Hur accepterar man sig själv

[anhe]

Ber till bukemaffian att vara lite snälla mot mig som är lite ledsen av mig....

Jag är lite kluven, till mig själv sådär. Jag har nog ganska bra koll på vem jag är, tror jag. Men jag gillar inte alla sidor hos mig själv. Verkligen inte. Jag ogillar dem så till den milda grad att jag drar mig undan andra människor enbart pga dem. Jag tror att alla andra måste ha svårt att ha överseende med mina dåliga sidor. Att tycka om mig trots dem. Jag tycker alla andra människor alltid verkar vara glada, positiva, snälla och gulliga, som aldrig är förbannade på sina ungar, som alltid har tid att göra det där lilla extra, som aldrig är osams med partnern, som inte har några oöverstigliga negativa sidor. Själv känner jag mig som en otrevlig, tråkig surkärring. Jag har pga detta litet socialt umgänge. Vem vill umgås med mig liksom? Jag tycker synd om mina barn som har mig som mamma. Jag brukar fundera på om någon skulle komma på min begravning om jag dog idag. Inte är det många. Tänker jag. Jag håller mig ju undan folk, så vem sjutton står mig ens så nära?
Jag har enormt svårt och blir väldigt ledsen över att få kritik som riktar sig mot mina dåliga sidor. Jag vet ju om dem, och att få dem bekräftade gör att jag känner mig som ett hopplöst fall, som bara vill försvinna. Jag blir väldigt ledsen av att vara i konflikt med folk. Eller konflikt och konflikt, det räcker att vi har olika åsikter för att jag ska känna mig misslyckad. Att t.ex diskutera på ett sånt här forum kan vara jättejobbigt. Jag vill så gärna få medhåll och bekräftelse och känner mig misslyckad, missförstådd och tycker det är jobbigt att stå rakryggad för mina åsikter, utan att känna att det är fel. Jag kan även ta åt mig av att höra beskrivningar om andra människor, i negativ benämning, det känns ofta som att det träffar mig. Jag grubblar länge över mig själv ur ett negativt perspektiv, och har svårt att ens komma på några positiva sidor hos mig själv. Alla positiva sidor kan ju vändas till negativa hos betraktaren. Trots detta har jag starka åsikter, och är väldigt driftig. Tyvärr. För jag tror att det gör att jag framställer mig själv precis så där osympatisk som jag inte vill vara. Jag ser ner på mig själv och min person. Jag kan inte acceptera när någon säger att de älskar mig. De måste ju luras, eller hur? Någon annan förklaring har jag inte.

Jag börjar misstänka att det här ältandet och grubblandet inte är riktigt normalt. Alla andra människor kan ju inte vara perfekta. Eller? Men jag har så förtvivlat svårt att ändra på mina dåliga sidor. Det vore ju lättare att acceptera dem och förlika sig med dem. Att bejaka dem och göra något positivt av dem. Men jag kan inte.

Är det NÅGON som känner igen sig och som vet hur man bär sig åt för att hantera det här?

 

[cirkus]

Kom ihåg att väldigt många är den de vill vara på nätet - vilket nödvändigtvis inte är hur de verkligen är.

facebook och andra sociala media är baske mig en farsot som får massor av människor att känna sig mindervärdiga.

Jag tycker att du är modig som vågar blotta dig som du gör i ditt inlägg. MODIG!

 

[Efwa]

Det man ska ha klArt för sig är ju att de som inte är arga på sina barn ibland eller inte är osams med sina man.......är nog så jävkla få att de är mer ovanliga än vad du är.

Den fasad man ser utåt eller utger sig för att ha är väldigt olik den man egentligen har. Det har ju en viktig social funktion också....vem sjutton vill se äkta makar bråka på en fest eller en sammankomst. Det är fan i mig god uppfostran att hålla sams då. Eller låtsas.

Sedan kan du ju råka träffa en sådan som jag och frågar du då hur det är med mig och min man så säger jag: Bra. För det är det ju, annars skulle jag inte vara gift fortfarande.

Är vi osams? Ja, ofta men det har ju ingen med att göra och dessutom tycker jag inte att det är en sak som är speciellt rolig att diskutera med vem som helst. Det å andra sidan gör att jag kanske inte är den där som alla vill prata med.

