Hundar och avlivning

[Enya]

Min äldsta tik ska avlivas troligtvis nästa vecka. Det är med andra ord dags nu, pga ålder och sjukdom. Jag gissar att hon har fått cancer och med tanke på åldern på 12 år så finns det inget att göra heller. Hon har levt ett långt bra liv hos mig och ska få sluta innan hon blir sämre. Det har varit på g länge pga hennes höfter men plötsligt blev hon "gammal" medan höftproblemen inte blev värre.

I alla fall, veterinären ska komma hem och göra det. Tänkte också kremera separat och få tillbaka askan. Någon som gjort så? Vad har ni gjort med askan?

Jag har två andra hundar och undrar vad jag ska göra med dem. Ska de vara med? Ska jag stänga in dem och släppa ut dem sedan när det är klart och veterinären tagit med sig min gamla hund? Ska de få träffa hunden när hon är avlivad och få snusa på henne och se henne död?

 

[lady_vip]

Sv: Hundar och avlivning

Vi har tagit bort våra hemma, sen i nåt fall har de andra fått lukta. Men min erfarenhet är att när det gäller gamla hundar så förstår de andra varför den gamle försvinner. Sen vet jag folk menar att de efterlevande hundarna kan börja leta osv, men våra har inte gjort det. Bara när en hund dog som ung blev den andra hunden förvirrad.

 

[Red_Chili]

Sv: Hundar och avlivning

Jag tog bort min tant för ett tag sedan. Vi åkte in till djursjukhuset och gjorde det. Då fick min unga hund (hennes dotter förövrigt) vara med hela tiden. Unga hunden höll sig i närheten, men tittade knappt, nosade inte sedan heller utan verkade på det stora hela väldigt, väldigt obrydd. Sedan var hon inte så obrydd efteråt när vi kom hem, men jag tyckte i alla fall att det kändes bra att hon fick vara med och se.

Min tant kremerades sedan separat och jag fick tillbaka askan. Den står i garderoben nu. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med den, men jag tvivlade inte ens en millisekund på att hon skulle kremeras osv.

 

[Viveka]

Sv: Hundar och avlivning

Min gamla hund fick sluta hemma, 15 år gammal. det gick på ett ögonblick, och hon var helt lugn.
Ingen av familjens andra hundar var med, och jag förstår inte heller varför de skulle vara det. Ingen av dem har visat tecken på saknad eller oro efteråt.

Jag fick sitta en halvtimme med henne efter sprutan, och sedan tog veterinären, som är en familjemedlem, med sig henne och ordnade kremeringen.
Askan fick jag tillbaka i en kartong. Jag begravde den i trädgården, där de flesta av familjens djur ligger, och planterade en vacker buske ovanpå.

Om man inte har egen trädgård föreslår jag att sprida askan någonstans i naturen, där hunden älskade att gå. Det är så vitt jag vet inte förbjudet.

Annars finns det ju också djurkyrkogårdar.

 

[TinyWiny]

Sv: Hundar och avlivning

När det var dags för min gammelman kom veterinären hem på morgonen och avlivade. Jag lät min då 1,5 åriga hund komma in och nosa på gammelhunden när han väl var död. För mig kändes det bättre än att hålla honom utanför. De lever ju väldigt tajt ihop och jag tycker att de ska få nosa så att de förstår och slipper leta.
Vi begravde min gammelman på kvällen i trädgården på vår djurgravplats.

 

[katja40]

Sv: Hundar och avlivning

vad tråkigt! beklagar!
men det är ju för hennes eget bästa iallafall! när vi fick ta bort vår gamla tik på 16 år pga ålders-problem, så kom veterinären hem till oss och tog bort henne! vi kremerade och behöll askan, sen gjorde jag och min man en varsin stor tatuering av hunden på våra ryggar, i svart-vitt, och trodet eller ej, men vi fick tillåtelse att blanda hennes aska med tatueringsfärgen. så vi har vår hund på ryggen kan man säga- både i bild och hennes kropp! känns otroligt skönt att ha henne med sig hela tiden, efterssom hon var vår första hund tillsammans som vi skaffade när hon var 8 veckor gammal. och vi fick behålla henne i 16 helt fantastiska år med obeskrivligt mycket härliga minnen och foton! men vi saknar henne otroligt mycket runt dessa högtider, midsommar, julafton då hon alltid varit med och så! usch, nu gråter ja igen...

