hur bli av med ett självskadebeteende?

[Grazing]

Någon här som på riktigt blivit av helt med sitt självskadebeteende? Jag börjar bli ruggigt trött på mitt och känner att det börjar gå mer och mer utför. Jag föreslog DBT för läkaren som menade på lite att han inte trodde jag var i tillräckligt bra form för att orka genomföra den typen av terapi, men vad annat finns det?

Hur mycket ork och energi krävs det för att gå i dbt? Som ju verkar vara den enda formen som faktiskt hjälper. Eller finns det annan form av terapi som kan hjälpa? Känns som att jag måste föreslå allt för psykiatrin för att få nån hjälp då läkaren mest erbjuder mediciner och inget annat. Man får komma med egna ideer och mina är slut.

Har en oändlig trötthet nämligen också som förmodligen kommer av medicinerna. Vet inte riktigt men antar det.

Hur har ni andra gjort för att bli av med ett självskadebeteende?

 

[Molntuss]

Jag vet inte om mitt svar kommer vara så mycket till hjälp, jag har inte gått i DBT och mitt självskadebeteende var väldigt lindrigt jämfört med vad jag vet att många har..

I mitt fall försvann mitt självskadebeteende i samband med att jag började få bättre kontroll på min ångest och min sociala fobi.
Mitt självskadebeteende var ett sätt för mig att hantera min ångest, så förmodligen var det därför jag kunde gå "bakvägen" s a s istället för att jobba direkt med självskadebeteendet. KBT hjälpte mig mycket, så om du inte redan provat det kanske det är något att kolla på.

Men som sagt, mina problem var relativt lindriga så det som funkar för mig kanske inte fungerar alls för dig.

 

[Girasol]

Har inte haft självskadebeteende men jobbat med det och just då dbt.

Ett litet boktips är Dbt, skriven av Marsha L Lineham ( har för mig namnet stavas så) finns en del matnyttigt i den.

 

[Marty]

Mitt självskadebeteende försvann egentligen naturligt när jag började må bättre. Mitt svar kanske inte hjälper dig så mycket då jag under alla de 8 åren jag mådde dåligt vägrade att ta emot hjälp så jag har varken tagit mediciner eller gått i terapi mer än enstaka tillfällen.

Jag började må bättre för att jag lyckades träffa en person som valde att älska mig trots mitt mående och självskadebeteende. Då byggdes jag långsamt upp igen och ungefär ett år senare var jag nog fri från självskadebeteendet. I början handlade det väl mycket om att inte göra honom ledsen och besviken när jag skadade mig, men till slut blev beteendet ganska avlägset. Inte en väg enligt skolboken, men det var också en väg. Säkert längre och snårigare än en väg med hjälp av proffs, men det var en väg som passade mig.

Jag tror dock att har man en gång varit i den sitsen att man skadat sig själv så har man lättare att falla tillbaka i det om man kommer i svackor. Jag började må lite sämre igen för ett par år sedan när jag blev arbetslös. Då kom tankarna och "suget" tillbaka men mina friska tankar var då starkare så jag fick inget återfall.

Jag önskar dig stort lycka till! Ge inte upp och fortsätt att kämpa. Och kom ihåg att du inte är ditt mående eller beteende. Du är mycket mer än så .

 

[purity_666]

En vän till mig har haft självskadebeteende som nästan helt försvunnit efter hon gått i DBT. När jag jobbade på behandlingshem blev en del väldigt hjälpta av KBT också.

 

[Grazing]

Jag har förstått att det är så för många att självskadandet liksom planar ut och försvinner lite av sej självt när livet förändras och det inte kanske riktigt får plats längre. Att orsakerna lite försvinner.

Problemet lite för mig är att jag inte riktigt känner att jag har någon orsak längre, i början var det ju ångestlindring och kontroll osv. Jag har i tanken lite mera att nu är det så det ska vara för mig oavsett, det känns till och med lite tomt när jag inte har några sår. Jättekonstigt och ologiskt. Eller iofs nu när jag tänker lite så är det kanske i förebyggande jag skär mig då ångesten kommer om jag inte skär mig.

Jag har fastnat lite i vårdsvängen tror jag också, jag känner en väldig trygghet i vården. Har inte riktigt någon trygg punkt någon annanstans i livet. Till skillnad från många så tycker jag vården är underbar trots att det handlar om självskador. Kanske känner jag för stor trygghet i vården och vad hjälper tex dbt då.

