Hur förlåter jag mig själv?

[aida]

Skuldkänslorna och ångesten är så mycket värre än jag någonsin kunde ana, att jag skulle sörja min bästa vän visste jag... men jag går sönder.

Mitt hjärta fick somna igår. Han fick en spark för 3-4 veckor sedan som tog illa, mer illa än vi kunde ana till en början. Vad som såg ut att vara ett sår och muskelömhet visade sig efter 1,5 vecka vara bra mycket värre än så.
En avslagen benflisa som kroppen försökte stöta bort men inte lyckades med. På ultraljudet syntes även att bursan vid armbågsleden var förstorad, men den såg inte ut att vara inflammerad. Efter skrapning på skelettet för att försöka få ut flisan (utan framgång) så sattes dränage i såret upp till den döda benbiten och med penicillin och metacam en vecka höll vi alla tummarna för att svullnaden skulle lägga sig så att skrapningen skulle bli lättare en vecka senare. Trots full dos med smärtstillande hade han så ont så ont och jag var beredd att ge upp ett par gånger under den senaste veckan. Efter att vi ökade på smärtstillandet så gick det bättre och han fick tillbaks sin gnista.
I torsdags, dagen innan återbesöket, så var han jättepigg och glad! Och mitt hopp väcktes att detta kan gå vägen! Det har vänt! Han var ute i hagen och kunde gå runt och beta och var nästan sitt vanliga jag igen, så mina förhoppningar var ganska stora när vi åkte tillbaks till kliniken på fredagen.

Ultraljudet visar nu en bursa som ser påverkad ut och veterinären vill ta prov på hur det ser ut. De vita slår i taket på cellräknaren... Han ger oss 50/50 chans att han blir helt bra, det kommer att ta lång tid (månader) och det kommer att krävas upprepade behandlingar och han kommer att ha ont undertiden. Drän skulle sättas hela vägen genom bursan och ut genom såret. Med en risk att även armbågsleden skulle bli påverkad.
Det svåraste beslutet i mitt liv var att avsluta det hela där och då, min älskade gamla prins skulle inte behöva ha ont så länge om det inte skulle gå vägen...

14 år fick vi tillsammans och han har gett mig allt! Det känns som om jag har svikit honom och jag vet inte hur jag ska förlåta mig. Varför gav jag inte honom chansen att bli bra? Han hade kunnat leva flera år till...

21 ärofyllda år fick dina hovar trampa på jorden, jag hoppas av hela mitt hjärta att vi nångång möts igen och att du förlåter mig.

Världens snällaste mojj

 

[vallhund]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

 

[Kilauea]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Inte ska du ha sådana skuldkänslor. Du valde att avsluta ett lidande som skulle varit kvar länge, flera månader.
En häst som är 21 år kan visserligen ha flera år kvar - men inte alla. Det är inget man kan veta innan och tänk om du skulle valt att låta honom genomgå flera månader med smärtor och dränage och sen visade det sig att det ändå inte blev bra, eller att han ändå inte hade långt kvar.

Styrkekramar till dig!

 

[Skogstrollet]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Jag har lärt mig den hårda vägen att den avlivning som är svårast att leva med är den där man väntat för länge och hoppats på mirakel och det har gått ut över djuret som lidit och mått dåligt för länge.

Enligt mig hade du svikit honom om du av egoistiska skäl låtit honom gå igenom den behandlingen på ålderns höst för att få lite mer tid med honom...

Du gjorde det för hans skull, eller hur..?

 

[palle]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Du gjorde helt rätt mot honom.

Det hade varit ännu sämre om du behandlat och han haft ont hela tiden och det sen i slutändan blivit tvungen att ta bort honom.
Nu har han inte ont i alla fall.

Och det är väl huvudsaken eller hur ?

Tyvärr lindrar det inte din sorg utan den måste värka ut av sej själv med tiden

 

[Liten]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Du försökte. Du kontaktade veterinär, kollade upp det hela, tog reda på vad som var fel, provade behandling. Sedan fick du reda på att det var mer komplext och att behandlingen skulle bli smärtsam för hästen. Hästen var lite äldre, och om komplikationer kom under behandlingen hade han kanske aldrig kunnat "komma tillbaka" fullt. En behandling som blivit utdragen och smärtsam. Jag håller med talarna ovan - jag hade gjort samma val. Du gjorde det du bedömde och kände var rätt. Och genom det, gjorde du precis allt man kan förvänta sig - du tog ansvar för din hästs välmående. Du svek honom inte, utan du skonade honom från mer smärta än nödvändigt.

Beslutet om avlivning är förmodligen det svåraste beslut man kan bli tvungen att ta som djurägare. Men det är ett ansvar som man är skyldig att axla när man skaffar ett djur. Det är inte ett svek eller ett misstag, utan vår skyldighet när det blir dags.

 

[Ottilia]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Styrkekramar till dig!!!

