriterat. De nickade och lät som de förstod.
Jag är bara så ruskigt besviken på dem.

 

[A_NN_A]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag har inga egna barn, men har över åren umgåtts mycket med mina brorsöner. De är nu 16 och 10 år gamla.

Enligt min erfarenhet så får man vara ordentligt tydlig/obekväm.
Du får helt enkelt bli förbannad på barnen så barnen märker det. Det är inte deras rättighet att vara hos dig eller göra vad de vill hos dig. Det är dig de ska vilja träffa. Inte din dator. Vill de bara träffa datorn så är det bara att köra hem dem. Om de är hos dig för att de vill det och inte lyssnar så är det bara att köra hem dem.

Mina brorsöner funderar aldrig över om jag menar det jag säger. Jag hotar aldrig med något jag inte är beredd att genomföra. De är alltid välkomna hos mig. Jag försöker även hitta på andra saker med dem ibland. Gärna en och en. Detta är givetvis mycket enklare för mig som inte har barn själv.

Säg till på skarpen. Kanske blir de ledsna då, men er relation kommer att bli mycket bättre i framtiden.

/Anna

 

[mino]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Det är jättejobbigt när äldre barn stöter bort ens egna lilla barn. Men jag vet inte om man kan förvänta sig att så stora barn ska leka med en treåring och kräva det. Däremot är det inte ok att gästerna är otrevliga eller låser dottern ute ur hennes rum. Be de stora barnen att hitta på en lösning, det behöver de förmodligen öva på och försök att inte lägga in din vuxna tolkning och smärta i det som händer. Förmodligen rinner det av din dotter direkt.

Min generella princip är annrs att man umgås med de barn som det funkar någorlunda med. Alla kan inte älska alla och det går inte att uppfostra fram bra lek (möjligtvis om man samarbetar med föräldrarna).

 

[Mitten]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Men jag krävde inte att de skulle leka med henne, men de sökte aktivt upp henne för att putta bort henne så att säga. Jag tyckte att de då kunde gå någon annanstans - de ville inte spela spel i ett annat rum utan absolut i vardagsrummet. Hon måste ju få röra sig fritt i sällskapsytorna i sitt eget hem.

 

[mino]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Det svåra är ju att din dotter vill det. Det är svårt att få en treåring att förstå att/varför hon inte får vara med det är ju därför de går så långt att de puttar henne (därmed inte sagt att det är ok!). Om din dotter inte ville vara med så vore inte det hela ett problem.

Jag tycker att du ska acceptera att barnen inte funkar så bra ihop för tillfället och strunta i att hantera det. Det kan mycket väl se helt annorlunda ut om några år.

 

[MamaJustify]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Vad tråkigt. Mina barn är yngre än sina kusiner och när min äldsta som är 11 år var liten så ville kusinerna som då var 7 resp 9 år äldre alltid ha henne med när dom var hos oss och vi hos dom, likadant med yngsta tjejen som idag är 6 år, kusinerna har alltid velat vara med mina barn, lekt och pysslat med dom.
Att kusinerna till ditt barn vill vara ifred ibland är väl en sak men att alltid putta bort henne allrahelst hemma hos er är inte ok, klart att din dotter vill vara med sina stora kusiner också. Vore ju en hjälp om deras föräldrar kunde inse problemet och prata med sina barn.
Annars får väl du försöka prata med dom på ett snällt sätt och sätta upp lite regler hur det ska gå till hemma hos er
lycka till tycker inte du överreagerar

 

[Petruska]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Jag blir faktiskt jättearg och tycker synd om min lilla.

när de faktiskt är här och besöker sin lillkusin?

Jag fastnar lite på de två citerade meningarna.