Det andra man ska fråga sig, tror jag, är om man måste vara omtyckt av många. Det är inte en merit i sig. Om jag dör och begravs så tror jag det kommer väldigt få personer. Men, jag har inga ambitioner som att skaffa många bekanta som tycker om mig. Jag behöver bara de jag umgås med och min närmaste familj (min man och barn).
Grejen är att jag inte ens hoppas på att de ska sakna mig. Det gör ont att sakna någon och jag vill att de ska slippa det. Däremot vill jag gärna att de umgås med mig när jag lever

Sedan går väl alla och tänker lite som du gör och om det inte gräver ner en totalt i sorg och förtvivlan så tror jag att det kan vara bra att se sig lite utifrån. Det finns så många i världen som går omkring och tror att de är det bästa deras vänner har och aldrig utvecklar sig. Det är i sig inte en bra utgångspunkt heller.

Mitt råd, det enda jag kan ge, är att titta på din man och dina barn. Vill de vara med dig och tycker om dig som du är och barnen är väluppfostrade och fina så har du inget att oroa dig för. Du är en bra mamma och fru/sambo.

 

[Korven]

@anhe
Jag tror att du är ganska normal, såna tankar har nog de flesta lite nu och då.

 

[em-pirre]

Ber till bukemaffian att vara lite snälla mot mig som är lite ledsen av mig....

Jag är lite kluven, till mig själv sådär. Jag har nog ganska bra koll på vem jag är, tror jag. Men jag gillar inte alla sidor hos mig själv. Verkligen inte. Jag ogillar dem så till den milda grad att jag drar mig undan andra människor enbart pga dem. Jag tror att alla andra måste ha svårt att ha överseende med mina dåliga sidor. Att tycka om mig trots dem. Jag tycker alla andra människor alltid verkar vara glada, positiva, snälla och gulliga, som aldrig är förbannade på sina ungar, som alltid har tid att göra det där lilla extra, som aldrig är osams med partnern, som inte har några oöverstigliga negativa sidor. Själv känner jag mig som en otrevlig, tråkig surkärring. Jag har pga detta litet socialt umgänge. Vem vill umgås med mig liksom? Jag tycker synd om mina barn som har mig som mamma. Jag brukar fundera på om någon skulle komma på min begravning om jag dog idag. Inte är det många. Tänker jag. Jag håller mig ju undan folk, så vem sjutton står mig ens så nära?
Jag har enormt svårt och blir väldigt ledsen över att få kritik som riktar sig mot mina dåliga sidor. Jag vet ju om dem, och att få dem bekräftade gör att jag känner mig som ett hopplöst fall, som bara vill försvinna. Jag blir väldigt ledsen av att vara i konflikt med folk. Eller konflikt och konflikt, det räcker att vi har olika åsikter för att jag ska känna mig misslyckad. Att t.ex diskutera på ett sånt här forum kan vara jättejobbigt. Jag vill så gärna få medhåll och bekräftelse och känner mig misslyckad, missförstådd och tycker det är jobbigt att stå rakryggad för mina åsikter, utan att känna att det är fel. Jag kan även ta åt mig av att höra beskrivningar om andra människor, i negativ benämning, det känns ofta som att det träffar mig. Jag grubblar länge över mig själv ur ett negativt perspektiv, och har svårt att ens komma på några positiva sidor hos mig själv. Alla positiva sidor kan ju vändas till negativa hos betraktaren. Trots detta har jag starka åsikter, och är väldigt driftig. Tyvärr. För jag tror att det gör att jag framställer mig själv precis så där osympatisk som jag inte vill vara. Jag ser ner på mig själv och min person. Jag kan inte acceptera när någon säger att de älskar mig. De måste ju luras, eller hur? Någon annan förklaring har jag inte.

Jag börjar misstänka att det här ältandet och grubblandet inte är riktigt normalt. Alla andra människor kan ju inte vara perfekta. Eller? Men jag har så förtvivlat svårt att ändra på mina dåliga sidor. Det vore ju lättare att acceptera dem och förlika sig med dem. Att bejaka dem och göra något positivt av dem. Men jag kan inte.

Är det NÅGON som känner igen sig och som vet hur man bär sig åt för att hantera det här?

Du tror inte att det kunde vara bra att prata med någon? Du låter så väldigt, väldigt ledsen.

