Jag har också länge velat ta upp ridningen, fast haft svårt att komma igång. I mitt fall beror det mest på att jag bodde mitt i Stockholm och hade svårt att bestämma mig för vilken ridskola jag skulle börja på... alla som verkade riktigt bra låg långt utanför stan.
Dessutom har jag aldrig trivts riktigt på ridskolor och eftersom jag är lite hästrädd känns det motigt när man hela tiden konfronteras med nya, okända hästar – som ibland lägger öronen bakåt och vänder rumpan åt en när man kommer in och ska försöka sadla dem...
Nu bor jag halvt om halvt på landet och här har jag fått kontakt med en dressyrtränare som låter mig rida en häst i hennes stall. Jag lånar alltså häst enbart för privatlektioner och det passar mig just nu helt perfekt. Dessutom är det kanske halva priset mot en privatlektion i Stockholm.
På det här viset får jag lära mig rida från grunden, och dessa tillfällen har blivit något av det viktigaste i livet för mig. Dels för att jag utvecklas så enormt, och dels för att jag har blivit så otroligt förtjust i hästen som jag rider. Rädslan är helt försvunnen. Jag har ridit i 5-6 år på ridskola när jag var yngre, men det känns som att börja om från början. Framför allt är det så vansinnigt roligt, jobbigt, frustrerande och underbart om vartannat.
Jag skulle aldrig ha hittat den här motivationen utan tränare. Min plan är att fortsätta rida för min tränare i ett par år och sedan skaffa egen häst, helst en välutbildad lite äldre dressyrhäst som jag kan fortsätta lära mig av.
Mitt tips är alltså att hitta en tränare så att du utvecklas inom ridningen.