Hur är era tränare?

[Gry]

Tränar för två tränare som är mkt olika. En är alltid pigg och glad. Berömmer, rättar till, förstärker det som är bra, säger till om det som inte är bra men betoningen är alltid en positiv målbild. Man går från träningen glad, fylld av energi, aha-upplevelser och vet med sig vad man behöver korrigera.

Den andra är mer dömande i sin ton. Rak. Tittar på fel. Korrigerar. Sparsam med "bra". Lägger ingen värdering i det. Det är så hen är. Båda ger mkt kunskap men lite olika energi.

Har närvarat vid andras träningar och även hört när jag själv ridit samtidigt som andra rider privatlektioner. Hör att många tränare går rätt tufft fram, är raka, irriterade när man inte gör rätt osv.

Hör att många känner att hårda tränare är bra. Att man ska få sig en liten uppsträckning så att man vet vad som är fel. En tuff rak tränare är en bra tränare. "Man vill veta vad man gör för fel". Jag vill ju hellre höra hur jag ska göra rätt, tänker jag.

Hur tänker ni? Hur är era "bästa" tränare/tränarupplevelser?

 

[HotrodKitten]

Jag rider för en dressyrtränare som jag tycker är skitbra. Hon kan vara rätt barsk, och verkligen säga ifrån när man gör fel. Typ "nu får du hålla i fårskinnet på sadeln för du kan ju inte hålla still ytterhanden!!" "Det är inte hästen som inte kan, det är du som krånglar till det!!" Hon pratar alltid väldigt högt också..
MEN sen när man gör rätt blir man överöst med beröm så man nästan rodnar. Hon blir liksom glad på riktigt då. Så varje gång åker jag från träningen med en positiv känsla och hopp om utveckling, även om jag är så kass så jag måste hålla i fårskinnet

Hopptränaren är mer så att hon alltid ser något positivt i varje grej man gör, men man får ändå göra om tills det blir helt rätt. Hon säger aldrig att jag ska "hålla i fårskinnet", utan hon är först tyst om något inte är bra, funderar på vad hon vill kommentera och gör det sakligt. Hon är liksom lite mer sansad genom hela träningen.

Båda två tycker jag är mycket bra tränare.

 

[Bison]

Jag är en känslig person som är väldigt självkritisk. Jag kan inte rida för den hårda typen. Jag blir ledsen och stressad.

Min dressyrtränare är super. Pedagogisk förklarande och lyssnar på mig. Vi kan föra en dialog med varandra, hon är ingen diktator. Hon säger aldrig att någor är fel eller dåligt utan den biten var bra men försök göra sig och så på slutet/början eller vad det nu kan vara. Hon stöttar och pushar och får mig att känna mig duktig. Framhäver alltid det jag gör bra och får mig att kämpa lite till även när jag håller på att bryta ihop och känna mig värdelös.

Min hopptränare är världens gladaste med en fantastisk känsla för hästar. Hon läser ekipage och har ingen fast ram såhär ska det vara och såhär ska det se ut. Hon går hela tiden efter individera och uppmuntrar till egen stil och att få fram sin egen känsla.
Full av beröm och skratt och bra övningar. Varje hoppträning är en lyckoträff!

 

[Lavinia]

Hej!

Jag gillar båda sätten på olika sätt. I hoppning vill jag gärna ha en rak och lite hårdare lärare, annars vågar jag inte hoppa. I dressyr behöver jag mer uppmuntran och har gärna en positiv en...

Fast tänker jag efter är det såklart alltid roligare att få konstruktiv kritik "gör såhär istället för sådär", men det går ju att ordna även om man är rak och lite hårdare.

/Lavinia

 

[SkorpSmulan]

Mina tränare är väldigt peppande och uppmuntrande och får mig att känna mig som en god ryttare. Jag skulle nog inte fixa det motsatta då jag är så självkritisk och tycker vanligtvis att jag är ungefär väldens sämsta ryttare.
Självklart kommer dom med kritik men aldrig på ett hårt sätt.

