Enya
Trådstartare
Sv: Hundar och avlivning
Tack alla!
Veterinären sa att hon hade leukemi så visst var beslutet helt rätt. Det vet jag ju. Det gör dock inte sorgen lättare känner jag nu. Klen tröst, just nu.
Så enormt tomt det är utan henne här. Så mycket plats en hund kan ta i ett "rum", förstår ni hur jag menar? Ligger hundarna och sover, men inte märks så "är" de ju här och när de inte är hemma så känner man att det är tomt. Jag har två andra hundar, men det känns som om här inte är en enda hund kvar alls längre. Är det bara Enya som har givit sin närvaro hos mig under alla år, bara Enya som man märkt av? Det känns verkligen som om hon är borta nu. Den där "kloka" känslan som hon utstrålade, värmen, ålderliga vishet elelr vad jag ska kalla det, den är inte här.
Jag har haft henne i 12 år. Några av er här vet kanske vad jag varit igenom under de här åren, mycket har hänt, men hon har ALLTID varit där. Jag har fällt så många tårar i hennes päls att hon har blivit alldeles blöt flera gånger. Hon har varit en trygghet, när allt har gått åt helvete runt om mig har hon stått bredvid mig, som någon att hålla i handen när det varit svårt. Som om hon varit mer vuxen än mig, någon att lita på. Så jag inte har varit ensam!
Vem ska jag nu hålla i handen? Ingen av de andra hundarna ger mig samma känsla, de utstrålar tvärtom mer att de följer mig, när det är svårt lämnar de mig i sticket. Som nu när jag gråter så sticker min ena hund, hon vill inte vara hos mig då. Samtidigt vill hon komma fram och pussa lite, men går igen lika fort. Så gjorde inte Enya. Jag saknar det.
Det känns lite grann som om varför kunde det inte vara någon av de anda två som dog istället, varför var det tvunget att vara jus den jag älskar mest och behöver som mest. Fy vad orättvis jag är. Men de känslorna smyger över mig ibland lite, kan inte hjälpas. Jag menar det ju inte egentligen.
Tack alla!
Veterinären sa att hon hade leukemi så visst var beslutet helt rätt. Det vet jag ju. Det gör dock inte sorgen lättare känner jag nu. Klen tröst, just nu.
Så enormt tomt det är utan henne här. Så mycket plats en hund kan ta i ett "rum", förstår ni hur jag menar? Ligger hundarna och sover, men inte märks så "är" de ju här och när de inte är hemma så känner man att det är tomt. Jag har två andra hundar, men det känns som om här inte är en enda hund kvar alls längre. Är det bara Enya som har givit sin närvaro hos mig under alla år, bara Enya som man märkt av? Det känns verkligen som om hon är borta nu. Den där "kloka" känslan som hon utstrålade, värmen, ålderliga vishet elelr vad jag ska kalla det, den är inte här.
Jag har haft henne i 12 år. Några av er här vet kanske vad jag varit igenom under de här åren, mycket har hänt, men hon har ALLTID varit där. Jag har fällt så många tårar i hennes päls att hon har blivit alldeles blöt flera gånger. Hon har varit en trygghet, när allt har gått åt helvete runt om mig har hon stått bredvid mig, som någon att hålla i handen när det varit svårt. Som om hon varit mer vuxen än mig, någon att lita på. Så jag inte har varit ensam!
Vem ska jag nu hålla i handen? Ingen av de andra hundarna ger mig samma känsla, de utstrålar tvärtom mer att de följer mig, när det är svårt lämnar de mig i sticket. Som nu när jag gråter så sticker min ena hund, hon vill inte vara hos mig då. Samtidigt vill hon komma fram och pussa lite, men går igen lika fort. Så gjorde inte Enya. Jag saknar det.
Det känns lite grann som om varför kunde det inte vara någon av de anda två som dog istället, varför var det tvunget att vara jus den jag älskar mest och behöver som mest. Fy vad orättvis jag är. Men de känslorna smyger över mig ibland lite, kan inte hjälpas. Jag menar det ju inte egentligen.
Sv: Hundar och avlivning
Klart att du känner så just nu. Dina andra hundar kanske inte har varit med dig lika länge som din 12-åring? Bara för att du å din förra hund har en typ av relation så betyder inte det att dina andra hundar kommer vara likadan.xakt likadana.
