Hur agerar du när du blir uppringd/stoppad på gatan av en volontär?

[Mineur]

Jag blev nyss uppringd av Greenpeace då jag skrev under en av deras upprop (vet inte om det är rätt ord, men "petition" på engelska är det jag menar i alla fall) häromveckan, något som jag gör väldigt sällan överlag. Jag är inte medlem och skänker inga pengar till Greenpeace i nuläget, utan fick syn på uppropet via en vän på sociala medier och tyckte det var vettigt så jag skrev på. Men nu ringde de alltså upp och undrade om jag kunde tänka mig att bli medlem och betala en månatlig summa för detta.

Det här är något jag funderat över så sent som idag, tack vare klimattråden här på Buke, men jag kände mig inte bekväm med att fatta beslutet sådär på stående fot och lämna ut bankdetaljer (inga känsliga sådana, men ändå) över telefon. I det här fallet har det ingenting med organisationen att göra, jag kanske visst beslutar mig för att gå med i Greenpeace trots allt, men jag vill göra lite mer egen research först och för att se om de verkligen är bästa organisationen för mig.

Det fick mig att undra - kan det verkligen löna sig att ringa runt folk såhär? Finns det verkligen tillräckligt många som är bekväma med att lämna ut sina uppgifter på det sättet och skriva upp sig på något sådär på studs? Har ni gjort det, eller skulle ni känna er bekväma med det? Hur är det med volontärer som stoppar er på gatan eller kommer och ringer på dörren, känner ni er mer eller mindre bekväma att lämna ut uppgifter under sådana omständigheter?

 

[SaraXX]

Jag blir omåttligt provocerad över det faktum att det är okej att knacka på i mitt hem för att sälja diverse varor, ideologier eller politik etc (gäller ej barn). Jag är alltid trevlig mot personerna men jag ogillar fenomenet något vansinnigt.

På stan gör mig inget.

 

[Jenka]

Jag blev nyss uppringd av Greenpeace då jag skrev under en av deras upprop (vet inte om det är rätt ord, men "petition" på engelska är det jag menar i alla fall) häromveckan, något som jag gör väldigt sällan överlag. Jag är inte medlem och skänker inga pengar till Greenpeace i nuläget, utan fick syn på uppropet via en vän på sociala medier och tyckte det var vettigt så jag skrev på. Men nu ringde de alltså upp och undrade om jag kunde tänka mig att bli medlem och betala en månatlig summa för detta.

Det här är något jag funderat över så sent som idag, tack vare klimattråden här på Buke, men jag kände mig inte bekväm med att fatta beslutet sådär på stående fot och lämna ut bankdetaljer (inga känsliga sådana, men ändå) över telefon. I det här fallet har det ingenting med organisationen att göra, jag kanske visst beslutar mig för att gå med i Greenpeace trots allt, men jag vill göra lite mer egen research först och för att se om de verkligen är bästa organisationen för mig.

Det fick mig att undra - kan det verkligen löna sig att ringa runt folk såhär? Finns det verkligen tillräckligt många som är bekväma med att lämna ut sina uppgifter på det sättet och skriva upp sig på något sådär på studs? Har ni gjort det, eller skulle ni känna er bekväma med det? Hur är det med volontärer som stoppar er på gatan eller kommer och ringer på dörren, känner ni er mer eller mindre bekväma att lämna ut uppgifter under sådana omständigheter?

Det lönar sig, annars skulle det inte vara såpass vanlig anställningsform. Jag vet inte med just greenpeace, men de flesta får betalt.

Tillägg: väldigt sällan jag nappar, men kan inte komma på känsliga uppgifter som ska anges? Möjligtvis vissa telefonförsäljare där man spelar in avtal.

 

[Mineur]

Det lönar sig, annars skulle det inte vara såpass vanlig anställningsform. Jag vet inte med just greenpeace, men de flesta får betalt.

Tillägg: väldigt sällan jag nappar, men kan inte komma på känsliga uppgifter som ska anges? Möjligtvis vissa telefonförsäljare där man spelar in avtal.

Ja jo, jag förstår ju att det måste löna sig på något vis eftersom det är så pass vanligt men har ändå lite svårt att greppa det! Är inte alla i hela världen som jag, liksom?

 

[Silver Girl]

Jag blir omåttligt provocerad över det faktum att det är okej att knacka på i mitt hem för att sälja diverse varor, ideologier eller politik etc (gäller ej barn). Jag är alltid trevlig mot personerna men jag ogillar fenomenet något vansinnigt.

På stan gör mig inget.

Jag också. Skönt att jag inte är ensam!

 

[Unafraid]

I telefon: jag är alltid artig och tackar alltid nej.
På stan: försöker undvika att stanna helt.

Absolut inte intresserad. Skrev på någon lista för "ett bra ändamål" och började få nyhetsbrev från en organisation. Det leder till att jag inte kommer skriva under något mer. Blir galen på sånt!

