Hur går man vidare???

[Ensam]

Skriver anonymt eftersom det fortfarande är ett känsligt ämne, men jag känner att jag behöver få ventilera mina känslor.

Jag börjar väl från början... Jag kommer från ridsidan, träffade min man när jag hade praktik i ett travstall, jag letade då efter en mer erfaren ridhäst, vilket han INTE tyckte jag skulle ha, jag skulle ju ha en RIKTIG häst!!! Så han skaffade en travare åt mig och sedan dess är jag fast! I början var vi glada amatörer som hade ett par hästar som vi ägde själva, sedan ville min man bli proffs, då var min första travare pensionär efter en gaffelbandsskada, jag hade honom som ridhäst, han var helt underbar och jag älskade honom så mycket. Dock blev jag gravid och vi skulle flytta, mannen krävde att jag skulle göra mig av med gammel-travaren. Jag förstod ju att jag inte skulle greja graviditet,flytt och häst så jag lånade ut gammel-travaren. Det funkade jättebra och tjejen var helt rätt, det gjorde inte alls ont utan kändes naturligt när hon sedan köpte honom.

Livet med hästar fortlöpte men nu hade vi mer hästar åt andra, hästar kom och gick undan för undan, det är så det funkar i ett proffsstall. Jag har dock alltid levt med mina känslor på ytan, jag älskar ALLA hästar vi tränar och varje gång någon måste åka mår jag dåligt, saknar och gråter, vissa gånger går lättare än andra, som när man vet att pållen ska gå till avel, eller att den kommer vara ridhäst åt någon man känner, jobbigast är det nog när man inte riktigt vet vad som ska hända.

Även om jag älskar alla hästar får man ibland någon som hjärtat bultar lite extra för, hästen som man klickar lite extra med. För ungefär 6 år sedan kom så hästen med stor H. Han var inte mycket för världen då, 3-åring och i princip utdömd. Han var väldigt speciell, något av en diva och ganska jobbig att hantera och köra. Mannen sa att han var den sämsta häst han kört, han tyckte faktiskt han var så dålig att han inte ville köra honom alls. Så det blev jag som tog hand om honom. Varje dag stretade vi på och en vacker dag var det som att allt bara föll på plats! Han flög fram med mig i vagnen och jag var helt tagen av lyckoruset man känner när man upptäcker att det här är något alldeles extra!!!!

Så började resan med hästen med stort H. Vi åkte på tävlingar och vann stora lopp och hästen sprang i mycket pengar. Jag var alltid hans ständiga följeslagare, jag spenderade timmar med honom i boxen och visste precis allt om hur han ville ha det. Jag älskade verkligen den hästen och jag tror att min kärlek var besvarad.

Men hästen med stort H började bli gammal och allt tävlande tog ut sin rätt, jag visste nog egentligen att vägen snart skulle ta slut, men jag ville inte det, ville inte inse. Resultaten på banan var inte längre vad de en gång varit och min man började prata om att det kanske var dags att sluta. Jag krävde då genast att han skulle få stanna, något min man inte gillade, men jag gav mig inte, jag sa att jag aldrig skulle förlåta honom om han inte lät mig behålla hästen med stort H. Så han gav sig, och förslog för ägarna att hästen med stort H skulle få vara pensionär hos oss. Bli ompysslad och ha det gott resten av sitt liv. Ägarna tyckte dock annat och för ca ett halvår sedan flyttade hästen med stort H till en annan tränare.

Jag tror jag grät konstant i ett dygn när jag fick veta... När hästen hade åkt var det jobbigt att gå till stallet och se hans tomma box, jag förväntade mig alltid att han skulle stå där och hälsa mig välkommen... Det kändes som att någon slitit bort en del av mitt hjärta, jag kände mig halv, det gjorde så fruktansvärt ont.

Efter det slutade jag jobba med hästarna och skaffade mig ett annat jobb. Jag har försökt hitta tillbaka, men jag är rädd att förlora någon mer igen, jag orkar inte det. Jag har gråtit så många gånger och nu blev det helt enkelt för mycket med den här hästen också, jag trodde verkligen han skulle få stanna, efter allt jag och han gjort tillsammans för ägarna.

Än idag gör det ont, jag hoppas att hästen med stort H en dag ändå ska få komma tillbaka till mig, men jag vågar inte tro för mycket... Men jag saknar honom så mycket, slutar det aldrig göra ont????

 

[Kilauea]

Sv: Hur går man vidare???

Vissa individer saknar man hela livet, det tror jag. Jag har en fd medryttarhäst som jag saknar otroligt, trots att det var 6 år sedan jag träffade honom sist.
Kan du inte bli ägare till en egen häst? Visst kan saker och ting hända även med den hästen, men då är den ju ändå din och det är du som fattar besluten.