 

[AgentCarter]

Sv: Hundar och avlivning

Med min gamla hund hade vi ingen annan hund att ta hänsyn till, dessutom slog sjukdomen till på endast en dag (veckan innan hade jag bestämt mig för att vi skulle satsa på viltspårschampion till sommaren för att han var så pigg). Avlivade hos veterinären då vi hade fått åka in akut. Han kremerades separat och askan tog hans riktiga ägare hand om och begravde på hans favoritställe.

Med min andra hund var det inget planerat utan hon dog av olyckshändelse, stövaren fick gå till hennes grav och lukta. Men sambon kom också hem tidigare den dagen luktande av hennes blod så tror han förstod innan. Men han har inte varit helt sig själv sedan dess så jag tror det är en bra idé att låta de andra se gammelhunden.

Och jag beklagar, vet mycket väl hur svårt det är att mista en älskad vän

 

[Enya]

Sv: Hundar och avlivning

kl

Tack för era svar.

Beslutet att avliva är ju egentligen rätt lätt- bara att tänka logiskt. Att därefter utföra beslutet, det är svårt! Jag hade hoppats att hon skulle överleva sommaren och avlivas innan jag ska flytta, men som det ser ut nu så är det inte rätt. Jag hade bestämt redan för ett bra tag sedan, innan hon blev sjuk, att när jag flyttar så får hon inte följa med oavsett hur bra hon skulle må. Hon är trots allt till åren och hon ska slippa flyttomställningen tyckte jag.

Jag har pratat med mamma om att sprida askan vid något ställe, tex här där vi bor nu, men det känns inte som om jag vill det, personligen. Jag ska ju flytta, då är hon ju inte där jag är! Vore jag konstig om jag tar med askan till nya bostaden och sprida henne där i närheten, så jag har henne nära? Djurkyrkogård lär det inte bli faktiskt. Min man dog för 7 år sedan och jag har bara en gång varit vid minneslunden han ligger vid. Känns inte som om det skulle bli oftare besök hos min hund.

katja40, det där om tatuering. Jag har fått förslaget att tatuera in min hund på armen, så att jag alltid har henne hos mig typ Men jag vet inte, jag gillar inte tatueringar (eller bara små) och det är svårt att tatuera in "rätt" hund egentligen? Alltså utifrån en bild, få med exakta utseendet? Hon är en dobermann, känns som om risken är att jag får en bild på vilken dobbis som helst typ.

Jag tänkte att om de andra hundarna luktar på henne och så efteråt så kanske de mer förstår vart hon blir av, att hon inte bara gått ut på kisspromenad och sedan glömt hitta hem. De har väl också känslor, tror jag. I den här hundfamiljen är hon ju den absoluta ledaren, de andra lyder henne blint. De måste bli lite splittrade när hon bara försvinner utan att de förstår varför.

Jag har bävat för den här dagen i 12 år nu. Oroat mig, gråtit, sörjt. Ändå gör det fruktansvärt ont redan, jag ser på henne och känner bara sorg nästan, för jag vet vad som kommer hända. Kärlek och sorg. Och det gör ont.

 

[Red_Chili]

Sv: Hundar och avlivning

Jag har bävat för den här dagen i 12 år nu. Oroat mig, gråtit, sörjt. Ändå gör det fruktansvärt ont redan, jag ser på henne och känner bara sorg nästan, för jag vet vad som kommer hända. Kärlek och sorg. Och det gör ont.

Jag vet hur det känns. Det var likadant för mig. Jag ringde faktiskt inte ens till veterinären själv, utan lät en vän göra det eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att prata i telefon. Allting gjorde så förbannat ont i mig att det kändes som om jag skulle explodera.