 

[gulan]

Ber till bukemaffian att vara lite snälla mot mig som är lite ledsen av mig....

Jag är lite kluven, till mig själv sådär. Jag har nog ganska bra koll på vem jag är, tror jag. Men jag gillar inte alla sidor hos mig själv. Verkligen inte. Jag ogillar dem så till den milda grad att jag drar mig undan andra människor enbart pga dem. Jag tror att alla andra måste ha svårt att ha överseende med mina dåliga sidor. Att tycka om mig trots dem. Jag tycker alla andra människor alltid verkar vara glada, positiva, snälla och gulliga, som aldrig är förbannade på sina ungar, som alltid har tid att göra det där lilla extra, som aldrig är osams med partnern, som inte har några oöverstigliga negativa sidor. Själv känner jag mig som en otrevlig, tråkig surkärring. Jag har pga detta litet socialt umgänge. Vem vill umgås med mig liksom? Jag tycker synd om mina barn som har mig som mamma. Jag brukar fundera på om någon skulle komma på min begravning om jag dog idag. Inte är det många. Tänker jag. Jag håller mig ju undan folk, så vem sjutton står mig ens så nära?
Jag har enormt svårt och blir väldigt ledsen över att få kritik som riktar sig mot mina dåliga sidor. Jag vet ju om dem, och att få dem bekräftade gör att jag känner mig som ett hopplöst fall, som bara vill försvinna. Jag blir väldigt ledsen av att vara i konflikt med folk. Eller konflikt och konflikt, det räcker att vi har olika åsikter för att jag ska känna mig misslyckad. Att t.ex diskutera på ett sånt här forum kan vara jättejobbigt. Jag vill så gärna få medhåll och bekräftelse och känner mig misslyckad, missförstådd och tycker det är jobbigt att stå rakryggad för mina åsikter, utan att känna att det är fel. Jag kan även ta åt mig av att höra beskrivningar om andra människor, i negativ benämning, det känns ofta som att det träffar mig. Jag grubblar länge över mig själv ur ett negativt perspektiv, och har svårt att ens komma på några positiva sidor hos mig själv. Alla positiva sidor kan ju vändas till negativa hos betraktaren. Trots detta har jag starka åsikter, och är väldigt driftig. Tyvärr. För jag tror att det gör att jag framställer mig själv precis så där osympatisk som jag inte vill vara. Jag ser ner på mig själv och min person. Jag kan inte acceptera när någon säger att de älskar mig. De måste ju luras, eller hur? Någon annan förklaring har jag inte.

Jag börjar misstänka att det här ältandet och grubblandet inte är riktigt normalt. Alla andra människor kan ju inte vara perfekta. Eller? Men jag har så förtvivlat svårt att ändra på mina dåliga sidor. Det vore ju lättare att acceptera dem och förlika sig med dem. Att bejaka dem och göra något positivt av dem. Men jag kan inte.

Är det NÅGON som känner igen sig och som vet hur man bär sig åt för att hantera det här?

Om du känner att den du lever med försöker lyfta dig och SE dig, blir det lättare för dig att _börja_ jobba med dig själv. Är det tvärtom att den du lever med gör sitt bästa för att spä på din dåliga självkänsla och trycka ner dig -ta dig en funderare.....
Du har urdålig självkänsla (så som jag läser in ditt öppna och modiga inlägg). Den kan du börja öva upp redan ikväll. Men som med allt annat så kommer inget gratis utan här får du jobba varje dag. 10 minuter varje dag ska gå till att tänka goda tankar om dig själv. Om du har gott ställt kan en livscoach hjälpa dig att komma igång. Annars kan du jubla över youtube där det finns många härliga människor som generöst delar med sig.
Men det första du måste göra är att tänka gott om dig själv varje dag. Efter ett tag kan du lite smått börja ta upp din dåliga sidor och titta lite på dem.
Börja med det goda du och youtube.
gulan

 

[Lovisaleonora]

En ärlig självinventering är en bra start. Och ärlig betyder inte förgörande.

Våga se dina goda sidor. Vad är du nöjd med? Den goda sidan är att det faktiskt går att jobba med de egenskaper jag har som jag inte är nöjd med. Men det kräver ju att du verkligen är ärlig mot dig själv. För varje sida du vill förändra, får du hitta något du är nöjd eller supernöjd över. För tro mig: det balanser.