 

[iNHALE]

Sv: Hur går man vidare???

Det är jobbigt att bli av med hästar man gillar, det är inget konstigt.

Kan du inte försöka plocka upp hästeriet igen, fast på en annan nivå? Vill du fortfarande hålla på med trav kanske du kan köpa en egen travare du kan träna själv? Då kan ingen utomstående hästägare komma och ta den ifrån dig och du bestämmer allt själv.

 

[Ensam]

Sv: Hur går man vidare???

Jag har under en längre tid tänkt att jag skulle skaffa en egen häst som jag äger själv, just eftersom jag tycker det är så jobbigt när hästar åker skulle den hästen kunna bli som ett "andningshål" för mig att denna pålle åker iaf INTE, problemet är att jag inte vet vad det skulle vara för häst, ridhäst? travhäst? Jag har faktiskt funderat en hel del på det och känner att en ridhäst kanske vore bäst, då jag ändå kommer spendera så mycket tid med trav, kan det vara trevligt att rida lite i skogen och lite dressyr (tävling och sånt är jag inte så intresserad av), få komma ifrån lite.

Men vad för häst då? En ung? En gammal? Någon med mycket kunskaper? Men då jag vet hur svårt det är att hitta bra hem till gamla travare så har jag nog alltid tänkt att det är en gammal travare jag ska ha, en som jag tycker om och som är trevlig att rida, då gör jag ju också en god gärning tänker jag. Jag har haft flera sådana potentiella egna hästar, men som jag inte har fått/kunnat behålla av olika anledningar. Nu hoppades jag verkligen på denna, då den här var en på miljonen, inte för att han var en fantastiskt ridhäst, utan för att vi tyckte mycket om varandra, för att han var något extra...

Just nu känns det inte aktuellt att skaffa häst alls. Jag har svårt att se att jag skulle kunna hitta någon som skulle kunna mäta sig med hästen med stort H och jag sörjer honom fortfarande mycket. Jag måste på något sätt komma vidare, läka och tycka om hästarna igen, just nu känner jag mig bränd när det gäller det här med hästar...

 

[escodobe]

Sv: Hur går man vidare???

Lever hästen? det går kanske att leta reda på honom och köpa honom?

 

[Kilauea]

Sv: Hur går man vidare???

Vad du vill ha för sorts häst vet bara du.
Själv skulle jag vara överlycklig med en trygg häst att rida på i skogen i skritt, trav, galopp.

 

[lilstar]

Sv: Hur går man vidare???

Har hästen ett avelsvärde eller finns det möjlighet att köpa honom när ägarna inser att travkarriären är slut? Är ägarna sådana att ni kan komma överens om att du har första tjing?

 

[Squie]

Sv: Hur går man vidare???

slutar det aldrig göra ont????

Kort o gott. Nej! Man lär sig bara att leva med det.

 

[Dandylinn]

Sv: Hur går man vidare???

Vad olyckligt

Det går aldrig över..en del fastnar man för totalt.

Jag har hästen med H just nu och det skrämmer mig att jag aldrig kommer att möta en likadan häst igen, han är så unik.

Vissa är så, det finns bara en..det jag kommer glädja mig med sen är att just jag fick chansen att få träffa just den hästen " en, på miljonen" och det tycker jag du ska tänka också, om era vägar aldrig möts igen.
Och glädja dig åt att du faktiskt trodde på honom och fick motbevisa alla andra, eller lyckades plocka fram det bästa ur honom!

 

[tuaphua]

Sv: Hur går man vidare???

Vissa hästar fastnar man extra för. Det gör fruktansvärt ont att skiljas från dem.

Jag är en sån som tycker om de flesta och har haft svårt att skiljas från alla.
Men ett fåtal har jag fäst mig mer vid.

Jag tog hand om en mycket speciell travare för nästan 20 år sen. Jag kom i kontakt med travet på min prao-tid i högstadiet. Jag fasntnade för en egensinnig sak som var skvatt galen och farlig. Först fick jag inte hantera den. Men jag smög med det. Och blev påkommen. Jag fick ok.
Sen började jag sköta om den och rida den. Vi hittade varann. Jag älskade den där hästen och var där så mycket jag kunde. Jag drömde om att få köpa den/få den när den skulle sluta tävla.
Den såldes dock till Malta tyvärr.
Jag kommer aldrig glömma honom eller vår tid. Jag är tacksam för allt han lärde mig och de kontakter jag fick av att klarat av den hästen.
Hade jag fått köpa honom hade jag förmodligen inte gjort det jag gör idag dock. Idag är jag dressyrtränare(och problemlösare.. det är nog dock lite pga honom).