 

[Billy]

Tränar för två tränare som är mkt olika. En är alltid pigg och glad. Berömmer, rättar till, förstärker det som är bra, säger till om det som inte är bra men betoningen är alltid en positiv målbild. Man går från träningen glad, fylld av energi, aha-upplevelser och vet med sig vad man behöver korrigera.

Den andra är mer dömande i sin ton. Rak. Tittar på fel. Korrigerar. Sparsam med "bra". Lägger ingen värdering i det. Det är så hen är. Båda ger mkt kunskap men lite olika energi.

Har närvarat vid andras träningar och även hört när jag själv ridit samtidigt som andra rider privatlektioner. Hör att många tränare går rätt tufft fram, är raka, irriterade när man inte gör rätt osv.

Hör att många känner att hårda tränare är bra. Att man ska få sig en liten uppsträckning så att man vet vad som är fel. En tuff rak tränare är en bra tränare. "Man vill veta vad man gör för fel". Jag vill ju hellre höra hur jag ska göra rätt, tänker jag.

Hur tänker ni? Hur är era "bästa" tränare/tränarupplevelser?

Min tränare har en väldig känsla för varje individs behov och personlighet. Vid första tillfället pratade vi mycket om var jag var och vart jag var på väg och sedan har hon lagt sig där. Hon har alltid en lösning på problem och är lugn och saklig.

 

[Beetlebum]

Jag har alltid försökt ha två (hopp)tränare samtidigt. En "snäll" som alltid betonar det positiva man gör, men ändå påpekar bristerna. Då jag lätt tappar självförtroendet har jag verkligen behövt en sån här tränare, och har lyckats hitta två olika. En a-tränare och en hippolog (som själv tränar för a-tränaren i fråga), de är väldigt lika som tränare och jag uppskattar dem väldigt mycket.

Som andretränare (gärna i markarbetet men även i hoppningen) vill jag ha en riktigt tuff tränare då det är det man enligt mig utvecklas mest av. Har haft en rent fantastisk b-tränare som är den hårdaste men också mest utvecklande tränare jag ridit för. Tyvärr har vi inte haft samma åsikter när det kommer till vilka hästar som är vettiga att satsa på (och mycket annat), så vi har gått skilda vägar. Har dock haft två andra tränare som var av samma skola vilka också är super, men de bor tyvärr en bra bit bort.

Så ja... En "sjyst" tränare och en "hård" tränare, det har alltid varit grejen för mig.

 

[Cherarriduracell]

Jag behöver en som tar sig tid att diskutera och förklara. Sen om tränaren var barsk eller gullig spelar ingen roll så länge jag får veta vad jag ska göra bättre och vad som är bra.

 

[ameo]

Nu är det flera år sedan jag red för tränare, men den tränare som gett mig överlägset mest att rida för (hoppning) var väldigt rak. Han var den första som verkligen talade om exakt hur jag skulle göra för att rida på hinder - och plötsligt, från att ha fegat runt i 110-klasser så red jag 130 utan att blinka... Han gav mycket instruktioner, inte så mycket i termer som rätt eller fel, utan instruktionerna bestod mer i hur jag skulle göra nästa gång för att det skulle funka ännu bättre. Fick man ett "bra" nån gång så visste man att det verkligen var bra! (till skillnad mot andra tränare som skulle kunna ställa en bandspelare bredvid hindret, där det upprepas "bra", "bra", "bra" etc hela tiden, nästan oavsett hur ekipaget tagit sig över pinnarna...
Vi har alla olika behov, uppenbart.

 

[nightcrawler]

min tränare är väldigt rak och tydlig. talar om när och vad du gör för fel. talar om hur du ska göra för att det ska bli rätt och talar om när det är rätt. vad du gör rätt och frågar om du känner när det är rätt. hon sätter precis lagom press på dej. hon vet precis vad man klarar av och lyckas alltid lotsa dej så att du klarar lite till. väldigt förtroendeingivande. tvingar aldrig utan pushar precis lagom.