Jag har fram till början av april att komma på vad det är jag vill/behöver så det är ju ett litet tag kvar att tänka på. Men jag är livrädd för att terapin inte ska fungera riktigt, är jag dömd då att leva såhär då tro?

 

[Artax]

Jag har fram till början av april att komma på vad det är jag vill/behöver så det är ju ett litet tag kvar att tänka på. Men jag är livrädd för att terapin inte ska fungera riktigt, är jag dömd då att leva såhär då tro?

Om en terapiform inte fungerar, provar man en annan. Det är ju inte så att det finns EN ultimat terapiform, för vi är ju individer, ibland behöver man flera olika metoder som ger en nya erfarenheter och verktyg att använda sig av. Jag har själv en rad olika saker som jag provat och till slut hade jag tillräckligt med verktyg för att kunna ta itu med ångesten, och då bleknade också behovet av självskador. Det kändes obehagligt i början, självskadebeteendet är ju tryggt och invant. Men hittar man andra sätt som också känns trygga kan många absolut lära om sig att välja icke destruktiv ångesthantering framför självskador.
Det är en process. Man får försöka vara så snäll mot sig själv som möjligt under processen - man gör ju trots allt så gott man kan utifrån sin situation.

 

[Grazing]

Om en terapiform inte fungerar, provar man en annan. Det är ju inte så att det finns EN ultimat terapiform, för vi är ju individer, ibland behöver man flera olika metoder som ger en nya erfarenheter och verktyg att använda sig av. Jag har själv en rad olika saker som jag provat och till slut hade jag tillräckligt med verktyg för att kunna ta itu med ångesten, och då bleknade också behovet av självskador. Det kändes obehagligt i början, självskadebeteendet är ju tryggt och invant. Men hittar man andra sätt som också känns trygga kan många absolut lära om sig att välja icke destruktiv ångesthantering framför självskador.
Det är en process. Man får försöka vara så snäll mot sig själv som möjligt under processen - man gör ju trots allt så gott man kan utifrån sin situation.

Jo jag vet, det är ju lite därför jag undrar över olika typer av behandling som fungerar för självskadande så jag vet vad jag kan föreslå för läkaren nästa gång.

 

[GotAsecret]

Jag har gått i DBT och kan hålla med läkaren till viss del, det är tufft, intensivt och det ställs en hel del krav + att man själv måste göra jobbet s.a.s.
Det funkar ju inte om du hela tiden går i 180 medan du samtidigt dämpar det med självskadebeteende, det är det mönstret som måste brytas först och främst.Och bli mer stabilt. Sen kan du kanske få lika stor hjälp av DBT:n som många andra. (inkl. mig själv)

Så här var det för mig:
Under sessionerna får man verktyg och stöd, men du får också hemuppgifter + ett "veckokort" där du fyller i vilka färdigheter du använt dig av under veckan, hur och så vilka problembeteenden du haft, vad du gjort åt dem os.v. Detta går du i första hand igenom med din psykolog under de privata sessioner

I grupp får ni moduler (Krishantering, Mindfulness, Känsloreglering, och...asch jag kommer inte ihåg vad det tredje var..) ni jobbar med under en period i taget ca 4 veckor). Där finns hemuppgifterna nedskrivna + sätt att bearbeta, ta till sig o.s.v..
Detta diskuteras sen i gruppen, ett tips är att våga vara aktiv, fråga om du inte förstår, o.s.v. Det var bästa sättet för mig. Jag lärde mig faktiskt något.

Sen finns ju regler.
Man får t.ex. inte komma till sessioner med öppna/färska sår synliga, inte påverkad av tabletter (medicinering ordinerad av läkare är ju ok, men det är också en sak man jobbar med tillsammans med sin psykolog/terapeut) eftersom man då inte kan tillgodogöra sig terapin helt "enkelt":
Är man borta för mycket får man antingen sluta eller börja om (vid mån av plats) för att man missat för mycket.
Du ska jobba med dina krisfärdigheter (sätts upp tillsammans med din psykolog/terapeut) under tiden, aktivt. Men du ska inte döma dig själv om det inte funkar. Förr eller senare brukar tänket "sjunka in" och konsekvenserna/impulserna blir färre.

För mig var DBT:n det absolut bästa som någonsin hänt mig. Jag har den att tacka för allt jag har och är idag.
Självskadebeteendena är borta (-ish, det är fortfarande lite för roligt att shoppa ) och har ersatts med en hel del av just de färdigheter jag jobbade med under den perioden.
Det var tack vare den som jag började träna, t.ex.