Hästar lever i nuet, månader av smärta och behandling hade varit evighet och åter evighet av smärta för honom. Du gjorde honom rätt. Det enda rätta. Och skuldkänslorna kommer eftersom du innerst inne inte vill helt och fullt inse att det bara fanns ett val att göra. Ett slags försenat "tänk om" som kommer nu i efterhand eftersom du tog beslutet så snabbt. Ja- han hade kunnat leva i år till, men han var redan gammal, han hade ett gott liv bakom sig och han hade inte mått bra under månaderna av behandling. Inget djur ska behöva gå igenom månader av lidande bara för att det är älskat.

Du gjorde rätt och om det finns en hästhimmel och ett liv efter detta så är jag säker på att han skulle se att det du gjorde, gjorde du för att bespara honom lidande och han skulle förlåta dig om och om igen.

 

[Ridinglady]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Du har inget att förlåta dig själv för! Du har fattat ett mycket svårt beslut som kräver stor styrka! Detta är ngt som varje djurägare måste vara beredd att gå igenom. Sörj din fina vän och minns allt fint ni haft, men förebrå inte dig själv! Hästens bön kan kanske ge dig lite tröst
Fodra och vattna mig väl
Var vänlig mot mig
Ryck inte i tyglarna eller tömmen
Slå mig inte då jag inte förtjänar det
Ge mig inte för tunga lass
Sko mig väl
Skydda mig om sommaren för solhettan
Skydda mig om vintern för kalla betsel
Och lägg täcket på min rygg
Smek mig någon gång
Jag bär dig, jag drar dig
Jag lever enast för dig
Du vet att jag inte kan tala om min nöd,
Men Gud ska belöna dig
Till sist, då mina krafter tagit slut
Tag mitt liv på minst plågsamma sätt

 

[Nebraska]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Du ska vara stolt att du vågade ta ett tufft beslut. Ett beslut som gjorde att din vän slapp lida.

 

[3rixon]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Du gjorde nog snarare honom en tjänst och avslutade hans smärta. Djur ska inte behöva gå runt en längre tid och ha ont, för dem förstår ju inte att dem kanske kommer bli bra flera månader framåt. Det är dessutom inte alla hästar som får lov att bli 21 och dessutom ha fått vara hos en och samma ägare i 14 år. Du ska inte ha något dåligt samvete, du gjorde vad du kunde och hade du beslutat dig att fortsätta en långvarig, smärtsam behandling så hade det nog varit mer för din egen skull än hästens.

 

[Raja]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Jag håller med dig till fullo. Jag väntade alldeles för länge med min hund. Ärligt talat så hade han inget värdigt hundliv de sista månaderna, men jag var för svag och egoistisk. Så tyvärr är mina sista minnen av honom en gammal, trött och orkeslös hund. Då lovade jag mig själv och mina andra djur att de aldrig skulle utsättas för detta. Så nästa hund fick sluta sina dagar utan lidande. Han visade tecken på att han var gammal (16 år) och jag fattade beslutet direkt. Veterinären sa ju att man kunde ta prover, kanske medicinera, men jag sa nej. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag fick också ångest - hade jag varit för snabb? Kunde han levt ett tag till? Ja, det hade han ju säkert gjort, men HUR? Nu vet jag att jag fattade rätt beslut. Vilket jag inte gjorde med den första.

 

[melen]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Jag vet precis hur du känner, jag hade också stora skuldkänslor efter att jag blev tvungen att ta bort min älskade häst. Men ju längre tiden går inser man att det faktiskt var det rätta att göra. Min var 22 när han fick somna efter en spark i hagen som KANSKE hade gått att rädda, men han hade så fruktansvärt ont och tanken på att få in honom i en transport i det skicket och sedan köra honom med smärta som inte gav sig hur mycket smärtlindring han än fick.

Jag gjorde rätt och du har också gjort rätt! Skuldkänslorna kommer ge sig och du kommer sakna. Men du kommer också minnas alla bra saker!

 

[Casteloro]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Så här skrev Skogstokan till mig när jag var tvungen att fatta det slutgiltiga beslutet om min prins, vilket gjorde att det underlättade för mig lite:

Sorgen, är kärlekens pris. Tyvärr är det så.

Genom att älska någon, helhjärtat, oändligt, så vet man också med ens att det tar slut en dag. Men slutar man älska för det? Nej, så fungerar det inte. För mig var det så, när den värsta, rivande sorgen lagt sig, så insåg jag att det varit värt det. Att jag vilken dag som helst skulle kunna öppna mitt hjärta för en ny vän igen eftersom att han, det sorgliga avskedet till trots, gett mig så otroligt mycket mer. En älskad vän ska man sörja, det är den oändliga kärleken som får ett att må fördjävligt.

Det är snart tre år sedan och jag saknar honom varje dag! Haft andra hästar efter, men aldrig känt på samma sätt som för honom... Jag vet att det var rätt beslut, men ändå kan jag tänka att jag svek honom som inte försökte lite mer, men chanserna var inte så stora att han ens hade kunnat fungera som sällskap smärtfritt, det var inget liv för honom. Blir alldeles tårögd nr jag tänker på det, men jag var tvungen att vara stark för honom. Du kommer alltid sakna din vän, men du gjorde rätt.