 

[Mabuse]

Jag rider för en dressyrtränare som jag tycker är skitbra. Hon kan vara rätt barsk, och verkligen säga ifrån när man gör fel. Typ "nu får du hålla i fårskinnet på sadeln för du kan ju inte hålla still ytterhanden!!" "Det är inte hästen som inte kan, det är du som krånglar till det!!" Hon pratar alltid väldigt högt också..
MEN sen när man gör rätt blir man överöst med beröm så man nästan rodnar. Hon blir liksom glad på riktigt då. Så varje gång åker jag från träningen med en positiv känsla och hopp om utveckling, även om jag är så kass så jag måste hålla i fårskinnet

Såna tränare har jag svårt för, jag blir förbannad, och det slutar med att jag fokuserar mer på att bita mig i tungan så jag inte far ut mot tränaren, än att försöka rida.

Jag vet att det alltid är jag som gör fel och inte hästen, att jag rider dåligt och man skulle kunna rida mycket bättre - det är ju därför jag rider för tränare, för att försöka lära mig att göra rätt! Så en ridlärare som står och skriker åt mig att det är jag som gör fel gör mig bara förbannad. Jag gör mitt bästa, och gör jag fel så är det för att jag inte kan eller vet bättre, inte för att jag sitter och gör fel av lathet eller med vilje.

Jag trivs bäst med tränare av det mer lågmälda slaget, som kanske inte säger så mycket, men det de säger är genomtänkt. Kör jag fast vill jag kunna fråga, och få mer tips, och då behöver tränaren vara så pass kunnig att de kan ge mig nycklarna. Sen vill jag väldigt gärna förstå också, så tränare som inte tål att bli ifrågasatta och förklara mer hur de tänker är inget för mig, jag vill bli behandlad som en jämbördig vuxen, även om jag råkar kunna mindre om just ridning.

 

[Gnapp]

Jag tvivlar tillräckligt mycket på min egen förmåga för att inte lita på de där som säger "bra, bra!" hela tiden. I synnerhet när jag hade en tränare som först sa "bra!" och sen, ett par månader senare, "minns du hur dåligt det var för ett par månader sen, nu är det mycket bättre!". Jag rider inte bra, så försök inte slå i mig det.
Säger man däremot "nu har den där saken börjat fungera bättre!" kan jag tänka mig att tro på det. Kanske. I synnerhet för tränaren jag rider för nu, som dessutom försöker få mig att känna efter, och känna skillnaden mellan bra och dåligt.

Första ridläraren jag hade någon längre tid var en mycket barsk dam. Men så småningom insåg man att när hon skrek åt folk var i första hand när man gjorde fel mot hästarna, höll för hårt i munnen, etc. Och när hon sa "bra" visste man att det faktiskt var bra. Det är inte riktigt en ursäkt, för det var många som slutade, för att de inte klarade av det, men jag tyckte mycket om henne ändå.

 

[Araminta]

Jag, som precis plockat upp min ridskolekarriär efter flera års uppehåll, behöver framför allt en tränare som ger mig rätt nycklar i rätt tid. I och med att jag rider med 7-8 andra ryttare samtidigt så är de få minuter av tränarens tid som läggs på mig ovärderliga. Genom åren har jag ridit för en drös olika ridlärare men det är först nu som jag känner att jag har hittat rätt. Den jag har nu kan säga en mening och helt vända min uppfattning om den hästen jag sitter på. Hon är även tydlig med att uppmärksamma när jag ändrat den detaljen hon haft synpunkter på - även det är jätteviktigt för självförtroende och för att jag ska kunna hitta tillbaka till samma känsla nästa pass.

Jag har däremot svårt att placera in henne på snäll-hård skalan. Hon håller en rätt neutral ton, skriker och gastar inte (jag förstår inte varför folk gör det med hästar i närheten) men är heller inte speciellt översvallande med beröm. Positiv men saklig och "framåt tänkande". Hennes förväntningar är alltid snäppet över det jag visar upp, vilket gör att jag utvecklas.