Eftersom alla e individer så ser alla relationer olika ut. Och klart att man jämför med det man tycker är bäst. Du ska veta att jag går runt runt här hemma och funderar på hur sjutton jag ska kunna få en lika fin hund igen som min förra. Men vet nog alltför väl att han kommer inte.
Håll ut, visa dina hundar att du älskar dem ändå trots att man kanske inte ens vill veta av dem i mellanåt. Vet inte hur känsliga dina hundar är för dina känslor/signaler, men om de är det, visa dem att allt e okej mellan er, och att de kan komma till dig när du e ledsen.
Alltefter dagarna går och du fokuserar på dina andra två (var tacksam att du har dem, mitt hus blev HELT tomt!) så ska du se att du blir till freds med tanken på att din bästa vän faktiskt inte finns mer. Hon var ju sjuk, och dessutom mycket sjuk och du valde hennes tid, i rätt tid så hon slapp allt lidande som leukemi och hög ålder innebär. Ett tips: om du orkar, gör ett kollage eller förstora ett fint kort på henne och sätt upp det på en fin plats inne/ute där du kan minnas henne och gråta hur mycket du orkar och känner att du behöver. Jag satte upp ett mkt fint foto på min valp m. hans halsband som han hade sista dagen hos mig, och nu kan jag ligga i sängen och bara tänka, titta, fundera, och åtskilliga timmar har jag stirrat på bilden. Nån vidare ro känner jag inte än, men jag gråter inte lika mycket längre. Nu klarar jag av att prata om, tänka på och vara ensam med mina tankar utan gråt.
Glöm nu inte dina andra två fyrbeningar, de behöver dig och du kan läka med dem. De kanske också sörjer, men inte på samma uppenbara sätt.
Ta hand om dig!
Klart att du känner så just nu. Dina andra hundar kanske inte har varit med dig lika länge som din 12-åring? Bara för att du å din förra hund har en typ av relation så betyder inte det att dina andra hundar kommer vara likadan.xakt likadana.
Eftersom alla e individer så ser alla relationer olika ut. Och klart att man jämför med det man tycker är bäst. Du ska veta att jag går runt runt här hemma och funderar på hur sjutton jag ska kunna få en lika fin hund igen som min förra. Men vet nog alltför väl att han kommer inte.
Håll ut, visa dina hundar att du älskar dem ändå trots att man kanske inte ens vill veta av dem i mellanåt. Vet inte hur känsliga dina hundar är för dina känslor/signaler, men om de är det, visa dem att allt e okej mellan er, och att de kan komma till dig när du e ledsen.
Alltefter dagarna går och du fokuserar på dina andra två (var tacksam att du har dem, mitt hus blev HELT tomt!) så ska du se att du blir till freds med tanken på att din bästa vän faktiskt inte finns mer. Hon var ju sjuk, och dessutom mycket sjuk och du valde hennes tid, i rätt tid så hon slapp allt lidande som leukemi och hög ålder innebär. Ett tips: om du orkar, gör ett kollage eller förstora ett fint kort på henne och sätt upp det på en fin plats inne/ute där du kan minnas henne och gråta hur mycket du orkar och känner att du behöver. Jag satte upp ett mkt fint foto på min valp m. hans halsband som han hade sista dagen hos mig, och nu kan jag ligga i sängen och bara tänka, titta, fundera, och åtskilliga timmar har jag stirrat på bilden. Nån vidare ro känner jag inte än, men jag gråter inte lika mycket längre. Nu klarar jag av att prata om, tänka på och vara ensam med mina tankar utan gråt.
Glöm nu inte dina andra två fyrbeningar, de behöver dig och du kan läka med dem. De kanske också sörjer, men inte på samma uppenbara sätt.
Ta hand om dig!
Sv: Hundar och avlivning
Men vet du,man FÅR tänka "dumma" tankar,och man FÅR vara orättvis i bland! Sorg är en otroligt stark känsla,den tar verkligen över hela kroppen...