 

[Yrja]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Min häst hittades i hagen med samma odds som din, 50%chans att klara sig, ännu sämre chans att nånsin kunna ridas eller röra på sig normalt. Han var ganska svårlastad, det fanns ingen ambulans och han gick inte att få att gå framåt alls pga smärtan. Vi ville hellre att han somnade i hagen än på en hemsk klinik där han tidigare varit med om obehag. Han skulle få bli kvar där han alltid mått som bäst.

Det är 6 år sen och det tog tid innan jag slutade be honom om förlåtelse i mina tankar dagligen. Känner fortfarande skuld och ångest över beslutet tyvärr men har accepterat att det är som det är. En del saker är inte så lätta att komma över men man lär sig att hantera det. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv - över att han fick bli skadad eller att han inte fick en chans, han litade på mig - men det är inget jag kan göra nåt åt men vet att när jag lämnar jordelivet kommer mitt första stopp att vara hos honom i nåt sorts hopp om att få känna att han förlåtit mig i alla fall.

Så jag vet precis hur du känner. Hur mycket folk än säger att det var rätt val rättfärdigar det inget. Trots att jag vet att det säkert var rätt val, så svek jag honom inför hans ögon. Det kan inga omständigheter ändra på. Jag är inte gjord för att ta såna beslut helt enkelt.

Men självklart säger jag som alla andra att du inte ska lägga skulden på dig själv. Ingen har all världens makt och kan rätta till saker och ting alla gånger. Den här gången kunde du inget göra och det var inte ditt fel.

 

[aida]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Svarar alla

Tack så mycket för era tankar!

Det har varit några tuffa dagar och jag saknar min fina underbara vän varje dag. Men för varje gång jag hör att jag har tagit rätt beslut så inser jag det mer och mer själv med. Det finns en liten logisk del av hjärnan som vet att det är så... Det är säkert som Ottilia säger att skuldkänslorna kommer mycket beroende på att jag tog beslutet så snabbt. Det var väldigt många "tänk om" och "vad i helvete har du gjort!?" som ekade i huvudet de första dagarna

Jag har inte gråtit färdigt på långa vägar än, men jag klandrar inte mig själv lika hårt längre för beslutet som jag tog.

En dag möts vi igen min fina Migge
Minnet av dig lever kvar hos många av oss som finns kvar
Du kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta
Vila i frid

 

[palle]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Jättefin häst

För mej är datumena 4 mars 2004 och 6 december 2010 för evigt förknippat med mitt livs största sorg, smärta och förtvivlan.
Det är dom datumena mina älskade ston flyttat till Trapalanda och jag gråter fortfarande dom dagarna.
Den senaste förlusten, av Lippan, ger mej gråten i halsen när jag pratar om henne

Hur lång tid det tar är mycket individuellt innan det lägger sej och man kan prata om hästen utan tårar.
Men det jag har lärt mej är att ju mer man pratar, skrattar och gråter ju snabbare går den värsta smärtan ner. ...

Och skit i alla som säger att det var ju bara en häst, det var din häst och det är din sorg. ...

 

[ISABEL]

Sv: Hur förlåter jag mig själv?

Jag har själv fått ta detta tunga beslut för två av mina gamla vänner så jag vet hur det känns. Innerst inne vet man att man tagit rätt beslut men det är ett oerhört tufft beslut, att bestämma över någon annans liv och jag kan fortfarande "ramla tillbaka" och känna skuld över mina två gamlingars bortgångar men jag vet som sagt, att innerst inne var det rätt beslut av mig och nu har det gått ett par år och det känns lite lättare även om saknaden alltid kvarstår.

Jag har fått ta bort en liten ponny som familjen haft sedan han var föl. Han blev 37 år och hade följt mig från barnsben, genom tonåren och in i vuxenvärlden. Han hade med andra ord alltid funnits i mitt liv och jag trodde nog nästan att han var odödlig men han började sakta men säkert tyna bort och det kändes som ett naturligt och klokt beslut att låta honom somna in. Det var jobbigt men kändes helt rätt med honom.

Desto jobbigare var det med min arabvalack som drog på sig en allvarlig senskada efter att ha gått omkull i hagen. Han var 26 år gammal och i toppform! Reds 5-6 dagar i veckan och såg inte ut att vara en dag äldre än 15. Men så kom skadan och han ville inte läka och bli bra men samtidigt var han fortfarande pigg och levnadsglad mentalt så beslutet att ta bort honom på grund utav att han hade ont och aldrig skulle bli fri smärtan gjorde att jag ändå tog beslutet att låta honom somna in och här känner jag mig fortfarande skamsen, trots att det gått snart 5 år.

Det är verkligen inte lätt att ha djur när man kommer till vägskälet där man ska bestämma över liv och död. Då vill man helst bara försvinna från jorden..