 

[Blipp]

Min lärare förklarar så att jag förstår, för första gången, hon uppmuntrar mig att uppmuntra hästen. Hon använder mikrofon och liten manick i mitt öra, inget skrik o jag hör vad hon säger, hela tiden. Hon blir som en röst i mitt huvud.....räta upp dig...räta upp dig...räta upp dig....

 

[HotrodKitten]

Såna tränare har jag svårt för, jag blir förbannad, och det slutar med att jag fokuserar mer på att bita mig i tungan så jag inte far ut mot tränaren, än att försöka rida.

Jag vet att det alltid är jag som gör fel och inte hästen, att jag rider dåligt och man skulle kunna rida mycket bättre - det är ju därför jag rider för tränare, för att försöka lära mig att göra rätt! Så en ridlärare som står och skriker åt mig att det är jag som gör fel gör mig bara förbannad. Jag gör mitt bästa, och gör jag fel så är det för att jag inte kan eller vet bättre, inte för att jag sitter och gör fel av lathet eller med vilje.

Jag trivs bäst med tränare av det mer lågmälda slaget, som kanske inte säger så mycket, men det de säger är genomtänkt. Kör jag fast vill jag kunna fråga, och få mer tips, och då behöver tränaren vara så pass kunnig att de kan ge mig nycklarna. Sen vill jag väldigt gärna förstå också, så tränare som inte tål att bli ifrågasatta och förklara mer hur de tänker är inget för mig, jag vill bli behandlad som en jämbördig vuxen, även om jag råkar kunna mindre om just ridning.

Så hemsk är hon inte
Hon gör aldrig några "utfall" sas, hon är ingen George Morris Det positiva överstiger det negativa, och hon är aldrig arg när hon säger det utan säger det med glimten i ögat. Hon är mycket pedagogisk och bra, jag får aha-upplevelser varje gång jag rider. Jag som har megastor prestationsångest och en utmattningsdepression i ryggen, och dessutom sitter på en häst som tycker dressyr är skit, är mycket, mycket känslig för om jag känner att tränaren liksom inte bryr sig eller inte ser och tror på mig. Det gör hon. Hon engagerar sig med hela kroppen och blir verkligen glad när det går bra. Hon är en känslomänniska som säger vad hon tycker, både bra och dåligt. Samt en hästmänniska som tar hästen i försvar när jag tycker att han borde fatta vad jag vill, när jag i själva verket ger fel signaler

 

[bambi82]

Min tränare kan vara lite för "snäll" men det vägs upp av hennes känsla, hon hittar alltid på konstiga lösningar på alla problem som kan uppstå och från början låter det helgalet men när jag försöker göra som hon säger så funkar det ju av någon konstig anledning hur galet det än verkar från början.

Hon är också flexibel och lägger upp träningen efter min och hästens dagsform/humör vilket gör att man nästan alltid känner sig nöjd och att man får ut nåt av träningen.

 

[the_connemara]

Det allra viktigaste för mig är att mina tränare är rättvisa mot min häst. Alla tre nuvarande är milda och schyssta hästmänniskor vilket passar mig och framförallt min häst väldigt bra.

Jag har, tyvärr, behövt sluta hos en tränare just för att jag tyckte den tränaren ställde orimligt höga krav på oss och ville att jag skulle ta igenom mer när jag snarare kände att jag varken var där eller hade lust att komma vidare. Synd, för jag hade kunnat lära mig ohyggligt mycket.

Min häst är en väldigt vänlig individ som ställer upp på ALLT, så det är viktigt för mig att mina tränare verkligen inte pressar honom på något vis. Han visar aldrig sin känslighet på det där viset som gör att folk är försiktiga, vilket gör att det är ännu viktigare för mig att man är just försiktig.