Vad vill du ändra, och varför? Och hur ska du ändra? Ska du ersätta med något annat? "För varje gång jag ger mig själv ett slag på truten ska jag omgående ge mig en klapp på axeln för något bra jag gjort". Till slut hoppar hjärnan direkt till den bra delen.

Försök att vara objektiv. Och ärlig. Se dig själv som någon du inte riktigt känner. Vad hade du tyckt om den personen? Eller vad tycker du om den egenskapen hos någon annan?

 

[tanten]

För några år sedan kunde de varit jag som skrev TS inlägg.

Det jag i efterhand kan se är att jag var i ett sammanhang där jag inte bekräftades utan istället blev påmind om mina fel och tillkortakommanden och där varje dag var en kamp för att inte bli nedtryckt. Men det blev jag ändå.

Jag har lärt mig den hårda vägen att jag behöver vara i sammanhang som lyfter mig. Bland människor som är vänliga och goda, bland personer som inte letar fel på mig.

Jag gillar inte mig själv. Det vore att ta i. Men jag accepterar den jag är och visserligen skulle jag gärna byta bort mig mot någon bättre, men jag står ut. Det är ett stort framsteg.

Jag har insett att jag saknar eget ljus inom mig. Jag speglar omgivningen. Gillar de mig och bekräftar mig så mår jag toppen. Är jag misstänkliggjord och omgiven av kyla tycker jag lika illa om mig själv som omgivningen gör.

Får jag värme och omtanke så kan jag korta stunder till och med tycka om mig själv.

 

[anhe]

Ska svara alla imorgon när jag är lite piggare i huvudet

 

[Dresden]

Jag har insett att jag saknar eget ljus inom mig. Jag speglar omgivningen. Gillar de mig och bekräftar mig så mår jag toppen. Är jag misstänkliggjord och omgiven av kyla tycker jag lika illa om mig själv som omgivningen gör.

Får jag värme och omtanke så kan jag korta stunder till och med tycka om mig själv.

Jag kände först när jag läste ditt inlägg Tanten att ja - så är det jag känner också, men sen funderade jag lite till. Det var så jag levde tidigare men numera, på senaste tiden, har jag nog gått från att tänka att folk har rätt till att känna att de nog missar de bra bitarna av mig. Tänk vilket framsteg det är!
(Är det någon här på Bukes som jag blir inspirerad och peppad av så är det dig. Du gör skillnad i fler människors liv än du förstår tror jag ;-) )

Jag har levt med en väldigt kritisk far (också som vuxen) och det har nog satt sina spår, jag har aldrig känt att jag har dugit oavsett vad jag gjort, men det är kanske dags att värdera mig själv utan hans dömande ögon känner jag. Vissa dagar går det bättre än andra.

@anhe, jag är nog rätt lik dig, speciellt det du skriver ang att diskutera här på Bukes eller på andra sociala sidor. Att ta mothåll, eller ännu värre kritik, är jättejobbigt och gör att man bara vill krypa ner under en sten någonstans. Men du, titta på hur många andra som faktiskt klarar det och går vidare, skriver nya inlägg och trådar. Det går! Någonstans blir alla accepterade och det blir både du och jag också, även om det inte känns så just då!

Surkärringar är vi nog allihop emellanåt, men jag tror inte att det handlar så mycket om att vara sur som att stå upp för sig själv. Ju äldre vi blir desto mer inser vi att vi inte tillåter oss själva att bli trampade på och det är nog jobbigt för vår omgivning - barn eller vuxna.Vem ska stå upp för dig och dina behov om du inte gör det själv?

 

[gulan]

Jag har lärt mig den hårda vägen att jag behöver vara i sammanhang som lyfter mig. Bland människor som är vänliga och goda, bland personer som inte letar fel på mig.

Precis! Men vad som är lika viktigt är att klara av att ge godhet till andra, att ge vänlighet och absolut inte leta fel på andra. För att få måste man kunna ge. Jag tycker jag får mängder med uppskattning och beundran. Allra mest från mina få vänner. Men Även från de som jag precis har lärt känna. Jag startar redan vid första möte och det sker utan att jag är medveten om det. (bara när jag läser såna här trådar kommer jag på mig). Om någon säger något går jag in och säger typ -det låter vettigt det du säger. Ställer följdfrågor och vips är jag snart i centrum....och får tillbaka det jag just gav. Att tycka om andra människor och visa intresse för dem skapar i de flesta fall spegel.