Trots det lyckades jag hålla mig lugn genom själva veterinärbesöket, visste att det behövdes för min hunds skull. Så när vi låg där på golvet tillsammans så var jag avslappnad i kroppen, andades lugnt, grät inte, sa inte så mycket heller, skakade ingenting. Sedan, när allt var över, då brast allt och jag skrek rakt ut, grät högt och skakade så att jag inte ens kunde resa mig. Men, då var det över.

Efter det var det förvånansvärt lugnt. Visst, jag saknar henne oerhört fortfarande, gråter så fort jag skriver om henne eller tänker närmare på henne. Men, efter själva avlivningen så kände jag mig mest lättad. Då slapp jag oroa mig. Jag visste att beslutet var rätt och jag slapp fundera på hur hon mådde, hur länge hon skulle hänga med, hur hon tänkte och tyckte osv.

Redan i början av året så var jag inställd på att det här skulle bli hennes sista sommar. Jag förstod det när jag insåg hur snabbt hennes tumörer växte, men fram till en vecka innan avlivningen så trodde jag fortfarande att hon skulle få vara med mig iaf till augusti, kanske september.

Men, just att slippa den där ständiga oron, det är faktiskt skönt.

 

[squarepants]

Sv: Hundar och avlivning

Jag hade inte med någon av dom andra hundarna när min hund avlivades, och ser det verkligen inte som nödvändigt.

Han kremerades separat och askan står i en träurna på en hylla med hans halsband och en bok med bilder på honom som jag vänder blad i då och då

 

[Glimfeather]

Sv: Hundar och avlivning

Jag lämnade bort min andra hund till mamma de sista dagarna och hämtade honom ett par dagar efter avlivningen. Så han var alltså inte med. Han letade inte vad jag märkte.

Jag valde separat kremering och har urnan i bokhyllan just nu. Men han ska begravas vid sommarstugan där morfar bor. Han älskade att vara där uppe.

 

[Ferrari]

Sv: Hundar och avlivning

*kl*

Våran gammelhund, 12 år, dog under en promenad. Vi valde att kremera och få hem askan. Och nu i helgen blev han begravd i sommarstugan, under de stora ekarna. Sommarstugan var den bästa platsen på jorden enligt gammelhunden.

Det känns tungt. Idag (måndag) är det 2 veckor sen han lämnade oss hastigt. Vi hade tagit ett beslut att avliva honom, men ödet valde annorlunda.

Jag förstår vad du menar med att du redan nu känner kärlek & sorg när du ser på henne. Kände samma sak själv när beslutet blev fattat, att han skulle avlivas. Räckte att jag såg en bild så gjorde det ont i hjärtat och tårarna rann (jag bor inte hemma). Och när jag var ute för att bara vara med honom, då rann tårarna hela tiden. Det är inte lätt, det är superjobbigt!

 

[SandraM]

Sv: Hundar och avlivning

kl

Tack för era svar.

Beslutet att avliva är ju egentligen rätt lätt- bara att tänka logiskt. Att därefter utföra beslutet, det är svårt! Jag hade hoppats att hon skulle överleva sommaren och avlivas innan jag ska flytta, men som det ser ut nu så är det inte rätt. Jag hade bestämt redan för ett bra tag sedan, innan hon blev sjuk, att när jag flyttar så får hon inte följa med oavsett hur bra hon skulle må. Hon är trots allt till åren och hon ska slippa flyttomställningen tyckte jag.