Går jag i från en träning utan att ha hört mycket beröm om min häst är jag inte jättenöjd. Det är dock så långt ifrån "jag vill inte ha kritik" man kan komma. JAG vill ha kritik på min ridning, men min häst är en stjärna i arbetsvilja och lyhördhet, har alltid varit och kommer alltid vara, han är född med det sinnelaget (och jag som hästmänniska är 100 % övertygad om att alla hästar egentligen är det...). Vilket tränarna ska se och uppskatta, annars är de inte vad jag letar efter eller ställer högre krav på min häst än vad jag som hobbyryttare önskar.

 

[Billy]

Det allra viktigaste för mig är att mina tränare är rättvisa mot min häst. Alla tre nuvarande är milda och schyssta hästmänniskor vilket passar mig och framförallt min häst väldigt bra.

Jag har, tyvärr, behövt sluta hos en tränare just för att jag tyckte den tränaren ställde orimligt höga krav på oss och ville att jag skulle ta igenom mer när jag snarare kände att jag varken var där eller hade lust att komma vidare. Synd, för jag hade kunnat lära mig ohyggligt mycket.

Min häst är en väldigt vänlig individ som ställer upp på ALLT, så det är viktigt för mig att mina tränare verkligen inte pressar honom på något vis. Han visar aldrig sin känslighet på det där viset som gör att folk är försiktiga, vilket gör att det är ännu viktigare för mig att man är just försiktig.

Går jag i från en träning utan att ha hört mycket beröm om min häst är jag inte jättenöjd. Det är dock så långt ifrån "jag vill inte ha kritik" man kan komma. JAG vill ha kritik på min ridning, men min häst är en stjärna i arbetsvilja och lyhördhet, har alltid varit och kommer alltid vara, han är född med det sinnelaget (och jag som hästmänniska är 100 % övertygad om att alla hästar egentligen är det...). Vilket tränarna ska se och uppskatta, annars är de inte vad jag letar efter eller ställer högre krav på min häst än vad jag som hobbyryttare önskar.

Min tränare har ridit på min häst en gång och vet hur hon fungerar. Hon kommenterar heller aldrig min häst eller ställer krav på henne. Min fina häst är som din, har en ängels tålamod med mig.

 

[annan1]

Jag vet att många gillar barska tränare, men det är inget för mig. Jag är vuxen och jag håller på med häst för att jag älskar det - jag vägrar bli uppläxad och vrålad på på ridlektionen. Jag testade många olika tränare innan jag hittade min nuvarande, och hon är fantastisk. Rak, pedagogisk och tydlig, men aldrig skrikig.

Jag väljer också bort tränare som uppenbart är insnöade i ett helt annat tänk än jag - exempelvis tränare som stirrar sig blinda på att hästar ska följa en viss utbildningstrappa under en viss tidsperiod. Min häst ska inte gå tre- eller fyraårstest, han ska inte vara med i något unghästchampionat, så vi tar utbildningen i vår takt.

 

[mackan]

Jag gillar raka tränare som är ärliga och pedagogiska på ett effektivt sätt. Min tränare är ingen som går på långa diskussioner under passen, det är högeffektiv ridning som gäller då, (rider en halvtimma för ganska mycket pengar dvs man värmer upp själv innan, så jag uppskattar det

Tränar med öronsnäcka i örat vilket är suveränt för direktiven kommer blixtsnabbt i örat vilket är en stor fördel .
Tränaren är vänlig, pedagogisk, schysst mot hästen och tydlig samtidigt. Hennes uttryck för när det är bra är "heja" och "nu du" när det är riktigt bra så som sagt inte en massa krusiduller osv men desto mer underbart när man får de kommentarerna hon säger också till och rättar en väldigt tydligt precist och samtidigt pedagogiskt när man gör ngt galet. Tex: "nu är du ostadig i innerhanden, trots att du inte är medveten om det, inte så, stilla med handen och rid fram mer NU "

Jag är superglad över min tränare, passar mig suveränt