Jag gillar inte mig själv. Det vore att ta i. Men jag accepterar den jag är och visserligen skulle jag gärna byta bort mig mot någon bättre, men jag står ut. Det är ett stort framsteg.

Jag uppfattar dig som en person som har mycket bra saker att säga och dina inlägg andas vuxenhet och skärpa. Jag tycker också att du skriver respektfullt till folk här -även då du inte håller med eller är av helt olika åsikter.
gulan

 

[anhe]

Nu är det morgon och jag ska försöka svara så gott jag kan.

Du tror inte att det kunde vara bra att prata med någon? Du låter så väldigt, väldigt ledsen.

Jo, det är nog lite så jag känner ibland. Jag försöker här få en uppfattning om det jag upplever verkligen är normalt, eller om det är något jag skulle behöva ta tag i på ena eller andra sättet. Har andra verkligen det så här jobbigt att få mothugg så att de grubblar i dagar, och inte kan fokusera på något annat? Jag har liksom en period av att "slicka mina sår" som överväldigar mig och som tar över mitt liv. Det behöver inte ens vara ett mothugg, det räcker med att jag riskerar (i min hjärna) att bli bortgjord.

Om du känner att den du lever med försöker lyfta dig och SE dig, blir det lättare för dig att _börja_ jobba med dig själv. Är det tvärtom att den du lever med gör sitt bästa för att spä på din dåliga självkänsla och trycka ner dig -ta dig en funderare.....
Du har urdålig självkänsla (så som jag läser in ditt öppna och modiga inlägg). Den kan du börja öva upp redan ikväll. Men som med allt annat så kommer inget gratis utan här får du jobba varje dag. 10 minuter varje dag ska gå till att tänka goda tankar om dig själv. Om du har gott ställt kan en livscoach hjälpa dig att komma igång. Annars kan du jubla över youtube där det finns många härliga människor som generöst delar med sig.
Men det första du måste göra är att tänka gott om dig själv varje dag. Efter ett tag kan du lite smått börja ta upp din dåliga sidor och titta lite på dem.
Börja med det goda du och youtube.
gulan

Den jag lever med försöker absolut lyfta mig. Han har fått mig att öppna upp och göra många saker jag inte ens trodde var möjliga. Ta en sån enkel sak som att jag idag har klänning på mig. Skulle jag aldrig innan jag träffade honom. Jag kände mig horribelt ful. Min man tycker att jag är vacker. Alltid. Talar om för mig att han älskar mig varje dag fortfarande efter 6 år tillsammans. Talar om att han älskar att vara med mig. Men jag tror honom ändå inte fullt ut. Mina barn avgudar mig, av någon anledning. Jag lever i största allmänhet i en miljö där jag inte bemöts av speciellt mycket kritik/mothugg. Inte uppväxt med kritik heller. Jag lever däremot i en miljö där det är jag som är den som löser konflikter, som tar mycket (mentalt) ansvar (eller väljer att göra det), som är den som styr och ställer. Jag har lätt för alla de där delarna, det är sådan jag är, och har väl inget emot att vara den personen. Samtidigt är det de där delarna/egenskaperna som jag inte gillar, eftersom det kan lyfta fram sidor jag inte gillar och kan acceptera. Jag får ju ge både ris och ros till andra, och då blir det lätt så att jag känner mig som att jag bara är trött, sur och grinig. Grubblar ofta om jag gjort rätt eller fel. Tog jag i för mycket? När man är den som ansvarar för mycket känner jag att det är lätt att man blir lättirriterad och gör övertramp, och det blir jobbigt. Om jag sedan får bekräftat på ena eller andra sättet att det nog blev lite galet, eller bara en diskussion om att vi kanske borde göra på ett annat sätt, då blir det så himla jobbigt för mig. Det finns anledningar till att samspelet i vår familj ser ut så här, och det är något vi försöker jobba med och bort ifrån. Tror dock inte att vårt samspel egentligen är speciellt avvikande, om jag nu försöker se på det hela lite objektivt. Problemet för mig ligger nog på ett djupare plan än så.
Du har nog helt rätt i att jag har dålig självkänsla. Vilket nog egentligen är det stora problemet. Hur ska jag få ihop 10 min av goda tankar? Jag har nämligen en utmärkt förmåga att vända alla egenskaper till att det är något negativt. Det är också något jag undrar över, är det normalt att inte kunna hitta goda sidor hos sig själv? Eller är jag kanske helt enkelt en så dålig människa som jag känner mig? Vart ligger sanningen. Logiken säger mig att jag troligen inte är genom ond, men varför kan jag då inte hitta det positiva?