Jag känner i stort sett igen situationen, med mig själv i din dotters roll. Sådant är livet när man har storkusiner, tänker jag, man blir lite bortstött, men känner ändå viss beundran - från det avstånd man tvingas hålla. (Särskilt en av mina storkusiner blev ändå en väldigt viktig förebild för mig, och är det på många vis fortfarande.) Alltså, det låter lite hemskt, jag hade tyckt att det var hemskt att utsättas för något liknande idag, men jag minns det verkligen inte som hemskt.

Så jag undrar lite: vem blir mest ledsen, din dotter eller du? För mig låter det som att det är du. Klagar flickan, gråter hon? Och om hon gör det, är det för att hon är ledsen eller för att hon märker att du tror att hon är ledsen, eller något sådant?

Sen undrar jag också: vet du att storkusinerna själva tycker att de är och hälsar på sin lillkusin? Är det så de ser på saken? De kanske snarare är bortresta. De är i en ålder då man gärna vill vidga sin värld lite utom föräldrarnas synhåll, samtidigt som man av nödvändighet fortfarande har rätt liten rörelsefrihet. Att sova över hos er, blir då en av ganska få möjliga utflykter i friheten (som samtidigt är trygg, ni är ju en familj som erbjuder all den trygghet och service som familjer trots allt ganska ofta erbjuder barn). Det hela behöver inte ha så mycket med att hälsa på lillkusinen att göra, menar jag. Jag kan inte tänka mig att mina storkusiner var hemma hos oss när jag var liten för att hälsa på mig, i alla fall. Om kusinerna har ett tvåårigt syskon hemma, kan man ju verkligen förstå varför din treåring inte är särskilt spännande för dem.

Om det är så, handlar det ju snarare om du är redo att vara en sådan möjlighet för vidgad frihet åt syskonbarnen, eller inte (om du tycker så mycket om dem eller inte). Om du är det, så skulle det ju räcka med att göra som Mino föreslår, och sedan ta ställning till om resultatet är uthärdligt eller inte, och i så fall för vem. Mer hanterande än så, borde inte vara nödvändigt.

 

[mino]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Tack, du förklarade mycket bättre hur man kan se på saken!

 

[TinyWiny]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Dom gör det för att de kan och för att de inte har fått lära sig respekt. De är vana att putta bort sitt eget småsyskon och förmodligen gör deras föräldrar ingenting åt att de är elaka mot sitt/sina syskon. Förmodligen har elvaåringen samma maktspel mot åttaåringen som mot tvååringen och som de visar mot din dotter.

Du får sätta ned foten. Förklara att i eran familj respekterar ni varandra och det som ni säger går att lita på. Du gjorde tyvärr fel när du ställde in utflykten, du skulle sagt att nu har vi bestämt att vi ska göra det här så nu åker vi. Det är så barn lär sig att de kan lita på vuxna.

Du kommer inte att förstöra eran relation om du lär dem respekt och att de kan lita på dej. Snarare tvärtom. De kommer lita på dej och de kommer veta att även i svåra stunder så vet de att du är att lita på.

Det är så synd att så många barn växer upp utan att få bli respekterade och få lära sig att respektera andra. Att de inte har några vuxna runt sig som de verkligen kan lita på. Du kan vara den vuxna som lär dem respekt och som är att lita på. Visst borde det vara deras föräldrar som lär dem men hellre att du lär dem än ingen alls.

 

[bumpo]

Sv: Hur hanterar jag det här?

Det kan vara som du säger men jag håller inte med. Jag kunde bli bortknuffad av mina storkusiner när jag var mindre men de har definitivt fått lära sig respektera andra och att de även ska kunna kräva samma respekt tillbaks.

Jag har gjort samma sak med mina småkusiner och jag har en väldig respekt för dem. Men det är inte alltid så kul att leka med någon som är många år yngre.

Jag är mer inne på Petruskas idé om att det kanske inte är primärt lillkusinen som de är där för att träffa utan kanske just vidga sin egen värld i en trygg miljö.

Sedan inte sagt att det är okej att ts dotter inte får vara i sitt eget rum eller i de gemensamma ytorna i sitt hem.