Jag har pratat med mamma om att sprida askan vid något ställe, tex här där vi bor nu, men det känns inte som om jag vill det, personligen. Jag ska ju flytta, då är hon ju inte där jag är! Vore jag konstig om jag tar med askan till nya bostaden och sprida henne där i närheten, så jag har henne nära? Djurkyrkogård lär det inte bli faktiskt. Min man dog för 7 år sedan och jag har bara en gång varit vid minneslunden han ligger vid. Känns inte som om det skulle bli oftare besök hos min hund.

katja40, det där om tatuering. Jag har fått förslaget att tatuera in min hund på armen, så att jag alltid har henne hos mig typ Men jag vet inte, jag gillar inte tatueringar (eller bara små) och det är svårt att tatuera in "rätt" hund egentligen? Alltså utifrån en bild, få med exakta utseendet? Hon är en dobermann, känns som om risken är att jag får en bild på vilken dobbis som helst typ.

Jag tänkte att om de andra hundarna luktar på henne och så efteråt så kanske de mer förstår vart hon blir av, att hon inte bara gått ut på kisspromenad och sedan glömt hitta hem. De har väl också känslor, tror jag. I den här hundfamiljen är hon ju den absoluta ledaren, de andra lyder henne blint. De måste bli lite splittrade när hon bara försvinner utan att de förstår varför.

Jag har bävat för den här dagen i 12 år nu. Oroat mig, gråtit, sörjt. Ändå gör det fruktansvärt ont redan, jag ser på henne och känner bara sorg nästan, för jag vet vad som kommer hända. Kärlek och sorg. Och det gör ont.

Nu har jag inte läst igenom hela tråden, men om du inte gillar stora tatueringar eller rädd för att det inte blir din hund på bilden. Varför inte göra ett tassavtryck och tatuera in?! Det går ju att skala ner om man bara vill ha en liten!

Jag har min häst på armen och mycket nöjd med den. Han fick verkligen med min hästs drag!

 

[DynamiteCorax]

Sv: Hundar och avlivning

Avlivade min unghund för 2 veckor sen exakt idag
Gråter fortfarande flera ggr/dag och känner en oerhörd tomhet och saknad som känns som ångest ibland.
De hundar som var närmst med min hund har varit här efter hans bortgång har visat tydligt att de letar efter honom och nosar mycket där var han brukade ha sin plats.
Hundarna visar också att de blir förvirrade när min hund inte möter dem i dörren, men de vänjer sig nog snart.
Men att se hundarnas reaktioner på detta sätt är skitjobbigt då man nästan ser att de känner saknad som jag gör.
Jag tog inte hem askan, och det ångrar jag!
Men jag kan leva med det beslutet, dock att få ta bort hunden vid 9 mån ålder och var så sjuk, smärtar mig oerhört!
Men nu behöver inte min svarta ängel ha ont mer *gråter*
Har aldrig varit känslig för att behöva avliva djur av hälsoskäl, då jag vet att det är bäst för dem.
Men detta har tagit oerhört hårt på mig. Vet inte hur jag ska komma över det heller men jag antar att tiden läker såren.
Vet att man måste få gråta, tänka, minnas och sörja för till slut vänjer man sig vid tanken att den man saknar faktiskt inte kommer åter till en, men det är en tung process.
Tror inte att jag var mentalt förberedd på att ta bort han så fort. Vi hade bokat tid för en operation av OCD i bogarna, men veterinären sa att bägge fram var slut, och att bakbenen var i dåligt skick, och hon sa att det kommer bli en oerhörd pina för hunden och lång konvalecenstid, så jag sa att de fick söva honom där och då. sagt och gjort.
Rip Ozzy 11/6-12 du e djupt saknad min vän

 

[Lejonelle]

Sv: Hundar och avlivning

R fick somna på klinik. Vi lät inte Z vara med eller lukta. Han visste nog ändå. Visade inget särskilt men var lite låg och åt dåligt några dagar.

Separat kremering. Hämtade min älskade vän i en liten urna. När våren kom fick den sin viloplats under vårt pumphus. Hela livet hade R skällt och grävt och velat komma under där. Nu fick han äntligen komma dit. Ingen sten, inget minnesmärke. Träurnan kommer multna så småningom och kanske jag sätter en blomma så småningom. Men han är inte där, han patrullerar reviret på de gröna ängarna och håller koll på allt som händer och sker tills vi möts igen.

 

[Enya]

Sv: Hundar och avlivning

Tack för alla era svar och medkännande!