En ärlig självinventering är en bra start. Och ärlig betyder inte förgörande.

Våga se dina goda sidor. Vad är du nöjd med? Den goda sidan är att det faktiskt går att jobba med de egenskaper jag har som jag inte är nöjd med. Men det kräver ju att du verkligen är ärlig mot dig själv. För varje sida du vill förändra, får du hitta något du är nöjd eller supernöjd över. För tro mig: det balanser.

Vad vill du ändra, och varför? Och hur ska du ändra? Ska du ersätta med något annat? "För varje gång jag ger mig själv ett slag på truten ska jag omgående ge mig en klapp på axeln för något bra jag gjort". Till slut hoppar hjärnan direkt till den bra delen.

Försök att vara objektiv. Och ärlig. Se dig själv som någon du inte riktigt känner. Vad hade du tyckt om den personen? Eller vad tycker du om den egenskapen hos någon annan?

Jag söker just efter den där balansen, men kan inte hitta den, jag hittar inget att balansera upp med. Vad är jag nöjd med? Vet faktiskt inte. Det kanske är så att jag behöver hjälp med att vara objektiv?

För några år sedan kunde de varit jag som skrev TS inlägg.

Det jag i efterhand kan se är att jag var i ett sammanhang där jag inte bekräftades utan istället blev påmind om mina fel och tillkortakommanden och där varje dag var en kamp för att inte bli nedtryckt. Men det blev jag ändå.

Jag har lärt mig den hårda vägen att jag behöver vara i sammanhang som lyfter mig. Bland människor som är vänliga och goda, bland personer som inte letar fel på mig.

Jag gillar inte mig själv. Det vore att ta i. Men jag accepterar den jag är och visserligen skulle jag gärna byta bort mig mot någon bättre, men jag står ut. Det är ett stort framsteg.

Jag har insett att jag saknar eget ljus inom mig. Jag speglar omgivningen. Gillar de mig och bekräftar mig så mår jag toppen. Är jag misstänkliggjord och omgiven av kyla tycker jag lika illa om mig själv som omgivningen gör.

Får jag värme och omtanke så kan jag korta stunder till och med tycka om mig själv.

Jag står i och för sig ut med mig själv. Jag har väl inget annat väl. Men jag vill ha mer. Jag vill kunna lita på att jag blir accepterad och omtyckt som den jag är. Jag kan inte känna att jag egentligen speglar min omgivning, eftersom jag är alldeles förträffligt skicklig på att trycka ned mig själv. Behöver ingen omgivning som gör det.

Men vad som är lika viktigt är att klara av att ge godhet till andra, att ge vänlighet och absolut inte leta fel på andra. För att få måste man kunna ge.

Det här är en intressant bieffekt av att se ned på sig sig själv så som jag gör, och som gör att jag ogillar mig själv ändå mer. För att skydda mig så har jag svårt att blotta mig och "ge" av mig själv. Jag är rädd för att bli sårad och bortstött. Att jag ska säga och göra fel, att folk ska skratta åt mig bakom min rygg. Då blir det lite som att mentalt sett är anfall bästa försvar, inom mig själv liksom. Jag brukar inte anfalla folk i praktiken. Tvärtom. Jag håller mig mest undan. Tycker jag. För utomstående framstår jag nog som ganska frispråkig, konstigt nog.

 

[Lovisaleonora]

Det kanske är så att jag behöver hjälp med att vara objektiv?

Ingen kan vara objektiv åt dig. Du måste göra jobbet själv. Börja vara ärlig mot dig själv. För det är ju det du inte är. Du är en taskig förtryckare åt dig själv.