 

[Krystalline]

Blev stoppad av rfsu förra veckan.
Efter lite snack kommer:
-Du vill väl RÄDDA FLICKOR med mig, Krystalline!?!?
-Jag räddar dem gärna, men skriver inte upp mig på någonting utan att diskutera med min familj först.
-Jamen jag ser ju att regeringen är här idag höhö! Och du vet ju hur vidrigt det går till med barnäktenskap och könsstympning. Du VILL väl inte att man man ska skära i små barn!?

Så jävla fult. Jag kommer aldrig att prata med en sån person igen. Oavsett vilken organisation de kommer ifrån. Klart man är emot sånt där men kom inte och tryck upp ditt pass i mitt fejs och förvänta dig att få mina pengar. Inte höll han avstånd heller. Hu.

 

[Görel]

Jag avskyr att bli påhoppad och är en sån som aktivt söker upp det som jag vill stödja. Så när någon försöker stoppa mig på stan ler jag vänligt och säger nej tack.

 

[nullo-modo]

För mig är det alltid nej på att bli medlem/ köpa något på stående fot där och då.
Ute på stan undviker jag försäljare och kan gå långa omvägar för att undvika och telefonen tar bara emot samtal från folk jag redan har i telefonboken. Länge sedan Jehovas eller livetsord kom förbi och knakade på.

 

[iNHALE]

I telefon säger jag bara "nej tack" och lägger på oavsett vad de försöker kontra med. På stan går jag antingen bara rakt förbi och ignorerar dem eller säger "nej tack" och går vidare, det beror lite på hur påstridig personen är. Det värsta är när de försöker stoppa en på stan genom att ställa sig framför en och liksom blockera vägen för en. Går du in framför mig och börjar vifta med dina papper i mitt ansikte så går jag på dig, simple as that...

 

[svea]

På stan utövar jag avvisande kroppspråk och om de ringer talar jag om att jag inte villbli uppringd och ber dem att stryka mig från sina register. Jag tycker att det är besvärande att inte kunna ge ens en liten peng utan att det kommer material i brevlådan efteråt. Jag utgår ifrån att de gör ett bra jobb och vet att de vill ha mer pengar, onödigt med tidning.

 

[Emtherlia]

Jag blir bara irriterad och svarar alltid nej, oavsett om det är via telefon eller på stan. Dessutom så blir jag irriterad på organisationen bakom och väljer bort dem även om jag tidigare tänkt att jag borde skänka pengar till dem för att jag gillar dem.

 

[LiZH]

I telefon säger jag nej tack innan de hunnit säga vem de representerar, lägger på och blockar numret (om det är synligt. Nu rings det ofta från mobilnr till mitt mobilnr. Ogillar skarpt).
Pã stan försöker jag visa med kroppsspråk att de inte ska närma sig mig. Om de gör det ler jag,säger hej och nej tack. Stannar aldrig. Samma om de ringer på (oavsett om det handlar om en organisation eller ngn försäljare) så säger jag nej och stânger dörren. Vi bor lite avskit (i ett litet område med några få hus) och jag tycker inte om att folk söker upp oss. Mer än en gång har det varit blinda/döva utländska män som
Vill sälja ngt- och jag har sett skåpbilen med kumpaner stå en bit bort. Då har jag informerat polisen.
Om jag vill stödja ngt söker jag själv information.

 

[pepp]

Telefon: jag svarar vanligtvis inte på okända nummer, men skulle jag ändå råka göra det skulle jag artigt tacka nej.

På stan: Detta hände i somras, det var en ung, snygg och trevlig kille som stoppade mig. Jag tackade ja till allt annars har jag alltid hörlurar på och undviker ögonkontakt.

 

[TinyWiny]

Sedan en person från röda korset gick på mig enormt hårt utanför en mataffär (jag satt i rullstol då och hen som körde den stannade, jag kunde inte köra rullstolen själv) till den grad att jag mådde dåligt efter stannar jag inte utan går rakt förbi. Det går emot hela mitt väsen att göra det men att få kastat i ansiktet att pengarna jag betalade mina tomater med istället kunde räddat ett liv vill jag faktiskt inte ha. Hen vet omöjligen om de där tomaterna var de enda tomater jag kunde köpa på en månad och att utgå ifrån att alla lever i överflöd bara för att vi bor i ett rikt land är så oerhört fult. Visst tusan vill jag ge till de som har det sämre än mig men inte på det sättet, jag vill inte att mina pengar går till en sådan persons lön. Mitt ena barn berättade (ja jag ringde och grät faktiskt, jag mådde så dåligt) att en vän till hen hade sökt ett sådant jobb men att hen efter internutbildningen inte ville jobba med det eftersom det hela går ut på att vara så överjävliga mot människor, spela på deras samveten och bete sig riktigt illa för att de ska ge. I mina elaka stunder undrar jag mest hur de som jobbar med det kan med att ta emot lön för det de gör. De om några borde ju såklart neka lön för att den istället skulle gå till de som behöver pengarna bättre.

 

[bettysmatte]

Om jag ska skänka pengar vill jag ha kommit på detta själv. Det räcker väl med all info som man kan få via hemsidor och TV-reklam. Sedan är det lätt att gå vidare och klura ut hur man ska anmäla sig som t.ex. månadsgivare eller skänka en peng. Usch. Allt påstridigt gör mig väldigt avogt inställd, och får mig bara att tvärvägra och istället vända mig till någon annan organisation. Det finns ju många.