Jag vet inte vad jag ska säga,finns inga ord som är tillräkliga känns det som. Jag förlorade själv min första egna hund av förgiftning,han hann inte ens fylla ett,jag skulle fylla 18 år månaden efter. Jag trodde aldrig sorgen skulle gå över,han var ju min styrka i livet just då. (krångligt förhållande,problem med skolan osv...) Jag klandrade mig själv hela tiden efter,dels för att han hade fått vara lös i skogen,och dels för... Ja,allting!
Hux flux så kom jag i kontakt med ett jourhem nån månad efter,och där fanns en liten kille som låg under avlivningshot,hade flyttat alldeles för många ggr,och var endast 10 månader. Helt plötsligt satt jag i bilen påväg för att hämta honom.
Jag kände sån skam,att jag svek min förra hund,men när jag mötte den nya så kände jag glädje och stolthet över att jag vågat,för han behövde verkligen MIG. Vi sörjde ihop,och läkte ihop,jag fick en till "ny" bästa vän,och vi har nog räddat varandra så gott som.
Sorgen känns fortfarande i hjärtat efter min första hund,det kommer alltid förfölja mig,men på något sätt så har det blivit lättare genom åren,även fast det kändes som om man vart trasig för livet när det hände. Snart 8 år har gått,och nu är det nog säkert 2 år sen jag grät sist över honom. Jag saknar honom fortfarande ENORMT mycket,men nu kan jag iallafall le när jag pratar om honom.
Nuvarande hunden börjar bli till åren,han fyller 9 nästa år,och jag fasar redan för vad som ska ske. Även han kommer ta med sig en stooor bit av mitt hjärta när han lämnar mig,jag kommer bli trasig igen,men jag vet att jag kommer även läka ihop,sakta men säkert.
Det är det som är baksidan med att ha djur,oftast så lämnar dom oss tidigare än vad vi önskar. Sen när man är en riktigt obotlig djurvän som jag och många andra,som älskar sina djur,och alltid sätter dom lååångt före en själv,då gör det extra ont i hjärtat när dom försvinner.
Dom är ens själfrände,livskamrat,största kärlek och bästa vän i ett... När en sån försvinner får man tänka dumma tankar,man får gå sönder,man får gråta tills tårarna tar slut,skrika,leva på glass,gå runt i bara morgonrocken,och bara ge fan i allt annat... En dag vaknar du upp och känner att det känns iallafall lite lättare att andas igen.
Massa massa kramar!
Men vet du,man FÅR tänka "dumma" tankar,och man FÅR vara orättvis i bland! Sorg är en otroligt stark känsla,den tar verkligen över hela kroppen...
Jag vet inte vad jag ska säga,finns inga ord som är tillräkliga känns det som. Jag förlorade själv min första egna hund av förgiftning,han hann inte ens fylla ett,jag skulle fylla 18 år månaden efter. Jag trodde aldrig sorgen skulle gå över,han var ju min styrka i livet just då. (krångligt förhållande,problem med skolan osv...) Jag klandrade mig själv hela tiden efter,dels för att han hade fått vara lös i skogen,och dels för... Ja,allting!
Hux flux så kom jag i kontakt med ett jourhem nån månad efter,och där fanns en liten kille som låg under avlivningshot,hade flyttat alldeles för många ggr,och var endast 10 månader. Helt plötsligt satt jag i bilen påväg för att hämta honom.
Jag kände sån skam,att jag svek min förra hund,men när jag mötte den nya så kände jag glädje och stolthet över att jag vågat,för han behövde verkligen MIG. Vi sörjde ihop,och läkte ihop,jag fick en till "ny" bästa vän,och vi har nog räddat varandra så gott som.
Sorgen känns fortfarande i hjärtat efter min första hund,det kommer alltid förfölja mig,men på något sätt så har det blivit lättare genom åren,även fast det kändes som om man vart trasig för livet när det hände. Snart 8 år har gått,och nu är det nog säkert 2 år sen jag grät sist över honom. Jag saknar honom fortfarande ENORMT mycket,men nu kan jag iallafall le när jag pratar om honom.
Nuvarande hunden börjar bli till åren,han fyller 9 nästa år,och jag fasar redan för vad som ska ske. Även han kommer ta med sig en stooor bit av mitt hjärta när han lämnar mig,jag kommer bli trasig igen,men jag vet att jag kommer även läka ihop,sakta men säkert.