Min gamle ponny som jag haft i 20 år har jag också mycket starka band till.

En häst jag hade i träning som också var väldigt speciell kommer jag också aldrig kunna släppa helt.

För mig fastnar ofta de hästar som är svåra. När man vunnit såna hästars tillit upplever jag att man knutit an så mycket mer än med de som från start är simpla, sociala etc.

Det gör alltid ont. Men vissa gör ondare. Dock har man plats för fler i hjärtat. De ersätter inte varann. Men hästar är fantastiska! Fler än den man hållit som mest kär just där och då. Vågar man så har man plats för fler i hjärtat.
Och för mig så ger de så mycket under den tiden man har ihop att det är värt sorgen sen.

Vad du ska ha för häst vet bara du.
Fråga dig vad du vill ha ut av ditt hästeri? Vad vill du göra med din häst?
Sen skaffar du en häst som passar det och dig.
Vill du hjälpa en löphäst och tycker deras rörelser är ok tycker jag det är fint.
Vill du ha lite lättare att rida dressyr på kan du ju ta ett kallblod. De har oftast bättre förutsättningar än vb-travarna.

 

[Masse]

Sv: Hur går man vidare???

Om det varit min häst med stort H d v s om jag hade varit i sina kläder, så hade jag tagit kontakt med ägarna och sagt att när hästen inte längre skulle gå på banan ville jag köpa/ta över den och ge den ett sista hem. Om inte ägarna också ser den som speciell och vill ha den som pensionär (vilket den inte låter som) tror jag att dom kommer att vara glada för det den dagen då det är dags. För trots allt så antingen är det svårt att placera avlagda travhästar eller så kostar det en slant att ta bort dom. Kanske dom inte tar det så positivt nu när dom ännu tror på den som löphäst men när dom inser att den är slut tror jag kommer att god ta ditt erbjudande.

 

[Bowman]

Sv: Hur går man vidare???

Tycker med sånt här är jättetungt. Saknar djur som är borta sen över årtionden. Och inte blev de lättare av att man fick möjligheten att rida galopphästar. Att få rida samma hästar varje dag, vecka ut, vecka in gör att man obönhörligen kommer nära en del individer. Det "klickar till" och man blir ett med djuren. Men man äger dem inte och en dag så rider man för någon annan tränare och hästarna man känner för tränas av andra tränare eller pesioneras och säljs och hamnar hos någon tjej i en annan del av landet. En del hästar som man varit med att rida in dyker upp på löpen och man följer dem med blicken. Ibland hör någon av sig och frågar om någon häst man ridit, kanske den nye ägaren. Och alltid känner man en saknad...

Svårt med om man fastnat för att rida en viss typ av häst. Om man som i mitt fall gärna rider galopphästar eller fd. galopphästar. Man vill ju gärna fortsätta med att rida dem som man gjorde när de tävlades. Ok, kanske inte tränas på samma sätt om det rör sig om en galopphäst med avslutad tävlingskarriär. Den är oftast billig att köpa och inte speciellt gammal. Men kostar lika mycket att "driva". Och var skall man rida den någonstans? Med vilka kan man rida ut? Inte enkelt...

Jag gillar travhästar med. Men känner att det blir lite samma sak som med galopphästen. Man vill komma ut i skogen. Släppa loss med lite galopp oavsett om det handlar om en skrittrunda eller travrunda. Men man får räkna med att göra det ensam här där jag bor för stunden. Alla här omkring nöjer sig med att harva runt i en padock eller i ridhuset. Frågar man dem om de har lust att rida ed en tur upp i skogen blir de vita i ansiktet av skräck. Det är ju farligt, det går för fort. Det finns älgar, rådjur, vildsvin, fåglar, hundar och gråstenar...

Nu rider jag mest in unghästar för stunden. Man fäster sig vid dem med. Man ser dem ibland utvecklas efter att man ridit dem. Men ibland står de bara och hänger i hagarna hos sina ägare och rids bara någon gång i veckan eller månaden. Man lider när man känner att en sån fin häst inte används mer. Men samtigt vad kan man göra? Det kostar att ha häst och man kan inte ha hundra stycken. Visst skulle jag ibland vilja ha en egen häst. Men hade jag haft en egen häst skulle jag inte ridit i närheten så många hästar som jag gjort idag. Och alla, ok nästan alla har jag tyckt om på ett eller annat sätt. Man får försöka glädjas åt den tid man ändå haft tillsammans...