Andra vändan, den med bara färdighetsträning i grupp, var precis lägligt då vi hade krishanteringsmodulen i samma veva som mamma blev sjuk och gick bort. Utan det parallellt vet jag inte hur jag hade klarat det.
De blev förvånade över att jag ens klarade av att ta mig dit.

Hur som helst. Det handlar ändå om att skynda långsamt, det är ett inpräntat livsmönster som ska ändras och det måste få ta sin tid. Ingen förändring kommer förrän du är redo, men vägen dit är betydligt säkrare (inte nödvändigtvis "lättare") och stabilare med de verktyg och det stöd du har med dig.

En dag är du nog redo. Du kanske inte är där idag, men med rätt stöd redan nu (Vad har du idag? Har du hjälp som hjälper i längden, eller mer kortsiktigt?) så tror jag att DBT mycket väl kan bli ett alternativ. Kanske kan du få hjälp att arbeta mot det som mål?

Oj, nu blev det långt, och kanske inte alls det svar du ville ha/behövde men...kanske hjälper det något. Annars kanske du får bortse från detta

 

[Grazing]

Jag har gått i DBT och kan hålla med läkaren till viss del, det är tufft, intensivt och det ställs en hel del krav + att man själv måste göra jobbet s.a.s.
Det funkar ju inte om du hela tiden går i 180 medan du samtidigt dämpar det med självskadebeteende, det är det mönstret som måste brytas först och främst.Och bli mer stabilt. Sen kan du kanske få lika stor hjälp av DBT:n som många andra. (inkl. mig själv)

Så här var det för mig:
Under sessionerna får man verktyg och stöd, men du får också hemuppgifter + ett "veckokort" där du fyller i vilka färdigheter du använt dig av under veckan, hur och så vilka problembeteenden du haft, vad du gjort åt dem os.v. Detta går du i första hand igenom med din psykolog under de privata sessioner

I grupp får ni moduler (Krishantering, Mindfulness, Känsloreglering, och...asch jag kommer inte ihåg vad det tredje var..) ni jobbar med under en period i taget ca 4 veckor). Där finns hemuppgifterna nedskrivna + sätt att bearbeta, ta till sig o.s.v..
Detta diskuteras sen i gruppen, ett tips är att våga vara aktiv, fråga om du inte förstår, o.s.v. Det var bästa sättet för mig. Jag lärde mig faktiskt något.

Sen finns ju regler.
Man får t.ex. inte komma till sessioner med öppna/färska sår synliga, inte påverkad av tabletter (medicinering ordinerad av läkare är ju ok, men det är också en sak man jobbar med tillsammans med sin psykolog/terapeut) eftersom man då inte kan tillgodogöra sig terapin helt "enkelt":
Är man borta för mycket får man antingen sluta eller börja om (vid mån av plats) för att man missat för mycket.
Du ska jobba med dina krisfärdigheter (sätts upp tillsammans med din psykolog/terapeut) under tiden, aktivt. Men du ska inte döma dig själv om det inte funkar. Förr eller senare brukar tänket "sjunka in" och konsekvenserna/impulserna blir färre.

För mig var DBT:n det absolut bästa som någonsin hänt mig. Jag har den att tacka för allt jag har och är idag.
Självskadebeteendena är borta (-ish, det är fortfarande lite för roligt att shoppa ) och har ersatts med en hel del av just de färdigheter jag jobbade med under den perioden.
Det var tack vare den som jag började träna, t.ex.

Andra vändan, den med bara färdighetsträning i grupp, var precis lägligt då vi hade krishanteringsmodulen i samma veva som mamma blev sjuk och gick bort. Utan det parallellt vet jag inte hur jag hade klarat det.
De blev förvånade över att jag ens klarade av att ta mig dit.

Hur som helst. Det handlar ändå om att skynda långsamt, det är ett inpräntat livsmönster som ska ändras och det måste få ta sin tid. Ingen förändring kommer förrän du är redo, men vägen dit är betydligt säkrare (inte nödvändigtvis "lättare") och stabilare med de verktyg och det stöd du har med dig.

En dag är du nog redo. Du kanske inte är där idag, men med rätt stöd redan nu (Vad har du idag? Har du hjälp som hjälper i längden, eller mer kortsiktigt?) så tror jag att DBT mycket väl kan bli ett alternativ. Kanske kan du få hjälp att arbeta mot det som mål?