Det är det som är baksidan med att ha djur,oftast så lämnar dom oss tidigare än vad vi önskar. Sen när man är en riktigt obotlig djurvän som jag och många andra,som älskar sina djur,och alltid sätter dom lååångt före en själv,då gör det extra ont i hjärtat när dom försvinner.
Dom är ens själfrände,livskamrat,största kärlek och bästa vän i ett... När en sån försvinner får man tänka dumma tankar,man får gå sönder,man får gråta tills tårarna tar slut,skrika,leva på glass,gå runt i bara morgonrocken,och bara ge fan i allt annat... En dag vaknar du upp och känner att det känns iallafall lite lättare att andas igen.
Massa massa kramar!
Sv: Hundar och avlivning
Jag orkade inte med två avsked så jag valde gemensam kremering och sen strödde de ut askan på en speciell minnesäng. De är två halvsyskon som har sin aska där, så jag tänker att de i alla fall har varandra om jag flyttar härifrån.
Jag vet att gammelhunden hade jag kunnat ha i bokhyllan hur länge som helst och sen gå igenom allt igen. Nej usch...
Jag orkade inte med två avsked så jag valde gemensam kremering och sen strödde de ut askan på en speciell minnesäng. De är två halvsyskon som har sin aska där, så jag tänker att de i alla fall har varandra om jag flyttar härifrån.
Jag vet att gammelhunden hade jag kunnat ha i bokhyllan hur länge som helst och sen gå igenom allt igen. Nej usch...
Sv: Hundar och avlivning
För mig var det en enorm skillnad att avliva min gamla hund som liksom var färdig med livet. Den dagen hon började sova med huvudet mot väggen förstod jag att hon hade för ont och inte ville mer.
Men när jag tog bort min valp på knappa året trodde jag verkligen att jag skulle dö. Flera år efteråt. Jag gick rätt ned i du djupaste hålet och hela mitt liv tog en ny vändning. Det tog nog 7-8 år innan jag inte bröt ihop på årsdagen och nu 10 år senare minns jag henne inte på samma sätt något mer.
Jag som trodde det skulle bli mycket svårare att ta bort min andra hälft, min följeslagare, min gamla hund. Men det kändes faktiskt mer som en lättnad. Konstigt nog. Men att slippa se henne halta och dessutom göra det innan hon fått gå ned sig till förnedring. Efteråt kändes det tomt och sorgligt men liksom normalt att tiden har sin gång...
För mig var det en enorm skillnad att avliva min gamla hund som liksom var färdig med livet. Den dagen hon började sova med huvudet mot väggen förstod jag att hon hade för ont och inte ville mer.
Men när jag tog bort min valp på knappa året trodde jag verkligen att jag skulle dö. Flera år efteråt. Jag gick rätt ned i du djupaste hålet och hela mitt liv tog en ny vändning. Det tog nog 7-8 år innan jag inte bröt ihop på årsdagen och nu 10 år senare minns jag henne inte på samma sätt något mer.
Jag som trodde det skulle bli mycket svårare att ta bort min andra hälft, min följeslagare, min gamla hund. Men det kändes faktiskt mer som en lättnad. Konstigt nog. Men att slippa se henne halta och dessutom göra det innan hon fått gå ned sig till förnedring. Efteråt kändes det tomt och sorgligt men liksom normalt att tiden har sin gång...
Senast ändrad:
Enya
Trådstartare
Sv: Hundar och avlivning
Tack!
Jag ska göra ett kollage med bilder på henne som bebis upp till den gamlingen hon faktiskt var nu. Tänkte det hade passat fint för mig och barnen. Hon är ju äldre än vad mina barn är så de har ju haft henne alltid också.
Jag har de andra två, de är 6 år nu, och jag är glad att mitt hus inte är helt tomt. Men det känns så ofantligt tomt utan min Enya ändå.
Jag tror de sörjer på ett sätt jag inte förstår. För dem är det nog självklart att en gammal hund kan försvinna så där, men ändå verkar de lite oroliga här, lite förvirrade över vilka platser de nu har i sin lilla tvåhundsflock.
Tack!
