MrsScabtree
Trådstartare
Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva i rubriken. Har dock funderat på detta länge, både inom hästeriet men kanske nu främst inom hunderiet. Nämligen hundfolks förmåga att ta kritk eller illvilja att ta emot råd.
Jag menar naturligtvis inte att dra alla över en kam,jag vet såklart att det finns drösvis med folk därute som gärna frågar om allt och lite till och är väldigt måna om att observera och lyssna. Tycker mig dock stöta på en majoritet som verkar hålla väldigt hårt vid stoltheten när de stöter på problem. Ex häromdagen står jag med en "bekant" och vi kommer in på spår.
-Åh jag har såna problem med spåren. Hunden tar vinklarna så dåligt och bara går rakt över.
-(Jag) Åh, men har du provat att lägga näring ett par steg före vinkel och ett par steg efter? Då brukar det lösa sig snabbt.
-Nej (lite snäsigt). Jag tänker lägga en stor näringshög i vinkeln.
Detta är bara ett exempel av hundra. Jag hör ofta "nej den här rasen är inte sån, då går det inte" eller "jag har prövat allt men hen är ju lite knäpp" eller "det går inte att göra något åt, det har alltid varit så, även från första början".
Jag försöker mycket sällan lägga mig i vad andra gör med sina hundar, men det är klart jag försöker tipsa (om jag kan!) om diskussionen dyker upp. Det behöver inte vara jag som uttrycker mig heller. Vet när jag var på seminarium vid ett tillfälle och en mycket ung tjej hade förklaringar på ALLT om hennes hunds mindre önskvärda beteenden trots att förläsaren hade mycket bra tips och direkt såg vad föraren gjorde för fel. Jag upplever att det ofta är såhär.
Vad tycker ni och vad kan det bero på? Är hundägare mer lättstötta? Jag upplever det nästan som en sårad stolthet. Är det bara jag som ser på det så?
Jag menar naturligtvis inte att dra alla över en kam,jag vet såklart att det finns drösvis med folk därute som gärna frågar om allt och lite till och är väldigt måna om att observera och lyssna. Tycker mig dock stöta på en majoritet som verkar hålla väldigt hårt vid stoltheten när de stöter på problem. Ex häromdagen står jag med en "bekant" och vi kommer in på spår.
-Åh jag har såna problem med spåren. Hunden tar vinklarna så dåligt och bara går rakt över.
-(Jag) Åh, men har du provat att lägga näring ett par steg före vinkel och ett par steg efter? Då brukar det lösa sig snabbt.
-Nej (lite snäsigt). Jag tänker lägga en stor näringshög i vinkeln.
Detta är bara ett exempel av hundra. Jag hör ofta "nej den här rasen är inte sån, då går det inte" eller "jag har prövat allt men hen är ju lite knäpp" eller "det går inte att göra något åt, det har alltid varit så, även från första början".
Jag försöker mycket sällan lägga mig i vad andra gör med sina hundar, men det är klart jag försöker tipsa (om jag kan!) om diskussionen dyker upp. Det behöver inte vara jag som uttrycker mig heller. Vet när jag var på seminarium vid ett tillfälle och en mycket ung tjej hade förklaringar på ALLT om hennes hunds mindre önskvärda beteenden trots att förläsaren hade mycket bra tips och direkt såg vad föraren gjorde för fel. Jag upplever att det ofta är såhär.
Vad tycker ni och vad kan det bero på? Är hundägare mer lättstötta? Jag upplever det nästan som en sårad stolthet. Är det bara jag som ser på det så?