 

[Sofie.S]

I telefon säger jag bara ”nej tack, jag är inte intresserad” och klickar.
Ute i samhället undviker jag ögonkontakt om de står utanför affären. Kommer de fram säger jag bara ”nej tack”.
Här hemma i huset har det minskat dörrknackare avsevärt sen vi skaffade stor hund. Hanen (55kg) står oftast och ”stirrar” på folk han inte känner igen, innanför grinden.

Har skrivit om händelsen förr men tåls att berätta igen.
I somras hörde jag någon ropa så jag kikade ut. Då var det en larmförsäljare som inte vågade gå in pga vår hanhund, som stod och stirrade på honom.
Jag skrattade och ropade, ”vi behöver inget larm”.

 

[Lager]

Jag blev nyss uppringd av Greenpeace då jag skrev under en av deras upprop (vet inte om det är rätt ord, men "petition" på engelska är det jag menar i alla fall) häromveckan, något som jag gör väldigt sällan överlag. Jag är inte medlem och skänker inga pengar till Greenpeace i nuläget, utan fick syn på uppropet via en vän på sociala medier och tyckte det var vettigt så jag skrev på. Men nu ringde de alltså upp och undrade om jag kunde tänka mig att bli medlem och betala en månatlig summa för detta.

Det här är något jag funderat över så sent som idag, tack vare klimattråden här på Buke, men jag kände mig inte bekväm med att fatta beslutet sådär på stående fot och lämna ut bankdetaljer (inga känsliga sådana, men ändå) över telefon. I det här fallet har det ingenting med organisationen att göra, jag kanske visst beslutar mig för att gå med i Greenpeace trots allt, men jag vill göra lite mer egen research först och för att se om de verkligen är bästa organisationen för mig.

Det fick mig att undra - kan det verkligen löna sig att ringa runt folk såhär? Finns det verkligen tillräckligt många som är bekväma med att lämna ut sina uppgifter på det sättet och skriva upp sig på något sådär på studs? Har ni gjort det, eller skulle ni känna er bekväma med det? Hur är det med volontärer som stoppar er på gatan eller kommer och ringer på dörren, känner ni er mer eller mindre bekväma att lämna ut uppgifter under sådana omständigheter?

Svarar inte om jag inte känner igen numret. Kollar upp på eniro och ringer tillbaka vid behov. Blockar numret efteråt om jag råkar svara utan att tänka mig för eller om de ringer på jobbtelefonen. Jag skulle aldrig vara oförskämd emot en stackare som sitter och ringer på provision, men avslutar så snabbt jag kan. Tror dock absolut att folk kan bli medlemmar efter en påringning sådär - man blir lite tagen på sängen, eller så kanske du funderat på att bli medlem/byta el-bolag/prenumerera på strumpor sen tidigare men inte fått tummen ur.

Försäljare på stan försöker jag cirkla runt, jag tycker de är rätt tröttsamma faktiskt och har blivit nästan omringad vid några tillfällen. Då är Greenpeace och Naturskyddsföreningen inte lika hetsiga som elbolag eller telefonbolag.

 

[Lingon]

Jag säger först vänligt "Nej tack, jag är inte intresserad". Om de sen fortsätter och det är via telefon säger jag bara "Jag är inte intresserad och jag kommer lägga på luren nu. Ha en bra dag." Sen lägger jag på. Är det ute på stan är det sällan de kommer så långt då jag bara säger att jag inte är intresserad och går vidare och struntar i dem efter det.

 

[villhöver]

På stan försöker jag undvika personer med skrivplattor om jag hinner se dem, men om någon kom fram så säger jag bara artigt nej tack, och om någon pratar vidare så säger jag att om jag är intresserad kommer jag söka upp organisationen på egen hand.

Blir jag uppringd och jag ser ett okänt nummer så brukar jag inte svara (ofta ringer de på arbetstid) och sen kollar jag upp numret. Är det försäljning blockar jag numret och är det någon annan så ringer jag antingen upp eller väntar på att de ringer igen.
Hinner jag svara så lyssnar jag på var de ringer ifrån och sen säger jag att tack så mycket men jag är inte intresserad - vilket brukar accepteras, och skulle någon tjafsa så lägger jag bara på.

---
Jag blir bara intresserad av det här med att lägga på innan någon har presenterat sig och var de ringer ifrån - hur vet ni var de ringer ifrån?
Jag jobbade en mycket kort (och inte så framgångsrik ) period med elavtal på telefon efter studenten och detta mötte man ju rätt ofta, personer som skrek och slängde på luren när man bara hunnit säga sitt namn. Det jag funderade på då var att tänk om jag ringer från tex ett sjukhus eller liknande? Jag presenterar mig tex på samma sätt idag i nuvarande yrkesroll som då; "Hej jag heter X och ringer från Y", men om någon kastar på luren vid "Hej" så blir det väldigt svårt att komma till saken.