Jag ska göra ett kollage med bilder på henne som bebis upp till den gamlingen hon faktiskt var nu. Tänkte det hade passat fint för mig och barnen. Hon är ju äldre än vad mina barn är så de har ju haft henne alltid också.
Jag har de andra två, de är 6 år nu, och jag är glad att mitt hus inte är helt tomt. Men det känns så ofantligt tomt utan min Enya ändå.
Jag tror de sörjer på ett sätt jag inte förstår. För dem är det nog självklart att en gammal hund kan försvinna så där, men ändå verkar de lite oroliga här, lite förvirrade över vilka platser de nu har i sin lilla tvåhundsflock.
Enya
Trådstartare
Sv: Hundar och avlivning
Du skriver fint och bra, och alldeles sant! Enya var min styrka, min stolthet, jag känner inte samma för de andra. Kanske för att de inte är lika finta, inte lika kloka eller lika självständiga. Jag har insett lite hos mig själv här faktiskt. Kanske är inte hundar som är följare något för mig? Kanske passar jag tryggast ihop med tuffa hundar som visar framfötterna när jag är svagare? Hundar som Enya. Även om jag trots allt vet att de är svårare att hantera, har egen vilja och ställer större krav, som jag kanske inte fixar. Som Enya.
Att det är självklart att jag ska ha fler hundar i mitt liv efter de här två också, tja det är så det är. Men jag funderar också på vilken ras, jämför man inte lätt hundar av samma ras med varandra? Ser man inte den bästa framför nästa hund?
JAG lider just nu, men är glad att min tant inte gör det. Jag älskar henne så otroligt mycket, jag älskar henne för mycket än vad som är bra. Jag önskar, av hela mitt hjärta att hon skulle leva nu, att jag inte hade avlivat henne för nu är jag ensam utan henne. Samtidigt vill jag inte ha henne när hon lider. Förstår du hur jag menar? Jag gjorde rätt, utan någon som helst tvekan, och jag skulle göra om det igen, utan tvekan. Men jag vill ha henne hos mig.
Ibland känns det som om jag inte vill ha några djur. De kommer ju bara att dö så småningom alla ju. Ju mer glädje de har tillfört desto större sorg tror jag. Fy fasiken för det.
Du skriver fint och bra, och alldeles sant! Enya var min styrka, min stolthet, jag känner inte samma för de andra. Kanske för att de inte är lika finta, inte lika kloka eller lika självständiga. Jag har insett lite hos mig själv här faktiskt. Kanske är inte hundar som är följare något för mig? Kanske passar jag tryggast ihop med tuffa hundar som visar framfötterna när jag är svagare? Hundar som Enya. Även om jag trots allt vet att de är svårare att hantera, har egen vilja och ställer större krav, som jag kanske inte fixar. Som Enya.
Att det är självklart att jag ska ha fler hundar i mitt liv efter de här två också, tja det är så det är. Men jag funderar också på vilken ras, jämför man inte lätt hundar av samma ras med varandra? Ser man inte den bästa framför nästa hund?
JAG lider just nu, men är glad att min tant inte gör det. Jag älskar henne så otroligt mycket, jag älskar henne för mycket än vad som är bra. Jag önskar, av hela mitt hjärta att hon skulle leva nu, att jag inte hade avlivat henne för nu är jag ensam utan henne. Samtidigt vill jag inte ha henne när hon lider. Förstår du hur jag menar? Jag gjorde rätt, utan någon som helst tvekan, och jag skulle göra om det igen, utan tvekan. Men jag vill ha henne hos mig.
Ibland känns det som om jag inte vill ha några djur. De kommer ju bara att dö så småningom alla ju. Ju mer glädje de har tillfört desto större sorg tror jag. Fy fasiken för det.