Och en fördel som jag känner lite grand med att rida så som jag gör är att man rider med hästarna när de är unga, starka och pigga. Man känner hur framåt de är och ser dem utvecklas. Att se ett djur som man tycker om och upplevt mycket med bli gammal, tackla av och kanske bli sjukt eller få en skada som den aldrig återhämtar sig från är inte alltid roligt. Det kan lätt bli att ett annars trevligt och fint minne blir något som man aldrig vill uppleva igen.

Jag hade en katt som jag fick ta bort för sju år sen. Saknar den så mycket än idag så jag tror inte att jag vill bli så fäst vid något djur igen. Då känns det lättare att hela tiden träffa nya unga hästsar att rida in, se och känna dem utvecklas. Men inte komma "för nära dem". Men sån styr man ju tyvärr inte helt över. Ibland klickar det till...

 

[Kiwifrukt]

Sv: Hur går man vidare???

Nej. Det slutar inte att göra ont. Jag fick ta bort min B-ponny för snart fem år sen. Jag gråter fortfarande för honom. Vissa dagar är värre än andra. Han var en på miljonen, jag kommer nog aldrig träffa en häst som berör mig på samma sätt som han igen.

Tack och lov hade jag en häst till när det hände, hon är kvar än. Hade jag inte haft henne, så jag var tvungen att åka till stallet redan samma kväll, vet jag inte hur jag hade hanterat mitt hästintresse. Idag har jag dessutom en treåring som jag har haft i lite mer än ett år, som jag självfallet tycker jättemycket om, men det kan aldrig bli samma sak som med B-ponnyn. Aldrig någonsin, med någon häst.

Samtidigt har jag ridit flera hästar åt andra, vissa har varit riktigt trevliga och jag har många fina minnen med dem, sen har de vandrat vidare med andra ryttare. Det är inte alltid av ondo att fästa sig vid andras hästar. Men det där speciella Hästen med stort H, den kommer man aldrig förbi.

 

[Ensam]

Sv: Hur går man vidare???

Svarar flera;
Jag har talat om för ägarna att jag mer än gärna tar hand om hästen när den pensioneras, förr eller senare måste den pensioneras eftersom de inte får tävla efter 12 år, så den dagen kommer ju, men det känns väldigt osäkert om det kommer gå då det är en ägargrupp där en del är väldigt speciella. Jag har aldrig varit osams med dem eller talat illa om dem, just för att inte göra mig ovän med dem eftersom jag verkligen vill att hästen ska få bo hos mig som pensionär. Jag följer hästen på håll men försöker ändå hålla avstånd, det gör för ont...

Känns skönt att höra att fler vet vad jag menar, det är skillnad på att älska sina hästar, vilket jag verkligen gör och att träffa på den som verkligen är "den rätta", jag är tvärsäker på att jag aldrig får en sådan relation till någon häst igen och det gör ont, jag vill liksom inte att det ska ta slut....

Målet är ju att man ska minnas allt det som var fint som vi hade tillsammans, allt vi upplevde och det fantastiska band som jag fick ha till en så speciell individ, men där är inte jag ännu, jag kan inte minnas utan att det gör ont, utan att gråta....

Det är just det med att förstå hur jag känner som är jobbigt också, människor omkring mig tycker ju att jag ska gå vidare, att det var bara en häst, jag är ju dessutom vuxen, inte ska jag bete mig som någon fjortis som inte får sköta sin favvo häst...

Som tur är har jag en vän som har sett hur nära jag och hästen stod varandra och hon förstår, men hon är också typ den enda, så det känns väldigt ensamt i min sorg...

 

[MayGrace]

Sv: Hur går man vidare???

Min första häst var en på miljonen, vi hade väldigt starka band till varandra och han kom till mig som pigg 25 åring och gick bort av ålderskäl vid 32 års ålder. Mycket för en stor häst! Det är svårt och jag sörjer honom ännu även fast det är över 5 år sedan han gick bort. Sorgen försvinner aldrig men man lär sig att leva med den! Jag hade som tur var köpt min nya ponny nått år innan han gick bort så hon fanns ju där och gör det ännu idag! Men tiden läker tyvärr inte alltid alla sår ..

 

[Inte_Ung]

Sv: Hur går man vidare???

Men det är ju självklart att du är ledsen.
Ni hade ett nära förhållande och nu är det slut.
Som vilken separation som helst.

Min första Islandshäst blev 30 år och han var Hästen för mig och även för många andra.
Livet är inte det samma när han inte finns mera.
Vi fick 22 år tillsammans och det är svårt att vänja sig vid att han inte finns mera.

 

[utanensko]

Sv: Hur går man vidare???

Vet hur det känns!