Visst kan du göra en liten undersökning i din omgivning om du litar på deras omdöme. Får du ärliga svar, kan du ta till det vad de berättar? Och kommer du att få fram rätt saker?

Det är ett hårt jobb, men det är SÅ värt att göra det.

 

[athena_arabians]

Säger som @tanten , jag kunde också ha inlett en tråd på samma sätt för många år sedan.

Jag har gjort en lång och hård resa med mig själv. Hatade mig själv så pass mycket att jag plågat mig rejält under många år (anorektiker samt dåliga förhållanden "för jag förtjänade ju inte något bättre"). Inte heller kunde jag något och jag var allmänt värdelös.

Det brakade ihop rejält kan vi väl säga, både fysiskt och psykiskt. Jag har långsamt lärt mig att jag är inte så värdelös eller så ful som jag tror. Det har också blivit bättre med åren, tiden fram till 30 var inte rolig. Det var en hård kamp att gå från "nej, inte är det så" till "tack så mycket" när man fick en komplimang. Man måste vara snäll med sig själv också, inte bara vara det gentemot andra.

Jag har också lärt mig omfamna de sidor av mig som jag inte tycker om. De sidor som jag inte visar offentligt men som trots allt finns där. De är en del av mig men de definierar mig inte, vi är trots allt summan av våra delar. Jag misstänker också att min omgivning inte riktigt har samma uppfattning om mig själv som jag har med tanke på en del kommentarer jag fått.

Givetvis påverkas jag av min omgivning men jag har också, med mer erfarenhet och stabilitet, lärt mig att om omgivningen inte känns bra och påverkar mig negativt kan jag sas vrida bort mig från det och försöka förändra stämningen. Ibland funkar det, ibland inte. Jag tror också på det @gulan säger, visar man ett vänligt intresse för sin omgivning mynnar det oftast ut i något positivt.

Jag har fortfarande skitdagar precis som alla andra och är ibland livrädd för att bli sårad. Det viktiga för mig är att de dagarna och känslorna inte är i majoritet i mitt liv. Skulle de vara det är det något jag måste ändra på för att komma ifrån det.

 

[anhe]

Ingen kan vara objektiv åt dig. Du måste göra jobbet själv. Börja vara ärlig mot dig själv. För det är ju det du inte är. Du är en taskig förtryckare åt dig själv.

Visst kan du göra en liten undersökning i din omgivning om du litar på deras omdöme. Får du ärliga svar, kan du ta till det vad de berättar? Och kommer du att få fram rätt saker?

Det är ett hårt jobb, men det är SÅ värt att göra det.

Åh, herregud så otäckt! Jag blir livrädd av blotta tanken på vad jag skulle få för svar. Kanske bli överraskad över vad som är bra (?), men hur kommer jag tackla det mindre bra. Har kanske 1 vän som jag skulle kunna prova detta på. Hon är nog ärlig, men henne litar jag nog på att hon är min vän ändå.

 

[anhe]

Säger som @tanten , jag kunde också ha inlett en tråd på samma sätt för många år sedan.

Jag har gjort en lång och hård resa med mig själv. Hatade mig själv så pass mycket att jag plågat mig rejält under många år (anorektiker samt dåliga förhållanden "för jag förtjänade ju inte något bättre"). Inte heller kunde jag något och jag var allmänt värdelös.

Det brakade ihop rejält kan vi väl säga, både fysiskt och psykiskt. Jag har långsamt lärt mig att jag är inte så värdelös eller så ful som jag tror. Det har också blivit bättre med åren, tiden fram till 30 var inte rolig. Det var en hård kamp att gå från "nej, inte är det så" till "tack så mycket" när man fick en komplimang. Man måste vara snäll med sig själv också, inte bara vara det gentemot andra.

Jag har också lärt mig omfamna de sidor av mig som jag inte tycker om. De sidor som jag inte visar offentligt men som trots allt finns där. De är en del av mig men de definierar mig inte, vi är trots allt summan av våra delar. Jag misstänker också att min omgivning inte riktigt har samma uppfattning om mig själv som jag har med tanke på en del kommentarer jag fått.

Givetvis påverkas jag av min omgivning men jag har också, med mer erfarenhet och stabilitet, lärt mig att om omgivningen inte känns bra och påverkar mig negativt kan jag sas vrida bort mig från det och försöka förändra stämningen. Ibland funkar det, ibland inte. Jag tror också på det @gulan säger, visar man ett vänligt intresse för sin omgivning mynnar det oftast ut i något positivt.