Enya
Trådstartare
Sv: Hundar och avlivning
Jag upplever inte det som du, tror jag (jag menar inte att du har fel, det måste jag förtydliga alltså! Jag menar bara att det är intressant att man kan känna så olika, om du förstår?). Jag tror mer att jag känner att det beror på hundarna. De två hundarna mamma hade under min uppväxt som blev 16 och 15 år gamla kände jag som du, att det var mer naturligt, de var gamla, men med Enya känns det inte på samma vis. jag har haft henne "hela livet". Hela mitt vuxna liv. Var 20 när jag köpte henne. Innan jag träffade mannen, innan barnen, innan mannen dog, innan allt som hänt mig, hon har varit med mig igenom allt det. Och jag ville att hon skulle vara med mig igenom resten också. För varje födelsedag hon hade kände jag bara "fan, nu är hon lite mer närmare döden igen" och bara det var en sorg, att veta att hon inte skulle vara kvar hos mig för alltid.
Det är så konstigt hur man kan känna för olika hundar. VAD var det med Enya som är bättre än hur Ayla och Nacita är? Jag vet inte. Kommer jag få veta?
Tack för era svar och fina ord!
Jag upplever inte det som du, tror jag (jag menar inte att du har fel, det måste jag förtydliga alltså! Jag menar bara att det är intressant att man kan känna så olika, om du förstår?). Jag tror mer att jag känner att det beror på hundarna. De två hundarna mamma hade under min uppväxt som blev 16 och 15 år gamla kände jag som du, att det var mer naturligt, de var gamla, men med Enya känns det inte på samma vis. jag har haft henne "hela livet". Hela mitt vuxna liv. Var 20 när jag köpte henne. Innan jag träffade mannen, innan barnen, innan mannen dog, innan allt som hänt mig, hon har varit med mig igenom allt det. Och jag ville att hon skulle vara med mig igenom resten också. För varje födelsedag hon hade kände jag bara "fan, nu är hon lite mer närmare döden igen" och bara det var en sorg, att veta att hon inte skulle vara kvar hos mig för alltid.
Det är så konstigt hur man kan känna för olika hundar. VAD var det med Enya som är bättre än hur Ayla och Nacita är? Jag vet inte. Kommer jag få veta?
Tack för era svar och fina ord!
Sv: Hundar och avlivning
Skulle aldrig låta en kollega ta bort min hund.
Blanda kadaveraska i tatueringsfärg??? tillstånd? från vem?
PL
Skulle aldrig låta en kollega ta bort min hund.
Blanda kadaveraska i tatueringsfärg??? tillstånd? från vem?
PL
Sv: Hundar och avlivning
Kollega?
hur bryskt låter inte det där då? Kadaveraska!?!?... Jag skulle kunna sova med urnan i sängen om det gjorde så sorgen kändes lättare. Vill man ha sin bästa vän nära så vill man oavsett form
Kollega?
hur bryskt låter inte det där då? Kadaveraska!?!?... Jag skulle kunna sova med urnan i sängen om det gjorde så sorgen kändes lättare. Vill man ha sin bästa vän nära så vill man oavsett form
Sv: Hundar och avlivning
Ja katja40 påstår sig vara veterinär, har fått en chans att bekräfta detta.
Kadavermjöl i djurfoder förbjöds för många år sen. Att ngn skulle få tillstånd att blanda kadaveraska i tatueringsfägr är rena fantasier!
PL
Ja katja40 påstår sig vara veterinär, har fått en chans att bekräfta detta.
Kadavermjöl i djurfoder förbjöds för många år sen. Att ngn skulle få tillstånd att blanda kadaveraska i tatueringsfägr är rena fantasier!
PL
Enya
Trådstartare
Sv: Hundar och avlivning
I dag ringde veterinären och talade in på min telefonsvarare att jag kunde komma dit och hämta askan. Varje dag som gått och som han inte ringt på har känt bra, men nu måste jag ju dit. Jag är lite rädd för att hämta askan. Det är ju min hund som ligger där, min hund som ... är jävligt död!
Jag skulle också kunna sova med urnan i sängen om jag bara kunde få slippa lite av sorgen. Jag är däremot rädd att det kommer bli svårt att ha henne igen. Jag vet inte, jag är säkert tramsig.
I dag ringde veterinären och talade in på min telefonsvarare att jag kunde komma dit och hämta askan. Varje dag som gått och som han inte ringt på har känt bra, men nu måste jag ju dit. Jag är lite rädd för att hämta askan. Det är ju min hund som ligger där, min hund som ... är jävligt död!