Nu har min Enya somnat för sista gången! Det är så ofantligt tungt just nu, att jag knappt kan sätta ord på det. Jag har nu gråtit och gråtit men har oerhlört ont i nacke och huvud av att ha spänt mig och försökt att inte gråta innan hon lämnade.

Hon somnade lugnt och stilla, gick fort faktiskt. Var inte riktigt beredd på att det skulle gå så fort. klappade lite grann, ville ta henne i min famn och krama men kände att jag inte hade kunnat hålla mig lugn om jag gjorde det. Hon kände nog det på sig ändå, ville inte göra det värre för henne.

De andra hundarna har märkt att jag inte mår bra och att situationen är annorlunda, men de luktade inte på henne, brydde sig liksom inte då. Vet inte hur de känner sedan.

Det känns så fruktansvärt tomt utan henne, hon fyllde en stor plats här.

Min fina och underbara Enya!!

 

[TinyWiny]

Sv: Hundar och avlivning

Tänker på dig i din svåra sorg

Tröstkramar

 

[Kilauea]

Sv: Hundar och avlivning

Beklagar sorgen, det är aldrig lätt.

 

[DynamiteCorax]

Sv: Hundar och avlivning

Lider med dig! OERHÖRT tungt att behöva fatta ett sådant beslut när ens älskade fyrfota vän ska lämna, men hellre medans de mår ganska okej än att pina dem för eget egos skull in i det sista. När de är borta, då gråter man ut ordentligt, minns och saknar stort! Ensam hemma i skrivandé stund, i ett hus på 170kvm, mörkt... Huu nu saknar jag min hund.
Har gjort en jättefin minnestavla i sovrummet med hans halsband under som han hade sista dagen hos mig. Nu kan jag se på bilden och bara minnas, hålla halsbandet och läka med tiden. Snart vankas en ny liten illbatting. Samma ras samma färg men annan individ.
Trots detta kommer alltid en speciell plats vara i mitt hjärta där jag alltid bär med mig Ozzy, så ses vi nån dag när också jag lämnar som gammal å grå, då möter han mig får jag hoppas.

 

[Fibusen]

Sv: Hundar och avlivning

Det där med askan är jättesvårt!!! Min mammas förra hund (Som hon skaffade när jag var 13 år,så jag växte ju upp med den) kremerades,och hon var säker att hon skulle gräva ner den på gården,sen att hon skulle sprida ut den över gården i en vind,men den står forfaranade kvar på bokhyllan nu fast det är två år sen... Ett egen hyllplan med en torkad ros och ett fint kort på vovven. I bland så har hon sagt att hon ångrat sig att hon inte lät den spridas i djursjukhusets minneslund...

Hon är osäker på hur länge hon ska bo kvar,så därför vill hon inte "låsa" honom till gården. Men det är ju som hon säger,den dagen hon går bort,vad ska då vi barn göra med askan,ska den gå i arv? Naturligtvis inte,men du förstår vad jag menar...

Jag var säker på att jag skulle sprida min hund i en sjö då han ÄLSKAR att bada,men samma sak där,ju närmare vi kommer,desto mer tvekar jag,jag vill ju ha min vän hos mig. Jättesvårt det där,jag hoppas att jag kommer på en bra lösning.

Kan tilägga att mannens mormor på 90 år har kvar sin hunds aska fortfarande fast hon sitter inne på hemmet,hon brukar skrämmas med att det är hennes gubbe!

Jag lider så med dig,det gör så FRUKTANDSVÄRT ont att förlora sin vän. Tilåt dig att gråta och sörja ordentligt,och glädj dig åt alla fina stunder ni har haft tillsammans och alla minnen du har för resten av ditt liv,och var även stolt över att du fattade detta beslut,tyvär finns det allt för många själviska människor som drar ut på det allt för länge,din dam fick iallafall somna in medans hon hade värdighet kvar,tänk vilket fint slut på ett långt och bra liv! KRAMAR i massor!