Jag har fortfarande skitdagar precis som alla andra och är ibland livrädd för att bli sårad. Det viktiga för mig är att de dagarna och känslorna inte är i majoritet i mitt liv. Skulle de vara det är det något jag måste ändra på för att komma ifrån det.

Jag vill ju gärna göra den här resan. Jag vet väl inte riktigt i vilken ände jag ska börja, det känns ju lite hopplöst för tillfället. Har försökt i flera omgångar att hitta utvägar, men man trillar snabbt tillbaka i gamla hjulspår. Antagligen pga jag försöker förändra något som inte kan förändras, jag borde antagligen istället acceptera och lära mig förhålla mig till det på ett sådant sätt att det inte ställer till det för mig.

 

[athena_arabians]

Åh, herregud så otäckt! Jag blir livrädd av blotta tanken på vad jag skulle få för svar. Kanske bli överraskad över vad som är bra (?), men hur kommer jag tackla det mindre bra. Har kanske 1 vän som jag skulle kunna prova detta på. Hon är nog ärlig, men henne litar jag nog på att hon är min vän ändå.

Ibland kanske man inte får höra det man vill men kanske vad man behöver. Är det en bra och god vän kommer du nog att få ett ärligt och konstruktivt svar.

Jag förstår rädslan att bli sårad och kritiserad men det är verkligen något man behöver jobba med. Jag har fortfarande svårt för kritik även om den är konstruktiv för jag tar mycket alldeles för personligt. Det har blivit mycket bättre och helt ärligt, att bara bli struken medhårs hela tiden ger ingen utveckling. Då stannar man bara där man är. Givetvis jobbar jag med mig själv när det gäller sådant.

Rena elakheter betackar jag mig för. Det är inte konstruktiv kritik.

 

[athena_arabians]

Jag vill ju gärna göra den här resan. Jag vet väl inte riktigt i vilken ände jag ska börja, det känns ju lite hopplöst för tillfället. Har försökt i flera omgångar att hitta utvägar, men man trillar snabbt tillbaka i gamla hjulspår. Antagligen pga jag försöker förändra något som inte kan förändras, jag borde antagligen istället acceptera och lära mig förhålla mig till det på ett sådant sätt att det inte ställer till det för mig.

Jag rekommenderar inte mitt sätt, mina vänner och min familj brukar skämta om att går något att göra på det svåra sättet är det det sättet jag gör det på

Acceptans är viktigt så länge det inte leder till passivitet. Att tro att det kommer att gå snabbt eller lätt är att lura sig själv. För mig har det varit att jag plötsligt fått ett "klick" och förstått varför jag reagerar och känner si eller så. Det har skett efter reflektion, diskussioner och faktainsamlande.

Rent handlingsmässigt är det bra för mig att göra saker jag tycker är läbbiga, jag behöver den pushen. Där vi människor givetvis olika men grunden för mig är att inget ska hindra mig att göra det jag vill (inom rimliga gränser). Att välja bort att göra något för att jag säger åt mig själv: "Nej, du törs inte" är inte acceptabelt för mig.

Du behöver hitta det som utvecklar dig och det kan ingen annan göra åt dig även om man kan få hjälp med reflektioner och diskussioner i sin omgivning.

 

[Gotthard]

Jag och mamma såg Louise Hay's film "You can heal your life" en kväll. Tyckte den var väldigt bra och tog upp hur man kan ändra sitt tankesätt på en väldigt enkelt sätt. Det finns både en film och en bok, och såklart massor av inspirerande filmer på youtube. En del blir väldigt "andliga" men jag tycker väl att man väljer vad man vill ta åt sig, tycker man det blir flummigt med "andligheten" så struntar man bara i det.

Trailern

Tror det är rätt viktigt att inse att ingen annan än en själv kan göra att man känner bättre om sig själv. Det kan hjälpa att prata med någon och det är bra att man får verktyg att jobba med men det börjar alltid i dig. Alla är värda att må bra oavsett anledningen till att man känner som man gör och det är helt okej att vara ledsen ibland.

Har så svårt att komma med tips i skrift men kan verkligen rekommendera den filmen.