Jag skulle också kunna sova med urnan i sängen om jag bara kunde få slippa lite av sorgen. Jag är däremot rädd att det kommer bli svårt att ha henne igen. Jag vet inte, jag är säkert tramsig.
Sv: Hundar och avlivning
Stor kram Kan ju bara säga hur jag har reagerat när jag fått hem askan och det känns som om dom är hemma igen , Sen ska du veta att hon är redan hos dig , Och hon kommer alltid att komma förbi och titta till dig och se att allt är ok !
Här är en dikt som beskriver hur jag har känt/känner när mina älsklingar har gått över regnbågs bron
They say memories are golden
well maybe that is true
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.
In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.
Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as God calls us one by one,
the chain will link again.
I MISS YOU!!!
Kram igen Tesora
Stor kram
Kan ju bara säga hur jag har reagerat när jag fått hem askan och det känns som om dom är hemma igen , Sen ska du veta att hon är redan hos dig , Och hon kommer alltid att komma förbi och titta till dig och se att allt är ok ! Här är en dikt som beskriver hur jag har känt/känner när mina älsklingar har gått över regnbågs bron
They say memories are golden
well maybe that is true
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.
In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.
Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as God calls us one by one,
the chain will link again.
I MISS YOU!!!
Kram igen Tesora
Sv: Hundar och avlivning
Fiiin dikt!
Ja, ta hem din fina tjej och sätt ett kort bredvid urnan. En viktig del i sorgearbetet är att inse att hon inte finns kvar fysiskt och att till slut acceptera känslan av förlust utan hinder i din vardag ´t.ex gråt/deppande osv osv.
Kan säga att jag ångrar att jag inte tog hem min ängels aska... Men jag kan inte göra det ogjort tyvärr.
Fiiin dikt!
Ja, ta hem din fina tjej och sätt ett kort bredvid urnan. En viktig del i sorgearbetet är att inse att hon inte finns kvar fysiskt och att till slut acceptera känslan av förlust utan hinder i din vardag ´t.ex gråt/deppande osv osv.
Kan säga att jag ångrar att jag inte tog hem min ängels aska... Men jag kan inte göra det ogjort tyvärr.
Sv: Hundar och avlivning
Jag har alltid tyckt det varit jätteskönt att få hem askan efter mina djur när de dött/avlivats. Få veta att de är hemma igen liksom.
Vi har alltid grävt ner askan på vårt sommarställe, där alla djur älskat att vara oavsett om de varit hund, katt, kanin eller marsvin.
Jag har alltid tyckt det varit jätteskönt att få hem askan efter mina djur när de dött/avlivats. Få veta att de är hemma igen liksom.
Vi har alltid grävt ner askan på vårt sommarställe, där alla djur älskat att vara oavsett om de varit hund, katt, kanin eller marsvin.
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
SVT-profil i miljontvist – anklagas för falsk signatur- Hästnyheter Hade varit intressant att höra vad de om bevittnade namnteckningen har att säga om saken. Men de får väl vittna i domstol till slut...
- MiaMia
- Svar: 14
- Visningar: 1 151
- Hästnyheter
-
150 hästar omhändertagna – uppfödare fortsatte trots förbud- Hästnyheter Ur tingsrättsdomen https://www.docdroid.net/3birZDm/helsingborgs-tr-t-2672-17-dom-2018-01-15-pdf : "Den 27 april 2010 förelade...
- monster1
- Svar: 93
- Visningar: 2 883
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Hjälp!- Hundhälsa Korsbandsoperation har väldigt god prognos, så just den biten känns som det minsta problemet i nuläget. Däremot får man räkna med en...
- Malibu_Stacy
- Svar: 10
- Visningar: 288
- Hund
Hästrelaterat
-
Förvaring stallkläder- Hästmänniskan Tycker inte det blir så mycket hästlukt för mig, så hänger stallkläderma på ena sidan hatthyllan och de civila på andra sidan. Skorna...
- parellikusken
- Svar: 5
- Visningar: 108
- Hästmänniska
-
Stora shoppingtråden III- Utrustning Men verkligen. Jag har en storlek häst, Lusitano som även har kort rygg. Hon är väl runt 162 cm idag. Hon har rundbossor med och inte...
- QueenLilith
- Svar: 165
- Visningar: 9 114
- Utrustning