Oj, nu blev det långt, och kanske inte alls det svar du ville ha/behövde men...kanske hjälper det något. Annars kanske du får bortse från detta

Låter väldigt intressant faktiskt, låter som något som passat mej. Kraven tror jag faktiskt kan hjälpa mig att stå emot skadande till stor del.

Just nu så får jag ingen hjälp förutom mediciner, går till en arbetsterapeut men jag tycker inte att det funkar alls riktigt.

 

[GotAsecret]

Låter väldigt intressant faktiskt, låter som något som passat mej. Kraven tror jag faktiskt kan hjälpa mig att stå emot skadande till stor del.

Just nu så får jag ingen hjälp förutom mediciner, går till en arbetsterapeut men jag tycker inte att det funkar alls riktigt.

Oj, din läkare borde kanske försöka se till att få iväg dig till kurator/psykolog som ett första steg kan jag tycka. Medicin hjälper många, absolut, men borde inte vara "huvudbehandling" utan komplement till något annat lämpligt. Men det är väl den enklaste/billigaste/bekvämaste vägen. (Min, och många andras, åsikt/erfarenhet...tyvärr) Sen kan jag förstå om/att det är kö till annan hjälp, men någonstans måste man ju börja...stå i kö är en bra start.

Du får gärna höra av dig om du behöver någon att bolla med eller så

 

[ztsu]

För mig var det lite som för @Marty att jag träffade en man som älskade mig och gav mig trygghet att börja älska mig själv. Jag gjorde också en gastric bypass ett år efter jsg träffat honom som kraftigt bidrog till min förmåga att älska mig själv.
I kombination med mediciner för att lindra ångesten, terapi och rutiner blev jag bättre lite smygande liksom. Jag hade aldrig ens tänkt tanken innan att rutiner skulle vara en hjälp, jag visste inte om mina diagnoser då, men jag skulle säga att det var rutinerna och förutsägbarheten som de skapade i mitt liv som blev det som vände steken. Jag fattade inte det då dock, det har jag insett nu i efterhand.

Jag hade riktigt allvarliga problem som krävde ett flertal operationer. Vägen ut var inte lätt och tog många år, men idag bär jag mina ärr med stolthet

 

[Grazing]

Oj, din läkare borde kanske försöka se till att få iväg dig till kurator/psykolog som ett första steg kan jag tycka. Medicin hjälper många, absolut, men borde inte vara "huvudbehandling" utan komplement till något annat lämpligt. Men det är väl den enklaste/billigaste/bekvämaste vägen. (Min, och många andras, åsikt/erfarenhet...tyvärr) Sen kan jag förstå om/att det är kö till annan hjälp, men någonstans måste man ju börja...stå i kö är en bra start.

Du får gärna höra av dig om du behöver någon att bolla med eller så

Var ju ett tagsen nu jag gick hos psykolog men jag tyckte inte det gav någon effekt riktigt. Jag tror jag behöver något som tar tag i problemen jag har nu liksom. Känns lite som att självskadandet har blivit ett enskilt problem även om så kanske inte är fallet.

Det som stör mig lite lite med min läkare är att det inte händer någonting fören jag själv ber om det, får inga förslag annat än medicinerna då. Men det är väl så det är kanske, dom antar väl att man inte är redo fören man ber om hjälpen själv så att säga.

 

[JeayL]

Jag bara.... bestämde mig skar mig under några år och tillslut blödde det så mycket så jag blev rädd, tog hjälp av folk runt omkring, tog lite stöd av kuratorn i skolan och absolut förbjöd mig att göra om det, for ut och sprang för att lätta på ångesten.

Mitt problem var väl någorlunda kontrollerbart mot för vad andra haft men minns att det var otroligt jobbigt speciellt när jag var själv och att inte få hantera känslorna som jag gjort tidigare, fick ofta ångest om jag exempelvis inte var med i samtalet eller satt ensam på mitt säte i bussen och dom andra satt bakom och pratade om något som jag inte var delaktig i men det gick bättre och bättre ju längre tiden gick.

Kan fortfarande över 10 år senare få ångest, har haft perioder med ätstörningar oxå där mellan som iofs oxå är en form av sätt att skada sig själv, förra våren så hade jag rätt stora problem med ångest speciellt om jag drack alkohol på gränsen till att jag hade kunnat skada mig själv för att få det att lätta, vilket jag inte gjorde, men då var jag i en rätt känslomässigt jobbig period där det var mycket som tog på psyket.